Det mest solklara…
Det finns nu rätt så många olika uppfattningar om vad som är ”verkligt” – även om vi kanske inte alltid diskuterar saken rent explicit. Attityderna ger sig ändå till känna – utan att vi för den skull behöver föra frågan på tal.*
En vanlig attityd är ett slags okomplicerad common-sense inställning där verkligheten är lika självklar som det klaraste korvspad – och bevisar sin existens varje gång vi råkar snubbla över en tröskel…
Jag gillar denna inställning till världen. Den är rätt fram och rakt på sak… även om den ibland kan bli lite väl enkel.
Sedan har vi förstås den där attityden som direkt när den hör ordet ”verklighet” genast måste opponera sig och ställa den retoriska frågan: ”Vems verklighet pratar vi om” – och gör allt för att relativisera den.
Men jag uppskattar även denna attityd! Den är också rakt på sak och tar ändå fasta på det empiriska faktum att det finns olika slags perspektiv – även om den ibland kan bli lite väl retoriskt teoretiserande.
Sedan har vi ju förstås den där inställningen till världen som aldrig någonsin behöver ställa sig några frågor alls om vad som är verkligt eller inte – utan mer bara lever i den verklighet den blivit fostrad till.
Jag kan inte direkt säga att jag uppskattar denna hållning – även om jag ibland kan avundas den – allting blir ju så mycket enklare – och det ges sällan utrymme för några alternativ – vilket betyder mindre grubblerier och kanske lite mindre av inre slitningar.
…kan vid närmare betraktande ändå te sig lite oklart
Men samtidigt är det ju en hållning som alltid kommer att möta spänningar i förhållande till sin omvärld – om denna nu inte råkar vara fostrad i samma slags tänkande och kultur, vill säga… och det är den ju nu för tiden väldigt sällan. Vilket då lätt kan resultera i andra slags konflikter. Och detta är ju då mindre bra.
Rent personligen håller jag mig nog med samtliga av dessa attityder – lite beroende på sammanhanget. Man skulle kunna säga att jag har en lite mer pragmatisk hållning till allt detta vi kallar ”verklighet”.
___
* Frågan är dock varför någon vettig människa skulle ägna möda och tid till att överhuvudtaget fundera kring detta vi kallar verklighet – eftersom vi alla, trots alla våra motstridiga uppfattningar, ändå tycks veta vad den innebär!
Den mätande människan 
Ping: 193. Verklig, verkligare, verkligast! | maxexhact
Trots alla våra motstridiga uppfattning tycks alla veta, (var och en på sitt be-tyda-nde sätt och liknande vis redan ännu-inte vist nog HUR,) vad som ÄR, så länge vi tolererar också det intoleranta uppfattandet av vad vi ”strider” om för egen dom här. ”Det” vi var och en menar, betecknandes nog så betecknat ”vara” – lika med – ”Betecknaren” – (”verklighetens” verkligen tillverkade ”referens”) – för något ”annat” > ”betecknat”.<
Striden gäller här "krigandet" och dess motstridiga vapenarsenal av militära intentioner för civilisationens skull.
Frågan är således: Hur i helvete x kan bli lika med y på ett civiliserat sätt, utan att vi kommer överens om att tala om HUR vi på ett retoriskt digi-talat fingervisande till väga gångs sätt, tvetydigt, samtidigt identifierar och skiljer handlingen med "avsikten" från och med göromålets omedvetet medvetet "syftande" göra, sagt och gjort på uttalat vis – dialektiskt motsvarande enten eller – men trots alla tvetydiga meningar om "Det" som "ÄR", blir gränsen "som" det som striden gäller dia logos, duologiskt talat parter i mellan, vilket kan avtalas i och med ett avtal, "som om", alla goda ting inte är vi två, först och främst "var" och "ens" egen dom, utan det uteslutna tredjes "frånvarande" existens. Varför sedan "varken" individ eller samhälle, värld eller verklighet ÄR vad det sägs VARA lika med mer än en egendomligt nog så personlig åsikt och inte heller till synes men således kan "synas" vara lika med "det" konjunktionen "och" är närmare bestämt och blir det "vad" krig och fred handlar om, vill jag retoriskt hävda fridsamt
”Kritikens vapen måste även vara en vapnens kritik”, sa föredömligt en snubbe som hette Marx, vilken för allt i världen inte ville ha något att göra med de som börjat kalla sig ”marxister”.
En annan relativt det maktutövande perspektivet relativistiskt missförstådd snubbe som Nietzsche, hävdade att ”retorik är språket” och frågade sig språkbrukligt retoriskt; ”Vad är då sanningen? En tågande här av metaforer, metonymier, antropomorfismer, kort sagt en samling av framhävda mänskliga egenskaper, överförda till annat område, poetiskt och retoriskt smyckade, som efter långvarigt bruk betraktas av folk som fasta, kanoniska och bindande. Sanningar är illusioner som glömt att de är illusioner, metaforer som nöts och förlorat sinnekraft, mynt som tappat bort sin prägel och ej längre betraktas som metall.”
En tredje snubbe som exempelvis, Ramirez, som menat sig inte vara en efterföljare till varken Aristoteles, Marx och Nietzsche bara för att han vill vara en fortsättare, har för min del påpekat att ärlighet inte bör förväxlas med sannfärdighet i ordandet genom att säga; ”att vara ärlig är inte att tala sant, utan att rannsaka sig själv och försöka förstå sin djupaste intentioner.” Allt är inte spåk, men hade vi inte språket visste vi inte det.