Varför faller vi pladask för styrka, lögner och krystade förklaringar? Gång på gång! I årtusenden har vi människor låtit oss förföras av röststarka figurer med de mest besynnerliga berättelser i bakfickan. Vad är det som gör dem så lockande att de kan snärja oss i de märkligaste språkliga och moraliska irrgångar? Igen! Igen! Och igen!
För att hitta ett någorlunda rimligt svar på denna existentiella fråga måste man våga lyfta på slöjorna och blicka ner i den filosofiska avgrunden – bara för att där kanske upptäcka att den stillatigande stirrar tillbaka på oss. Den ger oss nämligen inga svar, men dess sammanbitna tystnad kan ändå ge oss vissa uppslag.
Så, för att ta ett mer jordnära spadtag: Människan har sedan tidernas begynnelse skapat så många berättelser om världen och meningen med livet att de omöjligen alla kan vara sanna. Vilket då måste innebära att det mesta vi hittills trott på – och som många kanske fortfarande tror på – med största sannolikhet inte stämmer.
Den slutsatsen ser jag som orubblig, åtminstone så länge inte någon kan framföra ett trovärdigt motargument som säger att det inte förhåller sig så.
Dessa berättelser som vi omhuldat må sedan vara uppenbara falsarier, övertron på andliga krafter eller tilltron till storvulna män med besynnerliga utstyrslar som med utsträckta händer hälsar oss – det spelar mindre roll. Så länge de utlovar något som svarar mot våra djupaste behov och vår längtan efter en grundläggande mening.
Sedan verkar det också vara ett drag hos oss att när vi väl blivit förda bakom ljuset eller gjort dåliga investeringar, vägrar vi att erkänna det. Vi släpper inte taget om våra förluster, vår tilltro eller vår lydnad – och att göra det skulle innebära att vi inte bara medger att vi blivit lurade, utan också att vi har hamnat i en usel relation. Denna psykologiska teori kan förklara en del av vad vi ser hända i dag.
Det är som Daniel Kahneman och Amos Tversky beskrev i sin prospect theory – vi tenderar att värdera vinster och förluster asymmetriskt. Vi ogillar förluster långt mer än vi gläds åt vinster, vilket gör att vi klamrar oss fast vid dåliga beslut och investeringar för att slippa erkänna en förlust. Med andra ord: vi blundar hellre för våra förluster och gömmer dem, i stället för att öppna ögonen och realisera dem och dess konsekvenser.
Att sätta all sin tilltro till en osannolik bedragare som lovat billigare ägg och en ny gyllene guldålder för den amerikanska befolkningen – och sedan inse sitt misstag – är så pinsamt att många hellre spelar med i hopp om att han kanske ändå får rätt till slut. Allt annat vore en katastrof för både självkänsla och identitet.
Och här återkommer jag därför till den existentiella tomheten, den vi alla ständigt står inför – en tomhet som kan vara svår att bära och som därför många flyr ifrån med många olika medel.
Visst kan det vara skrämmande att stå naken inför den svindlande tomhet som bara livet kan erbjuda. Rädslan för att sakna mål och mening. Rädslan för att hamna utanför de stora berättelserna. Rädslan för att bli missförstådd. Till och med rädslan för att vara fel. Från de allra minsta sakerna till de mest omfattande. Allt detta får oss att söka tröst i starka trender och individer med fängslande berättelser – som utlovar en större meningsfullhet och en mer omfattande gemenskap.
För den algerisk-franske författaren och existentialisten Albert Camus var dessa stora berättelser främst ett pålverk, uppbyggt för att skydda oss från just livets skräckinjagande brist på mening.
Han menade att detta driver människan till ytterligare ett självbedrägeri, eftersom vi bokstavligt talat väljer att viga våra liv åt berättelser som vi sedan ägnar resten av våra dagar åt att upprätthålla, försvara – och i många fall, vara beredda att dö för.
För att förtydliga Camus anslag: livets grundläggande meningslöshet gör att vi hellre lever och dör inom ramen för en påhittad berättelse. Vi väljer en godtycklig absurditet hellre än att behöva konfrontera en mycket större och mäktigare.
Och som han sedan betonar i sin, för övrigt nästan obegripliga bok, Myten om Sisyfos, är den där desperata hängivelsen med vilken många av oss knyter an till våra berättelser mest ett resultat av oron över att de kanske inte är sanna.
De kanske inte är sanna! Och den skräckinjagande rädslan för just detta är förmodligen jämförbar med rädslan för det avgrundsdjupa tomrummet självt.
För att orka med våra liv väljer vi en godtycklig mening som vi sedan måste försvara, eftersom skräcken för att den kanske inte håller därefter kommer att styra vårt tänkande och handlande. Det är därför som den klentrogne fanatiskt klamrar sig fast vid sin tro och alltid står redo att gå till motattack mot det som äventyrar den.
Därför förenar vi oss också med likasinnade för att få hjälp med att upprätthålla dessa bräckliga drömspel. För i ensamheten skulle vi aldrig klara av att bära dem. Vi skulle snart glömma eller tappa bort dem. Vi behöver därför varandra både för att upprätthålla våra olika föreställningar och för att orka med att leva utan dem.
Om vi träffar på något som ser ut som en anka, simmar som en anka och kvackar som en anka, så är det förmodligen också en anka. Allt annat vore ju, om inte omöjligt, så ändå löjligt. Eller hur? Och samma princip gäller förstås även för annat vi stöter på.
Vilket gör att vi ändå kan utgå från att om vi ser någon som resonerar som en nazist, aktivt stödjer nazister och dessutom gör gester som påminner om nazistiska, så är ändå sannolikheten rätt stor att vederbörande åtminstone är en möjliggörare av nazism.
Och om vi nu låter denna metafor simma vidare så skulle man kunna säga att om man ser någon tala som den ryske ledaren Vladimir Putin, resonera som Putin och dessutom agera som Putin, så är det nog också Putin vi ser. Eller hur?
Men ack kvack! Så tokigt det blev nu. Hur ska jag nu ta mig vidare utan att kvadda hela introt?
Men om vi tar den där med ankan en gång till fast kör den baklänges så blir det hela förstås lite bakvänt men förhoppningsvis hamnar ändå poängen där den ska.
Om någon är amerikan så bör den rimligtvis också tala och uppföra sig som en amerikan. Annars är det nog ingen amerikan. Det är väl logiskt? Eller kanske ändå inte.
Det skulle ju mycket väl kunna vara så att det är vi här hemma i Europa som fått allt om bakfoten gällande amerikaner, det är rentav så här de i grunden tänker, talar och agerar nu när det europeiska arvet, som ändå hängt kvar i några generationer, plötsligt fallit bort.
