Missnöjets vinter.
En perfekt storm uppstår aldrig av en enskild händelse – det krävs att flera omständigheter sammanfaller. I det föregående inlägget låg fokus på mannens längtan efter att allt ska återgå till det normala. Denna gång handlar det om det missnöje som spirar ur känslan av orättvisor – en gnagande känsla som, om den ignoreras, har potential att störta även de mäktigaste imperier.
––––––––––––––––
Känslan av missaktning och orättvisa är kanske främmande för många, men när den väl slår rot kan den kännas som en fråga om liv och död.
Denna känsla, den som kallas ressentiment, präglas av en bitterhet som bottnar i upplevda misslyckanden. Frustrationen riktas inåt, samtidigt som individen söker tröst genom att lägga skulden på yttre faktorer – ett sätt att rättfärdiga sig själv genom att peka på omständigheter utanför den egna kontrollen. Samtidigt ska det inte förnekas att yttre skeenden spelar en avgörande roll i att skapa och förstärka denna känsla av inåtvänd bitterhet.
Det finns flera konkreta orsaker bakom dagens utbredda missnöje och känslan av orättvisa, särskilt i USA. En stor del av befolkningen där har exempelvis inte upplevt någon reell löneökning sedan mitten av 1970-talet, samtidigt som andra blivit avsevärt rikare. Inkomstklyftorna har vuxit sig så stora att de blivit allt svårare att hantera känslomässigt för dem som är ställda utanför. Försöken att övertyga denna grupp om att ekonomin i stort går bra möts därför sällan av någon förståelse.

En tredjedel av USA’s befolkning upplever ekonomin som ”Poor” och bland dessa röstade 87% på Trump i valet 2024. Rött. (NBC NEWS Exit Pools)
Den vånda som därför drabbat de mest utsatta i USA bottnar i känslan av att under lång tid ha fått det sämre än tidigare generationer, särskilt jämfört med föräldrarna. Detta beror till stor del på begränsad tillgång till högre utbildning, samtidigt som arbetsmarknaden ställer allt högre krav på kunskap och kompetens. Sammantaget har detta resulterat i en bristande tillit till systemet och en växande hopplöshet inför framtiden.
Att just den här gruppen inget har att förlora på att en clown tar över det högsta ämbetet och säger sig kunna rensa upp i det politiska träsket, är inget uppseendeväckande. För dem spelar det inte längre någon roll hur extrema de politiska budskapen är eller hur vettlösa utnämningarna nu blir; de vill bara se förändring och samtidigt återfå hoppet om en framtid för sig själva och sina barn.
Parallellt med detta har även ett missnöje uppstått hos den grupp som, trots lång utbildning och stora ambitioner, inte hittar en väg fram till toppen. Det är personer som trodde på en ljus framtid men som upptäcker att det inte finns plats för fler på toppen, eftersom antalet positioner där är begränsat. Ett fenomen som just kännetecknas av vad som kallas ”en överproduktion av aspirerande eliter”.
När dessa två grupperna möts i sina upplevelser av att ha blivit förminskade, menar vissa forskare att möjligheterna för en perfekt storm är i antågande. **
Kort sagt, stora inkomstskillnader, förlorad framtidstro, upplevd missaktning och en överproduktion av högutbildade har skapat förutsättningar som driver dagens missnöje. Detta gäller nu främst USA men även i andra västländer kan man förutspå en liknande utveckling.
Detta är dock bara några av de mer grundläggande krafterna som driver dagens samhällsutveckling. I kommande inlägg kommer jag att utforska ytterligare faktorer som bidrar till den alltmer komplexa situationen. Det gäller att försöka hitta sambanden utan att för den skull tro sig kunna rädda världen.
Syftet med dessa inledande inlägg är att skapa en grund för ett resonemang som, förhoppningsvis, längre fram kan leda till något som går bortom det enkla och alltför självklara.
** Peter Turchin, End Times. Elites, Counter-Elites and the Path of Political Disintegration. En forskargrupp under ledning av Turchin förutspådde skeendena I USA för över 10 år sedan.

Kloka förslag på hur det möjligen kan vara! Det slår mig också att vad du beskriver är hur ”den mätande människan” omedvetet kalibrerar sin mentala mätutrustning efter omständigheterna. ”Kalibrerar” är kanske inte rätt ord. ”Justerar inställningarna” är kanske bättre. Är åsikter ett slags mätresultat som den mätande människan har svårt att inte uttala och agera efter?
Tack Pär för din fundering. Du kan vara något på spåret med det där med att ”kalibrera” eller ”justera” här. ”Är åsikter ett slags mätresultat som den mätande människan har svårt att inte uttala och agera efter?” skriver du, och jag tror du här börjar närma dig pudelns kärna. Min intuition säger mig att det är där min spaning småningom kommer att landa; i den existentiella frågan om det är vi som äger ett språk eller om det möjligtvis är språket som äger oss.
Ping: En förteckning över de senaste skrivna inläggen, från november 2024 fram till i dag | Den mätande människan