Månadsarkiv: februari 2025

februari 26, 2025 · 12:23 pm

2.6. Att känna igen lössen på deras gång

Vi har i det svenska språket ett talesätt som säger att man ska känna lössen på deras gång, vilket betyder att man bör känna igen en skum person när man ser en. I engelskan finner vi en liknande mening i uttryck som see through someone’s game, to smell a rat eller to recognize the writing on the wall, men ingen av dessa bär riktigt på samma krypande obehagliga känsla. Därför överlämnar jag nu ett nytt uttryck som skulle kunna berika det engelska språket: To recognize the lice by their walk.

Sensmoralen här är förstås att vi inte ska låta oss luras av personer som säger en sak och gör en annan, eller de som låtsas vara våra vänner och i offentligheten sjunger demokratins och yttrandefrihetens lov – medan de i själva verket arbetar för dess undergång. Eller de som följer med i det som sker utan nämnvärt motstånd. Det är främst dessa löss jag tänker på här.

Därför bör vi också redan nu, lite var och en till mans, lära känna dessa löss på deras gång. För nu finns det så många och samtidigt så mäktiga ledar-löss som arbetar med att nedmontera vår värld i namn av en större frihet. De talar ett nytt baklängesspråk. Det är som i Orwells 1984 där Sanningsministeriet hävdar att två plus två ska bli fem, att okunnighet är en styrka samt att ifrågasättandet av dessa sanningar utgör ett tankebrott.

Och om upp blir ned och ned upp, blir det till slut svårt att hänga med i vad som verkligen händer. Om vi upprepade gånger utsätts för ord och bilder som syftar till att ändra vår uppfattning om rätt och fel, kommer vi med tiden också att börja följa dessa nya påbud. Om vi utsätts för samma lögner tillräckligt många gånger, blir de till sanningar. Detta har nu upprepats så många gånger att det börjat likna ett mem. Våra mentala kartor ritas om. Rätt blir fel. Fel blir rätt. Vi ska inte underskatta sprängkraften i dessa operationer.

Det är så lätt att förändra våra uppfattningar eftersom så många av oss inte ens har klart för sig vad som var vad från början. Då är det enklare att bara blunda och följa strömmen. Vi ska inte underskatta våra medmänniskors dumhet – men vi får heller inte glömma våra egna drivkrafter. Det är nämligen inte bara de okunniga som med tiden blir medlöpare. Att följa med, att hålla sig väl med makten, är en frestelse som drabbar alla samhällsskikt. Det är en insikt vi kan hugga i sten.

Ingen är demokrat för att denne kallar sig demokrat eller talar vitt och brett om betydelsen av yttrandefrihet – vi måste därför framöver alltid tänka på att komma under ytan på det som sägs. Och det gör vi kanske främst genom att försöka förstå vilka bevekelsegrunder som ligger bakom, vad som sagts i tidigare sammanhang. Hur allt liksom hänger ihop. Och om det överhuvudtaget gör det. Och det gör det inte alltid.

Försök föreställa er följande nästan otänkbara scenario: att en av våra NATO-medlemmar skulle gå arm i arm med vår främsta fiende och hota med att angripa ett annat NATO-land. Det går ju bara inte – det vet ju alla.

Eller tänk er om USA:s delegater i FN skulle slå följe med ”ondskans axelmakter” och rösta för en resolution som säger att det är okej för en despot att oprovocerat ockupera ett grannland. Eller om någon skulle påstå att ett land som är angripet i själva verket var de som startade kriget – genom sin blotta vilja att försvara sig. För om man inte går i försvar blir det ju inget bråk.

Vi vet att i mobbarnas värld är det bara den starkares rätt som gäller. Och i mobbarens logik följer att den svage får skylla sig själv om denne envisas med att stå upp mot den starke. Vilket är ett beteende som går på tvärs med den övergripande moral som vårdats av generationer genom tusentals år.

Vi ser nu hur moralens positioner ändrar plats, vilket påverkar språkbruk, logik och innebär att upp kan bli ned och ned upp.

Det är, för att ta ett fullständigt absurt exempel, som om jordens magnetiska poler plötsligt skulle byta plats – vilket skulle medföra att alla våra kompasser började peka mot syd i stället för mot norr. Vilket vore helt absurt, eller hur?

Men i själva verket är det dessvärre så att även detta kommer att hända. Forskningen har länge känt till att jordens poler byter plats med jämna mellanrum och att det kommer att inträffa igen redan om två till tre tusen år.

