Kategoriarkiv: USA

maj 9, 2025 · 12:22 pm

5.4. I jakten på det äkta, det obesudlade, det rena …

Om vår längtan efter mening i en tid av rotlöshet och starka reaktioner 

“Improvement makes strait roads, but the crooked roads without Improvement, are roads of Genius.”

Vad menade egentligen den engelske poeten William Blake när han skrev dessa ord för 236 år sedan? Det kan vi förstås aldrig veta – men kanske kan bilden klarna om vi samlar ihop lite historiska pusselbitar. Återkommer till detta.

W. Blakes ”Newton” förlorad i symmetriska formler

Det jag försöker göra här är att samla ihop fragment av minnen och kunskaper, och med dem lägga ett pussel av vår värld – mest för att förstå vad det är som får den att snurra. Och jag menar då förstås inte ”snurra” i fysisk bemärkelse – utan snarare försöka förstå ”what makes it tick” för att låna ett engelsk uttryck.

Min erfarenhet säger mig att världen är oerhört omfångsrik, komplex och därtill flytande och att vi i stunden bara kan få syn på en liten skärva av den. Men det utesluter förstås inte att man ändå kan försöka syna denna utvalda skärva av verkligheten lite närmare.

Just nu känns det särskilt viktigt att försöka förstå den där pusselbiten som visar varför så många av oss – särskilt här i väst – försöker fly den modernitet vi så länge såg som något gott.

När slutade vi tro på den? När började vi ifrågasätta dess ideal – fri vetenskap, fri åsiktsbildning och idén om jämlika möjligheter för alla?

När och varför började dessa ideal kännas föråldrade – ideal som framför allt utformades i 1700-talets Förenta stater och som kom att ligga till grund för dess konstitution?

Modern Times

Och när jag skriver “vi” här, menar jag förstås den del av befolkningen som faktiskt känner så.

Allting som rör detta stora skifte i synen på världen och verkligheten är i dag centralt för oss alla, vare sig vi är intresserade av det eller inte och därför dröjer jag gärna vid detta. Jag blandar här mina erfarenheter med fakta, spekulation – och introspektion. Men börjar med en ren faktabaserad reflektion.

När vi turistar i den gamla världens huvudstäder – i Paris, Rom, Prag, Bryssel – vad gör vi? Vilka platser uppsöker vi? Och med detta ”vi” menar jag nu flertalet av besökarna till dessa städer. Kanske inte alla, men tillräckligt många för att min poäng här ska bära oss vidare. [i]

Jo, vi samlas för det mesta i de äldsta, mest oregelbundna delarna av städerna. På platser där arkitekturen vuxit fram genom århundraden, där det vid byggandet inte fanns någon färdig ritning eller långsiktig plan. Vi dras till det som känns äkta, ursprungligt och organiskt. Vilket säger något om vad som ger återklang i oss.

Grand Place, Brussel

Vi dras mot sådant som vi upplever som ursprungligt, något genuint, det vi uppfattar som autentiskt. Vi bakar också surdegsbröd, brygger vårt öl och syrar grönsaker. Vi söker utmaningar, besöker exotiska platser, klättrar i berg, går i dagar på fjället … Nej, självfallet inte alla – men uttrycken för denna längtan är många och varierande. Vissa av oss gör si – andra så. 

Det vi dock har gemensamt är en slags främlingskap i livet och i synnerhet i denna nya sköna värld som växt fram under de senaste 200 åren. En värld som försökt bemästra det mest naturliga i oss, vår drift efter magi och mysticism, vår drift efter att underordna oss, vår drift att överordna oss, det vill säga, att få ingå i en värdehierarki där vi får såväl en naturlig plats som en mening. 

William Blakes citat i inledningen ovan var vid tiden ett uttryck av denna kritik mot det nya upplysningsdrivna projektet; mot överdriven rationalitet, mot övertron på vetenskap och matematik. Det var det Blake menade med sina ”raka”respektive ”krokiga” vägar. Ett tema han för övrigt återkom till i flera av sina skrifter. Den nya tiden värdesätter bara det ”raka” – medan människan i grunden vill leva i det ”krokiga”. I varje fall, enligt Blake, genierna bland oss.

Och vi är inte bara fysiskt rotlösa i den moderna världen – vi är i grunden också existentiellt hemlösa. Martin Heidegger kallade denna känsla av rotlöshet för Heimatlosigkeit: förlusten av ett hem, inte i betydelsen tak över huvudet, utan i betydelsen en plats där man känner sig trygg och hemma i sinnet. Bland likasinnade. Hos en övergripande idé om livet som vi kan förstå oss på. Att slippa behöva vara utkastade i ett kaos där det bara är vi själva som kan finna vår räddning.

Det kan också vara en av orsakerna till att allt fler reaktionära rörelser i dag vinner mark. De talar nämligen om samma saker – fast på ett annat sätt. De lovar inte bara guld och gröna skogar och nationell stolthet. De erbjuder också en hemtillhörighet. En plats, en tid, en identitet. 

De lyssnar till vår längtan efter ett mytiskt förflutet. Och utlovar en återgång till byn, familjen, barndomen, landet – det som upplevs som något mer naturligt – mer genuint. En plats där vi kan känna oss hemma.

Och denna reaktionära retorik fungerar eftersom den liberala moderniteten aldrig uppfattats ha något meningsfullt att erbjuda. Den kan inte ge oss några stora svar, inte skänka några grundläggande berättelser ristade i hälleberget. 

Den stora upplysningen på 1700-talet lyckades riva de gamla berättelserna men lyckades aldrig förmedla några nya som var tillräckligt starka för att bära oss hela vägen fram – från vaggan till graven.

Moderniteten gav oss friheter men ingen tillhörighet. Valmöjligheter men inget engagemang. Gav oss framsteg men lyckades inte skänka någon mening.

Men denna utsatthet, denna vår längtan – så mänsklig, så begriplig – kan också transformeras till ett monster.

Jakten på det som är äkta kan förvandlas till hat, bitterhet och ressentiment. Vad som börjar som en önskan om nationell samling kan lätt sluta i uteslutning. Vad som först är ett försvar av vår egen identitet kan snart glida över i en utrensning av olikheter. Löftet om ett skyddat hem kan lätt förvandlas till en mur mot det som hotar oss.

I grunden är det åter en blut und boden-logik som sprider sig över världen; den kulturella renhetens logik. vilket är ett resonemang som präglar det som i dag brukar kallas för de traditionella eller reaktionära rörelserna, med en logik som säger: du hör inte hit – inte på riktigt. Din närvaro stör vår berättelse. 

Vilket för övrigt är något vi nu ser att Trump-administrationen är i färd med, vid sidan av sina oändliga nedmonteringar av det offentliga, där de ägnar stor kraft åt att renodla i synnerhet den vite mannens roll i berättelsen om Förenta staternas uppkomst och dess stordåd.

Och ironin är bitter: i sin flykt från modernitetens främlingskap vänder sig alltså nu många människor till myter som kanske aldrig funnits, ledda av de som säljer nyskapade fantasier med anspråk på att vara eviga sanningar. Och eftersom vi så gärna vill tro att de stora sanningarna finns – nappar vi också lätt på de krokar som slängs ut.

De säger också att vår nuvarande civilisation är falsk och förljugen då den i allt för hög grad har sökt kuva människans inre Dionysiska drifter. 

Det är dessa tankar som driver mycket av den utveckling vi ser i dag. Det är detta som ligger bakom exempelvis Project 2025 vars vision om en ljusare framtid just nu i denna stund styr hela utvecklingen i det land som först lade en fast grund för upplysningens ideal. 

In Project 2025 We Trust

Det finns många skäl att misströsta. Men ingen är stark nog för att få oss att sluta berätta, belysa och göra människor medvetna om de krafter som formar oss och samhället på djupet.

Och att förkasta den raka vägen behöver inte betyda att vi återvänder till ett förflutet som präglats av våld och utanförskap. De krokiga vägarna behöver inte leda oss tillbaka – de kan också ta oss framåt, mot något nytt.

De kan också innebära ett motstånd. Ett vägran att underkasta sig en påtvingad ordning. Ett nej till att vandra på vägar som slipats alltför raka av påhittade “förbättringar”. Det finns kanske en syntetisk mellanväg. Eller en tredje väg.

Autenticitet ligger inte i det förgångna. Det är inte arv. Det är inte blod. Det är inte arkitektur. Det handlar snarare om förmågan att vara närvarande – att gräva och bygga där man står. Och där skapa en plats, en identitet, en mening.

Jag var bara tvungen att sätta denna text på pränt eftersom tankarna ständigt tumlar runt i min tankevärld. Den kanske inte gör någon av er klokare – men den har ändå lyckats lätta mitt sinne – så att jag nu kan ta ett djupt andetag och sträcka mig djupare – ner mot det som döljer sig strax under ytan av den värld vi lever i. Det är stort nog – för mig.

[i] [1] Flera studier visar att turister i världens storstäder i hög grad söker sig till historiska stadskärnor snarare än till modern stadsplanering. Exempelvis lockar platser som Grand Place i Bryssel, Trafalgar Square i London och Prags gamla stadsmiljöer miljontals besökare varje år. Forskning publicerad i Sustainability (MDPI, 2017) visar att turister ofta föredrar miljöer med en känsla av historisk autenticitet, kulturell kontinuitet och arkitektonisk variation. Verbeke, M. & Lievois, E. (2017), ”Cultural heritage and urban tourism: A city perspective”, Sustainability, 9(8), 1346.

