En perfekt storm – del 4

”Låt oss därför gå ner och skapa förvirring.”

Det här är ytterligare ett försök att lägga till en bit i våra förståelser av vad som händer runt omkring oss i dag. Men precis som i ett kalejdoskop, skapar varje vridning nya bilder och mönster, där allt till slut faller på plats och hittar sin egen logik. Den gamla grekiske filosofen Herakleitos påminde oss redan för över tvåtusen år sedan om en viktig iakttagelse: vår förståelse av verkligheten, och våra försök att fånga skeenden med ord, är alltid begränsade – eftersom allt förändrades, i ett ständigt flöde.

•••

Ungefär samtidigt som Herakleitos gjorde sin upptäckt nedtecknades en helt annan historia som berättade att ”Hela jorden hade samma språk och samma slags ord.” Och människorna sade till varandra: ”Låt oss bygga en stad, med ett torn som når ända upp i himlen. Vårt namn ska bli känt, och vi slipper vara skingrade över hela jorden.”^*

Det var en tid då språket enade människan, men redan här anas en rörelse mot en annalkande splittring – en berättelse som känns förvånansvärt aktuell. Vårt gemensamma språk, våra värderingar och den enhet som en gång förenade oss börjar nu återigen brytas – språkligt, kulturellt och till slut även ontologiskt.^**

Som en framtida profetia speglar den gamla bibliska berättelsen våra egna farhågor: att det som förenar oss – språk, teknologi, kultur – också kan bli det som driver oss isär. Berättelsen är inte bara ett minne av det förgångna, utan också en påminnelse om att historien kan upprepa sig.

Enligt berättelsen steg Herren slutligen ner till jorden för att se vad människorna hade åstadkommit. När han såg deras verk, sade han: ”De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara en början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig.” Resultatet var uppenbart inte vad han hade väntat sig – att människan skulle utvecklas till den grad att hon tycktes klara sig utan sin skapare.

Det här är alltså berättelsen om Babels torn – ett symboliskt bygge där människorna, I den vanliga tolkningen, reste ett monument över sitt eget högmod. De ville nå ända upp i himlen, men deras ambitionen väckte Herrens vrede. Han valde därför att skapa splittring och förvirring genom att slå sönder deras gemensamma språk, och med det föll även deras torn samman. På så sätt blev Babels torn också en symbol för både människans drivkraft och hennes hybris – en påminnelse om hur lätt strävan efter storhet kan vändas till fall.

Det här är en berättelse som rymmer många lager av tolkning. I dag kanske man inte i första hand ser det som att det är Herren som skingrar vår gemenskap och förståelse, utan snarare vi själva. 

Men i denna gamla bibliska berättelse vilar också en annan, ofta förbisedd, tolkning. Det är berättelsen om en civilisation som nått en sådan höjd av mänsklig uppfinningsrikedom och kulturell finess att den ställts över naturen. Den rymmer också en hyllning till människans förmåga att bygga, forma och förändra världen omkring sig.

Babels torn kan därför också tolkas som en symbol för humanismens födelse – en tid då människan vaknade till insikten om sitt eget ansvar för hur hon väljer att leva tillsammans. Befriade från de gamla gudarna stod hon inför utmaningen att skapa sina egna normer och värderingar, att bygga strukturer och organisationer som kunde stödja ett samhälle präglat av rättvisa och jämlikhet. Det är också vad tornet kan berätta för oss.

Men också att övergripande idéer alltid kräver också en struktur för att förverkligas. I berättelsen om Babel blir tornet en symbol för den hierarkiska ordningen – där eliten i toppen av byggnaden, med utsikt över samhällets bas, fattade beslut för det stora flertalet. Här börjar sprickorna nu visa sig.

För de där nere upplevs de där uppe som avskärmade, utan förståelse för verkligheten på marknivå. Samtidigt ser de där uppe ner på folket som oförmögna att förstå helheten. Språket mellan dem bryts ner, och en allt djupare klyfta uppstår. Till slut talar de olika språk eller samma språk men med skilda innebörder.

När avståndet mellan makten och folket blir för stort, ökar risken för att en civilisation som strävat för högt ska kollapsa under sin egen tyngd. Det är inte bara folket som känner frustration – eliten, med sina rikedomar och privilegier, blir också likgiltig inför vad som sker längre ner. Det är denna dubbla dynamik som till slut får tornet att rasa.

Babels torn påminner oss om att människans strävan efter förfining, om den förlorar sin förankring, riskerar att leda till splittring. Det är en berättelse om ambitioner och förfall, en varning och en hyllning till mänsklighetens oändliga potential – och dess begränsningar. Och det är förstås en berättelse som talar direkt till oss i dag.

---

^{* Första Mosebok 11:1-9 ** Vad vi uppfattar som verkligt.}