Protagoras, humanismens och den liberala idéns födelse, uppgång och fall
När vi blickar bakåt genom historien möter vi först de stora linjerna – de kända namnen, hörnpelarna i vår kultur. I dessa essäer, i dessa försök, riktas ljuset i stället lite vid sidan av, i syfte att finna konturerna av några individer vars tankar aldrig riktigt fick komma fram.
Människan är alltings mått i Leonardos tappning
Där, någonstans i utkanten av idéhistorien, avtecknar sig en skugglik siluett: en av de allra första fria tänkarna – sofisten Protagoras från Abdera. En nästan helt utsuddad dissident, vars tankar trots allt varit vitala i vårt västerländskt tankegods.
Hans skrifter brändes, han förvisades, och allt som återstod var blott några få, osammanhängande fragment. Fragment som, ironiskt nog, överlevt just tack vare den dogmatiska oppositionens hårda och envisa kritik mot allt det som Protagoras kom att representera.
Mycket av det vi i dag vet om honom kommer just genom hans motståndare, framför allt då genom Platon. I hans dialog Theaitetos låter han Sokrates dissekera Protagoras mest kända uttalande, den så kallade homo-mensura-satsen:
”Människan är alla tings mått för det varande att det är och för det icke varande att det inte är”.
Och Platon införde här det motresonemang som för lång tid framöver skulle dra ett tjockt svart streck över hela Protagoras existens: den så kallade peritropen – eftervärldens slutliga dom som säger att om Protagoras idé om att allt är relativt – är riktig, så är även hans påstående relativt och därmed inte heller riktigt sant. Punkt. Slut!
Men vad var det då med denna idé som gjorde den så angelägen? Förklaringen får nog vänta en stund. Först en snabb presentation. Vem var han – denne Protagoras? En sofist? En pratmakare? En heretiker? Eller vad?
Protagoras
I vilket fall, han föddes kring 490 f.Kr. i Abdera, en stad i Thrakien. Det placerar honom ett halvsekel efter Herakleitos och mitt i samma epok som historieskrivaren Herodotos och läkekonstens fader Hippokrates. Han lär ha haft nära band till Perikles – statsmannen som gjorde Aten till demokratins centrum – och varit vän med Euripides, tragedins mästare. Med andra ord: Protagoras rörde sig mitt i Atens kulturella och politiska liv vid denna tid. Det var alltså en generation före Sokrates, en mansålder före Platon och två före Aristoteles – namn som senare skulle komma att dominera hela den filosofiska traditionen.
Plutarchos berättar att Perikles och Protagoras en gång tillbringade en hel dag med att diskutera ett rättsfall: under en idrottstävling hade en man dödats av ett spjut. Vem bar skulden? Spjutet? Den som kastade? Eller organisatören som höll i spelet? Bara det faktum att tidens mäktigaste man satt och vred på frågan tillsammans med sofisternas främste företrädare säger en hel del – både om Protagoras och om den tid han levde i.
Aten, i händelsernas centrum
I Abdera föddes också Demokritos (460–370 f.Kr.) – den skrattande filosofen, som talade om världens minsta, odelbara byggstenar: atomerna. En tanke som överlevt i mer än två tusen år. Enligt vissa var Demokritos lärjunge till Protagoras, enligt andra var det dock tvärtom.
I backspegeln ser vi att mycket av vår empiriska tradition kan spåras tillbaka till denna tid – och till den lilla staden Abdera. Därför kom Abdera också att få rykte om sig att vara enfaldens hemvist. På tyska lever uttrycken abderit och abderitisch fortfarande kvar, i betydelsen dum, enfaldig och befängd.[i]
Var Protagoras levde större delen av sitt liv vet vi inte. Säkert är bara att han vistades i Aten vid flera tillfällen. På uppdrag av sin vän Perikles fick han även utarbeta ett lagförslag för den nya kolonin Thurioi år 444–43 f.Kr. Där fanns, som av en tillfällighet och vid samma tid, även Herodotos – som vi främst känner som historieskrivare och som, likt Protagoras, också fäst sig vid hur olika folk tänker, handlar och värdesätter olika.
Okej! Vad var det då som väckte samtidens starka fördömande? Jo, bland annat detta: påståendet att människan är alltings mått. Att det är vi som mäter och tolkar tillvaron – och att inga krafter utanför oss styr världen och våra liv. Inga gudar, inga ödesgudinnor. Vid första anblick var detta ett dråpslag mot den gamla ordningen, mot konventionerna, traditionerna och maktens nedärvda positioner, av Guds nåde. Protagoras idéer vände därmed upp och ned på himmel och jord – på nomos och phusis, kultur och natur – och satte dem på plats.
Protagoras och sofisterna betonade att det fanns en betydande skillnad mellan vad man då kallade nomos – traditioner, lagar och regler, alltså det mänskliga och konstruerade – och phusis – naturen, det som var oberoende av människan. De ansåg det viktigt att inte blanda ihop dessa båda storheter. Men samtidigt framhöll man att även om vårt nomos var en mänsklig konstruktion, så var den livsnödvändig: det är nämligen lagen och kulturen som skapar en civilisation.
Protagoras såg materien som flytande och i ständig förvandling. Våra sinnen förändras med ålder, hälsa och tillstånd – och därför ter sig världen olika för olika människor. I det normala tillståndet ser vi en sak, i sjukdom eller dröm en annan. På så sätt blir människan kriteriet för allt varande: det som framträder för oss existerar, och det som inte framträder för någon finns inte. Här anar vi släktskapet med Herakleitos: verkligheten som flöde.
Protagoras var också en av de första grammatikerna. Det sägs att han delade in språket i fyra kategorier – önskan, fråga, svar och befallning – och lade därmed grunden för den retoriska analys som än i dag präglar vårt sätt att förstå språk.
Han lär ha nedtecknat tanken om ”människan är alltings mått” i en skrift med titeln Sanningen – ibland även kallad Kataballontes,omkullkastaren eftersom titeln anspelade på den intellektuella kamp där han utmanade sin tids rigida föreställningar.
Det ger oss en bild av Protagoras som en tänkare som gick i direkt närkamp med sin tids rigida föreställningar – och helst fällde dem till marken, en kamp som fria andar alltid måste utkämpa – och som är en strid som måste fortgå än i dag.
Av det som finns bevarat från Protagoras är det kanske framför allt en strof som ekar genom historien – och som blev droppen som fick den antika grekiska amforan att rinna över – hans ord om gudarna:
’Om gudarna kan jag ingenting veta med visshet, om de finns eller inte finns. Ty många hinder står i vägen för en sådan kunskap – frågans egen dunkelhet och det mänskliga livets korthet.’
Kort och koncist. En helt annan tonart än de röster vi vanligtvis hör från historien. Nästan modern, faktiskt.
Det berättas att Protagoras läste upp denna strof i Euripides hem. Diktaren ska senare ha skrivit en klagosång till hans ära, med orden:
”Ni har dödat honom, musernas allvise näktergal, den skuldlöse.”
För dessa ord om gudarna, huruvida de fanns eller inte, dömdes Protagoras för ogudaktighet och förvisades på livstid, omkring år 415 f.Kr. Hans skrifter samlades därefter ihop och brändes offentligt, mitt på torget i Aten.
Hans verk gick på så vis upp i rök, men några få små sentenser vägrade dö. De lever kvar som en påminnelse: sanningen är inget givet, utan något vi skapar. Om gudarna kan vi inget veta. Här föddes så fröet till både humanismen och den liberala idén – en insikt som Karl Popper långt senare betonade i Det öppna samhället och dess fiender. Och just där, i detta vågstycke, börjar också människans frihet. Där står Protagoras sida vid sida med historiens fria andar.
Något som går igen i denna serie är att de fria andarna sällan talar med egen röst – de hörs för att deras fiender inte kan låta bli att häckla dem. Det är rädslan och hatet mot dem som blivit deras bevarade eko. Och när vi lyssnar vidare efter detta historiska eko är det slutligen också Herakleitos som träder fram – den dunkle, vars idéer om världens flöde och motsatsernas kamp först Protagoras förvaltade och gjorde till sina egna.
Av Protagoras egen röst finns endast några spridda fragment bevarade:
”En man måste lära i sin ungdom.”