Men då har vi säkerligen fått annat att tänka på.

1 kommentar

Under Demokrati, Fascism, Politik

Taggat som

februari 24, 2025 · 2:10 pm

2.5. Är det massornas uppror vi hör?

Under 1920-talet lade José Ortega y Gasset örat mot rälsen och började skriva. Resultatet blev ”Massornas uppror” (La rebelión de las masas), som först publicerades i bokform 1930 och i vilken han försökte gestalta framväxten av det han kallade ”massmänniskan”. Boken förebådade de förskjutningar som sedan skulle prägla 1930-talet, men kanske beskriver den i själva verket än mer vår tid och den skymning som nu sveper över världen.

Med ”massmänniskan” syftade Ortega på, vad han kallade, señorito satisfecho,  de liknöjda, de alltför bekväma, självtillräckliga och ointresserade av vad som behövs för att bygga och upprätthålla ett fungerande samhälle. Det är en människotyp vi känner som främst bryr sig om sig själv och priset på ägg och bensin vid pump. En människotyp som ökar i takt med demokratins ställning, tills den utgör en majoritet i samhället.

Trots att många avfärdat Ortegas tankar som elitistiska, var han ändå något viktigt på spåren. Efter andra världskriget har väst förståeligt nog utvecklat en ovilja att tala om delar av befolkningen i termer av ”massa”. Men man ska ha klart för sig att Ortega här inte pekade ut någon specifik samhällsklass – massmänniskan menade han, kunde finnas överallt, oavsett bakgrund. 

Det socialliberala projektet, som varit mer eller mindre dominerande i västvärlden under efterkrigstiden, syftade till stor del till att lyfta de mest marginaliserade genom utbildning och rättigheter. Men man misstolkade Ortega samtidigt som man missade att hantera framväxten av denna nya samhällsgrupp som han tecknar i sin bok.

Ortega ser modernitetens kris som en konsekvens av att denna stora välmående massa erövrar alltmer makt och inflytande utan att samtidigt besitta de egenskaper som krävs för att styra. Massmänniskan, skriver han, saknar en inre känsla av ansvar och personlig strävan men utgör samtidigt en majoritet av befolkningen. Den tar det moderna samhällets framsteg – teknik, demokrati, välstånd – för givna, utan att förstå eller bidra till de processer som skapat dem. Självtillräcklighet och oviljan att anstränga sig intellektuellt och moraliskt präglar henne.

Demokratin samt de teknologiska och vetenskapliga framstegen har, menar Ortega, gett massan en illusion av naturlig utveckling och stabilitet. Man ser det relativa välståndet som en rättighet, vilket leder till en bristande uppskattning för de värderingar och ansträngningar som byggt upp det. När massan tar kontroll utan insikt i de komplexa mekanismerna bakom framgångarna, riskerar därmed utvecklingen också att falla samman.

Ortega kritiserar inte demokratin i sig utan varnar snarare för dess urartning. Ett bekvämt, välutvecklat samhälle skapar en passivitet hos den växande klassen av massmänniskor som därefter ser eliten – de som besitter kunskap och erfarenhet – som sina fiender. 

Med sin bristande förståelse för komplexa frågor ser de utbildning och kultur som onödiga, vilket leder till ett generellt förakt för expertis och därmed till en nedåtgående utvecklingsspiral. I dag hävdar vissa företrädare för just massmänniskan att det största hotet mot vårt samhälle inte kommer utifrån utan inifrån. Och då avser man inte massmänniskan och dennes attityder och brist på kunskaper, utan främst våra demokratiska fri- och rättigheter, den vetenskapliga forskningen och fri och oberoende media.

Ortega ser på så vis massans dominans som en direkt orsak till kulturens och civilisationens förfall. I stället för att sträva efter högre ideal och personlig utveckling söker massmänniskan omedelbar tillfredsställelse. Kulturen blir ytlig och kommersialiserad, medan verklig konst och vetenskap förlorar sin betydelse.

Ortega varnar för att detta kan leda till en totalitär utveckling, där massmänniskan genom sitt krav på ständig tillfredsställelse undergräver friheten och i förlängningen gör sig själv till gisslan för en alltmer repressiv stat. 