1 kommentar

Under Demokrati, Donald Trump, Etik, Fascism, Filosofi, Konst & Kultur, Makt och Rädsla, Natur & Kultur, Politik, USA

Taggat som

maj 7, 2025 · 6:22 pm

5.3. Natur eller Kultur – På slak lina över en värld i kris

Om upplysningens arv, fascismens återkomst och vår civilisatoriska balansgång

Minns du den där gången när du sprang och ramlade när du var barn? Händerna var skrapade, knäna blodiga, småsten inbäddat inunder huden – och sedan gråten, ropen på mamma, efter någon som kunde ta upp dig i knät och plåstra om dig. Kanske minns du det inte exakt så, men något liknande. Någon gång i barndomen stötte vi alla på världen sådan den verkligen är: hård, likgiltig och skoningslös.

Det är väl så vi vanligtvis möter den – som något som inte bryr sig om oss och vår sårbarhet. Getingarna sticker. De nya skorna ger skavsår. Törnen river oss och den som visar svaghet får ansiktet ned mulat i snö eller toaletter. Naturen ger oss inga ursäkter – bara rivsår, blåmärken och livslånga trauman.

Mot denna brutala verklighet har människan i alla tider försökt bygga skydd. Med kultur, med språk, med lag, med myter och institutioner. 

Vi kan se det som att upplysningen – med sina idéer om frihet, jämlikhet och broderskap – var ett systematiskt försök att tämja just denna hårda natur och att ersätta den starkes rätt med rättsstatens, att avskaffa födselns hierarkier och att skapa ett samhälle där inte bara de mest välrustade kunde överleva. Till gagn för de svaga, och för att tämja de starka.

Upplysningen stod dock inte oemotsagd. Redan från början fanns de som såg dess tro på förnuft, jämlikhet och framstegsoptimismen som farliga illusioner. Den så kallade motupplysningen formades tidigt av tänkare som Joseph de Maistre, Johann Georg Hamann och Edmund Burke – alla övertygade om att samhällets ordning inte kunde grundas i abstrakta principer utan i tradition, tro och auktoritet. 

Motupplysningens tänkare menade att det egalitära samhälle som växte fram efter den franska revolutionen berövade människan hennes värdighet. I stället såg man som sitt ideal en värld med stränga hierarkier, där en social och andlig aristokrati var normgivande. 

Friedrich Nietzsche utvecklade detta i sin tur till en kritik av vad han kallade slavmoralens universella anspråk och sitt försvar av den skapande viljan. 

Den tyske rättsfilosofen Carl Schmitt översatte denna hållning därefter till politisk teologi: den sanna suveränen är den som beslutar om undantag, inte den som håller sig inom lagens gränser.

Det är alltså inte lydnaden inför lagen som definierar makten, utan förmågan att sätta lagen ur spel – att agera när ordningen hotas och ingen regel längre gäller. I detta undantagstillstånd visar sig den yttersta auktoriteten. En princip som just nu testas av den nu sittande amerikanske presidenten.

Det är ur detta tankegods – från motupplysning till reaktionär modernism – som fascismens idévärld växte fram. I början av 1900-talet fick dessa tankar en politisk form i fascismens genombrott. I Italien och Tyskland blev den reaktionära syntesen mellan tradition, hierarki, vilja och våld ett samlat politiskt projekt. 

Fascismen var motupplysningens politiska uttryck – en mobilisering av känsla mot förnuft, blod mot rätt, en stark ledare mot lag och författning. En kraftansamling som under först hälften av 1900-talet gav upphov till två världsomfattande krig.

I dag upprepas detta mönster – men i ny skepnad. I den neoreaktionära höger (NRx) som växer fram är upplysningen inte bara en döende ideologi – den betraktas som ett grundläggande misstag. Idéerna om frihet, jämlikhet och broderskap ses som ett försök att tämja naturen, att utplåna skillnader och neutralisera styrka. Och nu har tiden kommit, menar man, att göra upp med detta arv.

I vår tid ser vi nu hur detta gamla reaktionära tankegods får nytt liv. När den liberala kulturen förlorar sin bärkraft – när dess institutioner försvagas, dess mening förloras och resurserna sinar – då åberopas åter denna, som man uppfattar, sanna natur. Fascismens återkomst är inte bara ideologisk, utan kosmologisk: ett försök att återvända till en ordning där världen är hård men begriplig, hierarkisk men naturlig. Och vi har inte sett slutet på dess frammarsch. Vi har bara sett början.

Det är i denna näringsrika jordmån vi nu finner Peter Thiel stadigt förankrad. Och han är inte ensam. En hel reaktionär motrörelse har växt fram under ytan av det moderna – en rörelse som ser lösningar i vad de ser som naturligt. Nationalism i stället för globalism. Blod i stället för rätt. Hierarki i stället för jämlikhet. Sanning i stället för den liberala väckelsens blåögda lögner (woke).

Peter Thiel är inte bara en bland många miljardärer i Silicon Valley. Han är något mer – en gnostisk visionär med apokalyptiska drag. Han växlar mellan att vara teknokrat och domedagsprofet. Han investerar i framtiden, men tycks tro att den redan är förlorad. Och där, i den paradoxen, uppstår hans stora inflytande över vår samtid. Han är komplex och enigmatisk.

Thiel har till exempel upprepade gånger hänvisat till det bibliska begreppet Katechon – den kraft som enligt Paulus brev till Tessalonikerna håller tillbaka Antikrist och därmed fördröjer världens sönderfall. 

För Thiel tycks begreppet Katechon ha förlorat sin teologiska innebörd och i stället blivit mer av ett politiskt raster. Det handlar inte längre om tro, utan om makt – om vem eller vad som kan hålla samman världen inför det oundvikliga sammanbrottet. 

Men i sina offentliga uttalanden och i de projekt han stödjer, närmar sig Thiel ämnet mer genom antydningar än genom klarspråk. Resultatet blir motsägelsefullt: han talar om att bromsa sönderfallet, samtidigt som han finansierar krafter som påskyndar det. Det är kanske just i den paradoxen som hans inflytande hämtar sin kraft – men också signalerar faran.

Thiel har donerat miljoner dollar till kandidater som vill riva ner den amerikanska statsapparaten och bygga något nytt ur spillrorna. Han har finansierat The American Moment, Project 2025, NatCon-rörelsen och den neoreaktionära bloggkulturen. I detta nätverk är Thiel både mecenat och symbol – ett bevis på att man kan förena kapitalets logik med en vilja att störta systemet det vuxit upp inom – en motsägelse som i sig illustrerar den nya högerns paradoxala logik.

Men det är i ljuset av detta vi måste förstå vad Peter Thiel en gång såg i Donald Trump. För Thiel var Trump inte ett politiskt val – han var mer som ett stresstest. En störning. En krackelering av den kulturella fernissan som döljer hur svagt det moderna samhället i själva verket är. 

I Thiels ögon står Trump för det som liberalismen till varje pris försökt förtränga: den råa viljan, primalskriket, den skränande kroppen som tar plats utan att skämmas.


Trump var inte tänkt som en lösning på världens eller USAs problem, utan ett verktyg – eller snarare: en möjlighet att se vad som händer när de Katechonska krafterna inte längre håller tillbaka utvecklingen.[i]

Det är därför ingen paradox att Donald Trump, som nu öppet utmanar konstitutionen och rättsstaten, ändå hyllas av den nya högern. Det är snarare själva poängen. Trump är mer än en nyttig idiot. Han är en möjliggörare – en accelerator. En som får det globala systemet av samarbeten och tillit att vackla.

Den amerikanska konstitutionen – detta dokument från upplysningens höjdpunkt – syftade till att binda makten med lag, att tygla människans själviskhet genom en arkitektur av kontroll och balans. Det var just ett försök att upphöja förnuft över vilja, princip över impuls. Men i ett klimat där kulturen förlorat sin trovärdighet, uppfattas dessa band inte längre som garantier för frihet, utan som bojor och framför allt för de som är starka och inte längre är i behov av statens beskydd.

Den nya högern misstror den liberala demokratin inte bara för dess innehåll, utan för dess form. Det procedurella, det regelstyrda, det rättvisa, det tröga – allt detta ses som uttryck för ett svagt samhälle, byggt för att skydda det svaga från det starka. 

När Trump trampar på dessa principer, när han trotsar domstolar och institutioner, är det inte ett misstag – det är ett budskap. Han förkroppsligar den Dionysiska viljan, instinkten och den oreglerade kraften. Han framstår som ett svar på en värld där kulturens tyglar förlorat sin spänst.

Vi balanserar på den där slaka linan, spända mellan två världar: naturen och kulturen. Den ena är hård och krass. Den andra mjuk, försonande – men utan något säkert fäste. Vi får bara hoppas att den håller – eller att vi åtminstone, om vi faller, har blicken fäst mot något som ger oss hopp. 