”Utbildning förutsätter naturlig begåvning och övning.”
”Bildning uppträder inte i en människas själ förrän ett stort djup är nått.”
”Om varje sak finns det alltid två motsatta argument.”
”En cirkel kan inte möta en rät linje vid endast en punkt.”
Detta är en introduktion, ett förord till en verklighet vi kanske inte alla delar
Världen är fylld av människor som tycker olika. Det är knappast någon djärv insikt – men en svårsmält realitet. Varje motsägelse väcker en besvärlig fråga: Vem av oss har rätt? Och kanske ännu mer brännande – vad betyder det att ha rätt, om vi alla ser på världen genom våra egna, alltför mänskliga perspektiv?
Ja, jag har skrivit om detta förut. Och jag kommer inte att släppa det. Anledningen är enkel: jag ser den här frågan som en av de mest förbisedda i mänsklighetens historia. Och problematiken som följer i dess kölvatten går att spegla i tusen olika skepnader – för den rör vid nästan varje aspekt av våra liv.
Frågan har därmed blivit både alltför komplex – och samtidigt nästan för enkel, för självklar. Och just därför insnärjd i våra vardagliga bestyr, men sällan synliggjord.
Det handlar om synen på föräldraskap. På barn. På kön. På sanning, traditioner, auktoriteter. På politik, rätt och fel, på vad som är bra eller dåligt, vackert eller fult, på livets mening – och ja, på verkligheten själv. Vilka har egentligen rätt att bestämma vad som är vad?
Vi lever i en tid där våra idéer och sanningar krockar som kontinentalplattor – gnider mot varandra, skapar skav och utbrott, och hotar att riva sönder den tillit vår gemenskap vilar på.
I det ena hörnet höjs röster som ropar efter en återupprättad fast grund – en auktoritet som med utsträckt hand kan avgöra vad som är rätt, vad som är sant, vad som är verkligt. Ord starka nog att förändra både våra liv – och den sanning vi bär inom oss.
De hälsar oss med utsträckta händer och med löften om en fastare och mer trygg verklighet
I det andra hörnet står den liberala människan – misstänksam mot just en sådan auktoritet, och i stället försvarande öppenhet, mångfald och ovisshet. Just därför avfärdas den också av sina motståndare som vankelmodig, relativistisk eller dekadent ”woke”.
Det har resulterat i en yttre kritik så stark att den till slut slagit undan fötterna på det liberala projektet självt – och därmed paradoxalt nog också tycks bekräfta just den kritik den utsatts för.
Det handlar om en kollision mellan två samhällsvisioner: en som längtar efter obevekliga sanningar och hierarkisk ordning – och en annan som försvarar rätten att ifrågasätta, att vara olika och att samexistera.
I grunden handlar striden om den där kinkiga kärnfrågan: Finns det något som faktiskt ligger bortom våra egna utblickar och tolkningar? Och finns det någon väg ut ur den där yttersta relativismen – där allt till slut kokar ner till tycke, smak och känsla?
Relativismen – idén att allt är relativt – har länge betraktats som något närmast otänkbart, särskilt i väst. Ändå har just denna otänkbara tanke spelat en avgörande roll i formandet av den västerländska kulturen och civilisationen. Kanske framför allt som motpol – ett icke-område, förbjudet att beträda, men som ändå lockat de nyfiket orädda.
Det har varit ett ingenmansland, avspärrat med taggtråd, som löpt kors och tvärs genom det västerländska tänkandet – från antiken till vår tid. Men just därför också ett gränsland många känt sig tvungna att korsa, trots risken för skador och förlust av tillhörighet. Flera av dessa fria andar har också fått plikta med sina liv.
Motståndet mot den relativa ståndpunkten har varit benhårt, och vilat på en uppsättning väl inövade motargument: Utan en tydlig uppfattning om vad som är sant och falskt, gott och ont, kan inget stabilt och blomstrande samhälle växa fram. Saknas dessa arkimediska punkter riskerar vår syn på kunskap och vetenskap att reduceras till blotta åsikter – eller innerlig tro.
Och mycket riktigt – motståndet har delvis fått rätt. I takt med att auktoritetstro och tillit luckrats upp, ser vi hur allt fler, ofta okunniga, griper efter allahanda lögner och ystra påhitt – i full förvissning om att de är sanna. I en desperat tro på att den verkligen finns. Sanningen, med stort S.
Samtidigt som de försöker frigöra sig från en övermakt, är de fångna i ett språkbruk som bevarar just den ordning de vill frigöra sig från.
Våra begrepp, våra ord – som tidigare haft mer eller mindre fastlagda betydelser, som vi kunnat slå upp i ordböcker och tolka gemensamt – börjar nu slingra omkring likt elektrifierade maskar. Man lägger ut krokiga linjaler och hävdar att de är raka.
Men det alla febrilt försöker gripa efter är just det mest grundläggande: en känsla av verklighet.
Det finns ändå otaliga tolkningar av det som tycks vara världens enklaste och mest självklara sak – den påtagliga verklighet vi alla befinner oss i. Vi omges av den, rör oss i den, och tar den för given.
Men det är först när vi skrapar lite på ytan och börjar jämföra som det framgår: våra självklarheter stämmer inte alltid överens.
Alla dessa våra självklarheter!
Verkligheten fortsätter därför att gäcka oss – och frågan har varit den västerländska filosofins stötesten ända sedan den reflektiva tanken väcktes, för omkring 2500 år sedan.
Platon (428–347 f.Kr.) hade sina idéer om vad verkligheten var – hans föregångare, de antika sofisterna, hade andra. Men frågan om verklighetens natur har aldrig förlorat i kraft. Det sunda förnuftet och varseblivningen har inga problem med den – verkligheten tycks omge oss från alla håll och kanter. Det är främst tanken som inte riktigt får grepp om den.
Vetenskapen riktar sina mätinstrument och kalkyler mot en förmodad verklighet. Filosoferna försöker tänka sig densamma, medan människor i allmänhet tror sig leva mitt i den. Vi misstar våra föreställningar för den värld vi försöker greppa.
Det är samma sak med våra ord – allt sådant som träd och fjärilar. Som vi alla vet – vilket förstås är en lätt överdrift – så finns dessa ord inte i naturen. De är inte verkliga på så sätt. Det står nämligen inga träd i skogen och ingen av oss har någonsin sett en fjäril fladdra förbi. Orden är våra beteckningar på det vi ser och uppfattar – vilket är något helt annat. Men med hjälp av dessa våra ord kan vi börja forma en uppfattad verklighet, som dock aldrig får förväxlas med verkligheten i sig.
Med andra ord, vi misstar gärna våra uppfattningar om världen med världen själv – och våra ord om världen för själva verkligheten.
Men vad menas egentligen med det där ordet verklighet? Finns det ens något det faktiskt korresponderar med?
Jo då – något verkligt finns det säkert, något som ordet syftar på. Men denna verklighet låter sig knappast fångas i ord eller matematiska formler. Kanske är den därför inte heller så mycket att orda om.
Frågan är helt enkelt för komplex – och livet för kort – för att vi någonsin ska kunna komma i närheten av ett fullgott svar.
Därmed inte sagt att vi borde ge upp försöken att förstå verkligheten. För även om svaren aldrig kan bli absoluta, har det visat sig att de kan bli användbara – vilket är en slutledning som också de tidiga pragmatikerna skulle ha instämt i.
Slutord: Det här är en inledande text som ligger till grund för mitt perspektiv och de resonemang jag alltid för. Dessa kommer att fördjupas ytterligare i en serie texter med just denna titel Den mätande Människan & Den objektiva relativismens natur.
Dessa texter kommer att vara komprimerade – lättlästa och som mest bara omfatta ett tiotal sidor, uppdelade i korta kapitel vilka löpande kommer att läggas upp här.
Tack för att du tog dig tid att läsa och jag hoppas att du kommer att kunna följa de resonemang som följer.
Det vill säga: jag upplever inte längre att jag har något att skriva om. Ingenting att säga. Inget att tillägga.
Min inre värld har liksom kollapsat och blivit platt – innehållslös, betydelselös, meningslös.
Kanske i takt med att världen också håller på att lösas upp.
Kanske hänger det ihop.
När världen, så som jag under en livstid lärt känna den, plötsligt faller samman, blir det mesta vid sidan av rätt ovidkommande.