Men allt detta är förstås bara en sida av myntet. Sjuttio år senare beskrev den amerikanske historikern Christopher Lasch i sin bok ”Eliternas uppror”, hur eliten genom självtillräcklighet och en rad luftiga beslut svikit det goda samhället.

Vilket utgör ett väl så relevant perspektiv – för som alla vet krävs det mer av oss än att kunna hålla en boll i luften samtidigt.

1 kommentar

Under Demokrati, Etik, Fascism

Taggat som

februari 19, 2025 · 2:21 pm

2.4. Spelets regler är ingen lek!

Vilka är spelreglerna i Monopol? Jo, det börjar väl med att varje deltagare får en fast summa pengar; sedan flyttar man runt en liten figur på brädet genom att slå med ett par tärningar. Den som hamnar på en plats som ingen har mutat in kan då köpa denna, men om man råkar hamna på en tomt som ägs av någon annan får man betala hyra. Och på så vis kör man på till dess att en av spelarna vunnit allt eller medspelarna förlorat allt. Fair enough! Den som ger sig in i leken får leken tåla.

Men om vi skulle spela, du och jag, så funkar det ju inte om någon av oss börjar tweaka reglerna under spelets gång. Om jag plötsligt bestämmer mig för att jag själv får slå med tre tärningar medan du bara får ha en. Eller om du helt sonika ger dig själv rätt att parkera gratis på mina fastigheter, samtidigt som jag ska betala trefaldigt när jag hamnar på dina. Det går ju bara inte. Det fattar ju varenda kotte. Ingen skulle någonsin ge sig in i ett spel där någon kan ändra på reglerna.

Samma sak måste gälla för demokratin. Det är också ett regelstyrt system där vi medborgare med jämna mellanrum har rätten att rösta fram vilka som ska representera oss. Det är själva grundtanken i det demokratiska spelet, därav namnet ”demos” och ”kratos”. Det vill säga ett styrelseskick som utgår från den folkliga gemenskapen. Men för att detta ska kunna fungera måste förstås vissa förutsättningar finnas. Det utvalda folket[i] måste ha samma möjlighet att rösta. De måste också ha frihet att skaffa information och även kunna tala fritt med varandra för att pröva sina åsikter. Det är själva spelplanen – utan den går det inte att komma fram till själva valurnan.

Processen måste med andra ord kunna vara öppen och transparant. Vi ska heller inte känna oss tvingade att lägga våra röster åt något särskilt håll, det måste finnas en frihet i valsituationen. Dessutom handlar demokrati inte bara om själva röstningen, utan om att vi mellan valen också kan organisera oss, uttrycka vår mening och påverka samtalet.

Demokratin behöver därtill även fungerande institutioner som ser till att reglerna inte manipuleras. Domstolar, fria medier och en oberoende valprocess är en del av det som ser till att spelet kan upprätthållas. Det är alltså själva spelplanen som måste finnas för att vi överhuvudtaget ska kunna delta i ett val.

Om civilsamhället inte fungerar och fri opinionsbildning begränsas, då urholkas själva grunden för den demokratiska processen. En stor del av ansvaret för denna övervakning har lagts på våra medier och de som arbetar med undersökande journalistik – de utgör en basfunktion i det demokratiska projektet. Utan någon oberoende granskning – ingen demokrati.

Demokrati handlar dock inte bara om vad majoriteten tycker eller om folkets vilja. Om en majoritet beslutar sig för att inskränka rättigheterna för en minoritet, då har man klivit utanför det demokratiska spelet. Man kan inte rösta bort rättsstatens principer inom själva systemet!

Det är med andra ord en villfarelse att tro att folkviljan skulle komma först. Det är snarare upprätthållandet och försvaret av demokratins spelregler som kommer i första hand. Vi kan alltså inte, genom en demokratisk process, ge mandat åt någon som vill montera ner de grundläggande demokratiska principerna. Och denne någon kan inte själv legitimera handlingar som går på tvärs med grundreglerna. Den som vill omkullkasta systemet får leta efter andra arenor och medspelare.

The Rules are No Game!

Om folket väljer en representant som, när den väl är på plats, struntar i reglerna, har denne ingen legitimitet. Det är som om någon först går med på reglerna i Monopol, men så fort brädet är uppställt hävdar att spelet redan är avgjort – då denne grabbat åt sig allt som fanns i banken.

Men om detta trots allt ändå inträffar, vad gör vi då?