[i] Peter Thiel returns here to Uncommon Knowledge with Peter Robinson to discuss his views on the end times, technology, and societal progress. Thiel delves into the historical and philosophical context of apocalyptic thinking, referencing biblical texts and the work of René Girard. He argues that modern technological advancements, such as nuclear weapons and AI, have apocalyptic potential and should be taken seriously. October 2024:

And Part II

1 kommentar

Under AI, Demokrati, Donald Trump, Fascism, Filosofi, Politik, USA

Taggat som

april 9, 2025 · 12:03 pm

3.8. Vi börjar närma oss slutet! Men ser ingen fortsättning!

Det som binder dem samman – kommer också att splittra dem

I Vita huset har en rad oväntade intressen sammanstrålat. Kapital, oljeintressen, kristna fundamentalister, frustrerade vita män och renrasiga nationalister har börjat väva ihop sina trådar till en gemensam väv – en gobeläng som är tänkt att gestalta deras drömmar om framtiden.

Det är fortfarande oklart vad som egentligen förenar dem. Vissa drivs av pengar, andra av makt, åter andra av frälsning. Några talar om frihet, andra om ordning. Och ändå håller de ihop – än så länge. Men deras tid är räknad.

Det har uppstått sprickor i fundamentet

Snarare än en gemensam idé verkar det som att denna brokiga samling hålls samman av en gemensam idé om vad som måste ske: nedmonteringen av den liberala staten och upprättandet av något annat i dess ställe.

Men det är just detta ”andra” som blivit lite av kruxet här. Ingen vet egentligen hur det ska formuleras, än mindre hur det ska byggas. Kanske är det just denna dimhöljda osäkerhet som gör att de, åtminstone tills vidare, kan dra jämnt.

Varje väv har sin egen spänning och sina svagheter. Och just den här alliansen – den mellan kristna nationalister, teknokratiska libertarianer, fossil-kapitalister och rasideologer – har sina uppenbara svagheter.

“This is the end
Beautiful friend
This is the end
My only friend, the end … “ (The Doors 1967)

Det är ändå något som binder dem samman. Trots alla motsägelser finns där några gemensamma nämnare – starka nog att hålla ihop projektet. Åtminstone för stunden. 

Det mest grundläggande är motståndet mot staten som idé – inte bara mot dess kostnader, tröghet och ineffektivitet, utan mot dess själva existens som gränssättande och balanserande kraft.

I Peter Thiels värld talar man om en ”exit”. I den evangelikala sfären handlar det snarare om Guds vilja – att återupprätta en kristen nation. Och i MAGA-rörelsen heter det att man ska rensa ut eliten och dränera träsket i ”the deep state”.

Till allt detta kommer det öppna föraktet för den samtida liberala kulturen – oftast reducerat till ett enda laddat ord: woke!

I woke-kulturen ser man inte bara ett moraliskt förfall, utan ett hot mot den egna maktpositionen. Kraven på jämlikhet, erkännande och representation uppfattas som angrepp – mot företagsamhet, mot den vita nationalismen, mot de kristna, mot de frustrerade männen. Att motarbeta woke har därför blivit en av få frågor som effektivt har lyckats samla denna annars spretiga skara.

I stället förespråkar man en återgång till nationell samling, kontroll, ekonomiskt oberoende och protektionism. Trumps nya tariffer är ett uttryck för just detta: en nygammal merkantilism som vill stärka nationen genom att begränsa det globala inflödet av varor, tjänster och kapital. Och just här vid denna skärningspunkt börjar nu en första spricka uppstå i den gemensamma väven. En strid har uppstått mellan Peter Navarro som är Trumps främste rådgivare (domptör) vad gäller utrikeshandeln och hans främsta investerare Elon Musk som kallat Navarro för ”idiot”.

På ytan ser förstås dessa utspel ut att gå emot den ekonomiska elitens intressen. Men i praktiken kan dessa också ge upphov till nya investeringsmöjligheter. Vi ska inte glömma att det nästan alltid är de rikaste och mäktigaste som alltid drar det längsta strået oavsett om ekonomin går upp eller ned. 

En andra gemensam kraft hos denna disparata grupp är viljan till omvandling snarare än reform. Det handlar om en revolution – genomförd under demokratisk täckmantel. Återigen något som påminner om det som utspelade sig i Tyskland 1933.

Det handlar inte om att påverka staten inifrån, utan om att tömma den på innehåll och ersätta dess funktioner med privata eller ideologiskt drivna organ.

Ytterligare en gemensam nämnare är synen på demokratin som ett hinder. Den uppfattas som ett förlegat och förljuget system som gynnar de svaga på bekostnad av de starka, det långsamma på bekostnad av det effektiva. Ett system som främjar pluralism och mångkultur i stället för att skydda den Enda Sanna Tron.

Allt detta binds samman av ett gemensamt narrativ (många av dessa grupper ogillar detta begrepp eftersom det uppfattas som ett vänster relativistiskt perspektiv). Men narrativet säger att samhället kan återgå till ett mer naturligt tillstånd, med tydliga hierarkier där var och en vet sin plats – och förväntas vara nöjda där.

Det är framför allt detta narrativ – om dekadens, förfall och återfödelse – som gör det möjligt för de olika aktörerna att röra sig i samma riktning. Åtminstone för stunden.

Det som nu håller på att slita sönder allt. Den första och mest uppenbara sprickan (vid sidan av Musk-Navarro shismen) går mellan den religiösa sfären och techbrödernas sekulära världsbild.

För den ena sidan är Gud lagen och livet – världen styrs av en allsmäktig vilja och nationen bör sättas under dess jurisdiktion.

För den andra sidan är religionen ett användbart verktyg: ett sätt att organisera massan, forma berättelsen och legitimera makten.

Skillnaden kan verka liten – men när det kommer till beslut om abort, stamcellsforskning eller klimatpolitik blir den snabbt sprängstoff.

En annan möjlig spricka går mellan den ekonomiska nationalismen och det globala kapitalets behov av stabilitet, tillgång och expansion.

Trumps tullar, gränskontroller och protektionistiska retorik kan skapa kriser som vissa investerare tjänar på – men hotar samtidigt strukturer som många av dem är beroende av. Den öppna marknaden går illa ihop med stängda gränser. 

Den tredje spänningen handlar om själva idén om auktoritet. Vem ska leda projektet? Är det presidenten? En vd? En idé? En algoritm? En messiansk rörelse? Ett företag? Här kolliderar allas drömmar.

Elon Musk vill bygga framtiden in i nuet – eller nuet in i framtiden, sak samma. Peter Thiel vill gå rakt in i maktens centrum och omforma den. De evangelikala drömmer om att återvända till ett förlorat förflutet. Nationalisterna vill ha ett homogent, vitt territorium.

Men jag tror det är högtid för mig att stanna vid detta. Jag har nu berört så många av de trådar som skär genom det amerikanska samhället – genom dess historia, dess framtidsdrömmar och dess sönderfall. 

Det är en väv som fascinerar, men också är förödande. Och någonstans måste man dra ett streck.

Det finns så mycket annat att ägna sin tanke åt. Andra stora frågor som bara väntar på trevande och prövande svar.

1 kommentar

Under Demokrati, Donald Trump, Elon Musk, Filosofi, USA

Taggat som ,

april 7, 2025 · 12:38 pm

3.7. Följ pengarna! Vilka har investerat i Vita Huset?

De nya ägarna bakom USA Inc.

Just nu är det inte bara Donald Trump som styr och ställer i världen. Vid hans sida står också ett nätverk av miljardärer, företagsledare och strateger som pumpat in hundratals miljoner dollar i hans presidentskap.

Trump må vara president. Men den verkliga makten ligger sannolikt hos dem som betalat notan. Och det är svårt att föreställa sig att de skulle se mellan fingrarna med det som nu händer – om de inte också stödde utvecklingen till fullo.

Och dessa män – för det är framför allt män – förväntar sig givetvis också att få utdelning. I form av stora avregleringar, beslut som gynnar deras affärsintressen, och åtgärder som successivt underminerar den federala staten. Det är just den nedmonteringen som öppnar dörren till nya, lukrativa marknader.

Det gäller att följa ledtrådarna – vem håller i kopplet?

Det är främst två namn som står i centrum här: Elon Musk och Peter Thiel. Båda är teknokrater, miljardärer, ideologer. Och båda har positionerat sig för att inte bara påverka politiken – utan att ersätta den med något nytt. 

Elon Musk har inte bara investerat i Trump – han är än så länge en del av själva maskineriet. Han styr över DOGE, det nyinrättade ”Department of Government Efficiency”, vars uppdrag är att effektivisera den federala förvaltningen.

I praktiken betyder det att regler avskaffas, tjänstemän sparkas och myndighetsfunktioner privatiseras. 

Men Elon Musk nöjer sig inte med att bara rensa ut i den byråkratiska apparaten. Han kontrollerar också gärna kommunikation och infrastruktur: där X blivit en central kanal för spridning av administrationens budskap och för att styra det offentliga samtalet. 

Han sitter därmed i högsätet – med kontroll över plattformarna, tekniken och framför allt berättelserna.

Han är inte bara en finansiär – han är en aktiv aktör som arbetar för att säkerställa en vision och har en stark övertygelse om att det finns ett annat och bättre samhälle någonstans där på andra sidan av allt som nu sker . 