Nästan banalt, faktiskt, att försöka tränga in i människans små kognitiva skrymslen – trots att det ju ändå är där allting börjar.
Nästan allt som händer i världen har ändå en intention. En önskan, en vilja. Eller åtminstone: en följdverkning av en sådan. Som krig och svältande barn.
Hur kan någon vilja något sådant? För det finns alltid en vilja bakom det som sker.
Åtminstone det mesta. Hur vansinnigt det än kan låta. Förutom allt det där andra som också sker.
Som väder och vind. Jordskred. Vulkanutbrott. Översvämningar. Saker som bara händer. Utan några intentioner.
Och just nu i denna stund: en svinkall sommar och ett regn som aldrig verkar ta slut …
Men i vilket fall – när man (och med ”man” menar jag här förstås ”jag”) drabbas av en sådan här kreativ koma och allt stannar upp – viljan, intresset, behovet av att synas, höras – då känns det även som om hela livet stannar.
Det är som att träda in i ett slags medvetslöshet.
En fysisk känsla. Som att man inte riktigt kan vakna, trots att något skakar en. Medvetandet förblir instängt och kämpar för att få luft.
Då var det plötsligt någon som viskade: Att nu är det kanske i stället tid att odla något. För att sedan skörda. Baka. Syra. Och bara låta stå.
Låta saker mogna.
För det finns en tid för allt. Och ett evigt tillstånd av kreativitet och nycker kan inte fortgå, om det inte samtidigt ges utrymme för vila. Och inhämtning.
Så var det i alla fall sagt.
Och jag lyssnar till de orden, i hopp om att det ligger något i dem.
I Ryssland vet man vad det handlar om. De har tvingats praktisera det i generationer och har till och med ett namn för det – Krivit dusjoj, att göra sin själ krokig.
Hur bär man sig då åt när man ska kröka en själ? Och varför skulle man överhuvudtaget behöva göra det?
Jo, den som lever under auktoritärt förtryck måste alltid vara på sin vakt och hålla koll på sin penna, sina fingrar och sin tunga. Ja, till och med sina blickar. För även de kan, om de riktas åt fel håll, skapa problem.
Som människa under förtryck måste man hela tiden känna av vad som i stunden bör uppfattas som rätt och riktigt.
Och eftersom ingen riktigt kan veta vad man ska tro eller vem man kan lita på, blir det även kutym att i relationer enbart hålla sig till sådant som man vet att även alla andra också tänker och tycker. Även om alla vet att alla bara spelar ett spel. Och att alla egentligen tycker tvärtom. Men det hör inte till saken. Man lär från födseln att tala ett tvärtom-språk. För att vara på säkra sidan. Och inte ens då är man säker.
Det handlar främst om att utveckla en förmåga att kunna tänja på sina egna övertygelser – inte bara inför andra utan även inför sig själv. Det handlar om att gång på gång kunna sticka huvudet djupt ner i sanden och sedan låtsas som att allt är precis som vanligt, eftersom man ändå vet att alla kommer att spela med. Självbedrägeriet som konstform.
Aleksej Anatoljevitj Navalnyj beskriver detta så kännbart i sin bok Patriot – en uppriktig hyllning till friheten och demokratin som system. En bok han skriver medan han sakta torteras till döds av Vladimir Putins utsända i Gulag.
Under sin slutplädering av ett av sina många åtal frågar han dem som beslutar om hans framtid: Varför tittar ni alla alltid ner i bordet när ni kungör er dom? Varför ser ni mig inte i ögonen?
Ingen av dem tittar upp. Alla vet att domsluten är baserade på lögner. Men man tillåter sig ändå att utfärda dem.
När människor på detta vis vet att de gör något oriktigt men ändå väljer att göra det, då kroknar deras själar. Det är dessa krökta nackar Navalnyj så tydligt såg uppradade framför sig.
Boken är hans sista ord i livet – och borde vara obligatorisk läsning för alla som ser hur makten blir alltmer repressiv.
Zelenskyj på besök i Vita Huset
För det är förstås inte bara i Ryssland som dessa krökningar förekommer. De sprids numera som en epidemi medan världens makthavare uppvaktar de mest lättledda bland oss med noggrant utplacerade lockbeten. Och de vet exakt vad vi nappar på – det har vår förträffliga tekniska utveckling givit dem i bröllopsgåva.
George Orwell beskrev detta iskallt precist i boken 1984, med begreppet dubbeltänk – förmågan att hålla två motstridiga idéer i huvudet samtidigt och tro på båda. Att säga en sak och mena en annan. Att blunda och ändå se. Att se men ändå blunda.
Krivit dusjoj är den ryska versionen av detta dubbeltänk – men här är det inte bara tanken som vänds ut och in, utan själva själen som lider under trycket.
Om våra makthavare står spritt språngande nakna, och vi trots det fortsätter att berömma dem för deras utsökta klädedräkter – då kroknar våra själar.
Att visa lojalitet med dessa makthavare och samtidigt intala sig att det är vad en normal människa gör – det är att kröka sin själ till bristningsgränsen. Om detta skrev jag för övrigt mer utförligt i det tidigare inlägget: 2.12. Men vi skulle aldrig kunna bli medlöpare – du och jag.
Det finns något djupt liggande i just detta – Krivit dusjoj. Ett uttryck som bär på en kulturell visdom om maktens mekanismer och överlevnadens krav. En slags språklig psykologi, som ger uttryck för hur människor tvingats tänja och vrida på sina inre för att inte gå under.
Många av våra språk saknar ett lika precist begrepp, och kanske säger det något om de kulturella erfarenheter som format just dessa ord. Det som i ett språk är namnlöst, är i ett annat ett begrepp som talar om för oss hur vi ska överleva.
I serien En perfekt storm 1-10 kartläggs vår samtids djupgående kriser och de krafter som driver på en accelererande samhällelig omvandling. Genom att utforska teman som identitetskriser, politisk polarisering, teknologins påverkan och kulturens sammanbrott, blottläggs hur traditionella strukturer och värderingar utmanas av nya berättelser och maktkamper.
Från männens identitetsförlust till globala kulturkrig, från språkets betydelse till demokratins skörhet, tecknas bilden av en värld där osäkerheten och konflikten inte längre är undantag – utan regel. Serien bjuder på en resa genom samtidens stormiga landskap, där varje del fördjupar förståelsen av det komplexa samspel som formar vår tid.
Del 1: Han har gått vilse i kulturen En perfekt storm – del 1 utforskar hur den traditionella mansrollen börjar knaka i fogarna. När samhällen förändras, demokratiseras och kvinnor tar plats, uppstår en identitetskris där många män inte längre vet var de hör hemma. Analysen visar hur denna osäkerhet öppnar dörren för längtan efter tydliga maktordningar och lockelsen i auktoritära budskap som erbjuder gamla könsroller i ny tappning.
Del 2: Missnöjets vinter En perfekt storm – del 2 fördjupar sig i den växande känslan av missnöje och ressentiment som präglar många samhällen idag. Texten undersöker hur upplevda orättvisor, ekonomiska klyftor och en överproduktion av högutbildade utan motsvarande möjligheter skapar en grogrund för politisk frustration och radikalisering. När grupper med olika bakgrund men liknande känslor av marginalisering möts, uppstår en kraftfull dynamik som kan utlösa en samhällelig omvälvning – en perfekt storm.
Del 3: Den vakna sanningen En perfekt storm – del 3 undersöker varför begreppet ”woke”, som en gång stod för vaksamhet mot orättvisor, har blivit så laddat och polariserande. Texten analyserar hur rörelsen för jämlikhet och rättvisa har omvandlats till ett slagträ i den politiska debatten, där den används för att kritisera progressiva idéer och den liberala demokratin. Genom att belysa psykologiska och kulturella mekanismer visar texten hur rädslan för det okända och känslan av att inte längre känna igen sig i samhällets utveckling kan leda till motstånd mot förändring och en längtan efter tidigare normer.
