– Vad är det för mening med allt?
– Vad menar du?
Om vi ska ta oss an frågan om livet har en mening eller om allt är meningslöst, måste vi först förstå vad vi egentligen menar med ordet. Jag har förstås min uppfattning klar, och du har ditt sätt att skapa mening – men vad menar vi egentligen när vi talar om ‘mening’?
I de inledande meningarna här berördes några av de aspekter vi menar när vi talar om ordet ”mening”. Men ordet kan också syfta på sådant som åsikter, uppfattningar, omdömen och tankar, som i uttrycket: ”Är det din mening?” Vi kan ha förutfattade meningar, men också ha goda skäl för sin mening. Vi kan bilda oss en mening eller dela någon annans. Men i slutändan vet vi att våra meningar alltid är tudelade – särskilt när det gäller just frågor om livets mening.
Okey! Vad vi ser här är att ordet mening används på flera olika, men snarlika, sätt – alla med det gemensamma att de syftar på att förklara något fördolt eller att klarlägga ett mönster bakom en tankegång. Men man kan förstås också fråga sig om vi verkligen vet vad det är vi letar efter när vi talar om mening.
Du kan till exempel ställa dig frågan: Vad menar han egentligen här? Då försöker du finna en mening i det jag skriver som du ännu inte har greppat. Och om du varken hittar mina bevekelsegrunder eller ser logiken i mina resonemang, kan du förstås alltid säga att meningen med det jag skriver är ytterst oklar. Vilket i sin tur betyder att jag inte har lyckats förklara vad jag egentligen menar. Och det är väl ungefär där vi har hamnat nu.
Men vi kan dessvärre inte stanna där, utan måste krångla till resonemanget lite till genom att dela upp betydelsen av denna mening ytterligare. För när vi ställer frågan om livet har en mening, syftar vi inte på samma sak som när vi talar om att livet kan vara meningsfullt. Det är två skilda saker som vi nästan saknar ord för att riktigt beskriva – och just därför blandar vi så lätt ihop det.
Det kan till exempel vara meningsfullt för mig att sitta här och försöka beskriva vad just detta meningsutbyte handlar om, men det är ju inte det som är själva meningen med livet. Meningen med livet handlar om något mycket större – och om den finns, så gäller den för alla. Och här någonstans börjar det hetta till.
För mig personligen har livet ännu inte uppvisat någon sådan övergripande mening som jag med stor övertygelse kan slå i huvudet på folk. Däremot finns det mycket jag kan uppleva som meningsfullt – sådant som du kanske inte alls skulle räkna som meningsfullt. Som att räfsa gräsmattan en solig marsmorgon, eftersom den helt enkelt måste räfsas. Vilket i sig gör det meningsfullt. Eller att plantera om de späda tomatplantorna som senare ska ut i växthuset, eftersom det också måste göras. Allt som måste göras är självfallet också meningsfullt att göra.
I dessa små meningsfullheter ligger en rationalitet som gör dem just meningsfulla. De rymmer en orsak, en verkan och en inre intentionalitet – och det är just denna förväntanskedja vi bär med oss när vi söker svaret på den större frågan om livets mening.
Vi är så präglade av att se all aktivitet i termer av orsak och verkan – och att dessutom ge varje sådan rörelse en förnuftsmässig grund. Det vi själva gör ska ha en mening, och vi betraktar dem som inte förstår varför de utför vissa handlingar som mer eller mindre otillräkneliga.
Därför är vi alltid redo att läsa in en mening i allt vi ser – från stjärnornas placering på himlavalvet till små händelser i livet som vi laddar med betydelse och tolkar som ödesbestämda. Vi tror att världen bör vara rättvis, även när det saknas objektivt stöd för en sådan tro. Kort sagt: vi är meningsskapande varelser och ser mönster och betydelser även där inga finns.
Och detta sätt att förhålla sig till världen smittar naturligtvis av sig på frågan om livets mening. Vi är så förberedda på att livet måste ha en mening att vi är beredda att lyssna på vem som helst – så länge de erbjuder minsta lilla halmstrå.
Människans, till synes inneboende, förväntan gör oss lätta att förföra av storstilade berättelser. De tar oss i handen, leder oss bort – och plötsligt befinner vi oss på hemlig plats.
Eftersom vi är så mottagliga för tanken på en större sanning och mening med livet, står vi vidöppna för allsköns budskap – från när och fjärran – som utlovar allt från evigt liv till befrielse från detsamma.
Och därför sitter vi där vi sitter i dag. Ett lätt byte för den som vill sälja in en berättelse, en vision, en sanning. För meningsskapandet är en gåva som vi onekligen har – men som också kan bli vår undergång. Vi köper lögner, vi sväljer kameler och silar mygg, vi bygger system av våra drömmar. Och när meningen vi byggt upp spricker, står vi där – vilsna, arga, och redan på jakt efter nästa.
Men tänk om hela frågan från början är felställd, en icke-fråga? Om ”livets mening” bara är ett luftslott byggt av vår oförmåga att förstå det språk vi själva talar?[1]
[1] Nu har jag använt variationer på temat ”mening” och ”menar” 52 gånger i denna text och hoppas att jag på något sätt lyckats göra det hela meningsfullt.
Den mätande människan 