Jo, vi säger åt snorungen att lägga tillbaka pengarna och bege sig upp på sitt rum och inte komma tillbaka förrän den läst på om spelets regler.

[i] ”Det utvalda folket”: Med det ”utvalda folket” avses då bland annat de som äger medborgarskap i det aktuella landet eller de som är 18 år och äldre, osv.

1 kommentar

Under Demokrati, Filosofi, Politik

Taggat som

februari 15, 2025 · 2:45 pm

2.3. Hej, skål och välkomna!

Trevligt att se er alla här! 

Många av oss har en naturlig förmåga att vara lättsamma och tillmötesgående, vilket är en enorm social tillgång. Den som är öppen anpassar sig lätt och glider smidigt in i nya gemenskaper, medan den som står bredbent med armarna i kors ofta hamnar utanför. Vilket förstås är självklart.

Den som är följsam får fler vänner än den som är avvaktande. Den som inte sätter sig till doms över andra är mer älskvärd än den som ständigt markerar sina åsikter. Så är det ju bara. Vi vet vilka karaktärsdrag vi själva uppskattar hos andra.

Det här är en så pass trivial inledning att man kan undra vart det hela ska leda. Men de av er som är lite på er vakt kan nog ändå gissa er till det.

För det finns också en mörkare sida av denna trevliga följsamhet. Ju mer obekymrat vi rör oss i olika sammanhang, desto lättare riskerar vi också att hamna i situationer vi aldrig riktigt hade räknat med. Det är, som någon sa, det är väldigt enkelt att dansa och skratta sig hela vägen ner i helvetet. Eller som Alexander Hamilton uttryckte det: ”Om du inte står för något, riskerar du att falla för allt.”

Samtidigt har vi svårt att se att skratt och glädje skulle kunna leda oss fel. Men det är just i de ljusaste stunderna vi tar beslut som kan få ödesdigra konsekvenser. Det är då vi tappar garden, då vi inte överlägger med oss själva om vad som egentligen sker. Det är då vi kan börja röra oss i en riktning vi aldrig avsåg.

Våra glidningar från en åsikt till en annan sker sällan över en helg. Det är en långsam process: en ny infallsvinkel, ett förändrat ordval, ett skifte i fokus. Steg för steg anpassar vi oss, ofta utan att märka det.

Det kan börja med att vi läser om hur en utländsk talesperson anklagar Europa för att inte vara tillräckligt demokratiskt, eftersom man valt att utestänga demokratifientliga rörelser från viktiga samtal. Plötsligt vänds demokratins försvar mot den själv, och de som med entusiasm suger åt sig dessa ord jublar, skålar i glasen och skrattar i extatisk glädje. Och de andra, de som inte står för något i grunden faller lätt pladask för denna folkliga yra.

Vi förändras genom de röster vi omger oss med, genom det vi läser och de vi spenderar dagarna med – de som formar våra perspektiv. Det handlar i slutänden om de ord vi själva börjar använda. Språket mejslar ut en riktning som det senare blir svårt att värja sig från. Och fångas vi väl av språkets inre logik, blir det svårt att stiga ur dess tankebanor.

En faktor i detta är vår förmåga att normalisera det som en gång var oacceptabelt. Det vi från början tog avstånd ifrån blir genom små förskjutningar mindre stötande. På så vis är medlöparen inte bara ett offer för yttre tryck, utan också för sina egna psykologiska mekanismer.

Det som driver denna rörelse inom oss är vår tendens att efterrationalisera och våra kognitiva bias – de omedvetna tankemönster som får oss att rättfärdiga våra förändringar. Vi övertygar oss själva om att varje steg är logiskt och försvarbart. Små justeringar i språk och resonemang leder gradvis till förskjutningar av våra tidigare ställningstaganden. Hemligheten bakom denna osynliga förändring ligger i att vårt kognitiva system omformas vid varje steg. Våra själar är följsamma och anpassningsbara – de omstrukturerar sig för att hantera nya horisonter. Vad jag skriver om här är ju egentligen medlöperiet.

Men vad tänker vi egentligen på när vi hör ordet ”medlöperi”? Begreppet säger lika mycket om den som använder det som om den som utpekas. Det är också det som gör det så svårt att sätta fingret på.

Den som själv anpassar sig till något nytt vill sällan erkänna att en förändring sker. Ingen betraktar sig själv som ”medlöpare” – medlöparen är alltid någon annan, den som följer motståndarsidans rörelser. Och i slutänden är det alltid den som står som segrare som får definiera vem som var vad.