Peter Thiel är investeraren som rör sig mer i bakgrunden än estradören Elon Musk, men med kanske större tyngd. Han var en av Trumps första verkligt inflytelserika stödjare. 

Thiel finansierar tänkare, senatorer, valkampanjer. Han är entreprenören som inte tror på processer, utan på beslut. På suveränitet.

Företag som Palantir och Anduril, som Thiel ligger bakom, är inte bara lönsamma. De är dessutom designade för att kunna ersätta delar av staten: övervakning, gränsbevakning, krisberedskap. 

När staten försvagas – vilket då bland annat Project 2025 syftar till – står Thiels strukturer redo att ta över. Det är inte en konspiration. Det är en affärsstrategi.

Men de står förstås inte ensamma bakom Trump. Där står också en rad andra intressen med stora förmögenheter.

En av dem är Miriam Adelson, änka till kasinomagnaten Sheldon Adelson, vars pengar länge styrt Vita husets utrikespolitik, särskilt i frågor som rör Israel och Mellanöstern. När Trump talar om Mellanöstern, är det ofta hennes agenda som hörs i bakgrunden.

Andra opererar mer i skuggorna. Timothy Mellon, arvtagare till en järnvägsförmögenhet, har donerat mer än någon annan – över 150 miljoner dollar – till MAGA:s infrastruktur. Han är en ideolog snarare än lobbyist, med en vision om ett Amerika där staten knappt existerar, och där de starka inte hålls tillbaka.

Mer instrumentella är figurer som Harold Hamm, energimagnaten, som samlat fossilindustrins stöd bakom Trump i utbyte mot löften om avreglering och fortsatt exploatering. 

Längre bak i kulisserna agerar Mercer-familjen – de som låg bakom Cambridge Analytica – nu tillbaka med diskret men avgörande finansiering av Trumps rättsliga frontorganisationer, medieplattformar och dataanalysnätverk.

Och så har vi Richard Uihlein, grundare av Uline och storsponsor av högern i över ett decennium. Hans pengar flödar till Project 2025, till kampanjer mot fackföreningar och till kulturkrigsorganisationer som Moms for Liberty och Turning Point USA.

Det här handlar inte bara om en vanlig valpåverkan. Det är en omvälvning – där demokratins grundvalar successivt löses upp av den kapitalägande minoritet som nu bokstavligen köpt sig rätten att styra nationen.

När staten nu kollapsar, köper man den. Vad dessa investerare har gemensamt är inte bara pengar. De har länge förberett sig för en framtid där staten faller samman – inte som en olycka, utan som ett tillfälle att utnyttja. De kommer att ha stor likviditet samtidigt som börsen faller och andra förlorar gigantiska summor. 

De står också redo att ta över flera av den federala statens funktioner. De har redan företag och människor på plats.

Vi har sett detta scenario förut.  Detta är precis vad som hände när oligarkerna tog makten i Ryssland på 90-talet. Staten kollapsade, och de som hade rätt pengar på fickan kunde därefter köpa upp det som hade värde: företag, naturresurser, myndighetsbyggnader.

Den amerikanska versionen vi ser just nu är lite mer förfinad – men logiken är densamma. När EPA, Utrikesdepartementet eller FBI försvagas, finns det en rad privata strukturer redo att fylla vakuumet. 

Parallellt med sin roll som investerare har Thiel metodiskt byggt upp ett slags ideologiskt civilsamhälle vid sidan av det officiella. Genom Thiel Foundation samlas unga entreprenörer, radikala tänkare och vetenskapliga visionärer – inte för att bevara samhället, utan för att tänka bortom det.

Ett av flaggskeppen är Thiel Fellowship, där ungdomar får 100 000 dollar för att lämna akademin och i stället driva egna projekt. Det är mer än ett stipendium – det är ett angrepp på universitetens roll som normbärare. 

Breakout Labs fungerar som en inkubator för högriskidéer som traditionella institutioner ratar, men som blir logiska i ett framtida samhälle där det offentliga retirerat.

Och genom Imitatio återintroduceras René Girards idéer om hur människors begär uppstår genom imitation – vilket oundvikligen leder till konflikt. Hos Girard är samhället inte en gemenskap, utan en scen för rivalitet och våld.

Det är också värt att notera att Thiel, till skillnad från många andra, har positionerat sig ekonomiskt inför potentiella kriser. I mars 2022 sålde hans Founders Fund nästan hela sitt Bitcoin-innehav – strax innan kryptomarknaden föll – med en vinst på cirka 1,8 miljarder dollar. 

Han har också avyttrat aktier i Palantir för hundratals miljoner dollar. Dessa strategiska försäljningar tyder i varje fall på att Thiel aktivt hanterar sina investeringar för att minska exponeringen mot marknadsnedgångar och säkra vinster innan värdefall inträffar.

Den nya maktens röster. Nu när börsen har fallit med nära 20 procent och pensionsfonder börjat blöda, har olika ansikten inom administrationen klivit fram i medierna – med budskap som låter alltmer verklighetsfrånvända mitt i vardagens kris.

Finansminister Scott Bessent, miljardär och tidigare hedgefondchef, försäkrade i Meet the Press att amerikaner ”inte borde stirra sig blinda på dagliga fluktuationer” därför att ett nytt, tryggare och mer ekonomiskt system nu håller på att byggas.

Det är en värld där kollaps inte är misslyckande – utan en plan. Där börsfall inte är ett tecken på undergång – utan en övergång. Och i denna övergång är det de som samlat på sig trumfkorten.

Pengarna berättar bara en del av historien. Runt omkring dem är andra krafter redan i rörelse: den populistiska strategin bakom MAGA, maktens religiösa legitimering, det maskulina idealets återkomst, den mörka upplysningens ideologiska uppror och konstruktionen av en vit republik.

Alla dessa trådar löper nu in i och runt Vita huset. Men till vilket syfte? Hur ska alla dessa krafter – så olika till form och innehåll – kunna samsas i ett gemensamt projekt? Hur länge dröjer det innan motsättningarna dem emellan exploderar?

Referenser / Källor

  1. OpenSecrets.org – https://www.opensecrets.org
    Dokumentation över politiska donationer, Super PACs, och individuella bidrag till Trump och MAGA-nätverket.
  2. ProPublica – https://www.propublica.org
    Grävande reportage om Project 2025, konservativa juristnätverk och Thiels roll i amerikansk politik.
  3. The Lever – https://www.levernews.com
    Artiklar om Palantir, avregleringar och kapitalflöden till den nya högern.
  4. The New York Times – https://www.nytimes.com
    Löpande bevakning av Trump-administrationen, dess donatorer och ideologiska nätverk.
  5. The Washington Post – https://www.washingtonpost.com
    Inblick i Trumps återkomst, nya laginitiativ och personerna bakom makten.
  6. CNBC – https://www.cnbc.com
    Finansiell rapportering kring marknadsrörelser, hedgefonder och investeringsstrategier från aktörer som Scott Bessent.
  7. Bloomberg – https://www.bloomberg.com
    Intervjuer med finansministrar och analys av tariffer och marknadseffekter under Trump.
  8. Thiel Foundation – https://thielfoundation.org
    Officiella projekt som Thiel Fellowship, Breakout Labs och Imitatio.
  9. Heritage Foundation / Project 2025 – https://www.project2025.org
    Policydokument och handlingsplaner för hur den federala staten ska rekonstrueras.
  10. Federal Election Commission (FEC) – https://www.fec.gov
    Officiella uppgifter om donationer och kampanjfinansiering.
  11. The Intercept – https://theintercept.com
    Artiklar om kristen nationalism, medborgarsamhälle och maktallianser inom den nya högern.
  12. Politico – https://www.politico.com
    Rapporter om företagsintressen, Trumpkampanjens strategi och rollfördelningen i Vita huset.

1 kommentar

Under Donald Trump, Elon Musk, Politik, USA

Taggat som

mars 28, 2025 · 11:26 am

3.3. Ske Guds Vilja! Till Hen ställer vi vårt hopp!

Den gudomliga planen bakom den nya ordningen

För att överhuvudtaget förstå vad som händer, inte bara i USA utan på flera håll i världen, måste man ändå kasta ett öga på människans existentiella belägenhet. Och vem eller vad skulle vara bättre på att ge oss ett neutralt svar än AI. Så jag ställde ChatGPT den öppna frågan (ni kan själva fråga och se vad ni får för svar) om vad som gör människan så unik?

Och det omedelbara svaret blev: 

”Människan är de enda levande varelsen som kan föreställa sig världar som de vet aldrig kommer att existera, och ändå villigt ägna sina liv åt att få dessa världar att bli verkliga.”

Man kan nästan höra Albert Camus instämmande leende från andra sidan graven. Och på frågan vad ChatGPT grundar sitt svar på svarar den:

”Ingen annan art skapar fiktioner som är tillräckligt kraftfulla för att starta krig, bygga nationer, avsluta liv eller ge livet mening. Och så vitt jag kan se finns det ingen täckning för några av hennes stora berättelser.”

Vilket utgör en bra utgångspunkt att bära med sig när vi nu tar steget vidare och följer hur de riktigt stora berättelserna ska vävas samman i Vita huset.

Om MAGA-rörelsen var den grupp som gav Trumpismen sin röst på stormiga arenor, så är den kristna högern den som försett den med dess heliga manus. 

