2.2. Manomani

Vad betyder ordet ”manomani”? Ja, än så länge ingenting. Men om vi ska mejsla fram ett nytt ord för att fånga något av det som pågår i världen just nu, vore det en träffande kandidat. Dels för att det påminner om monomani, en sjuklig fixering vid en enda sak, dels om megalomani, en sjuklig överskattning av den egna betydelsen.

Vad skulle då detta nyord innebära? Jo, det skulle kunna omfatta en överdriven manlig upptagenhet vid sin egen virilitet och maktposition – en fixering vid styrka, dominans och kontroll, där manlighet inte bara ses som en identitet utan som ett projekt att ständigt befästa och förstärka.

I grunden handlar det om en ”naturlig” återgång till en tid då mannen ännu satt tryggt i högsätet – vilket i praktiken betyder före 1970-talet. Men det är inte så att han efter detta årtionde någonsin riskerat att förlora sin position. Våndan ligger snarare i rädslan för att den en dag ska glida honom ur händerna.

Det räcker att se på dagens politiska landskap eller sociala medier för att förstå hur detta ”manomania” tar sig uttryck. Från världsledare som bygger sin makt på en image av obeveklig styrka till nätforum där maskulinitet reduceras till en tävling i dominans. Men vad ligger bakom denna besatthet, och varför har den blivit så framträdande just nu?

Det som ligger till grund för denna nya manlighet, ibland gränsar till en sekulär andlighet, är den vilsenhet många män upplever i en värld som rör sig i motsatt riktning. Den moderna liberala demokratin – ja, den civilisationstrend som pågått sedan renässansen och upplysningen – har gradvis underminerat den traditionella, auktoritära maskuliniteten.

Nu har vi nått en kritisk punkt där mannen – eller snarare den biologiska hanen – nästan spelat ut sin roll. I en värld där samhällets regler alltmer syftar till att begränsa den toxiska maskuliniteten och dess drifter, känner han sig utmanövrerad. Detta är en oundviklig konsekvens av att en civilisation blir alltmer fredlig, trygg och jämlik.

Inför första världskriget (1914–1918) såg vi en liknande utveckling, då man talade om fredströttheten – en känsla av leda och rastlöshet som tycktes drabba männen särskilt hårt. Många kastade sig jublande in i kriget, som om det erbjöd en väg ut ur en tillvaro där deras traditionella roll höll på att urholkas. Det fanns en rädsla för att freden i sig skulle utarma den manliga identiteten – en rädsla som idag återkommer i en annan form.

Nu tycks detta krigiska spår återigen dominera männens föreställningar om framtiden. Det är inte bara fyra män i världens mäktigaste och folkrikaste länder som börjar slå på dessa trummor – känslorna genomsyrar hela spektrumet, från de allra rikaste till de mest prekära.

Prekariatet och kapitalet möts och tar tillsammans sina första steg mot att rasera det som tidigare byggts upp. De gör det genom att utmana det som en gång ansågs vara självklart. Därmed föds en revolutionär rörelse som slår mot det gamla, även om den klär sig i nykonservativa termer.

I dag har den så kallade ”manosfären” blivit ett digitalt skyddsrum för en manlighet i kris. Men det vore en förenkling att se den som enbart en extrem rörelse befolkad av incels och högernationalister. Tvärtom har dess idéer sipprat in i mainstream genom inflytelserika profiler som Joe Rogan, Elon Musk och Mark Zuckerberg – män som på ytan representerar olika sidor av modern maskulinitet men som alla, på sitt sätt, odlar en vision av mannen som en motståndskraftig, fri och självständig figur i en värld som påstås försöka kuva honom.

Vi ser hur teknokratin, med sina fixstjärnor i Silicon Valley, rullar ut en framtid där den manliga rationaliteten ska rädda oss undan kaoset. Samtidigt ekar en annan manlig röst från den politiska arenan: kraven på en återgång till ordning, disciplin och en tid då mannen fortfarande visste sin plats i världen. Dessa rörelser kan tyckas stå i konflikt, men de förenas av en gemensam övertygelse: att framtiden måste byggas på ett manligt fundament.

Och kanske är det just där i faran ligger. Historien visar att när manligheten känner sig hotad, svarar den inte med anpassning utan med motstånd. När världen blir för trygg, för jämlik, för förhandlingsbar, då kommer alltid en ny generation av män som vill slita upp den med rötterna. Inte för att de nödvändigtvis längtar efter förstörelsen, utan för att de tror att det är där, i rasmassorna, som de kan återfinna sig själva.