Men för oss i dag råder inget tvivel om vad det handlar om: den gradvisa rörelse där tidigare sansade och övertygade demokrater börjar lyssna till extremhögerns argument mot det demokratiska systemet i sin helhet.

Historiskt har totalitära regimer vuxit fram genom just denna successiva anpassning hos individer som från början kanske inte sympatiserade med utvecklingen. Det är det som är det mest oroväckande.

Och dessa små steg tas alltid i vardagen. De sker i realtid när vi sitter framför våra skärmar, när vi lyssnar till våra vänner och justerar våra åsikter för att bättre passa in i gemenskapen. För vem vill vara den som ensam ställer sig upp och säger: ”Stop och belägg!” Vi följer hellre med halvvägs för att inte hamna på kant. Vi lyfter sedan alla artigt våra vinglas och säger ”Skål och välkomna.”

Det är just därför vi just i vår vardag ska vara extra noggranna med hur vi rör oss.

En skymning sker gradvis, så att den som vistas i den knappt märker det. Ingen specifik gräns passeras, inget ögonblick markerar övergången. Det är bara en långsam tillvänjning, en anpassning till dunklet.

1 kommentar

Under Demokrati, Fascism

Taggat som

februari 9, 2025 · 1:27 pm

2.2. Manomani

Vad betyder ordet ”manomani”? Ja, än så länge ingenting. Men om vi ska mejsla fram ett nytt ord för att fånga något av det som pågår i världen just nu, vore det en träffande kandidat. Dels för att det påminner om monomani, en sjuklig fixering vid en enda sak, dels om megalomani, en sjuklig överskattning av den egna betydelsen.

Vad skulle då detta nyord innebära? Jo, det skulle kunna omfatta en överdriven manlig upptagenhet vid sin egen virilitet och maktposition – en fixering vid styrka, dominans och kontroll, där manlighet inte bara ses som en identitet utan som ett projekt att ständigt befästa och förstärka.

I grunden handlar det om en ”naturlig” återgång till en tid då mannen ännu satt tryggt i högsätet – vilket i praktiken betyder före 1970-talet. Men det är inte så att han efter detta årtionde någonsin riskerat att förlora sin position. Våndan ligger snarare i rädslan för att den en dag ska glida honom ur händerna.

Det räcker att se på dagens politiska landskap eller sociala medier för att förstå hur detta ”manomania” tar sig uttryck. Från världsledare som bygger sin makt på en image av obeveklig styrka till nätforum där maskulinitet reduceras till en tävling i dominans. Men vad ligger bakom denna besatthet, och varför har den blivit så framträdande just nu?

Det som ligger till grund för denna nya manlighet, ibland gränsar till en sekulär andlighet, är den vilsenhet många män upplever i en värld som rör sig i motsatt riktning. Den moderna liberala demokratin – ja, den civilisationstrend som pågått sedan renässansen och upplysningen – har gradvis underminerat den traditionella, auktoritära maskuliniteten.

Nu har vi nått en kritisk punkt där mannen – eller snarare den biologiska hanen – nästan spelat ut sin roll. I en värld där samhällets regler alltmer syftar till att begränsa den toxiska maskuliniteten och dess drifter, känner han sig utmanövrerad. Detta är en oundviklig konsekvens av att en civilisation blir alltmer fredlig, trygg och jämlik.

Inför första världskriget (1914–1918) såg vi en liknande utveckling, då man talade om fredströttheten – en känsla av leda och rastlöshet som tycktes drabba männen särskilt hårt. Många kastade sig jublande in i kriget, som om det erbjöd en väg ut ur en tillvaro där deras traditionella roll höll på att urholkas. Det fanns en rädsla för att freden i sig skulle utarma den manliga identiteten – en rädsla som idag återkommer i en annan form.

Nu tycks detta krigiska spår återigen dominera männens föreställningar om framtiden. Det är inte bara fyra män i världens mäktigaste och folkrikaste länder som börjar slå på dessa trummor – känslorna genomsyrar hela spektrumet, från de allra rikaste till de mest prekära.

Prekariatet och kapitalet möts och tar tillsammans sina första steg mot att rasera det som tidigare byggts upp. De gör det genom att utmana det som en gång ansågs vara självklart. Därmed föds en revolutionär rörelse som slår mot det gamla, även om den klär sig i nykonservativa termer.

