Etikettarkiv: Vita Huset

3.2. MAGA & kampen för idiokratin

Hur allt är tänkt att falla isär – Eller snarare, nu faller på sin plats.

Den senaste tiden har vi överhopats med berättelser om hur den liberala demokratin nu utmanas och attackeras från de som nu befinner sig i maktens centrum. 

Olika maktformationer har placerat både kapital och hopp i händerna på president Donald Trump och vicepresident J.D. Vance. Stödet utgörs i huvudsak av en allians som består av populistiska gräsrotsrörelser, högerorienterade tankesmedjor, teknoliberala visionärer och manosfärens giganter – krafter som trots sina olikheter har förenats kring en gemensam ambition: att destabilisera den liberala demokratins ordning.

Och till denna spretiga koalition ansluter sig även den kristna högern – evangelikala rörelser och teokratiska tänkare med ambitionen att återkristna staten – liksom högerextrem nostalgisk nationalism. Det är som sagt en salig blandning av intressen som lyckats samlas och för ett ögonblick stå enade.

Och vi får givetvis inte glömma att vi här i maktens hjärta även återfinner storkapitalet med sina krav på avregleringar och lägre skatter. Samtidigt som också hela spektaklet påhejas av auktoritära ledare från när och fjärran.  Alla samverkar nu till vad de ser som ett nödvändigt, eller möjligtvis gudomligt ingripande, för att sätta stopp för en kulturell utveckling som för länge sedan slagit in på fel väg. 

Tillsammans dras nu dessa idéburna kraftfält alla mot maktens kärna – till Vita husets Ovala rum – där deras medverkan blandas samman i en nygammal berättelses dramatiska bildväv.

Skapandet av ny bildväv – en ny berättelse

MAGA-rörelsens ressentiment 
Donald Trumps hemmasnickrade MAGA-rörelse har nu under lång tid effektivt fångat upp den folkliga frustration som grott mot överhetens institutioner och det som är främmande och därför alltför skrämmande. Med slagord som “drain the swamp” och “lock her up” har rörelsen spridit misstro mot vad de uppfattar som“liberal media” och närt en gräsrotsmobilisering som utmålar demokratins institutioner som folkets främsta fiender – som eliternas högborgar för korruption och maktmissbruk.

Konspirationsteorier har blivit ett av rörelsens främsta verktyg. QAnon, påståenden om valfusk, rykten om djupa statliga nätverk och globalistiska agendor har inte bara spridits i marginalen, utan medvetet lyfts in i rörelsens centrum. Det är en värld där sanning inte längre avgörs av bevis, utan av lojalitet. Där logik och expertis betraktas med misstänksamhet, och där varje motröst ses som del av en konspiration. MAGA-rörelsen har på så vis vuxit fram som en antiintellektuell rörelse, där universitet, medier och vetenskapliga institutioner framställs som korrupta eller hjärntvättade.

Det är också varför rörelsen så lätt flutit samman med delar av den evangelikala kristenheten. Här finns redan en förkärlek för alternativa epistemologier – “tro” kontra “bevis”, uppenbarelse framför metod. Den högstämmda retoriken om att “Ske Guds Vilja” harmonierar väl med MAGA-rörelsens förkastande av experternas tolkningsföreträden. I denna förening av nationalism, ressentiment och religiös övertygelse uppstår ett andligt ramverk som rättfärdigar kampen mot den sekulära staten. Rörelsen ser sig inte bara som politisk opposition, utan som en utvald grupp som slåss för nationens själ.

Ett ifrågasättande av rättsstaten
MAGA-rörelsens konflikt med den liberala demokratin slutar inte vid språkbruk eller symbolpolitik – den sträcker sig djupt in i statens juridiska fundament. Domstolar som inte dömer “rätt” anklagas för att vara riggade, rättsprocesser beskrivs som häxjakter, och juridisk prövning framställs som politiskt förtryck. Denna retorik undergräver rättsstatens kärna: tanken att lagen står över individen – även presidenten. Istället föreslås ett system där lojalitet trumfar princip, där maktens utövning legitimeras genom folkets vilja, oavsett institutionella gränser.

I detta ligger också ett öppet flörtande med idén om starka ledare. Rörelsens anhängare har i allt högre grad visat sig vara öppna för icke-demokratiska lösningar, så länge rätt person sitter vid rodret. Idén om en “unitary executive” – en president som agerar som en VD med oinskränkt makt över statsapparaten – har letat sig ut från juridiska marginalteorier in i rörelsens centrala självbild. Det är inte längre folkstyret man försvarar, utan folkets man. Den som oberoende av allt annat kan låta sin vilja tala, ty lagen är hans vilja.

Våld, martyrskap och J6
I denna politiska och ideologiska miljö har våldets roll förskjutits – från att vara ett gränsfall till att bli en alternativ möjlighet. Händelserna den 6 januari 2021, då en mobb av Trumpanhängare stormade Kapitolium, blev en typ av ögonöppnare för delar av rörelsen – ett bevis på att systemet kunde, och kanske borde, konfronteras med våld när det uppfattades som korrupt.