Texten tar sig härmed friheten att generalisera både kring våra vänner i öst och väst som på detta vis blir förringade genom att de likställs med sina ledare.
Språket är mer än bara ett verktyg för småprat – det är också grunden för hur vi tänker, förstår och organiserar vår verklighet. Det ger oss möjlighet att analysera, ifrågasätta och skapa mening. Men det ger oss också möjligheten att fabulera, förvränga och vilseleda. Försök förklara detta för ett barn, eller för den delen för någon vars ordförråd är starkt begränsat. Då uppstår förstås frågan: Kan vi förstå sådant vi saknar ord för? Är vår förståelse beroende av det språk och de ord vi använder – och om så är fallet, vems språk talar vi.
De flesta inser nog att det just är med hjälp av språket vi huvudsakligen kommunicerar. Vilket språk vi talar spelar mindre roll, så länge vi förstår varandra. Det är ett bara ett enkelt faktum som vi dagligen erfar och för det mesta fungerar språket utan några större missförstånd – om jag säger ”katt”, föreställer du dig knappast en hund.
Men att språket också formar våra tankar och vår verklighetsuppfattning kan vara snäppet svårare att greppa. Det är nämligen få av oss som verkligen förstår vad det innebär att tänka, förstå och skapa mening. Ett barn skulle exempelvis inte kunna förstå det, eftersom den insikten fortfarande ligger bortom dess erfarenhet. Märk väl, jag säger inte att vissa av oss inte tänker, förstår eller skapar mening – utan mest bara att få har en förståelse för hur detta sker och vilka implikationer det kan få.
Det här kan låta som ett filosofiskt resonemang med finstämda hårklyverier, men det är det inte – så låt dig inte avskräckas. Språket är ingen abstraktion, det är lika närvarande i vår vardag som vädret vi dagligen kommenterar och maten vi äter. Poängen här är att vi använder det utan att reflektera över hur det faktiskt fungerar. Det är som med luften vi andas – självklar tills den plötsligt tar slut. Och bristande insikter i språkets funktioner kommer förr eller senare att få konsekvenser för oss alla.
Ett genomsnittligt språk omfattar omkring 120 000 ord. En ung vuxen med fullgjord skolgång förstår kanske 75 000 av dessa, men använder i vardagen sällan mer än 4 000 till 8 000 – i bästa fall. I sämsta fall är det långt färre, och den trenden tycks öka.
Det är förstås ingen positiv utveckling, eftersom språket är vårt främsta verktyg för att förstå världen – om vi inte är kärnfysiker, förstås, som hellre använder sig av matematik. Men precis som en begränsad matematikkunskap gör det svårare att räkna, begränsar ett snålt ordförråd våra tankar. Om ord som ”övergrepp” och ”manipulation” saknas, hur ska vi då kunna tala, skriva eller ens tänka kring när något sådant sker?
Ju fler ord vi kan aktivt kan laborera med, desto mer förstår vi – och desto svårare blir det också för andra att manipulera oss. Men när våra språkförmågor krymper, ökar också möjligheterna till just sådana övergrepp. Det blir enklare för dem som har makt och vilja att leda oss i en viss riktning. Allt detta är barnsligt enkelt, nästan trivialt, men likt förbannat svårt att förklara för ett barn.
Som Orwell beskriver i 1984: Raderar man vissa ord så raderar man även tankarna. Om det inte finns ord för ”frihet”, ”sanning” eller ”rättvisa”, hur skulle vi då kunna prata om dem? Eller ens tänka dem? Språklig kontroll är tankekontroll.
Den som styr språket styr också våra tankar. Det har makthavare, propagandister och regimer alltid vetat. Ord byts ut, laddas med nya betydelser eller får en ny etikett som gör vissa begrepp svårare att använda.
När Trump och Vance sprider sina ordmassor i live-sändning från Vita Huset är deras främsta syfte just att förvrida vårt språk – och därmed våra uppfattningar om rätt och fel. Genom den ständiga strömmen av ord och kraften i deras framförande ser de fram mot en ny världsordning och en förändrad syn på verkligheten.
Och de riktar sig i första hand till redan språk-svaga grupper, i hopp om att få dem att ta till sig nya ord och uttryck – och därigenom ge dem något de länge saknat: en känsla av mening. Med denna meningsfullhet följer trosvisshet och en upplevd sanning, och den släpper man inte lättvindigt taget om. Det vet man i Ovala rummet mycket väl. På så sätt skapas en lojalitet som är existentiellt förankrad.
Och det för oss till pudelns kärna – något som vi snart måste ta itu med. Vad innebär egentligen det här nyskapade begreppet ”existentiellt förankrad lojalitet”?
Dumhet och okunskap är kanske inte riktigt samma sak, även om de ofta går hand i hand. Jag kan exempelvis vara okunnig om mycket utan att för den skull vara dum, men den som är dum är vanligtvis även okunnig. Men när dumheten och okunskapen förenas i en enda riktad vilja står dock all världens klokskap maktlös.
Vad förenar oss människor? Vad skiljer oss från andra varelser?
Det klassiska svaret är förstås vår förmåga att tänka och klokt resonera – en självbild vi burit med oss sedan urminnes tider. Vi ser oss själva som skapelsens krona, begåvade med en själ, en gnista av det gudomliga. En gåva som, enligt en av myterna, Prometeus stal från gudarna och skänkte till människorna.
Det var denna gåva som gav oss vår unika förmågor – att minnas det förgångna, skapa föreställningar om framtiden och kommunicera med andra genom tal och skrift. Med insikten om dessa förmågor gav vi oss också själva namnet Homo sapiens – den tänkande, den kloka människan. Men är det verkligen klokskapen som förenar oss?
Nej! Knappast! Snarare är det vår bottenlösa dumhet.[i] Dumheten och okunnigheten är under vissa tider mer utbredda än all världens klokskap. De återfinns i alla läger, i alla samhällsklasser – och blir som mest förödande när de förenas i en motiverad folklig rörelse – i en ochlokrati. [ii]
Som den grekiske historikern Polybius framhöll: I demokratier leds folket av de mest dygdiga medborgarna, men i ochlokratier blir massorna – de lättmanipulerade – lätt byten för populistiska ledare och demagoger. Det är dumhetens predikament. Den ser aldrig vartåt det lutar, eftersom den saknar konsekvenstänkande. Den är inskränkt eftersom den saknar utblickar. Och den uppstår och återkommer i cykler.
Dessutom! Inte att förglömma, det som Dunning-Kruger-effekten visar: intelligenta människor antar att de är mindre intelligenta än de faktiskt är, medan de mindre begåvade tror sig vara långt mer intelligenta än de är, eftersom dessa inte har en susning om vad intelligens ens innebär.