I dag har den så kallade ”manosfären” blivit ett digitalt skyddsrum för en manlighet i kris. Men det vore en förenkling att se den som enbart en extrem rörelse befolkad av incels och högernationalister. Tvärtom har dess idéer sipprat in i mainstream genom inflytelserika profiler som Joe Rogan, Elon Musk och Mark Zuckerberg – män som på ytan representerar olika sidor av modern maskulinitet men som alla, på sitt sätt, odlar en vision av mannen som en motståndskraftig, fri och självständig figur i en värld som påstås försöka kuva honom.

Vi ser hur teknokratin, med sina fixstjärnor i Silicon Valley, rullar ut en framtid där den manliga rationaliteten ska rädda oss undan kaoset. Samtidigt ekar en annan manlig röst från den politiska arenan: kraven på en återgång till ordning, disciplin och en tid då mannen fortfarande visste sin plats i världen. Dessa rörelser kan tyckas stå i konflikt, men de förenas av en gemensam övertygelse: att framtiden måste byggas på ett manligt fundament.

Och kanske är det just där i faran ligger. Historien visar att när manligheten känner sig hotad, svarar den inte med anpassning utan med motstånd. När världen blir för trygg, för jämlik, för förhandlingsbar, då kommer alltid en ny generation av män som vill slita upp den med rötterna. Inte för att de nödvändigtvis längtar efter förstörelsen, utan för att de tror att det är där, i rasmassorna, som de kan återfinna sig själva.

1 kommentar

Under Idiokrati, Politik, USA

Taggat som , , , , , , , , , ,

februari 6, 2025 · 3:26 pm

2.1. När dumhet och okunskap tar över

Dumhet och okunskap är kanske inte riktigt samma sak, även om de ofta går hand i hand. Jag kan exempelvis vara okunnig om mycket utan att för den skull vara dum, men den som är dum är vanligtvis även okunnig. Men när dumheten och okunskapen förenas i en enda riktad vilja står dock all världens klokskap maktlös.

Vad förenar oss människor? Vad skiljer oss från andra varelser?

Det klassiska svaret är förstås vår förmåga att tänka och klokt resonera – en självbild vi burit med oss sedan urminnes tider. Vi ser oss själva som skapelsens krona, begåvade med en själ, en gnista av det gudomliga. En gåva som, enligt en av myterna, Prometeus stal från gudarna och skänkte till människorna.

Det var denna gåva som gav oss vår unika förmågor – att minnas det förgångna, skapa föreställningar om framtiden och kommunicera med andra genom tal och skrift. Med insikten om dessa förmågor gav vi oss också själva namnet Homo sapiens – den tänkande, den kloka människan. Men är det verkligen klokskapen som förenar oss?

Nej! Knappast! Snarare är det vår bottenlösa dumhet.[i] Dumheten och okunnigheten är under vissa tider mer utbredda än all världens klokskap. De återfinns i alla läger, i alla samhällsklasser – och blir som mest förödande när de förenas i en motiverad folklig rörelse – i en ochlokrati. [ii]

Som den grekiske historikern Polybius framhöll: I demokratier leds folket av de mest dygdiga medborgarna, men i ochlokratier blir massorna – de lättmanipulerade – lätt byten för populistiska ledare och demagoger. Det är dumhetens predikament. Den ser aldrig vartåt det lutar, eftersom den saknar konsekvenstänkande. Den är inskränkt eftersom den saknar utblickar. Och den uppstår och återkommer i cykler. 

Dessutom! Inte att förglömma, det som Dunning-Kruger-effekten visar: intelligenta människor antar att de är mindre intelligenta än de faktiskt är, medan de mindre begåvade tror sig vara långt mer intelligenta än de är, eftersom dessa inte har en susning om vad intelligens ens innebär.

Det som förenar människan är därför snarare vår benägenhet till dumhet, vår egoism och vår känslostyrda impulsivitet. Djur är också känslostyrda och egennyttiga – men de saknar den mänskliga dumhetens destruktiva potential. Vi skulle därför hellre ha betecknats som homo stupidus men begreppet är redan taget.[iii]

Dumheten finns nämligen bara hos varelser som  också äger förmågan att vara kloka men som av bekvämlighet avstår. Därför eftertänksamhet och tankekraft kräver att man stannar upp och tillför lite extra energi till hjärnan, till tänkandet, som Daniel Kahneman beskriver i sin bok ”Thinking Fast and Slow”.[iv]

Vad vi kan se genom historien är att människan i grunden är lat och därför hellre väljer en stor genomskinlig lögn framför en liten dunkel sanning. Vi väljer hat och missunnsamhet framför medmänsklighet, följer hellre en dåraktig massrörelse än ställer oss på tvären. Den dumme tar sin dumhet för klokskap och är därmed också dömd att med tiden snubbla.