Del 4: Låt oss därför gå ner och skapa förvirring En perfekt storm – del 4 tar sin utgångspunkt i berättelsen om Babels torn för att belysa dagens samhälleliga splittringar.Texten reflekterar över hur gemensamma språk och värderingar, som en gång enade oss, nu bryts ned genom kulturella och ontologiska skillnader. Denna utveckling skapar en klyfta mellan makthavare och allmänhet, där ömsesidig förståelse försvåras. Genom att analysera denna dynamik varnar texten för risken att en civilisation som strävar för högt kan kollapsa under sin egen tyngd.
Del 5: A match made in heaven En perfekt storm – del 5 analyserar hur demokratins grundvalar undermineras i en tid präglad av kulturellt vakuum och politisk desillusion. Texten beskriver hur postmodernismens ifrågasättande av upplysningens ideal har skapat en grogrund för alternativa styrelseskick som ochlokrati och kakistokrati, där pöbelvälde och inkompetens får fäste. I detta kaos träder auktoritära aktörer fram, utnyttjar instabiliteten och erbjuder lösningar på problem de själva varit med och skapat. Texten reflekterar över hur demokratins strävan efter jämlikhet paradoxalt nog kan bana väg för dess egen försvagning, när även de minst lämpade ges plattformar att påverka samhällsutvecklingen.
Del 6: Allt som sker, sker steg för steg En perfekt storm – del 6 fördjupar sig i hur våra egna perspektiv och språkliga ramar formar vår förståelse av världen.Med hjälp av William James’ ekorrparabel och Wittgensteins språkfilosofi belyser texten hur våra tolkningar ofta begränsas av de ord och begrepp vi har tillgång till. Den reflekterar över hur vi själva kan stå i vägen för djupare insikter, och hur våra berättelser och narrativ påverkar samhällsutvecklingen. Genom att skifta fokus från enskilda faktorer till de underliggande strukturer som ger dessa faktorer kraft, uppmanar texten till en kritisk granskning av de språkliga och kulturella mönster som formar vår verklighetsuppfattning.
Del 7: Ned i tankens gömda skrymslen En perfekt storm – del 7 fördjupar sig i hur språket formar våra tankar och hur våra begränsade ordförråd påverkar vår förståelse av världen. Texten undersöker hur detta kan leda till att vi okritiskt accepterar budskap, även de som saknar grund eller är avsedda att manipulera. Genom att reflektera över den växande misstron mot demokratin och hur antidemokratiska krafter vinner mark, belyser texten hur kulturella och psykologiska faktorer samverkar i en tid präglad av globalisering, individualisering och social isolering.
Del 8: I avsaknaden av referenspunkter En perfekt storm – del 8 utforskar hur idéer och berättelser – så kallade memer – sprids och påverkar våra föreställningar utan att vi märker det. Texten reflekterar över hur våra identiteter formas av minnen och språk, vilket gör oss mottagliga för subtila förändringar i världsbilden. Genom att analysera hur dessa förändringar sker obemärkt, belyses hur språkliga strukturer och känslor utnyttjas i påverkansoperationer, från historiska propagandakampanjer till dagens kulturkrig.
Del 9: Dumskallarnas sammansvärjning och… En perfekt storm – del 9 utforskar hur västerländska samhällen, trots ideal om rationalitet och vetenskap, ofta präglats av en kamp mellan kunskap och okunskap. Texten analyserar hur civilisationens förfining kan skapa en klyfta mellan elit och allmänhet, där teknologisk och kulturell komplexitet leder till känslor av främlingskap. I denna miljö får antiintellektuella strömningar fäste, och samhället riskerar att glida från meritokrati till kakistokrati – ett styre av de minst kompetenta.Genom att belysa denna dynamik varnar texten för hur civilisationens höjdpunkt kan bära fröet till dess egen nedgång.
Del 10: … och elitens dubbla svek En perfekt storm – del 10 undersöker hur begreppet ”elit” har blivit en symbol för det växande samhällsmissnöjet. Texten analyserar hur olika grupper – politiker, akademiker, kulturpersonligheter – uppfattas som avskilda från vanliga människors vardag, vilket skapar en känsla av främlingskap och misstro. Det diskuteras hur denna misstro inte bara riktas mot individer utan mot hela samhällssystemet, särskilt den liberala demokratin, som anklagas för att ha skapat orealistiska förväntningar om jämlikhet och frihet. Genom att belysa dessa dynamiker reflekterar texten över hur brustna illusioner och känslan av svek kan leda till en djupare kris i förtroendet för samhällets institutioner.
En Perfekt Storm –Serie 2: Rörelserna som driver framtiden
En perfekt storm – Serie 2: Rörelserna som driver framtiden utforskar de krafter som formar våra värderingar och handlingar. Serien analyserar hur okunskap, förenklade berättelser och manipulativa strategier kan leda oss att omedvetet bli medlöpare till krafter som underminerar demokratin.
Från manomani – en besatthet av manlighet och makt – till språkets förvrängande kraft, visar serien hur små steg kan leda till stora förskjutningar i vår syn på världen. Serien varnar för risken att vår längtan efter mening och tillhörighet gör oss blinda för manipulation och förenklade världsbilder.
2.1. När dumhet och okunskap tar över En perfekt storm – del 2.1 utforskar hur samhällets ökande komplexitet och informationsöverflöd paradoxalt nog kan leda till en nedgång i kollektivt förnuft. Texten analyserar hur bristande kritiskt tänkande och ytlig förståelse banar väg för förenklade lösningar och auktoritära idéer. Genom att belysa hur okunskap och förenklade narrativ får fäste, varnas för risken att irrationella krafter tar över i en tid där nyanserad analys är mer nödvändig än någonsin.
2.2. Manomani En perfekt storm – del 2.2 introducerar ett nytt begrepp – ”manomani” – som fångar en samtida fixering vid traditionell manlighet, styrka och dominans. Texten analyserar hur denna besatthet, som påminner om monomani och megalomani, manifesteras i politik, teknik och kultur. Från världsledare till digitala plattformar, utforskas hur en känsla av manlig vilsenhet i en alltmer jämlik värld driver fram en ny konservativ rörelse. Denna rörelse, som förenar olika samhällsskikt, strävar efter att återupprätta en förlorad manlig identitet genom att utmana etablerade normer och strukturer.
2.3. Hej, skål och välkomna! – Trevligt att se er alla här! En perfekt storm – del 2.3: Hej, skål och välkomna! utforskar hur vår naturliga vilja att vara tillmötesgående och anpassningsbara kan leda till att vi omedvetet glider in i sammanhang och åsikter vi från början inte delade. Texten analyserar hur små förändringar i språkbruk, perspektiv och sociala sammanhang gradvis kan förskjuta våra värderingar och ställningstaganden. Genom att belysa denna process varnar texten för risken att vi, utan att märka det, blir medlöpare till idéer och rörelser som underminerar demokratin och våra grundläggande värderingar.
2.4. Spelets regler är ingen lek! En perfekt storm – del 2.4: Spelets regler är ingen lek! belyser vikten av att upprätthålla demokratins grundläggande spelregler. Genom en analogi med brädspelet Monopol illustreras hur orättvisa förändringar av reglerna under spelets gång underminerar spelets integritet. På samma sätt kräver demokratin fasta och rättvisa regler för att fungera: lika rösträtt, yttrandefrihet, fria medier och oberoende institutioner. Texten varnar för att när dessa principer åsidosätts, riskerar demokratin att förlora sin legitimitet och funktion.
2.5. Är det massornas uppror vi hör? En perfekt storm – del 2.5: Är det massornas uppror vi hör? reflekterar över de faror som hotar samhällets sammanhållning när både elit och allmänhet sviker sina ansvar. Genom en analys av José Ortega y Gassets och Christopher Laschs idéer belyser texten hur massmänniskan och en självtillräcklig elit bidrar till en nedåtgående spiral där demokratiska principer och samhällsanda urholkas. Texten varnar för att om dessa tendenser inte tas på allvar, riskerar vi att se samhällets grundvalar erodera under trycket från både populism och elitens distansering.
2.6. Att känna igen lössen på deras gång En perfekt storm – del 2.6: Att känna igen lössen på deras gång varnar för hur auktoritära krafter underminerar demokratin genom att förvränga språk och sanning. Texten uppmanar till vaksamhet mot dem som utger sig för att försvara yttrandefrihet och demokrati, men i själva verket arbetar för dess försvagning. Genom att manipulera språket och normalisera lögner riskerar vi att förlora förmågan att skilja rätt från fel. Texten betonar vikten av att genomskåda dessa aktörer och deras avsikter, för att inte bli medlöpare i en utveckling som hotar våra grundläggande värderingar.