Medan Trumps anhängare skriker och marscherar, sitter andra – mer lågmälda, mer metodiska män, oftast män – i bakgrunden och ritar upp de riktigt stora planerna för att ersätta den liberala demokratin med något de sätter högre tilltro till – nämligen Guds ord.

De kommer inte bara med stort inflytande och makt i samhället, utan också med en gammal berättelse som visserligen är bekant, men vars innebörd blivit alltmer obskyr.

Detta tredje försök, att nysta i de trådar som ingår i den gobeläng som är på gång att färdigställas, beger sig därför nu ned i de mindre synliga detaljerna – det som i Guds Namn diskuteras under bönestunder och tröskas i kristna tankesmedjor. Ambitionen är tydlig och långtgående: att återkristna staten. Inte bara kulturellt, utan även konstitutionellt. 

Om prästerskapet i Iran skulle fått inblick i planerna skulle de säkert kunnat ha nickat instämmande till den övergripande planen även om de inte skulle gå så långt att de köpte budskapen när det kommer till smådetaljerna. Ty, trots att de bägge stora idéerna emanerat ur samma heta ökensand för över tvåtusen år sedan så har man inte tolkat tecknen i skyn riktigt på samma sätt. Vilket vi nu får tacka Gud för.

En nation under Gud
Den kristna högern som ser det som att Förenta Staterna skapades som en kristen nation menar nu att denna förlorat sin gudomliga mission. Och idag har denna varning blivit till ett politiskt slagträ. I centrala evangelikala kretsar växer föreställningen om exempelvis idén om dominionism – det vill säga att kristna har ett gudomligt företräde att styra varje del av samhället. Skola, media, politik, näringsliv – allt ska underordnas ”gudomliga värderingar”.

Sådana idéer är inte längre perifera. Den så kallade Seven Mountain Mandate, en gång begränsad till karismatiska församlingar, har nu tagit ett stort kliv framåt och vill att man ska erövra samhällets sju maktsfärer – regering, utbildning, media, näringsliv, konst, familj och religion – och bygga om allt uppifrån, från ett mer gudomligt perspektiv.

Ledare som Lance Wallnau och nätverk som Ziklag talar öppet om denna dominansstrategi. Undersökningar visar hur välorganiserade kristna nätverk aktivt arbetar för detta, ofta med ekonomiskt stöd från konservativa donatorer – och med öppet teokratiskt språkbruk.

Kärnan i denna vision är ett avvisande av sekularism och pluralism. Staten ska inte längre vara religiöst neutral, utan erkänna Guds suveränitet och forma lagstiftning därefter. Det handlar inte om policy – det handlar om lydnad.

Project 2025 – en minutiöst planlagd kupp
Om den kristna högern står för den teologiska visionen, är det tankesmedjorna som står för den tekniska planen. Heritage Foundations Project 2025 är ett tydligt exempel: ett tusensidigt dokument med detaljerade förslag för hur nästa republikanska president från dag ett ska omvandla den federala staten.

Planen är öppet revolutionär. Den utgår från att friheten ska definieras av Gud, inte av människan. Utifrån denna teologiska grund presenteras förslag på hur religiösa grupper ska gynnas i offentliga upphandlingar, hur äktenskap ska definieras enligt bibeln, hur sjukvårdspersonal ska få vägra vård på religiös grund och hur undervisning ska styras av vad man kallar ”trofasta värderingar”.

Det är inte konservatism i klassisk mening. Det är ett försök till teokratisk omstrukturering av staten – via exekutiva beslut, rättsliga undantag och en ny lojalitetsprincip.

Trump och denna nysmorda allians
Att just Donald Trump blivit denna rörelses bärare kan tyckas paradoxalt. Han är varken from eller ödmjuk. Ändå ser många evangelikala honom som en biblisk figur – en ny Cyrus, utvald av Gud, inte för sin helighet utan för sin funktion. En vildvuxen men användbar befattning i Guds stora plan.

Detta narrativ har löst ett centralt dilemma för den kristna högern: hur man helhjärtat kan stötta en man som bryter mot allt man predikar. Svaret: Gud använder vem han vill. Trumps seger 2016 sågs av många som ett mirakel – en profetia som gått i uppfyllelse. Han fick därmed en helig uppgift, en bild som ytterligare förstärktes efter det misslyckade attentatsförsöket.

Spänningar i den breda koalitionen
Men det är inte alla i denna nya högersväng som håller med om allt detta krims-krams. Den religiösa visionen krockar lätt med andra strömningar i Vita Huset: med libertarianer som värjer sig mot all form av religiös lagstiftning, med manosfären som föraktar äktenskapets helighet, med teknokrater som vill ha ordning men helst inte behöva delta i några väckelsemöten.

Här finns också en växande sekulär höger, inspirerad av medeltida korsfarare och hednisk maskulinitet som betraktar kristen ödmjukheten och undfallenheten snarast som svaghetstecken. Som Elon Musk stammande försökte uttrycka det i sitt samkväm tillsammans med Joe Rogan: “We’ve got civilizational suicidal empathy going on.”

För dessa män är inte Gud den yttersta auktoriteten – det är snarare styrka, hierarki och makt. Därmed uppstår på denna punkt en gigantisk intressekonflikt: medan den kristna högern eftersträvar lydnad inför Gud, vill denna nya sekulära höger se en ordning där viljan till makt är den enda lagen och söker sig därmed till vad som ursprunligen snarare uppfattas som antikrist.

Manosfären, som i många frågor förenas med den kristna högern i sitt förakt för feminism och progressiva könsnormer, skiljer sig i synen på sexualmoral, äktenskap och familj. Där den ena sidan predikar återhållsamhet, hyllar den andra sexuell dominans. De har ingått i ett taktiskt samarbete, men med fundamentalt olika ideal. Frågan är hur länge dessa olika riktningar kommer att dra jämnt. Och svaret är nog dessvärre; så länge det behövs. Och det borde oroa oss mer än något annat.

Det är därför vi nu måste gå ännu djupare in i detta subversiva rollspel för att ta oss närmare vad som rör sig i dessa mäns inre – för att försöka hitta svar på hur deras deltagande i denna väv kommer att utvecklas – om de kommer att fortsätta vara en del av detta.

1 kommentar

Under Demokrati, Donald Trump, Fascism, USA

Taggat som

mars 26, 2025 · 11:18 am

3.2. MAGA & kampen för idiokratin

Hur allt är tänkt att falla isär – Eller snarare, nu faller på sin plats.

Detta är blott ett försök att nysta bland de incitament som nu möts i det Ovala rummet och som precis som med ett rep får sin styrka genom att de enskilda trådarna vävs samman. Ett starkt rep som nu också lyckats få den övriga världen att undra vad det är tänkt att användas till.

Den senaste tiden har vi överhopats med berättelser om hur den liberala demokratin nu utmanas och attackeras från de som nu befinner sig i maktens centrum. 

Olika maktformationer har placerat både kapital och hopp i händerna på president Donald Trump och vicepresident J.D. Vance. Stödet utgörs i huvudsak av en allians som består av populistiska gräsrotsrörelser, högerorienterade tankesmedjor, teknoliberala visionärer och manosfärens giganter – krafter som trots sina olikheter har förenats kring en gemensam ambition: att destabilisera den liberala demokratins ordning.

Och till denna spretiga koalition ansluter sig även den kristna högern – evangelikala rörelser och teokratiska tänkare med ambitionen att återkristna staten – liksom högerextrem nostalgisk nationalism. Det är som sagt en salig blandning av intressen som lyckats samlas och för ett ögonblick stå enade.

Och vi får givetvis inte glömma att vi här i maktens hjärta även återfinner storkapitalet med sina krav på avregleringar och lägre skatter. Samtidigt som också hela spektaklet påhejas av auktoritära ledare från när och fjärran.  Alla samverkar nu till vad de ser som ett nödvändigt, eller möjligtvis gudomligt ingripande, för att sätta stopp för en kulturell utveckling som för länge sedan slagit in på fel väg. 

Tillsammans dras nu dessa idéburna kraftfält alla mot maktens kärna – till Vita husets Ovala rum – där deras medverkan blandas samman i en nygammal berättelses dramatiska bildväv.

Skapandet av ny bildväv – en ny berättelse

MAGA-rörelsens ressentiment 
Donald Trumps hemmasnickrade MAGA-rörelse har nu under lång tid effektivt fångat upp den folkliga frustration som grott mot överhetens institutioner och det som är främmande och därför alltför skrämmande. Med slagord som “drain the swamp” och “lock her up” har rörelsen spridit misstro mot vad de uppfattar som“liberal media” och närt en gräsrotsmobilisering som utmålar demokratins institutioner som folkets främsta fiender – som eliternas högborgar för korruption och maktmissbruk.

Konspirationsteorier har blivit ett av rörelsens främsta verktyg. QAnon, påståenden om valfusk, rykten om djupa statliga nätverk och globalistiska agendor har inte bara spridits i marginalen, utan medvetet lyfts in i rörelsens centrum. Det är en värld där sanning inte längre avgörs av bevis, utan av lojalitet. Där logik och expertis betraktas med misstänksamhet, och där varje motröst ses som del av en konspiration. MAGA-rörelsen har på så vis vuxit fram som en antiintellektuell rörelse, där universitet, medier och vetenskapliga institutioner framställs som korrupta eller hjärntvättade.