Men klokskap existerar förstås också. När klokskapen dominerar, frodas rättvisan; när dumheten råder, urholkas den. Som Konfucius sa: När kulturen får överhanden riskerar ett samhälle att förfalla till pedanteri och stelbent byråkrati. Men när naturen och det okontrollerade får övertaget, sjunker det ned i barbari. Verklig klokskap är konsten att hålla balansen mellan dessa två avgrunder.

Vi måste kunna bygga och skydda byråkratiska institutioner som bevarar gemenskap, fred och hälsa – utan att för den skull tillåta att den byråkratiska eliten, som alltid växer fram och klamrar sig fast vid sina positioner, blir autonom. Våra demokratiska institutioner måste vara självreglerande – ett absolut krav som Yuval Noah Harari bland annat betonar i sin senaste bok, ”Nexus: A Brief History of Information Networks from the Stone Age to AI”.

I dag ser vi snarare en dramatisk motsats: först en klåfingrig överstatlig styrning av vardagslivet, sedan dumhetens uppror mot densamma. Därefter träder den auktoritäre demagogen fram och påstår sig vilja återställa ordningen.

Efter en enastående civilisatorisk utveckling följer nu ett sammanbrott där den organiserade dumheten och okunskapen höjer rösten och kritiserar dem som betraktas som kulturens redskap: eliten – offentliga tjänstemän, de som bär glasögon, bor i storstäder, arbetar inom media eller innehar akademiska titlar. I dumhetens och okunnighetens ögon blir allt det de inte förstår suspekt, något som illvilligt skapats av en elit som endast ser till sina egna intressen. Och som VP J.D. Vance nyligen sade och citerade Richard Nixon: The professors are the enemy.

Vi måste därför förstå att dumheten och klokskapen inte bara är några abstrakta substantiv att ta lätt på, utan något djupt förankrat i människan. Dumheten manifesteras i människor av kött och blod. Vissa är dumma, andra onda, några kloka – och ibland vandrar vi förvisso genom livet och pendlar mellan både klokskaper och dumheter. Inget är statiskt och inget är för evigt – inte ens våra gränslöst upplysta själar. Men varje dag är det alltid upp till oss själva att välja i vilken riktning vi ska gå.

[i] Dumhet kännetecknas av brist på förmåga att fatta kloka beslut, resonera effektivt eller förstå komplexa situationer. Dumhet innebär ofta en oförmåga att anpassa sitt tänkande till nya eller förändrade omständigheter, och kan yttra sig genom handlingar eller tankesätt som är irrationella, kortsiktiga eller oförnuftiga. Det kan också beskrivas som en brist på kognitiv förmåga eller intellektuell kapacitet, i den meningen att en person inte förstår eller tolkar information på ett korrekt sätt, vilket leder till felaktiga slutsatser eller beslut. Dumhet kan också referera till en ovilja eller oförmåga att tillägna sig kunskap eller lärdom, trots att sådana möjligheter finns till hands.

[ii] Ochlokrati, från grekiskans ochlos, folkmassa, och kratos, makt. 

[iii] Biologen och zoologen Ernst Haeckel använde termen Homo stupidos för att beteckna neandertalmänniskan.

[iv] Daniel Kahnemans Thinking, Fast and Slow beskriver två sätt att tänka:

  • System 1 – Snabbt, intuitivt och automatiskt. Det bygger på känslor och erfarenhet men är benäget för fel och kognitiva biaser.
  • System 2 – Långsamt, analytiskt och ansträngande. Det används för logiska resonemang och komplexa beslut men kräver mer energi och aktiveras sällan spontant.

Vi litar oftast på System 1, även när vi borde använda System 2, vilket leder till systematiska misstag i vårt tänkande. Något som vi kan benämna som dumhet.

2 kommentarer

Under Demokrati, Donald Trump, Elon Musk, Fascism, Idiokrati, Politik, USA

Taggat som