Det som förenar människan är därför snarare vår benägenhet till dumhet, vår egoism och vår känslostyrda impulsivitet. Djur är också känslostyrda och egennyttiga – men de saknar den mänskliga dumhetens destruktiva potential. Vi skulle därför hellre ha betecknats som homo stupidus men begreppet är redan taget.[iii]
Dumheten finns nämligen bara hos varelser som också äger förmågan att vara kloka men som av bekvämlighet avstår. Därför eftertänksamhet och tankekraft kräver att man stannar upp och tillför lite extra energi till hjärnan, till tänkandet, som Daniel Kahneman beskriver i sin bok ”Thinking Fast and Slow”.[iv]
Vad vi kan se genom historien är att människan i grunden är lat och därför hellre väljer en stor genomskinlig lögn framför en liten dunkel sanning. Vi väljer hat och missunnsamhet framför medmänsklighet, följer hellre en dåraktig massrörelse än ställer oss på tvären. Den dumme tar sin dumhet för klokskap och är därmed också dömd att med tiden snubbla.
Men klokskap existerar förstås också. När klokskapen dominerar, frodas rättvisan; när dumheten råder, urholkas den. Som Konfucius sa: När kulturen får överhanden riskerar ett samhälle att förfalla till pedanteri och stelbent byråkrati. Men när naturen och det okontrollerade får övertaget, sjunker det ned i barbari. Verklig klokskap är konsten att hålla balansen mellan dessa två avgrunder.
Vi måste kunna bygga och skydda byråkratiska institutioner som bevarar gemenskap, fred och hälsa – utan att för den skull tillåta att den byråkratiska eliten, som alltid växer fram och klamrar sig fast vid sina positioner, blir autonom. Våra demokratiska institutioner måste vara självreglerande – ett absolut krav som Yuval Noah Harari bland annat betonar i sin senaste bok, ”Nexus: A Brief History of Information Networks from the Stone Age to AI”.
I dag ser vi snarare en dramatisk motsats: först en klåfingrig överstatlig styrning av vardagslivet, sedan dumhetens uppror mot densamma. Därefter träder den auktoritäre demagogen fram och påstår sig vilja återställa ordningen.
Efter en enastående civilisatorisk utveckling följer nu ett sammanbrott där den organiserade dumheten och okunskapen höjer rösten och kritiserar dem som betraktas som kulturens redskap: eliten – offentliga tjänstemän, de som bär glasögon, bor i storstäder, arbetar inom media eller innehar akademiska titlar. I dumhetens och okunnighetens ögon blir allt det de inte förstår suspekt, något som illvilligt skapats av en elit som endast ser till sina egna intressen. Och som VP J.D. Vance nyligen sade och citerade Richard Nixon: The professors are the enemy.
Vi måste därför förstå att dumheten och klokskapen inte bara är några abstrakta substantiv att ta lätt på, utan något djupt förankrat i människan. Dumheten manifesteras i människor av kött och blod. Vissa är dumma, andra onda, några kloka – och ibland vandrar vi förvisso genom livet och pendlar mellan både klokskaper och dumheter. Inget är statiskt och inget är för evigt – inte ens våra gränslöst upplysta själar. Men varje dag är det alltid upp till oss själva att välja i vilken riktning vi ska gå.
[i] Dumhet kännetecknas av brist på förmåga att fatta kloka beslut, resonera effektivt eller förstå komplexa situationer. Dumhet innebär ofta en oförmåga att anpassa sitt tänkande till nya eller förändrade omständigheter, och kan yttra sig genom handlingar eller tankesätt som är irrationella, kortsiktiga eller oförnuftiga. Det kan också beskrivas som en brist på kognitiv förmåga eller intellektuell kapacitet, i den meningen att en person inte förstår eller tolkar information på ett korrekt sätt, vilket leder till felaktiga slutsatser eller beslut. Dumhet kan också referera till en ovilja eller oförmåga att tillägna sig kunskap eller lärdom, trots att sådana möjligheter finns till hands.
[ii] Ochlokrati, från grekiskans ochlos, folkmassa, och kratos, makt.
[iii] Biologen och zoologen Ernst Haeckel använde termen Homo stupidos för att beteckna neandertalmänniskan.
[iv] Daniel Kahnemans Thinking, Fast and Slow beskriver två sätt att tänka:
System 1 – Snabbt, intuitivt och automatiskt. Det bygger på känslor och erfarenhet men är benäget för fel och kognitiva biaser.
System 2 – Långsamt, analytiskt och ansträngande. Det används för logiska resonemang och komplexa beslut men kräver mer energi och aktiveras sällan spontant.
Vi litar oftast på System 1, även när vi borde använda System 2, vilket leder till systematiska misstag i vårt tänkande. Något som vi kan benämna som dumhet.
Hur börjar man egentligen en text om dumhet? För några år sedan gjorde jag ett försök med ett inlägg med just titeln ‘Dumbommarnas sammansvärjning’, men då kändes ärendet inte riktigt moget. Det fanns en rädsla för att framstå som en del av en kulturell elit som klagar över hur den dåliga smaken tagit över politik, konst och kultur. Idag känns det däremot både naturligare och mer befogat att lyfta detta igen. Tiderna förändras.
Den västerländska människan och civilisationen har länge förknippats med vetenskap och kunskap, ideal som kulminerade i upplysningens rationalitet på 1700-talet … men stopp och belägg, för det där stämmer ju inte.[i]
När vi talar om människan och civilisationen i svepande termer riskerar vi att missa den komplexa verkligheten. Faktum är att den västerländska människan inte alls kännetecknas av en hög beundran för vetenskap och kunskap – snarare motsatsen. Under långa perioder har andra ideal, som religion och tradition, dominerat. Påståendet att västerländsk civilisation har prioriterat rationalitet och kunskap är därför en anakronism.[ii]
I västerlandet har det snarare alltid funnits människor som nöjt sig med de mest basala kunskaperna och inte strävat efter något mer. Samtidigt har det också funnits grupper som aktivt försökt rasera det sunda förnuftet och kunskaper som inte passat in i deras världsbild, ofta med omfattande konsekvenser för hela samhället. Historien erbjuder flera exempel på detta, från religiösa och ideologiska konflikter till kulturella revolutioner. Kanske är det rentav detta som mer än något annat kännetecknar den så kallade ”västerländska andan” – en ständig kamp mellan att bevara och omstörta.
Historien har alltid präglats av en kamp mellan natur och kultur, mellan vidskepelser och vetenskap, samt mellan myt och fakta – ofta sammanflätade på intrikata sätt. Man kan till och med hävda att människan och civilisationen alltid har varit en del av en cyklisk process mellan dessa två krafter: de som bygger upp kultur och samhälle, och de som nedbryter och förgör.