Det är också varför rörelsen så lätt flutit samman med delar av den evangelikala kristenheten. Här finns redan en förkärlek för alternativa epistemologier – “tro” kontra “bevis”, uppenbarelse framför metod. Den högstämmda retoriken om att “Ske Guds Vilja” harmonierar väl med MAGA-rörelsens förkastande av experternas tolkningsföreträden. I denna förening av nationalism, ressentiment och religiös övertygelse uppstår ett andligt ramverk som rättfärdigar kampen mot den sekulära staten. Rörelsen ser sig inte bara som politisk opposition, utan som en utvald grupp som slåss för nationens själ.

Ett ifrågasättande av rättsstaten
MAGA-rörelsens konflikt med den liberala demokratin slutar inte vid språkbruk eller symbolpolitik – den sträcker sig djupt in i statens juridiska fundament. Domstolar som inte dömer “rätt” anklagas för att vara riggade, rättsprocesser beskrivs som häxjakter, och juridisk prövning framställs som politiskt förtryck. Denna retorik undergräver rättsstatens kärna: tanken att lagen står över individen – även presidenten. Istället föreslås ett system där lojalitet trumfar princip, där maktens utövning legitimeras genom folkets vilja, oavsett institutionella gränser.

I detta ligger också ett öppet flörtande med idén om starka ledare. Rörelsens anhängare har i allt högre grad visat sig vara öppna för icke-demokratiska lösningar, så länge rätt person sitter vid rodret. Idén om en “unitary executive” – en president som agerar som en VD med oinskränkt makt över statsapparaten – har letat sig ut från juridiska marginalteorier in i rörelsens centrala självbild. Det är inte längre folkstyret man försvarar, utan folkets man. Den som oberoende av allt annat kan låta sin vilja tala, ty lagen är hans vilja.

Våld, martyrskap och J6
I denna politiska och ideologiska miljö har våldets roll förskjutits – från att vara ett gränsfall till att bli en alternativ möjlighet. Händelserna den 6 januari 2021, då en mobb av Trumpanhängare stormade Kapitolium, blev en typ av ögonöppnare för delar av rörelsen – ett bevis på att systemet kunde, och kanske borde, konfronteras med våld när det uppfattades som korrupt.

Efter stormningen har de åtalade ofta framställts som martyrer: patriotiska medborgare som orättvist straffats av en fientlig statsapparat.

Retoriken har förstärkts av Trump själv, som kallat dem ”great people” och i flera fall också benådat dem (och nu även anställt några av dem). Det är en martyrkult som kombinerar föreställningen om det orättfärdiga förtrycket med idén om att rörelsen förkroppsligar det sanna Amerika.

På så sätt skapas ett narrativ där våldet inte bara försvaras i efterhand, utan också kan förstås som nödvändigt i kampen mot förräderi. Den som ifrågasätter detta narrativ betraktas som medlöpare till systemet. I denna logik blir till och med det olagliga en form av dygd – ett tecken på trofasthet mot en högre sanning. (Se för övrigt mitt inlägg om medlöperi)

Men MAGA-rörelsen är bara en av de kraftfält som nu vävs in i maktens centrum. I skuggorna bakom rörelsens utbrott och rebelliska energi arbetar andra – mer medvetet, mer institutionellt kunniga – med avsikt att ta kontroll över själva statsapparaten. Bland dem finns den kristna högern och de konservativa tankesmedjor som förbereder sig för att styra med gudomligt mandat. Denna tråd får inte glömmas bort och det är därför detta vi nu måste prioritera och senare återkomma till.

1 kommentar

Under Demokrati, Donald Trump, Politik, USA

Taggat som ,

mars 20, 2025 · 2:12 pm

2.12. Men vi skulle aldrig kunna bli medlöpare – du och jag

Världen är så bekvämt inrättad! Ja, jag tänker då inte i första hand på den där ute, utan snarare på den här inne – den vi skapar åt oss själva för att orka med den där ute.

Den går liksom att ställa och fixa med lite som vi själva vill, eftersom den inte bär på samma fysiska begränsningar som världen där ute.

Till skillnad från den yttre verkligheten stryker den inre oss inte mothårs på samma sätt. Det gör att skavet mellan de två minskar – förutsatt att vi inte lider av någon slags diagnos, vill säga.

Ivanka trump: ”If being complicit is … wanting to be a force for good and to make a positive impact, then I’m complicit.”

Vi inrättar våra världar på ett sätt som ser till att vi själva nästan aldrig hamnar utanför. Vi är av naturen följsamma.Titta bara på hur vi klär oss eller inreder våra hem – samma nyanser går igen hos de allra flesta, trots att den naturliga färgskalan är mycket bredare. Våra språkliga variationer följer samma mönster. Vi utvecklar ett språk som håller oss samman och väljer andra ord för att beteckna dem som står utanför.

Det gäller förstås även för begreppet ”medlöpare”. Vi kan aldrig själva vara medlöpare, eftersom ordet alltid betecknar någon annan – någon som rör sig bort från oss i en riktning vi inte gillar.

En medlöpare är någon som tar avstånd från det vi tror på, någon vi betraktar som en avfälling. Men för den som själv tar avstånd från en värdegemenskap och istället rör sig i en annan riktning, är ”medlöpare” inget annat än ett försök från dem som sitter kvar i det gamla att kasta skulden på den som är öppen, fri och modig nog att ta sig an ett nytt äventyr.

Det är så som språkets gestaltar oss.

Med andra ord använder vi ett språk som ser till att vi aldrig själva hämmas av det vi eftersträvar och gör. Språket stryker oss på så vis medhårs, så att vi kan leva med oss själva och se oss i spegeln varje morgon – oavsett vad vi hittat på dagen innan.

Dessutom får vi alltid en liten puff i rätt riktning av dem som styr våra nyheter och mediekanaler. Genom dem får vi tillgång till meningar som långsamt börjar glida, som ett lätt glissando, där gamla formuleringar nästan omärkligt vinklas i en ny riktning.

När propaganda effektivt smyger sig in genom mainstreammedia och politik, börjar folk omedvetet anamma ett nytt språk och normalisera idéer de tidigare skulle ha avfärdat. Orden tvättas från sina gamla betydelser och målas om i bjärta färger.

Ta bara ett färskt exempel från landet i väst, där vi nu kan se användningen av ord som election integrity istället för valförnekelse. Eller parental rights istället för censur och skolförbud. Eller states’ rights istället för att neka minoriteter rättigheter.

När vi börjar använda nya begrepp okritiskt, hjälper vi till att bli språkliga medlöpare – även om vi kanske bara trodde att vi oskyldigt följde ett sätt att tala.

Den tyske författaren Sebastian Haffner lyckas i En tysk mans historia fånga den stegvisa anpassningen – hur människor som från början inte alls var övertygade nazister ändå blev medlöpare genom en kombination av rädsla, grupptryck och en vilja att fortsätta sina liv utan konflikt. Och Viktor Klemperer beskrev i LTI – Det tredje rikets språk hur språket förändrades för att rättfärdiga det nya, hur ord som fanatisk gick från att vara nedsättande till att bli en positiv dygd i nazisternas retorik.

Det är en glidning som brukar beskrivas i tre faser. Först går vi in i förnekelse och efterrationalisering – ”Det som sker är nog bara tillfälligt, inget att oroa sig för.”

Därefter kommer stadiet av passiv acceptans – ”Jag stödjer egentligen inte det här, men jag måste ändå tänka på min egen säkerhet, min karriär och min familj.”

Det sista och avgörande steget blir till slut ett aktivt deltagande – men utan att erkänna det. ”Det är bättre att jag gör det än någon annan.” Eller ”Alla andra gör det också.” ”Den som opponerar sig nu kommer ändå bara att bli deporterad.”*

Ingen ser sig själv som medlöpare, feg eller omoralisk. När vi gör små eftergifter – tystnad, anpassning, bortförklaringar – vill vi ändå tro att vi har vår integritet i behåll.

Detta sker genom en gradvis normalisering. De små förändringarna känns aldrig radikala i stunden. Det är först när vi, om vi har anledning att se efter, upptäcker den fullständiga glidningen.

Man börjar använda de officiella modeorden, skämtar om det förbjudna och distansen gör anpassningen lättare. Till slut överlåts det moraliska ansvaret till auktoriteter och makthavare som ”nog vet bättre.” Eller så tänker man bara: ”Lilla jag kan ändå inte göra någon skillnad.”

Men du och jag, vi skulle aldrig hamna där. Eller hur?

  • Mekanismen bakom medlöperi har beskrivits av flera forskare och historiker. Hannah Arendt (Den banala ondskan, 1963) visade hur vanliga byråkrater som Adolf Eichmann rättfärdigade sitt deltagande genom en gradvis anpassning. Stanley Milgrams lydnadsexperiment (1961) bekräftade att människor följer order stegvis, från passivitet till aktivt deltagande. Christopher Browning (Helt vanliga män, 1992) analyserade hur en tysk polisbataljon gick från att vara skeptiska till att begå massmord. Viktor Klemperer (LTI – Det tredje rikets språk, 1947) visade hur språkliga förskjutningar normaliserade nazismen, och Albert Speer (Inside the Third Reich, 1970) beskrev sin egen omärkbara glidning in i ett totalitärt system.