2.7. Ta mig på orden En perfekt storm – del 2.7: Ta mig på orden utforskar hur språket inte bara är ett verktyg för kommunikation, utan också formar våra tankar och vår förståelse av verkligheten. Texten belyser hur ett begränsat ordförråd kan minska vår förmåga att tänka kritiskt och göra oss mer mottagliga för manipulation. Genom att kontrollera språket kan makthavare styra våra tankar och perceptioner, vilket exemplifieras med referenser till George Orwells 1984 och aktuella politiska aktörer.Texten varnar för att när språket förvrängs eller begränsas, riskerar vi att förlora vår förmåga att förstå och ifrågasätta världen omkring oss.
2.8. Om något ser ut som en anka En perfekt storm – del 2.8: Om något ser ut som en anka utforskar hur yttre attribut och beteenden kan få oss att snabbt dra slutsatser om människor och fenomen, och hur denna benägenhet kan leda till förenklade och vilseledande tolkningar. Texten analyserar hur dessa tolkningar ofta förstärks av symboler och retorik i det offentliga samtalet. Genom att blottlägga denna mekanism visar texten hur vi, medvetet eller ej, riskerar att bli medlöpare till förenklade världs- och människosyn.
2.9. Varför Faller Vi? En perfekt storm – del 2.9: Varför faller vi? undersöker människans benägenhet att gång på gång förföras av starka ledare och förföriska berättelser, trots tidigare erfarenheter av svek och besvikelser. Texten analyserar de psykologiska mekanismer och existentiella behov som gör oss mottagliga för manipulation och självbedrägeri. Genom att belysa hur vår längtan efter mening och tillhörighet kan leda oss att blunda för uppenbara lögner, varnar texten för risken att vi, i vår rädsla för tomhet och osäkerhet, klamrar oss fast vid illusioner som hotar vår förmåga till kritiskt tänkande och självreflektion.
2.10. Vad är meningen med allt? En perfekt storm – del 2.10: Vad är meningen med allt? utforskar hur människans benägenhet att söka mening i tillvaron kan göra oss mottagliga för förenklade berättelser och absoluta sanningar. Genom att granska begreppet ”mening” i dess olika betydelser – från personlig upplevelse till universell förklaring – belyser texten hur vår strävan efter förståelse kan leda oss bort från kritiskt tänkande. Texten varnar för risken att vår längtan efter sammanhang och syfte kan utnyttjas av dem som erbjuder enkla svar på komplexa frågor.
2.11. Att vara eller inte vara ”civiliserad” – det är nu frågan En perfekt storm – del 2.11: Att vara eller inte vara civiliserad – det är nu frågan undersöker hur begreppet ”civilisation” har formats och ifrågasatts genom historien. Texten belyser hur västerländska ideal om ordning och moral har utmanats av kritiska rörelser och hur dessa utmaningar har påverkat vår självbild och samhällsstruktur. Genom att analysera denna dynamik varnar texten för risken att vi, i en tid av ökande polarisering, förlorar förståelsen för vad det innebär att vara civiliserad.
2.12. Men vi skulle aldrig kunna bli medlöpare – du och jag En perfekt storm – del 2.12: Men vi skulle aldrig kunna bli medlöpare – du och jag analyserar hur språket formar vår självbild och vår uppfattning om andra. Texten visar hur begreppet ”medlöpare” ofta används för att beskriva andra, medan vi själva ser oss som undantagna. Genom att belysa hur språkliga förskjutningar och retoriska strategier kan leda till gradvis normalisering av tidigare oacceptabla idéer, varnar texten för risken att vi, omedvetet, blir medlöpare till krafter som underminerar våra grundläggande värderingar.
Serie 3 – Nedmonteringen av systemet
3.1. Introduktion – Hur allt är tänkt att falla isär Serie 3 – Nedmonteringen av systemet: 3.1. Introduktion – Hur allt är tänkt att falla isär inleder en djupgående analys av de idéer och rörelser som gradvis underminerar den liberala demokratins grundvalar. Texten spårar hur tidigare marginella teorier om staten som fiende och demokratin som hinder för effektivitet har vunnit mark och påverkat dagens politiska strategier. Genom att följa utvecklingen från 1900-talets kritiska teoretiker till nutida aktörer, belyser texten hur dessa idéer har infiltrerat maktens centrum och omformar vår förståelse av makt, byråkrati och frihet.
3.2. MAGA & kampen för idiokratin Fokuserar på den amerikanska MAGA-rörelsen och dess kopplingar till anti-intellektualism och förakt för expertkunskap. Texten belyser hur denna rörelse påverkar både nationell och global politik.
3.6. Den Vita Republiken Belyser idéer om etnisk homogenitet och vit överhöghet som en del av en politisk vision för framtiden. Texten diskuterar farorna med dessa föreställningar.
4.1. Hjääälp! Jag tror jag har förlorat min själ Denna inledande essä utforskar begreppet ‘själ’ genom en personlig och filosofisk reflektion. Texten belyser hur ord kan fungera som både inkluderande och exkluderande inom olika gemenskaper, och hur vår användning av språk påverkar vår identitet och uppfattning om verkligheten.
4.2. Ordet som upphöjdes till Gud Denna essä utforskar språkets roll i att forma vår förståelse av själen och jaget. Genom att referera till Herakleitos och buddhistisk filosofi diskuteras hur ‘logos’ – ordets struktur och mönster – kan ses som en grund för själens existens. Texten belyser hur vår identitet och självkänsla inte är fasta entiteter, utan uppstår genom språkliga och kulturella sammanhang.
4.3. Gud, Själen & AI – Vad binder dem samman? I denna del undersöks kopplingarna mellan andlighet, själsbegrepp och den framväxande artificiella intelligensen. Texten reflekterar över hur teknologin utmanar traditionella föreställningar om medvetande och själ, och ställer frågor om vad som återstår av vår identitet när dessa begrepp omdefinieras i en digital era.
4.4. När robotarna löper amok och människan famlar efter mening Denna essä belyser hur automatisering och AI påverkar vår syn på arbete, värde och existens. Texten diskuterar de psykologiska och samhälleliga konsekvenserna av en värld där maskiner tar över mänskliga funktioner, och hur detta leder till en existentiell kris där människan söker efter ny mening.
4.5. ”Mimematon” och återspeglingarna av våra framtidsdrömmar Här analyseras hur memer och digital kultur formar vår framtidsvision och vår förståelse av verkligheten. Texten introducerar begreppet ‘mimematon’ – en mimetisk automat – och diskuterar hur kulturella uttryck och idéer sprids och påverkar vårt kollektiva medvetande i en tid präglad av teknologisk utveckling.
4.6. Hur tänker du egentligen? Den avslutande delen reflekterar kring vår förmåga att tänka kritiskt och skapa mening i en komplex värld. Texten uppmanar till introspektion och medvetenhet om våra egna tankemönster och föreställningar, särskilt i en tid där information och desinformation flödar fritt.
Serie 5. De gemensamma rörelserna
5.1. Härmapor är vi allihop En analys av René Girards teori om mimetiskt begär och hur våra önskningar formas av andras begär. Texten kopplar detta till samtida politiska och sociala fenomen.
5.4. I jakten på det äkta, det obesudlade, det rena … En analys av hur längtan efter autenticitet kan leda till reaktionära rörelser och idéer om kulturell renhet. Texten varnar för farorna med att idealisera det förflutna.
La Scuola di Atene. D.R.
Serie 6. En personlig vändning.
6.1. En filosofisk dispyt över hur man mäter Ett idédrama i en akt där historiska filosofer diskuterar människans behov av att mäta och bringa ordning i världen. Texten belyser olika filosofiska perspektiv på kunskap och verklighet.
6.2. The Big Question välkomnar dig En fiktiv dialog mellan olika religiösa och filosofiska gestalter som diskuterar sanningens natur och människans sökande efter absolut kunskap.
6.4. Den slutliga domen – Om människan som måttstock En AI-genererad kommentar som utforskar Protagoras’ tes om att människan är alltings mått. Texten analyserar konsekvenserna av att betrakta sanning och kunskap som subjektiva och situerade.