Här stöter en text som denna på ett ytterligare hinder: när vi använder värdeladdade ord som ‘bygger upp’ eller ‘förgör’ är de alltid knutna till ett specifikt perspektiv. Vi måste vara försiktiga med att använda sådana ord, men samtidigt är de oundvikligen närvarande i alla våra utsagor, vare sig vi vill det eller inte. De är en del av vårt predikament. Vi mäter världen utifrån vår egen förmåga att uppfatta den.
Det är därför också lite extra knivigt att skriva den här typen av reflekterande texter. För att lyckas med det måste man både inta ett brett meta perspektiv[iii], men samtidigt också tydliggöra sitt eget mer personliga perspektiv. I synnerhet då man behandlar ämnen som rör sådant som gott och ont, eller som här, intelligens och dumhet. Med detta sagt …
När en civilisation som vår, byggd på upplysning och vetskap, slutligen når en viss nivå av förfining, uppstår lätt en diskrepans mellan högt och lågt – mellan det som skapats av människan och det som är mer naturligt. Bland försokratikerna[iv] betonades denna särskiljning som avgörande för att förstå och diskutera komplexa samband. Man benämnde motsatsparet nomos och phusis.[v]
Nomos syftade på det som skapats av människan, så som lagar och traditioner, medan phusis representerade den orörda naturen. Att hålla dessa begrepp aktuella är viktigt, för utan dem leder samhällsdiskussioner ofta ingen vart.
Jag kan odla tomater i mitt växthus, laga goda middagar och ta hand om hönsen, men jag har inte den blekaste aning om hur bitcoin-mining fungerar. Jag har inte heller mycket koll på hur allt annat runt omkring mig snurrar och går – routern, datorn, internet, WoordPress… Det finns alltså ett växande avstånd mellan det jag förstår och de tekniska landvinningar som omger mig.
Med naturens inneboende kraft tenderar därför basen, där jag då råkar befinna mig, över tid att bli allt bredare och mer omfattande än den alltmer spirande toppen. Och när skillnaderna blir för stora ökar risken för ett dramatiskt skifte.
Civilisationen så som vi känner den kan då börja röra sig från en elitistisk meritokrati, via oligarki, till en kakafoni eller rättare sagt, till en kakistokrati.[vi] Det leder med andra ord till att de mindre kunniga, eller – för att uttrycka det i klartext – dumskallarna, tar revansch mot all form av högburen ideologi och vetenskap.
Det är också i denna rörelse vi nu befinner oss. Men detta sker också av naturnödvändighet, eftersom en civilisations höjd alltid är beroende av dess bas. Ju högre civilisationen strävar, desto starkare konstruktion krävs. Därför måste basen växa sig större för att kunna bära tyngden av de alltmer utvecklade tornspirorna. Detta kan rent visuellt gestalta processen. För övrigt har denna bild inget med verkligheten att göra. Det är bara en analogi.
Det tragikomiska i detta resonemang är att de minst begåvade aldrig själva kan nå en position där de kan omkullkasta civilisationen. Det är först när systemet har givit dem styrka och nödvändiga verktyg som de får makt och kan vända det ryggen.
För att konkretisera detta: Den liberala demokratin har hittills gett de minst kunniga upprättelse, styrka och tillräcklig bildning för att kunna samlas och göra sina röster hörda, vilket i sin tur lett till uppror mot systemet och krav på revansch.
De som befinner sig längst ned i samhällets sociala struktur har möjligen förmågan att riva ned ett komplext samhällssystem, men inte kunskapen att bygga upp något motsvarande – detta uppdrag överlämnas därför till andra. På flera platser i världen idag överlämnas just dessa förhoppningar om ett bättre liv till påpassliga demagoger som, med starka röster och tvivelaktig moral, erbjuder sig att leda de frustrerade.
Efter att ha slängt ur sig en sådan här harang till klokskapens lov och dumhetens varnagel, bör jag förstås, för att inte tappa greppet, också börja bena upp vad vi egentligen menar med ord som ‘klokskap’ och ‘dumhet’.
Till att börja med måste vi klargöra att begreppet ‘dumma’ ofta används som ett nedsättande epitet för personer som tänker annorlunda än vi själva. Det är dock inte den typen av dumhet jag främst syftar på här.
Jag har också använt två parallella bilder av dem som inte hänger med i det civilisatoriska bygget: dels ‘dumheten’, dels vad jag kallar den kulturella ‘basen’. Dessa två aspekter bör dock inte likställas eller sammanblandas, även om de ibland sammanfaller i sitt gemensamma utanförskap och oförstående inför kulturens utveckling.
Här i detta försök handlar det företrädesvis om den klassiska definitionen av dumhet, som historiskt har betraktats som en kognitiv brist. Man anses vara ”dum” om man inte kan tänka efter före, om man ignorerar fakta eller om man upprepar misstag utan att lära sig av dem. Dess motsats, ”klokskap”, kännetecknas av förmågan att stanna upp, reflektera och använda både erfarenhet och sunt förnuft för att fatta välgrundade beslut.
Det som kanske allra tydligast kännetecknar de dummaste är också avsaknaden av insikt om sin egen dumhet.[vii] De agerar och resonerar som om de hade fullständig koll på sin verklighet. Detta är sannolikt en följd av dumhetens grundläggande brist på självinsikt och kunskap – två brister som ofta går hand i hand.
För att undvika en alltför nedlåtande ton gentemot denna dumhet, låt oss i stället granska vad dessa ord faktiskt innebär. Därefter kan vi ställa oss en samvetsfråga: I vilken kolumn skulle vi själva helst vilja befinna oss? Och var vill vi se våra vänner, arbetskamrater och ledare?
Dumhet
Klokskap
Brist på förståelse eller rationellt tänkande.
Förmåga att tänka kritiskt och balanserat.
Impulsivitet och oförmåga att lära av misstag.
Lär av erfarenheter och ser långsiktiga konsekvenser.
Ignorerar fakta och konsekvenser.
Tar hänsyn till fakta och gör välgrundade val.
Påverkas starkt av fördomar eller antaganden.
Kan ifrågasätta egna och andras antaganden.
Kunskap används fel eller inte alls.
Kunskap appliceras för att skapa nytta.
Resonerar situationsspecifikt och kontextberoende.
Resonerar mer övergripande och tidlöst
Fortsätter göra samma misstag utan reflektion.
Reflekterar över misstag och förbättrar framtida val.
Utfallet är givet – ingen vill vara eller bli betraktad som dum. Lika lite vill vi umgås med eller styras av personer som, enligt denna definition, kan klassas som dumma. Samtidigt måste vi inse att de faktiskt existerar, dumskallarna. För vi stöter dessutom på dem eller hör talas om dem vareviga dag.