2 kommentarer

Under Donald Trump, Elon Musk, Fascism, Humor, Logos – Ord – Språk, USA

Taggat som

mars 18, 2025 · 10:54 am

2.11. Att vara eller inte vara ”civiliserad” – det är nu frågan

Parallellt med den västerländska traditionen, moralen och dess högstämda självbild har det alltid funnits en underström av röster som ihärdigt utmanat den stora berättelsen. Man kan nästan säga att den interna kritiken, redan från första början, varit invävd i själva idén om vår civilisation. Kanske har det bara varit en tidsfråga innan denna inneboende skepsis skulle vända sig mot systemet. Men sluta inte läsa, inte riktigt ännu, därför i slutänden kommer det handla om oss, om dig och mig.

The White House and The Rose Garden in the future - från den amerikanska filmen Idiocracy
The White House and The Rose Garden in a near future – från den amerikanska filmen Idiocracy från 2006

I århundraden har man i väst putsat på bilden av civilisationen som en triumf över den naturliga ordningens kaos och barbari – och skänkt löften om anständighet, trygghet, framsteg och framför allt ordning. Att vara just civiliserad har länge varit synonymt med att vara anständig, kultiverad och moraliskt ansvarstagande. Även om dessa ambitiösa ideal inte alltid gått hand i hand med den krassa verkligheten. Men det finns också en annan berättelse – en där civilisationen med sitt janusansikte inte bara bemästrar naturen, utan också kväver, kontrollerar och förvränger den.

Denna senare tanketrend löper som en röd tråd från Rousseau och romantiken, genom Nietzsche och Heidegger, vidare till postmodernismens dekonstruktioner – och därifrån ut i beatnick-, pop- och rockkulturen, hippierörelsen, punkens anarkistiska anda och hiphopens revolt mot etablerade normer. Upproret mot den goda smaken har tagit sig många uttryck och ofta fungerat som en vitaliserande kraft mot kulturell stagnation.

Och i dessa narrativ har civilisationen främst uppfattats som en tvångströja, något man måste tänja på, göra uppror mot och slutligen frigöra sig ifrån i jakten på frihet. Denna kulturella underström med dess ständiga attacker har med tiden också lyckats med att perforera bilden av Västerlandet så djupt att bygget i dag framstår som poröst och vacklande. 

Blickar vi bakåt genom historien utifrån just den liberala demokratins horisont, ser vi civilisationens själ födas i det antika Grekland, där de första ansatserna till såväl vetenskap som rationalitet och demokrati togs. Det är så man vanligtvis betraktar den västerländska civilisationen födelse och utveckling – som en rak utvecklingslinje från Aten och Rom, genom renässansen och upplysningen, fram till demokratins genomslag i början av 1900-talet. Vilket varit en stark berättelse om stora framsteg, där vi gradvis också utvecklat respekt och medkänsla för den andre, tankar om människans lika värde och en strävan efter rättvisa för alla. Det är denna berättelse som nu är under attack och frågan är vad de alternativ som nu utmanar denna kan ge oss istället?

För om vi vänder på perspektivet och betraktar historien utifrån en krass maktanalys, framträder en helt annan bild. Istället för en linjär utveckling mot humanism och rättvisa ser vi snarare en värld präglad av ständig maktkamp, där styrka och dominans varit de avgörande faktorerna. Det är berättelsen om maktens självklara rätt att forma världen efter sin egen vilja – en tradition som genom större delen av historien varit mer etablerad och långt mer dominerande än den demokratiska. 

Ur detta perspektiv framstår demokratins motstånd mot den etablerade och naturliga ordningen som en perifer och marginell företeelse. Detta synsätt delas av både vänster och höger—för vänstern som en avskräckande varning, för högern som en bekräftelse på den starkes rätmätiga position.

Samtidigt har de starka och förmögna, under perioder av liberalt demokratiskt styre—främst under de senaste hundra åren—tvingats underordna sig kollektivets, det vill säga den svagares, lagar, regler och moraliska värderingar. De har fått en etik påtvingad sig, där brutalitet, girighet och rofferi betraktats som djuriskt och omoraliskt. En moral de starka aldrig fullt ut accepterat—och som nu man gör uppror mot.

Vi lever alltså i en tid där allt fler öppet och avsiktligt bryter mot vad som tidigare betraktats som anständighet och civiliserat beteende. Och de gör det med besked.

Det handlar inte längre bara om en filosofisk kritik av civilisationen, utan en aktiv motrörelse som riktar sig mot hur denna civilisation urartat. Det är en rörelse som brinner av sin egen övertygelse och som ser maktens övergång till de starkare som en naturlag – de svaga bör styras, de starka bör styra. Utifrån denna logik kan vi exempelvis bättre förstå Donald Trumps och J.D. Vances hantering av Volodymyr Zelensky i Vita huset och Pete Hegseths tal i München vilka alla var tydliga markeringar mot den traditionella diplomatin och den regelstyrda ordningen så som vi vant oss att se den. 

Dessa händelser var inga tillfälliga övertramp, utan en del av en långt större plan för att en gång för alla omkullkasta spelets regler och upprätta en ny spelplan.

Därför har man från detta håll också utlyst ett heligt krig mot de bastioner som hittills verkat för att upprätthålla och utveckla den gamla civilisationens främsta attribut: FN, WHO, universitet och utbildningsväsendet, media, den statliga byråkratin—den så kallade ”deep state”—samt rättsväsendet, centralbanker, oberoende forskningsinstitut och internationella samarbeten som EU och Världsbanken. Dessa institutioner, som en gång utgjorde fundamentet för den liberala ordningen, betraktas nu som fiender till folket, hinder för den starkes rätt och uttryck för en dekadent och försvagad civilisation.

Denna nedmontering av de liberala idealen sker inte slumpmässigt, utan helt i linje med en noggrant utarbetad manual; ”Project 2025,” framtaget av den kristet nationalistiska tankesmedjan Heritage Foundation, formulerade redan inför det amerikanska valet 2024 en strategi för att återta makten från byråkrater, intellektuella och globalister. Med löften om att ”dränera träsket” och krossa den administrativa staten har denna plan blivit en färdväg för hur makten nu omfördelas – bort från de institutioner som tidigare balanserat samhället och i riktning mot en ny, mer auktoritär ordning.

Denna konservativa rörelse har nu lyckats samla en bred men brokig koalition av grupper som på olika sätt känt sig marginaliserade av der rådande systemet. De religiösa grupperingarna, som aldrig varit några vänner av vare sig upplysningstanken eller liberal demokrati, ser sin chans att återta kontrollen över samhällets moraliska kompass. Prekariatet—de ekonomiskt osäkra och borträknade—lockas av löften om återupprättelse och revansch mot den politiska och ekonomiska elit de anser ha svikit dem. Patriarkatet och de män som upplever sig degraderade av den nya tidens starka kvinnoideal ser i denna rörelse en möjlighet att återställa gamla hierarkier och värderingar. Och de mäktiga och rika, som tidigare tvingats rättfärdiga sin makt och sina privilegier, omfamnar nu en ideologi där de inte längre behöver be om ursäkt för sin rikedom—utan tvärtom kan framställa den som en naturlig rätt.

Vi står vid ett historiskt vägskäl där var och en av oss måste välja sida och avgöra vilken riktning vi ska ta. Och för en gångs skull är valet inte särskilt svårt – det är ett antingen eller. Den som väljer att avvakta och ha is i magen bidrar, genom sin passivitet, ändå till den utveckling som i längden gynnar den vinnande sidan. Och vi kan nu tydligt se åt vilket håll det lutar.

Därför är det hög tid att ställa frågan på sin spets: Vill vi fortsätta vara en del av det vi hittills betraktat som en civiliserad värld – med dess lagar, normer och upplysningsarv – eller är det dags att låta denna gamla ordning, präglad av kvasireligiös moral och ideologisk godtrogenhet, ge vika för något nytt? Går det att här göra ett pragmatiskt val? 

Detta är vår tids mest brännande fråga och den går inte längre att bortse från. Den liberala demokratin kan enbart hållas vid liv genom de mångas kamp och viljan till samarbete över alla gränser. Och om den ambitionen inte är tillräckligt stark hos oss, kommer naturen och den starkes rätt med obeveklig kraft att återta sina uråldriga positioner – och då återstår endast frågan om vi är redo att leva i den världen. Är du? Är jag?

1 kommentar

Under Demokrati, Fascism, Idiokrati, Upplysning, USA

Taggat som

mars 8, 2025 · 1:39 pm

2.9. Varför Faller Vi?

Varför faller vi pladask för styrka, lögner och krystade förklaringar? Gång på gång! I årtusenden har vi människor låtit oss förföras av röststarka figurer med de mest besynnerliga berättelser i bakfickan. Vad är det som gör dem så lockande att de kan snärja oss i de märkligaste språkliga och moraliska irrgångar? Igen! Igen! Och igen!

För att hitta ett någorlunda rimligt svar på denna existentiella fråga måste man våga lyfta på slöjorna och blicka ner i den filosofiska avgrunden – bara för att där kanske upptäcka att den stillatigande stirrar tillbaka på oss. Den ger oss nämligen inga svar, men dess sammanbitna tystnad kan ändå ge oss vissa uppslag.

