Del VI: Que sais, Je? – Vad vet jag? 

Om konsten att tvivla i en värld där allt låter så tvärsäkert

Efter ett årtusende av eld där bibliotek brändes och röster tystades i lågorna, började en fransk godsägare att ställa de mest förbjudna av frågor: Vad vet jag? Vad vet vi? Michel de Montaigne gjorde därefter tvivlet till sin metod – och blev därmed en av de första ”moderna” tänkarna.

Långt dessförinnan hade den antika tankens frihet helt tystnat under den kyrkliga överhögheten. Det var först genom de arabiska filosoferna – som Ibn Rushd (Averroës) på 1100-talet – som fragment av det grekiska arvet återvände till Europa.

Men det räckte inte att friheten tystnade. Själva arvet gick också förlorat. Omkring nittio procent av antikens litteratur försvann i de tidiga kristnas utrensningar: bibliotek brändes, boksamlingar beslagtogs. Ett systematiskt sönderfall som nästan helt utplånade den klassiska världen ur minnet.

Michel de Montaigne (1533–1592) var då en av de första som på nytt tog upp dessa trådar. Han skrev om allt mellan himmel och helvete – men mest av allt om sig själv.

Varför Montaigne i serien om Fria Andar? För att han hör hit. Han hade känslan för verklighetens obestämbarhet och en förståelse för språkets dynamiska natur – och det gav honom det skeptiska, prövande anslag jag värdesätter här. Därför är han en fri ande.

Han föddes som Michel Eyquem på familjens gods i Périgord. Släkten hade gjort sig en förmögenhet på vinhandel och köpt godset Montaigne, vars namn sedan blev deras eget.

Han brukar ofta betraktas som aristokrat, men var snarare en uppkomling. Det gör honom inte mindre intressant – snarare tvärtom. 

Ibland har han kallats både liberalismens och humanismens fader, och det ligger något i det. Framför allt började han uttrycka sig i ett öppnare tonläge, ett språk man inte var van vid att höra vid denna tid.

Han skrev sina essäer mitt under de franska religionskrigen mellan katoliker och hugenotter (1562–1598). På nära håll såg han hur dogmatiskt tänkande ledde till massmord och sönderfall. Hans skepsis var därför inte bara filosofisk utan också existentiell och politisk – en hållning som också blev ett sätt att värja sig mot fanatismen.

I förordet till sitt berömda verk skriver han:

»Läsare, detta är en ärlig bok. Jag skrev den först och främst för mig själv och för dem som står mig nära. När jag en dag är borta kan de i dessa sidor återfinna något av min person och mina tankar – och minnas mig mer levande.«

Det är väl så även jag någonstans tänker när jag skriver mina essäer här om de Fria andarna. Han kallade för övrigt själv sina texter för just essais – vilket kortfattat betyder, försök. Inte avhandlingar, inte doktriner, utan övningar i att tänka högt. Att pröva sig fram, skriva sig fram, utan att hävda slutgiltighet. Det är här hans frihet ligger – i det öppna betraktandet.

Montaigne återkommer gärna till små anekdoter, till vardagliga erfarenheter som han låter slingra sig ut i böljande funderingar kring människans sätt att uppfatta världen. I första boken skriver han bland annat: 

»Enligt ett gammalt grekiskt ordspråk lider inte människor av saken i sig utan snarare av sina åsikter om den.« 

Det är typiskt Montaigne: tvivlet riktas inte mot världen, utan mot våra föreställningar om den. Det är denna subjektiva spegling vi bland annat tar fasta på här.

Återkommande hos Montaigne är just detta: hur vanan, språket och våra begrepp låser fast oss i en föreställningsvärld som vi sedan förväxlar med verkligheten.

Visst, mycket av det Montaigne skriver kan i dag låta som rena självklarheter. Men det intressanta ligger inte i utsagorna i sig, utan i att han överhuvudtaget betonade dem. Det var inga självklarheter då. Lika lite som det var självklart femhundra år före Kristus att en skruv både kunde gå rakt och i cirklar. 

Och varför är det då så svårt för oss att leva med öppna ögon? Montaigne svarar:

»Eftersom de allmänna föreställningar vi ser hyllas runtomkring oss och som har ingjutits i våra själar med våra fäders säd framstår som allmängiltiga och naturliga för oss.«

Därifrån glider han vidare:

»Men den viktigaste följden av vanans makt är att den fångar oss och snärjer oss så att det nästan blir omöjligt för oss att komma loss ur dess grepp och bli oss själva igen.«

På så vis förvaltar han en humanism som länge varit glömd, men också undangömd – och pekar samtidigt på varför det blivit så. För som han skriver:

»… det som bryter mot vanan bryter även mot förnuftet.«

Här knyter Montaigne an till en äldre skeptisk tradition, från Pyrrhon och Sextus Empiricus. Men han gör skepsisen till metod snarare än doktrin – en hållning att ständigt hålla frågan öppen, att aldrig låta sig bindas av det givna. En tradition vi måste återknyta till senare. 

Hans eget motto, Que sais-je? – Vad vet jag? – är i själva verket en kondensering av denna skeptiska hållning. En ständig påminnelse om att frågan alltid måste hållas öppen.

Och han anstränger sig för att bryta med båda, både med vanan och med förnuftet. Inte konstigt att världen började svindla för honom. Som han skriver:

»Världen är en evig gungbräda. Allt i den gungar oupphörligt: jorden, Kaukasus klippor, Egyptens pyramider – de gungar allmänt och de gungar särskilt. Själva beständigheten är inget annat än en långsammare gungning.«

Herakleitos talade på sin tid om panta rei – att allt är i rörelse. Herakleitos och Montaigne upplevde sannolikt något liknande, men beskrev det på olika sätt. De fria andarna lyckas ibland överskrida de murar tiden bygger.

Montaignes essäer blev med tiden också en betydelsefull grundsten i den kultur som efter medeltiden tog form i Västerlandet. Senare har flera tänkare pekat på hans betydelse. Den franske filosofen och antropologen Claude Lévi-Strauss (1908–2009) kallade honom till och med urfadern till våra humanvetenskaper – en tidig pionjär för den antropologiska relativism som han själv senare skulle förvalta under 1900-talets andra hälft.

Likt Protagoras och sofisterna tvåtusen år tidigare såg också Montaigne det som människans främsta mål att utveckla sitt ethos, sin skicklighet, sitt areté. Som han själv skriver:

»Det är vår plikt att bygga upp vår karaktär … Vårt verkliga mästerverk är att leva på rätt sätt.«

Han levde i en tid då makten inte tvekade att kväsa minsta skymt av avvikelse. Och den erfarenheten är knappast mindre aktuell för oss i dag.

Montaigne hör därför hemma här – inte som revolutionär, utan som fri ande. Inte som den som fann sanningen, utan som den som gjorde tvivlet till metod.

Och för att förstå varifrån detta tvivel kom måste vi rulla tillbaka tiden ytterligare två tusen år. Till först och främst Protagoras och sofisterna och med tiden även Herakleitos – där själva idén om människan som alltings mått först kom att formuleras. 

Och kanske är det där vi behöver dem som mest även i dag. För den gamla kyrkliga ortodoxin har ersatts av nya självklarheter – ekonomiska, teknologiska, ideologiska – som gör anspråk på att vara lika obestridliga. Mot sådana anspråk är Montaignes tvivel fortfarande en metod – och ett vapen.