Med detta sagt kan vi nu därför återgå till huvudspåret här, som handlar om hur språk och memer används som de främsta verktygen inom propaganda och påverkansoperationer för att styra människors tänkande och därmed också deras uppfattningar i en viss riktning.
Hur väl sådana operationer lyckas beror på hur mottagliga individerna är för budskapen. Mottagligheten beror i sin tur på den kognitiva standard som återfinns hos den aktuella målgruppen. Enligt definitionerna i kolumnerna ovan kan man konstatera att individer som kännetecknas av de bristande funktionerna i vänsterkolumnen är lättare att påverka än de som befinner sig i högerkolumnen. Det kan vi utgå från, eller hur?
Det är därför följdriktigt, och något vi idag ser, att olika samhällsomstörtande påverkansoperationer främst riktas mot denna svagare grupp, eftersom det i huvudsak är där man får störst gehör för sina budskap.
Frågan är nu om ämnet blivit så uppenbarat att vi nu äntligen kan börja genomlysa det, eller om det fortsättningsvis ska stuvas undan i godtrogen liberal medkänsla för dessa personers ogynnsamma position i världen. Samtidigt som då ser vi hur denna grupp nu riktar sin frustration – som härstammar från ett missnöje med att inte ha fått det bättre eller att inte befinna sig högre upp i den sociala hierarkin – mot just den liberala demokratin. Det är detta som är kontentan av ”dumskallarnas sammansvärjning” och det kanske ändå inte är så fasligt dumt när allt kommer omkring.
Som ni kanske märker har jag här inspirerats av en populär retorisk stil som kallas att ‘väva’ samman en text – en metod som, enligt Donald Trump, är det mest briljanta sättet att få något vettigt sagt.
“You know what the weave is? I’ll talk about like nine different things, and they all come back brilliantly together, and it’s like, friends of mine that are, like, English professors, they say, ‘It’s the most brilliant thing I’ve ever seen.’”
[i] Upplysningstiden, som sträckte sig från slutet av 1600-talet till början av 1800-talet, var en intellektuell rörelse som betonade förnuft, vetenskap och individuell frihet.
[ii] En anakronism är något som felaktigt tillskrivs en annan tidsperiod än den det egentligen tillhör, ofta som en historisk missuppfattning.
[iii] Metaperspektiv innebär att betrakta eller analysera något från ett övergripande eller reflexivt synsätt, ofta för att förstå de underliggande antagandena eller strukturerna.
[iv] Försokratikerna var de tidigaste grekiska filosoferna, verksamma före Sokrates, som ofta behandlade frågor om naturens fundament och hur världen är uppbyggd.
[v] Begreppen nomos och phusis, som användes av försokratiker och återspeglar två grundläggande perspektiv på världen: nomos refererar till människans skapelser och regler (lagar, kultur), medan phusis refererar till naturens oföränderliga och naturliga ordning.
[vi] Termen ”kakistokrati” kommer från det grekiska ordet kakistos ( det sämsta) och kratos (makt), och det började användas för att beskriva ett styrelsesätt där de mest inkompetenta eller mest korrumperade styr.
[vii] Dunning-Kruger-effekten, som beskrivs av psykologerna David Dunning och Justin Kruger (1999), handlar om en kognitiv bias där personer med låg kompetens inom ett ämnesområde överskattar sin egen förmåga, ofta på grund av bristande självinsikt.
Den knepiga frågan som avslutade förra inlägget var om vi ägde ett språk eller om språket ägde oss. Det mest troliga svaret är nog ett både och. Å ena sidan får vi tillgång till ett språk och kan inom vissa gränser formulera oss och tänka fritt, men å andra sidan är vi fångade i ett språkbruk som sätter ramarna för vad vi kan tänka och uttrycka.
Det som exempelvis sätter gränser för vad jag kan skriva är mitt personliga ordförråd och de språkliga variationer jag kan utvinna ur detta. ”Förråd” är dessutom ett bra beskrivande ord. Men som vi vet varierar storleken på dessa förråd från människa till människa. Detta blir ett problem när vi försöker resonera kring hur människan gör eller inte gör, eller hur hon är eller inte är. Det är svårt att hitta någon typisk ”urmänniska”. Eller, uttryckt på ett annat sätt: människans minsta gemensamma nämnare är att vi går på två ben och att våra huvuden sitter högst upp. För övrigt är vi ganska olika, särskilt när vi närmar oss våra mentala kapaciteter, där den språkliga förmågan ingår.
Ska inte sticka under stol med att det jag skriver här kan utläsas som att jag menar att det finns en liten spillra av en intelligentia (där jag själv gärna placerar mig) och därutöver en alldeles för stor skara fåordiga men nyttiga idioter.[i]
Det är en fullt rimlig läsning som jag förstår att man kan göra, men jag ber er att hålla tillbaka era ryggmärgsreflektioner ett ögonblick. Att undersöka ett fenomen kräver nämligen ibland att man tar ett steg tillbaka, kanske till och med ett steg upp, för att få en bättre överblick. En sådan blick kan då lätt framstå som distanserad, kanske till upplevas som lite von oben. Jag kommer att återvända till detta längre fram, eftersom perspektivet i sig inte lämnar mig något annat val.
För att kort sammanfatta vad samtliga dessa försök nu handlar om: De sonderar de mekanismer som gör att vi så lätt och okritiskt tar emot och förvaltar budskap – budskap som ibland saknar grund, och i andra fall enbart syftar till att manipulera oss. Ett tydligt exempel på detta ser vi i USA:s valresultat 2024, där en uppenbar charlatan och bedragare fick ett förvånansvärt stort genomslag.[ii]Många har sedan dess undrat: hur kunde detta hända? Vad låg egentligen bakom? Det är denna fråga våra tankar måste arbeta vidare med.
Jag har bland annat noterat att det på senare tid blivit allt vanligare att ifrågasätta om demokratin verkligen är det bästa styresskicket i vår problemtyngda värld. Dessa funderingar hörs nu från många håll – både från filosofer och från vanligt folk. Det ska dock förtydligas att filosofer, förstås, också någonstans måste räknas till gruppen vanligt folk.
Det har blivit allt vanligare att uttrycka frustration över och påpeka de inbyggda bristerna i det demokratiska systemet – svagheter som gör demokratin oförmögen att fatta stora och avgörande beslut, som exempelvis om miljön eller invandring. Detta må vara sant, men denna växande osäkerhet har samtidigt skapat en spricka i de tidigare otänkbara självklarheterna, vilket har gjort det möjligt för uttalade antidemokrater att inte bara komma till tals, utan även nå makten.[iii]
Jag ser vår utveckling idag som en slags kollektiv tankeprocess som sveper över världen. Vad händer när föreställningar förändras på detta sätt? Vilka krafter får dem att ändra riktning?