Så, för att ta ett mer jordnära spadtag: Människan har sedan tidernas begynnelse skapat så många berättelser om världen och meningen med livet att de omöjligen alla kan vara sanna. Vilket då måste innebära att det mesta vi hittills trott på – och som många kanske fortfarande tror på – med största sannolikhet inte stämmer. 

Den slutsatsen ser jag som orubblig, åtminstone så länge inte någon kan framföra ett trovärdigt motargument som säger att det inte förhåller sig så.

Dessa berättelser som vi omhuldat må sedan vara uppenbara falsarier, övertron på andliga krafter eller tilltron till storvulna män med besynnerliga utstyrslar som med utsträckta händer hälsar oss – det spelar mindre roll. Så länge de utlovar något som svarar mot våra djupaste behov och vår längtan efter en grundläggande mening.

Sedan verkar det också vara ett drag hos oss att när vi väl blivit förda bakom ljuset eller gjort dåliga investeringar, vägrar vi att erkänna det. Vi släpper inte taget om våra förluster, vår tilltro eller vår lydnad – och att göra det skulle innebära att vi inte bara medger att vi blivit lurade, utan också att vi har hamnat i en usel relation. Denna psykologiska teori kan förklara en del av vad vi ser hända i dag.

Det är som Daniel Kahneman och Amos Tversky beskrev i sin prospect theory – vi tenderar att värdera vinster och förluster asymmetriskt. Vi ogillar förluster långt mer än vi gläds åt vinster, vilket gör att vi klamrar oss fast vid dåliga beslut och investeringar för att slippa erkänna en förlust. Med andra ord: vi blundar hellre för våra förluster och gömmer dem, i stället för att öppna ögonen och realisera dem och dess konsekvenser.

Att sätta all sin tilltro till en osannolik bedragare som lovat billigare ägg och en ny gyllene guldålder för den amerikanska befolkningen – och sedan inse sitt misstag – är så pinsamt att många hellre spelar med i hopp om att han kanske ändå får rätt till slut. Allt annat vore en katastrof för både självkänsla och identitet.

Och här återkommer jag därför till den existentiella tomheten, den vi alla ständigt står inför – en tomhet som kan vara svår att bära och som därför många flyr ifrån med många olika medel.

Visst kan det vara skrämmande att stå naken inför den svindlande tomhet som bara livet kan erbjuda. Rädslan för att sakna mål och mening. Rädslan för att hamna utanför de stora berättelserna. Rädslan för att bli missförstådd. Till och med rädslan för att vara fel. Från de allra minsta sakerna till de mest omfattande. Allt detta får oss att söka tröst i starka trender och individer med fängslande berättelser – som utlovar en större meningsfullhet och en mer omfattande gemenskap.

För den algerisk-franske författaren och existentialisten Albert Camus var dessa stora berättelser främst ett pålverk, uppbyggt för att skydda oss från just livets skräckinjagande brist på mening.

Han menade att detta driver människan till ytterligare ett självbedrägeri, eftersom vi bokstavligt talat väljer att viga våra liv åt berättelser som vi sedan ägnar resten av våra dagar åt att upprätthålla, försvara – och i många fall, vara beredda att dö för.

För att förtydliga Camus anslag: livets grundläggande meningslöshet gör att vi hellre lever och dör inom ramen för en påhittad berättelse. Vi väljer en godtycklig absurditet hellre än att behöva konfrontera en mycket större och mäktigare.

Och som han sedan betonar i sin, för övrigt nästan obegripliga bok, Myten om Sisyfos, är den där desperata hängivelsen med vilken många av oss knyter an till våra berättelser mest ett resultat av oron över att de kanske inte är sanna.

De kanske inte är sanna! Och den skräckinjagande rädslan för just detta är förmodligen jämförbar med rädslan för det avgrundsdjupa tomrummet självt.

För att orka med våra liv väljer vi en godtycklig mening som vi sedan måste försvara, eftersom skräcken för att den kanske inte håller därefter kommer att styra vårt tänkande och handlande. Det är därför som den klentrogne fanatiskt klamrar sig fast vid sin tro och alltid står redo att gå till motattack mot det som äventyrar den.

Därför förenar vi oss också med likasinnade för att få hjälp med att upprätthålla dessa bräckliga drömspel. För i ensamheten skulle vi aldrig klara av att bära dem. Vi skulle snart glömma eller tappa bort dem. Vi behöver därför varandra både för att upprätthålla våra olika föreställningar och för att orka med att leva utan dem.

3 kommentarer

Under Demokrati, Donald Trump, Ekonomi, Fascism, Filosofi, USA

Taggat som

mars 1, 2025 · 12:45 pm

 2.7. Ta mig på orden

Språket är mer än bara ett verktyg för småprat – det är också grunden för hur vi tänker, förstår och organiserar vår verklighet. Det ger oss möjlighet att analysera, ifrågasätta och skapa mening. Men det ger oss också möjligheten att fabulera, förvränga och vilseleda. Försök förklara detta för ett barn, eller för den delen för någon vars ordförråd är starkt begränsat. Då uppstår förstås frågan: Kan vi förstå sådant vi saknar ord för? Är vår förståelse beroende av det språk och de ord vi använder – och om så är fallet, vems språk talar vi.

De flesta inser nog att det just är med hjälp av språket vi huvudsakligen kommunicerar. Vilket språk vi talar spelar mindre roll, så länge vi förstår varandra. Det är ett bara ett enkelt faktum som vi dagligen erfar och för det mesta fungerar språket utan några större missförstånd – om jag säger ”katt”, föreställer du dig knappast en hund.

Men att språket också formar våra tankar och vår verklighetsuppfattning kan vara snäppet svårare att greppa. Det är nämligen få av oss som verkligen förstår vad det innebär att tänka, förstå och skapa mening. Ett barn skulle exempelvis inte kunna förstå det, eftersom den insikten fortfarande ligger bortom dess erfarenhet. Märk väl, jag säger inte att vissa av oss inte tänker, förstår eller skapar mening – utan mest bara att få har en förståelse för hur detta sker och vilka implikationer det kan få.

Det här kan låta som ett filosofiskt resonemang med finstämda hårklyverier, men det är det inte – så låt dig inte avskräckas. Språket är ingen abstraktion, det är lika närvarande i vår vardag som vädret vi dagligen kommenterar och maten vi äter. Poängen här är att vi använder det utan att reflektera över hur det faktiskt fungerar. Det är som med luften vi andas – självklar tills den plötsligt tar slut. Och bristande insikter i språkets funktioner kommer förr eller senare att få konsekvenser för oss alla.

Ett genomsnittligt språk omfattar omkring 120 000 ord. En ung vuxen med fullgjord skolgång förstår kanske 75 000 av dessa, men använder i vardagen sällan mer än 4 000 till 8 000 – i bästa fall. I sämsta fall är det långt färre, och den trenden tycks öka.

Det är förstås ingen positiv utveckling, eftersom språket är vårt främsta verktyg för att förstå världen – om vi inte är kärnfysiker, förstås, som hellre använder sig av matematik. Men precis som en begränsad matematikkunskap gör det svårare att räkna, begränsar ett snålt ordförråd våra tankar. Om ord som ”övergrepp” och ”manipulation” saknas, hur ska vi då kunna tala, skriva eller ens tänka kring när något sådant sker?

Ju fler ord vi kan aktivt kan laborera med, desto mer förstår vi – och desto svårare blir det också för andra att manipulera oss. Men när våra språkförmågor krymper, ökar också möjligheterna till just sådana övergrepp. Det blir enklare för dem som har makt och vilja att leda oss i en viss riktning. Allt detta är barnsligt enkelt, nästan trivialt, men likt förbannat svårt att förklara för ett barn. 

Som Orwell beskriver i 1984: Raderar man vissa ord så raderar man även tankarna. Om det inte finns ord för ”frihet”, ”sanning” eller ”rättvisa”, hur skulle vi då kunna prata om dem? Eller ens tänka dem? Språklig kontroll är tankekontroll.

Den som styr språket styr också våra tankar. Det har makthavare, propagandister och regimer alltid vetat. Ord byts ut, laddas med nya betydelser eller får en ny etikett som gör vissa begrepp svårare att använda.

När Trump och Vance sprider sina ordmassor i live-sändning från Vita Huset är deras främsta syfte just att förvrida vårt språk – och därmed våra uppfattningar om rätt och fel. Genom den ständiga strömmen av ord och kraften i deras framförande ser de fram mot en ny världsordning och en förändrad syn på verkligheten.

Och de riktar sig i första hand till redan språk-svaga grupper, i hopp om att få dem att ta till sig nya ord och uttryck – och därigenom ge dem något de länge saknat: en känsla av mening. Med denna meningsfullhet följer trosvisshet och en upplevd sanning, och den släpper man inte lättvindigt taget om. Det vet man i Ovala rummet mycket väl. På så sätt skapas en lojalitet som är existentiellt förankrad.

Och det för oss till pudelns kärna – något som vi snart måste ta itu med. Vad innebär egentligen det här nyskapade begreppet ”existentiellt förankrad lojalitet”?

1 kommentar

Under Demokrati, Donald Trump, Politik, USA

Taggat som