Det finns ord som om de placeras i en viss följd kan förändra ett helt liv
Jag vet, för det har hänt mig.
Det började med några helt vanliga ord i ett meningsutbyte – ord som genom små logiska förskjutningar skulle få en viss filosof att först slita sitt hår och sedan utropa: ”Brandfackla!”
Låt mig först bara inflika, att det här inte är en berättelse för vem som helst – därför den kommer att kräva en del, såväl engagemang, fokus samt givetvis, vissa grundläggande kunskaper. Men historien kan mycket väl ha något att erbjuda den som befinner sig någonstans i slutet av den väldigt långa, långa svansen?
Så, låt mig nu berätta hur det hela började.
Den mätande människan
– Protagoras tes om att människan är alla tings mått är så uppenbart självmotsägande att den egentligen inte förtjänar att tas på allvar.
Denna tvärsäkra dom över den grekiska tänkaren Protagoras och hans så kallade homo mensura-sats hörde jag en gång uttalas i Kungshuset vid Filosofiska institutionen i Lund – närmare bestämt våren 1982.
Långt senare skulle det stå klart för mig att detta resoluta avfärdande inte bara var ett tillfälligt hugskott från just docenten Hjalmar Wennerberg – men det visste jag inte då.
För det var förstås inte första gången som den grekiske sofisten Protagoras idé avfärdades med en brysk axelryckning. Redan Platon ägnade en stor del av sitt livsverk åt just denne Protagoras – och den relativism han fått representera.
Och ansatserna hos Platon och många av hans eftersläntrare har genom tiderna alltid varit desamma: man har helt enkelt, precis som Hjalmar, hävdat att Protagoras sats i själva verket är självmotsägande.
Och med tiden kom denna slutliga vederläggning av homo mensura-satsen att kallas för Peritropen. Och det var just denna Peritrope som Hjalmar åberopade i sin, för övrigt ganska trista, föreläsning om antikens filosofi.
För att kunna tillgodogöra sig själva poängen i berättelsen – och varför den skulle komma att få sådana dramatiska följder – är det tyvärr nödvändigt att först greppa vad det här peritrope-resonemanget går ut på.
Och till er som redan nu känner att ni varken har tid, ork eller lust att sätta er in i en logisk paradox säger jag bara: stanna här. Streta inte vidare. Det tjänar liksom ingenting till.
För det är bara bortkastad tid – och tid ska man inte kasta bort. I synnerhet inte om det finns viktigare saker att göra.
Så, om vi nu tappat dem som gör bättre i att lägga sin tid på andra saker, kan vi nu gå vidare och rikta blicken mot själva den filosofiska stridigheten kring denna Protagoras sats, som den även kommit att kallas.
Ouroboros – ett svansbiteri
För er som är bekanta med den logiska krumelur som resonemanget om Protagoras sats ger upphov till – kan det följande verka enkelt. Det är också meningen – då det så här i inledningen är viktigt att även de som inte stött på det förut ändå kan följa med en bit vidare.
Vi kan därför börja med att påtala det självklara i att, om ett påstående biter sig självt i svansen och därmed blir inkonsekvent – ja, då är det antingen falskt eller rent nonsens. Det har för övrigt både Aristoteles och det sunda förnuftet slagit fast för länge sedan.
Men vi vet också att logiken ibland kan slå knut på sig själv, som i berättelsen om den ljugande kretensaren – tillskriven Epimenides, omkring 600 f.Kr.
Den logiska knuten där formuleras genom den lilla språkliga krumeluren: »Alla på Kreta ljuger«, sa mannen från Kreta.
Poängen här (för er som inte redan hört det här tusen gånger) är förstås:
Om mannen från Kreta säger att alla kretensare ljuger – så innebär det ju att han själv också måste ljuga, eftersom han är från Kreta.
Men om han inte ljuger när han säger detta, då är det alltså inte sant att alla kretensare ljuger.
Ni hör själva. Påståendet snurrar runt i en loop. Det biter sig själv i svansen – om och om igen.
Så, tillbaka till det där gamla Kungshuset i Lund där den filosofiska institutionen då var inrymd.
Docent Hjalmar Wennerberg hade alltså – för säkert tusende gången – självsäkert hävdat att Protagoras sats, precis som berättelsen om mannen från Kreta, var självmotsägande. Påståendet att människan är alltings mått, menade han, biter sig själv i svansen.
Vad Hjalmar säger ståendes där framme vid podiet är ungefär följande:
Om Protagoras sats skulle vara sann – alltså att människan är alla tings mått och därmed att vi själva skulle vara upprätthållarna av våra egna sanningar – då innebär det ju också att alla möjliga påståenden om verkligheten skulle kunna vara sanna. Jag säger att det är dag, du att det är natt.
Och inte bara det – utan även att motsatsen till detta påstående måste vara sant. Vilket alltså enligt logiken följer att Protagoras idé om att människan är alltings mått måste vara falsk. För ingenting kan vara både sant och falskt samtidigt, som vi vet.
Själva den Protagoreiska paradoxen behöver inte bli svårare än så, även om det till en början kan låta lite krångligt.
Men häng kvar ytterligare en stund – för i det meningsutbyte som nu skulle äga rum kommer logiken i detta resonemang att ställas på ända. Och det är då jag började ana att det nog ligger en hund begraven någonstans.
Och i nästa stund, skulle min oförberedda reaktion på vad Hjalmar sagt, för en stund få det gamla stenhuset att skaka i sina grundvalar.
Ja, så kändes det i alla fall efteråt.
När man hör någon komma med ett alltför självsäkert påstående kan det ibland vara svårt att riktigt sätta fingret på var i resonemanget logiken brister. Och ett auktoritativt uttalande av detta slag kan förstås också få oss att tvivla på var vi själva står.
Man kanske mest bara upplever olust – som om något inte riktigt stämmer. Det kändes som om vi lockats in i en språklig fälla.
Det handlade därför nu om att snabbt kunna samla ihop en rad lätt förvirrade tankar och komma med ett motdrag. Jag testade och sköt från höften.
– Men om det inte finns någon som hävdar motsatsen. Då blir det ju ingen motsättning, eller hur?
Svaret var ju givet!
– Jag hävdar att den är falsk, svarade Hjalmar.
Tystnad. Han ser sig triumferande omkring i salen. Han hade givetvis varit med om den här situationen förut. När osnutna filosofistudenter trodde att de kunde komma med smarta reflektioner kring frågor som filosofer brottats med i årtusenden.
Men jag var ännu inte beredd på att slänga in handduken. Hjalmar var just på väg att gå vidare när han lade märke till en hand som lyfts på nytt.
– Ja.
– Det stämmer inte, säger jag!
– Vad är det som inte stämmer?
– Att satsen skulle bevisas vara osann därför att någon hävdar motsatsen, Det stämmer inte. Det måste vara precis tvärt om!
Luften tätnar. Det är knäpptyst. Alla väntar på vad som ska komma härnäst. Plötsligt säger Hjalmar med ett helt nytt tonläge.
– Kan du förklara hur du tänker här?
Och det var nu det gällde. Nu eller aldrig! Nu krävdes något mer än bara ett höftskott.
– Jo, för när man uppställer olika argument för att visa att Protagoras sats är ogiltig – så gör man ju det utifrån ett perspektiv och visar ju då egentligen bara på vad tesen i själva verket utsäger. Nämligen att det finns en mängd olika perspektiv som människan anser vara riktiga och därmed sanna.
Alla i rummet som följt meningsutbytet ser ut att tänka, och … vad mer? Och jag fortsätter därför:
– Jo, och ju fler argument som riktas mot den, desto starkare blir den ju. Den säger ju bara att det är människan själv som genom sina resonemang uppställer vad hon uppfattar som sanningar. Om det då visar sig finnas många olika sådana motresonemang eller perspektiv i just denna fråga, så belägger det ju bara själva tesen! Är det inte så?
Hjalmars tidigare så stadiga och väl grundade position blir för ett ögonblick satt ur spel, han drar fingrarna upprepade gånger genom sitt hår, ställer sig till slut upp och utropar:
– Brandfackla!