De yttre skeendena är i stora drag uppenbara. Vi ser att allt fler, av olika orsaker, blivit missnöjda med vad man uppfattar som den rådande situationen. Denna iakttagelse ligger också till grund för många av de förklarande resonemang man kan höra av kunniga uttolkare idag.
När det gäller vår kollektiva förmåga till uttryck. Vi har ett ständigt bakgrundsflimmer från olika mediekanaler och röster som försöker tränga in i oss och göra oss till språkrör för olika idéer, eller få oss att konsumera vissa trender, varor och tjänster.
Vi har i bakgrunden under lång tid också en erfarenhet av en ökad globalisering, pluralism och individualisering, samt en minskning av vad som tidigare ansågs vara viktiga medborgarengagemang. Vilket påminner om den trend för narcissism och social isolering som beskrevs redan av Robert Putnam i Den ensamma bowlaren (2000)[iv] och Christopher Lasch i Den narcissistiska kulturen (1979). [v]
Vad jag därmed bara vill poängtera är att de tidstrender vi försöker förstå oss på i dag kan ha uppstått för bra så mycket länge sedan. Det är dessa tidsperspektiv vi måste ta hänsyn till, även om tankar och kulturyttringar idag sprids och får fäste allt snabbare.
Om vi ser på allt detta flimmer som ett gigantiskt moln av budskap som påverkar vårt samhällsklimat och kultur, kan vi konstatera att dessa budskap till största del består av litterära verk, filmer, språkliga attityder, jargonger, ord och bilder – sådant vi tar in och låter oss påverkas av. Det är det här vi har att arbeta med, eller snarare röra oss inom, för att återknyta till ingressen till denna text.
Redan 1976 introducerade Richard Dawkins begreppet ‘memer’, som då var tänkt som något skarpare och mer specifikt än de mer utslätade internet memes vi numer känner igen från sociala medier.[vi]
En meme, i Dawkins bemärkelse, var en idé, ett beteende eller en stil som sprids genom imitation från person till person inom en kultur. Den fungerar som en bärare av kulturella idéer och symboler som kan överföras från ett sinne till ett annat genom skrift, tal, gester och ritualer. Dessa memer kan betraktas som kulturella motsvarigheter till våra biologiska gener, eftersom de självreplikerar, muterar och reagerar på intryck.
För vissa av er börjar nu dessa texter få skarpare konturer, vilket gör att du som läsare också kommer att få en allt klarare bild av vart vi är på väg. Steg för steg.
[i]Begreppet ‘intelligentia’: ‘Intelligentsia’ syftar traditionellt på en klass av intellektuella eller utbildade eliter som formar kultur och politik.
[ii]USA:s val 2024: Detta syftar på den oväntade framgången för Donald Trump i USA:s val 2024, vilket väckte debatter om vissa mediers manipulativa roll, desinformation och urholkningen av demokratiska normer som formar den allmänna opinionen.
[iii]Frustration med demokratin: På senare år har debatten om demokratins begränsningar ökat, där vissa pekar på dess oförmåga att hantera brådskande globala utmaningar som klimatförändringar och migration. Denna trend diskuteras bland annat i How Democracies Die av Steven Levitsky och Daniel Ziblatt, som undersöker demokratins sårbarhet. Även boken ”End times” av Peter Turchin undersöker dessa sårbarheter.
[iv]Robert Putnams Den ensamma bowlaren: Robert Putnam analyserar i Den ensamma bowlaren nedgången i medborgerligt engagemang i USA, med fokus på upplösningen av traditionella gemenskapsstrukturer.
[v]Christopher Laschs Den narcissistiska kulturen: Christopher Lasch kritiserar i Den narcissistiska kulturen framväxten av en självcentrerad individualism och dess kulturella konsekvenser under senare delen av 1900-talet.
[vi]Richard Dawkins begrepp ‘memer’: Dawkins introducerade termen ‘meme’ i sin bok Den själviska genen från 1976. Han beskrev memer som enheter för kulturell överföring, liknande biologiska gener, som sprids genom imitation. Detta ursprungliga koncept skiljer sig från dagens utvattnade användning av termen inom sociala medier.
Du vet nog på ett ungefär vad en demokrati innebär och har säkert stött på en aristokrati. Andra frekventa kratier som stärkt sina positioner på senare tid är också de man kallar oligarkier, kleptokratier och plutokratier – alla vanligt förekommande och med sina egna speciella särdrag. Men har du någonsin hört talas om en kakistokrati eller om en ochlokrati? Inte? Och det trots att dessa oskick blivit alltmer förekommande.*
•••
Under de senaste seklet har västvärlden upplevt en växande skepsis mot sin egen idé. I synnerhet då riktad mot upplysningens ideal från 1700-talet och särskilt mot demokratin som den enda rimliga lösningen. Den så kallade postmodernismen bidrog till att ifrågasätta civilisationens kärnvärden, vilket sedan både vänster- och högerkrafter utnyttjat för egna syften.
Denna dekonstruktion från både vänster och höger sammanfaller nu med folklig frustration över frågor som miljön, inkomstklyftor och immigration. Och när dessa folkliga motgångar når en samlande kritisk punkt, skapar det förstås förutsättningarna för något nytt. Men nytt innebär inte alltid något bra.
Ur det kulturella vacuum som bildas, det vill säga det tillstånd där allt för många varken vet ut eller in, stiger i stället de starkare fram och det uppstår en ohelig allians mellan dessa och folket som trots sina olikheter ändå blir en ”A match made in heaven”.
I samma veva finns det aktörer i detta gränsland som i skymundan arbetar för att skapa än mer kaos i samhället genom att förstärka den oro och splittring som redan finns. Man piskar på så vis upp konflikter och motsättningar för att göra världen än mer instabil och osäker. Och mitt i detta kaos träder man sedan fram som frälsare, redo att erbjuda stabilitet – och en lösning på de problem man själv varit med och skapat. Man vänder med andra ord upp och ned på himmel och jord för att sedan kunna sträcka ut en faderlig hand.
Så, genom att först bana väg för ochlokratin – det vill säga, ett pöbelvälde – där folkets splittrade viljor ställs mot varandra, skapas ett tillstånd av kaos. Detta o-styre lämnar sedan de svagaste i samhället skyddslösa och underminerar ordning och rättvisa. Samtidigt öppnas dörren för de handlingens män (oftast män) som är redo att stiga in och dra nytta av den allvarliga situationen. Pöbelväldet eller ochlokratin blir därför sällan långvarigt.
För när kaoset växt i styrka och de svaga lämnats vind för våg, vädrar oligarkerna, klepokraterna och plutokraterna morgonluft. De lockar med löften om förändring, men deras verkliga agenda är mest att undergräva demokratins fundament för att kunna befästa sina egna positioner. I detta skifte inträder så även den så kallade kakistokratin – vilket är ett system där de mest lojala men också minst lämpade når maktens toppskikt.
Kakistokratin är alltså ett styrelseskick där bristen på rationalitet och konsekvenstänkande inte bara tolereras utan även hyllas. Ett annat ord för detta tillstånd är förstås idiokratin, ett tillstånd som beskriver ett samhälle där okunnighet och kortsiktigt tänkande blivit till norm. Och mer behöver man väl knappast antyda.
Med detta sagt. Hur hamnade vi då här? Varför tappade demokratin sitt grepp om människors hjärtan och sinnen? Vad kunde ha gjorts för att förhindra denna förlust av respekt och tillit?
Förutom svårigheterna med att definiera ett generellt ”vi” i detta sammanhang, måste vi – läsarna av just denna text – alltid komma ihåg att detta endast är en teori, om än en plausibel sådan, i linje med den rationalitet som ligger till grund för försöken att analysera vår tids samhällsdynamik.
Ett tänkbart svar är att vi inte längre ägde förmågan att se verkligheten, eftersom vi snarare hade blicken ställd mot en än mer perfekt värld; en värld utan orättvisor, en värld utan krig, en värld utan vapen! Vi fastnade med andra ord i en romantisk dröm som såg rättvisa och jämlikhet som universellt giltiga, utan att förstå att förutsättningarna för denna grandiosa vision inte längre fanns. Att den dog i samma stund som idén om den gudomliga försynen nedmonterades. Som var dess fundament. Vi byggde och förvaltade den stora drömmen på fel premisser, skulle man kunna säga.
Ett annat svar är att demokratin, i sin ideologiska iver över att stadfästa alla människors lika värde och rättigheter, med tiden även gav de minst lämpade både plattformar och möjligheter att göra sina röster hörda. Och dessa röster var inte alltid så välformulerade, välgrundade eller välljudande.
Man gav i enlighet med sina rättviseprinciper, folket instrument och styrka att höja sina röster – och uppfattade detta som rätt och riktigt – men utan att inse farorna med att dessa röster skulle komma att vändas mot dem. Man lät folket tala sitt eget språk i god demokratisk anda, men utan att säkerställa att de också samtidigt erhållit grundläggande språkkunskaper och insikter i vad som krävdes av en medborgare i ett öppet samhälle.
Att lyssna på massornas upprörda känslor och brustna förhoppningar är inte detsamma som att alltid tillmötesgå dessa. Mobbvälden söker ofta kortsiktiga lösningar på sina mest egoistiska krav – drivkrafter som även speglar de hos kleptokrater och plutokrater. Det är kanske just därför som dessa grupper dras till varandra i tider av kaos. De förstår varandra och talar samma språk.
Detta är bara en del av den större bilden, men en brännande sådan. Att kunna förhindra att dessa ständiga cykler av instabilitet återupprepas är nog inget vi kan hoppas på. Men förhoppningsvis lär vi oss något nytt varje gång det inträffar och bygger in framtida säkerhetssystem som varseblir farorna i tid för handling.
I en värld där röster och visioner blir alltmer splittrade blir det allt svårare att hålla ihop en gemenskap, vilket är en truism som enbart de mest godtrogna ideologer kan ifrågasätta. Dock är det samtidigt avgörande att återigen hitta en gemensam grund för att föra det öppna samhället vidare. Men vad skulle då en sådan kunna bestå av i ett alltmer pluralistiskt och globalt sammanhang. Det är den riktigt stora frågan.
Demokrati: Styrelseskick där makten utgår från folket, ofta genom fria val.
Aristokrati: Ett styrelseskick där makten ligger hos en privilegierad överklass.
Oligarki: Styrelseskick där makten är koncentrerad till en liten grupp, ofta de rikaste eller mest inflytelserika.
Kleptokrati: Ett styrelseskick där de som innehar makten använder den för att berika sig själva, ofta genom korruption.
Plutokrati: Ett samhällssystem där de rikaste styr eller har oproportionerligt stor makt.
Kakistokrati: Ett styrelseskick där de minst kvalificerade och mest inkompetenta människor styr.
Ochlokrati: Ett ”pöbelvälde”, där folkmassor styr genom ren majoritet utan respekt för ordning eller rationalitet. Begreppet härstammar från antikens Grekland.
Postmodernism: En filosofisk riktning som ifrågasätter objektiv sanning och framställer samhällets värderingar som kulturellt betingade snarare än universella.
Dekonstruktion: Ett filosofiskt angreppssätt som analyserar och ifrågasätter underliggande antaganden i idéer och texter.
Idiokrati: Ett informellt begrepp för ett system där inkompetenta personer har makten.
Den gudomliga försynen: En teologisk idé om att världen styrs av en högre makt eller gudomlighet.
Pluralistiskt samhälle: Ett samhälle där olika kulturer, idéer och livsstilar samexisterar och värdesätts.
Det här är ytterligare ett försök att lägga till en bit i våra förståelser av vad som händer runt omkring oss i dag. Men precis som i ett kalejdoskop, skapar varje vridning nya bilder och mönster, där allt till slut faller på plats och hittar sin egen logik. Den gamla grekiske filosofen Herakleitos påminde oss redan för över tvåtusen år sedan om en viktig iakttagelse: vår förståelse av verkligheten, och våra försök att fånga skeenden med ord, är alltid begränsade – eftersom allt förändrades, i ett ständigt flöde.
•••
Ungefär samtidigt som Herakleitos gjorde sin upptäckt nedtecknades en helt annan historia som berättade att ”Hela jorden hade samma språk och samma slags ord.” Och människorna sade till varandra: ”Låt oss bygga en stad, med ett torn som når ända upp i himlen. Vårt namn ska bli känt, och vi slipper vara skingrade över hela jorden.”*
Det var en tid då språket enade människan, men redan här anas en rörelse mot en annalkande splittring – en berättelse som känns förvånansvärt aktuell. Vårt gemensamma språk, våra värderingar och den enhet som en gång förenade oss börjar nu återigen brytas – språkligt, kulturellt och till slut även ontologiskt.**
Som en framtida profetia speglar den gamla bibliska berättelsen våra egna farhågor: att det som förenar oss – språk, teknologi, kultur – också kan bli det som driver oss isär. Berättelsen är inte bara ett minne av det förgångna, utan också en påminnelse om att historien kan upprepa sig.
Enligt berättelsen steg Herren slutligen ner till jorden för att se vad människorna hade åstadkommit. När han såg deras verk, sade han: ”De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara en början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig.” Resultatet var uppenbart inte vad han hade väntat sig – att människan skulle utvecklas till den grad att hon tycktes klara sig utan sin skapare.