Därefter sätter han sig ned, ställer sig upp igen. Sätter sig ned och börjar därefter lite tafatt försöka gå vidare och tala om någonting annat. Till synes omtumlad försöker han återuppta föreläsningen om den försokratiska filosofin men trevar, famlar och vet inte riktigt var han ska börja. En stund senare ger han upp och säger.
– Vi stannar där för idag!
Flera av de närvarande studenterna ser sig yrvaket omkring, lätt tafatta lägger de ihop sina anteckningar. När gruppen skingrats kommer Hjalmar fram till mig och säger.
– Du, kan du utveckla det där lite mer till nästa gång. Det verkar onekligen som du sprungit på något intressant.
Jag kan lika gärna med en gång bekänna att det skulle inte bli någon nästa gång.
Jag förstod då i stunden inte riktigt vad som hade hänt. Men upplevde att det här var för stort för att släppa. Jag var tvungen att förstå vad som fått honom så ur balans. Och det var där det hela började.
För i samma stund som jag bestämde mig för att gå djupare in i detta, tog mitt liv en ny vändning. Jag hade nämligen öppnat en dörr som inte längre gick att stänga – och otaliga gånger har jag sedan dess förbannat att jag valde att göra det.
Men också i vissa stunder känt en tacksamhet – för det lärde mig att aldrig köpa några förklaringar bara för att flertalet håller dem för sanna. Snarare tvärtom – ju fler som omfamnar en föreställning, desto mer anledning finns det att dra öronen åt sig.
I de följande avsnitten ska vi därför följa vart denna ”Brandfackla” skulle ta mig, ja inte geografiskt, utan då rent tankemässigt och kulturellt. Vilka andra tänkare genom historien gick här att knyta an till? I vilka tider hade liknande skepsis mot Platon, Aristoteles och den rationalistiska hegemonin uttryckts? Och vilka historiska och politiska konsekvenser har ett sådant tvärt-emot-tänk fått.
Hur mimetiskt begär, Facebooks ”Likes” och Peter Thiels vision om makt bildar den algoritmiska grunden för dagens politik.
Om ett inlägg bara har 3 gillamarkeringar är det osannolikt att du själv kommer att gilla det. Du kommer att tveka. Undrar vad det handlar om. Frågar vem mer som engagerar sig – och vem som inte gör det.
Men om det har 3 236 gillamarkeringar och 742 delningar? Det är en helt annan sak. Plötsligt reagerar du inte bara på innehållet. Du reagerar på hur andra har reagerat. Du kliver in i en folkmassa som redan nickar med.
Och du som trodde att det bara var en gilla-knapp. Det var det inte.
Peter Thiel med blicken fäst på framtiden
Ta det följande som skrivs som en grov skiss. Du behöver inte köpa hela paketet. Huvudsaken är att du ser bilden.
Att vi alla utgör en skara duktiga följare är en självklarhet – Det är det sätt vi orienterar oss på som sociala varelser – vilket förstås är en ren överlevnadsinstinkt. Men vi ska samtidigt veta att det just också är detta faktum som sociala medier plockat upp och designats för.
Men man har också sett att vi inte bara är följsamma utan även duktiga på att imitera andra. Det vi ser andra gilla, gillar nämligen också vi.
Det är den kortaste möjliga sammanfattningen av teorin om mimetiska begär – utvecklad av den franske tänkaren René Girard som introducerades i föregående inlägg, 5.1. Härmapor är vi allihop!
René Girard pekade på att våra begär inte i första hand uppstår inifrån oss själva, utan snarare utlöses av andras begär. Det är alltså inte så som vi vanligtvis kanske uppfattat det, att vi springer i flock och sträcker oss efter samma saker, nej det är inte det!
Saken verkar vara mycket mer intrigant om vi ska tro Girard; Vi vill ha det andra vill ha – inte för att detta i sig är så eftersträvansvärt, nej – vi traktar efter det på grund av att vi ser att andra är intresserade av det. Vi imiterar inte bara andras beteenden. Vi imiterar deras begär.
Det är detta som i nästa steg utvecklas till vad han kallar mimetisk rivalitet. När vi vill samma sak uppstår ofta konflikter. Vi konkurrerar om samma saker, vilket skapar avund, splittring och slutligen stridigheter.
Alltså precis det som utspelar sig varje dag i våra flöden i sociala medier och kanske till viss del kan förklara varför stämningarna där lätt kan bli upprörda och ibland även hotfulla.
Och det är här entreprenören Peter Thiel kommer in i bilden.
Thiel var inte bara en tidig investerare i Facebook. Med Rene Girards mimetiska teori i bagaget såg han redan från början någonting mer än bara en förträfflig social plattform och en lukrativ affärsmodell. Han såg också att Facebook var ett system för att mäta och förstärka just dessa mimetiska beteenden. En plattform där våra begär synliggörs och sätts i centrum och där de sedan kan spridas, imiteras och eskaleras – i realtid.
Gilla-knappen, som introducerades på Facebook 2009, var mer än bara en trevlig funktion. Den var en accelerator. En mätare på våra engagemang i det mimetiska systemet. Ju fler som gillade något, desto fler började då gilla samma sak, tycka likadant, dela vidare, gå i affekt. Resultatet blev ett viralt mönster – eller ett monster, om man så vill.
Facebook blev, med Thiels ögon, en Girardisk maskin – en struktur byggd för att förstärka begär genom imitation.
Men dynamiken i sociala media behövde självfallet inte bara ske organiskt via våra personliga ”likes”. I detta mimetiska ekosystem dök snart en ny aktör upp, nämligen boten.
Botarna gillar och delar – och låtsas vara människor. De skapar intrycket av att något redan är omtyckt, populärt, ja självklart. Och det räcker oftast. För i ett mimetiskt system är det det upplevda intresset hos andra som styr vårt.
Det var bland andra dessa insikter som utnyttjades av företaget Cambridge Analytica, som kopplade ihop stulen Facebook-data, psykologisk profilering och just bottar, för att iscensätta stora opinionsrörelser.
Det första stora experimentet blev Brexit 2016 där de bombarderade brittiska väljare med skräddarsydd propaganda i just sociala medier – inte för att övertyga i sak, utan mer bara för att trigga känslor av oro, ilska och hemhörighet. Budskapen var ofta motsägelsefulla, men det spelade ingen roll. De var riktade för att väcka intresse och rädsla.
Bakom Cambridge Analytica står familjen Mercer med nära band till den amerikanska alt-right-rörelsen – och som även finansierade delar av Trumps kampanj. Mercer och Peter Thiel hade dessutom vissa gemensamma investeringar, bland annat då i försvars- och övervakningsföretaget Palantir.
Det andra stora experimentet bara några månader efter Brexit blev Trumpkampanjen 2016. Med hjälp av psykologiska profiler baserade på stulna Facebook-data kunde kampanjen identifiera osäkra väljare i olika nyckelstater. De bombarderades sedan med känsloladdade budskap: ”They’re laughing at you,” ”The elite despises you,” ”Hillary is a criminal.” Botar och trollkonton förstärkte illusionen av en massrörelse.
En väldresserad armé av botar kan sätta i gång ett drev, bygga en opinion, eller få en lögn att kännas som en allmän sanning. De simulerar intresse och engagemang och får oss att följa efter.
I början styrdes dessa botar av människor av kött och blod, samlade i stora trollfabriker – eller så kallade botfarmer – som drev olika frågor. I dag är det betydligt enklare: med AI kan vi i stort sett eliminera det mänskliga inslaget i själva utförandet. Det räcker att ge systemet ett mål – resten verkställs med automatik.
I nästa inlägg – ”Det kan tyckas vara ren galenskap! Men är det verkligen det?” – kommer jag att fortsätta följa Peter Thiel och hans nätverk, och hur deras idéer om teknik och makt banar väg för en ny politisk verklighet – en som just nu håller på att ta form.
Det finns ingen annan tanke som orsakat så mycket rabalder och bryderi. All världens tänkare har vänt och vridit på den i tusentals år utan att komma fram till en lösning. Vad det handlar om är självfallet den där förbannande relativismen; om det vi tror oss veta enbart gäller för oss själva eller om det är så att det finns en auktoritet eller något som är verkligen objektivt sant.