Det här är alltså berättelsen om Babels torn – ett symboliskt bygge där människorna, I den vanliga tolkningen, reste ett monument över sitt eget högmod. De ville nå ända upp i himlen, men deras ambitionen väckte Herrens vrede. Han valde därför att skapa splittring och förvirring genom att slå sönder deras gemensamma språk, och med det föll även deras torn samman. På så sätt blev Babels torn också en symbol för både människans drivkraft och hennes hybris – en påminnelse om hur lätt strävan efter storhet kan vändas till fall.
Det här är en berättelse som rymmer många lager av tolkning. I dag kanske man inte i första hand ser det som att det är Herren som skingrar vår gemenskap och förståelse, utan snarare vi själva.
Men i denna gamla bibliska berättelse vilar också en annan, ofta förbisedd, tolkning. Det är berättelsen om en civilisation som nått en sådan höjd av mänsklig uppfinningsrikedom och kulturell finess att den ställts över naturen. Den rymmer också en hyllning till människans förmåga att bygga, forma och förändra världen omkring sig.
Babels torn kan därför också tolkas som en symbol för humanismens födelse – en tid då människan vaknade till insikten om sitt eget ansvar för hur hon väljer att leva tillsammans. Befriade från de gamla gudarna stod hon inför utmaningen att skapa sina egna normer och värderingar, att bygga strukturer och organisationer som kunde stödja ett samhälle präglat av rättvisa och jämlikhet. Det är också vad tornet kan berätta för oss.
Men också att övergripande idéer alltid kräver också en struktur för att förverkligas. I berättelsen om Babel blir tornet en symbol för den hierarkiska ordningen – där eliten i toppen av byggnaden, med utsikt över samhällets bas, fattade beslut för det stora flertalet. Här börjar sprickorna nu visa sig.
För de där nere upplevs de där uppe som avskärmade, utan förståelse för verkligheten på marknivå. Samtidigt ser de där uppe ner på folket som oförmögna att förstå helheten. Språket mellan dem bryts ner, och en allt djupare klyfta uppstår. Till slut talar de olika språk eller samma språk men med skilda innebörder.
När avståndet mellan makten och folket blir för stort, ökar risken för att en civilisation som strävat för högt ska kollapsa under sin egen tyngd. Det är inte bara folket som känner frustration – eliten, med sina rikedomar och privilegier, blir också likgiltig inför vad som sker längre ner. Det är denna dubbla dynamik som till slut får tornet att rasa.
Babels torn påminner oss om att människans strävan efter förfining, om den förlorar sin förankring, riskerar att leda till splittring. Det är en berättelse om ambitioner och förfall, en varning och en hyllning till mänsklighetens oändliga potential – och dess begränsningar. Och det är förstås en berättelse som talar direkt till oss i dag.
*Första Mosebok 11:1-9** Vad vi uppfattar som verkligt.
En perfekt storm uppstår aldrig av en enskild händelse – det krävs att flera omständigheter sammanfaller. I det föregående inlägget låg fokus på mannens längtan efter att allt ska återgå till det normala. Denna gång handlar det om det missnöje som spirar ur känslan av orättvisor – en gnagande känsla som, om den ignoreras, har potential att störta även de mäktigaste imperier.
––––––––––––––––
Känslan av missaktning och orättvisa är kanske främmande för många, men när den väl slår rot kan den kännas som en fråga om liv och död.
Denna känsla, den som kallas ressentiment, präglas av en bitterhet som bottnar i upplevda misslyckanden. Frustrationen riktas inåt, samtidigt som individen söker tröst genom att lägga skulden på yttre faktorer – ett sätt att rättfärdiga sig själv genom att peka på omständigheter utanför den egna kontrollen. Samtidigt ska det inte förnekas att yttre skeenden spelar en avgörande roll i att skapa och förstärka denna känsla av inåtvänd bitterhet.
Det finns flera konkreta orsaker bakom dagens utbredda missnöje och känslan av orättvisa, särskilt i USA. En stor del av befolkningen där har exempelvis inte upplevt någon reell löneökning sedan mitten av 1970-talet, samtidigt som andra blivit avsevärt rikare. Inkomstklyftorna har vuxit sig så stora att de blivit allt svårare att hantera känslomässigt för dem som är ställda utanför. Försöken att övertyga denna grupp om att ekonomin i stort går bra möts därför sällan av någon förståelse.
En tredjedel av USA’s befolkning upplever ekonomin som ”Poor” och bland dessa röstade 87% på Trump i valet 2024. Rött. (NBC NEWS Exit Pools)
Den vånda som därför drabbat de mest utsatta i USA bottnar i känslan av att under lång tid ha fått det sämre än tidigare generationer, särskilt jämfört med föräldrarna. Detta beror till stor del på begränsad tillgång till högre utbildning, samtidigt som arbetsmarknaden ställer allt högre krav på kunskap och kompetens. Sammantaget har detta resulterat i en bristande tillit till systemet och en växande hopplöshet inför framtiden.
Att just den här gruppen inget har att förlora på att en clown tar över det högsta ämbetet och säger sig kunna rensa upp i det politiska träsket, är inget uppseendeväckande. För dem spelar det inte längre någon roll hur extrema de politiska budskapen är eller hur vettlösa utnämningarna nu blir; de vill bara se förändring och samtidigt återfå hoppet om en framtid för sig själva och sina barn.
Parallellt med detta har även ett missnöje uppstått hos den grupp som, trots lång utbildning och stora ambitioner, inte hittar en väg fram till toppen. Det är personer som trodde på en ljus framtid men som upptäcker att det inte finns plats för fler på toppen, eftersom antalet positioner där är begränsat. Ett fenomen som just kännetecknas av vad som kallas ”en överproduktion av aspirerande eliter”.
När dessa två grupperna möts i sina upplevelser av att ha blivit förminskade, menar vissa forskare att möjligheterna för en perfekt storm är i antågande.**
Kort sagt, stora inkomstskillnader, förlorad framtidstro, upplevd missaktning och en överproduktion av högutbildade har skapat förutsättningar som driver dagens missnöje. Detta gäller nu främst USA men även i andra västländer kan man förutspå en liknande utveckling.
Detta är dock bara några av de mer grundläggande krafterna som driver dagens samhällsutveckling. I kommande inlägg kommer jag att utforska ytterligare faktorer som bidrar till den alltmer komplexa situationen. Det gäller att försöka hitta sambanden utan att för den skull tro sig kunna rädda världen.
Syftet med dessa inledande inlägg är att skapa en grund för ett resonemang som, förhoppningsvis, längre fram kan leda till något som går bortom det enkla och alltför självklara.
**Peter Turchin, End Times. Elites, Counter-Elites and the Path of Political Disintegration. En forskargrupp under ledning av Turchin förutspådde skeendena I USA för över 10 år sedan.
Den mätande människan 