Alla vill vi ju förstås att det vi själva tycker och tänker också ska vara rätt och riktigt. Därför kommer också de flesta av oss också fram till att det nog ändå måste finnas en sanning någonstans – för hur skulle vi annars själva kunna få rätt? Detta samtidigt som vi möter en hel värld där ute som håller med om själva principen – men inte alltid tycker som vi i sakfrågor.
Filosofer har i alla tider hävdat att det är tänkandet, det vill säga, det goda tänkandet, som ska vägleda oss. Men om vi följer resonemanget och verkligen anstränger oss, märker vi ändå snart att inte ens våra främsta tänkare kunnat komma fram till något som tillnärmelsevis kan liknas vid en gemensam teori om hur det förhåller sig.
På det kulturella och ideologiska planet har relativismen förstås tagit i synnerhet Västvärlden med storm. Den går knappt att ifrågasätta – hur mycket filosoferna än försökt försäkra oss om att det inte funkar, att relativismen i själva verket är självmotsägande.
En stor del av Västvärldens mer utbildade elit (sic) utgår också från att allt bara består av en serie narrativ, trosföreställningar som människan (makten) upphöjt till sanningar. Men också nere i folkdjupen talas det om att smaken är som baken eller att allt är relativt så fort något behöver ifrågasättas. Dock används det aldrig när någon vill uttrycka sin egen mening.
Bland flertalet av världens mer auktoritära ledare utmålas i denna stund också just relativismen som den västerländska demokratins och det liberala systemets avgrund. Det som har kraft att bryta ned dess välstånd, motstånd och framskjutna positioner. För övrigt en föreställning som också nationalsocialister och fascister alltid gjort gällande, i synnerhet under 1930-talets Tyskland.
Men det har också alltid funnits två sidor av saken. Från den ena sidan hävdas det att; hur skulle vi kunna bygga ett stabilt samhälle och en framgångsrik vetenskap utan tilltro till en fast övertygelse och objektiv bas? Detta medan den andra sidan menar att valet av denna bas alltid utgått från ett narrativ skapat utifrån en maktposition och därför bör ifrågasättas. Men bägge synsätten har en poäng. Det gäller bara att bena upp dem. Inte sätta dem i motsatsställning.
Den förra, att människan behöver en bas, något att fästa sig vid när världen för övrigt är i upplösning, är ett argument som genomsyrat historien fram till denna dag som i dag är. Dessvärre en sanning som lätt kan komma att utnyttjas av alltför kreativa och samtidigt skrupellösa berättare. Vilket är ett problem.
Det senare mer relativa argumentet har i sin tur öppnat fördämningarna, likt en Pandoras ask, för en lång rad av självständighetsförklaringar; från kulturella och etniska minoriteter; från nationella särintressen som Sannfinnländare, Pilkorsare, Brödraskapare, Sverigedemokrater och … som ju förstås alla hävdar sin rätt att få finnas till. Så är det nu!
Och det är för övrigt vad mina nya texter bland annat handlar om. Texter som i dagsläget utgör ett manus om ca 350 sidor som tar ett grepp om relativismen som fenomen och politisk kraft från antiken fram till idag. Med en mängd av anekdotiska utvikningar. Och titeln är: Platons förbannelse – en filosofisk saltomortal.*
*Saltomortal, av italienskans salto – hopp, volt och mortale – dödlig
Vampyrfeber, klimatångest och diverse farsoter är funnen föda för vissa …
Allvarligt talat! När satt du senast och pratade om ”Läget”? Alltså läget med stort ”L”! Om vår överlevnad? Vad som händer om Ai tar över kontrollen? Eller om elnätet slås ut? Eller internet? Om behovet att börja ”preppa” – att börja förbereda sig på att även det värsta kan hända?
Då är du inte ensam. För det har liksom blivit inne med apokalyptiska berättelser – skit samma vad det är. Bara det kan gå riktigt illa. Det är själva den skräckblandade hänförelsen som triggar. Att kunna leka med tanken och börja planera för egna hjältedåd.
Det finns förstås tidsepoker före vår som kört in i väggen på liknande sätt. Men det gör ju inte saken bättre.
När den ena hysterin läggs till den andra lägger vi gemensamt grunden till en kulturell oro som kommer att få vissa att bli fullständigt lamslagna, andra att mest bara rycka på axlarna, medan några kommer efterlikna skallerormar genom att börja skramla, skrämma och hugga.
Vi översköljs i dag av berättelser, bilder, ord som kan få oss att tappa tron på framtiden. Kanske tom kan få oss att tappa gnistan. Det kan handla om klimatet, migrationen eller kapitalismens rovdrifter. Alltid finns det något som griper tag i just mig och får mig att bli upprörd eller rentav uppgiven.
… som då mer kommer att börja efterlikna skallerormar genom att skramla, skrämma och hugga
Detta är förstås ”gefundenes fressen”[1] för trollfabriker och andra orosstiftare världen över. De behöver nämligen inte fundera över vad vi går igång på – de vet det redan!
Det är detta kollektiva tillstånd som utgör grunden för en kulturell stagnation och som leder till ekonomisk depression. Kultur, ekonomi och politik hänger nämligen ihop. Förlorar vi tilltron till att det i morgon kommer att bli bättre – slutar vi investera i morgondagen. Grundkurs 1 i ekonomi!
Och det är numer många som är redo att hoppa på den alarmistiska vågen. Det är alltså inte längre bara dystopiska TV-serier och tabloidpressen som förser oss med löp om förestående katastrofer. [2]
Jag menar inte att vi inte ska samtala om reella hot och svårigheter – vad jag säger är snarare att vi inte bör hänföras av skräckscenarier i syfte att krydda vår egen trista tillvaro. För det vet jag att många av oss gör.
[1]Tyska – funnen föda – Typ att komma till ett redan dukat bord.
Tar det en sista gång (för i år)*. Inte för att verka tjatig – utan för att det bara måste hamras in i hälleberget.**
Demokratin kan inte monteras ned inom ramen för det demokratiska systemet. Inte heller kan våra demokratiskt valda göra begränsningar i de demokratiska fri- och rättigheterna. Verkligheten ser förvisso ibland lite annorlunda ut – men inte om vi synar saken närmare.
Därför! För att överhuvudtaget kunna rösta förutsätts ett beslut som ger oss den rätten. Ett sådant beslut måste alltså föregå själva valdeltagande. Ett sådant beslut om allmän rösträtt togs i Sverige för hundra år sedan, ganska precis.
När vi därefter ställer upp i val eller går till valurnorna – förutsätter det förstås också att vi accepterar spelets regler. Och demokratins spelregler bygger i vårt fall främst på yttrandefriheten, vår likhet inför lagen och att vi som en konsekvens av detta ges möjlighet att delta i fria, öppna och hemliga val.
Spelets regler övertrumfar alltid när man väl valt att delta. Vilken idiot som helst kan sedan givetvis välja att välta brädet över ända – men poängen ligger i att det aldrig kan ske inom ramen för själva spelet.
Av den anledningen är det inte möjligt att rösta bort de demokratiska fri- och rättigheterna. Om så ändå sker, så som trots allt skedde i Tyskland 1933, handlar det snarare om en kupp mot systemet.
… får helt enkelt söka sig till andra arenor
Valda ledare kan inte först åberopa sina egna demokratiska rättigheter för att därefter ändra spelreglerna i avsikt att begränsa andras. Allt annat vore en logisk lapsus.***
Förespråkare för andra politiska styrsystem bör därför inte kunna förekomma på demokratiska arenor eller ställa upp i demokratiska val. De får helt enkelt söka sig till andra platser. Något som för övrigt nu sker i USA där Donald Trumps rallyn snarast är att betrakta som sådana andra arenor.
Demokratin har per definition därför formen av en demokratisk diktatur. En demokratisk diktatur utgör i sig ingen motsättning då överordnade principer alltid och i alla sammanhang står över rent funktionella och praktiska förehavanden.
*För övrigt önskar jag oss alla ett gott & bättre nytt år 2019.
**Med anledning av den trista utveckling vi just nu ser i ett flertal länder där extrema högerpolitiker försöker trolla bort våra demokratiska friheter genom att bland annat begränsa yttrandefriheten och de fria mediernas utrymme.
*** Att sedan denna typ av ledare och dess väljare inte bryr sig ett skvatt om språklig logik är ju förstås ett helt annat problem.
Den mätande människan 