Efter stormningen har de åtalade ofta framställts som martyrer: patriotiska medborgare som orättvist straffats av en fientlig statsapparat.

Retoriken har förstärkts av Trump själv, som kallat dem ”great people” och i flera fall också benådat dem (och nu även anställt några av dem). Det är en martyrkult som kombinerar föreställningen om det orättfärdiga förtrycket med idén om att rörelsen förkroppsligar det sanna Amerika.

På så sätt skapas ett narrativ där våldet inte bara försvaras i efterhand, utan också kan förstås som nödvändigt i kampen mot förräderi. Den som ifrågasätter detta narrativ betraktas som medlöpare till systemet. I denna logik blir till och med det olagliga en form av dygd – ett tecken på trofasthet mot en högre sanning. (Se för övrigt mitt inlägg om medlöperi)

Men MAGA-rörelsen är bara en av de kraftfält som nu vävs in i maktens centrum. I skuggorna bakom rörelsens utbrott och rebelliska energi arbetar andra – mer medvetet, mer institutionellt kunniga – med avsikt att ta kontroll över själva statsapparaten. Bland dem finns den kristna högern och de konservativa tankesmedjor som förbereder sig för att styra med gudomligt mandat. Denna tråd får inte glömmas bort och det är därför detta vi nu måste prioritera och senare återkomma till.

1 kommentar

Under Demokrati, Donald Trump, Politik, USA

 2.7. Ta mig på orden

Språket är mer än bara ett verktyg för småprat – det är också grunden för hur vi tänker, förstår och organiserar vår verklighet. Det ger oss möjlighet att analysera, ifrågasätta och skapa mening. Men det ger oss också möjligheten att fabulera, förvränga och vilseleda. Försök förklara detta för ett barn, eller för den delen för någon vars ordförråd är starkt begränsat. Då uppstår förstås frågan: Kan vi förstå sådant vi saknar ord för? Är vår förståelse beroende av det språk och de ord vi använder – och om så är fallet, vems språk talar vi.

De flesta inser nog att det just är med hjälp av språket vi huvudsakligen kommunicerar. Vilket språk vi talar spelar mindre roll, så länge vi förstår varandra. Det är ett bara ett enkelt faktum som vi dagligen erfar och för det mesta fungerar språket utan några större missförstånd – om jag säger ”katt”, föreställer du dig knappast en hund.

Men att språket också formar våra tankar och vår verklighetsuppfattning kan vara snäppet svårare att greppa. Det är nämligen få av oss som verkligen förstår vad det innebär att tänka, förstå och skapa mening. Ett barn skulle exempelvis inte kunna förstå det, eftersom den insikten fortfarande ligger bortom dess erfarenhet. Märk väl, jag säger inte att vissa av oss inte tänker, förstår eller skapar mening – utan mest bara att få har en förståelse för hur detta sker och vilka implikationer det kan få.

Det här kan låta som ett filosofiskt resonemang med finstämda hårklyverier, men det är det inte – så låt dig inte avskräckas. Språket är ingen abstraktion, det är lika närvarande i vår vardag som vädret vi dagligen kommenterar och maten vi äter. Poängen här är att vi använder det utan att reflektera över hur det faktiskt fungerar. Det är som med luften vi andas – självklar tills den plötsligt tar slut. Och bristande insikter i språkets funktioner kommer förr eller senare att få konsekvenser för oss alla.

Ett genomsnittligt språk omfattar omkring 120 000 ord. En ung vuxen med fullgjord skolgång förstår kanske 75 000 av dessa, men använder i vardagen sällan mer än 4 000 till 8 000 – i bästa fall. I sämsta fall är det långt färre, och den trenden tycks öka.

Det är förstås ingen positiv utveckling, eftersom språket är vårt främsta verktyg för att förstå världen – om vi inte är kärnfysiker, förstås, som hellre använder sig av matematik. Men precis som en begränsad matematikkunskap gör det svårare att räkna, begränsar ett snålt ordförråd våra tankar. Om ord som ”övergrepp” och ”manipulation” saknas, hur ska vi då kunna tala, skriva eller ens tänka kring när något sådant sker?

Ju fler ord vi kan aktivt kan laborera med, desto mer förstår vi – och desto svårare blir det också för andra att manipulera oss. Men när våra språkförmågor krymper, ökar också möjligheterna till just sådana övergrepp. Det blir enklare för dem som har makt och vilja att leda oss i en viss riktning. Allt detta är barnsligt enkelt, nästan trivialt, men likt förbannat svårt att förklara för ett barn. 

Som Orwell beskriver i 1984: Raderar man vissa ord så raderar man även tankarna. Om det inte finns ord för ”frihet”, ”sanning” eller ”rättvisa”, hur skulle vi då kunna prata om dem? Eller ens tänka dem? Språklig kontroll är tankekontroll.

Den som styr språket styr också våra tankar. Det har makthavare, propagandister och regimer alltid vetat. Ord byts ut, laddas med nya betydelser eller får en ny etikett som gör vissa begrepp svårare att använda.

När Trump och Vance sprider sina ordmassor i live-sändning från Vita Huset är deras främsta syfte just att förvrida vårt språk – och därmed våra uppfattningar om rätt och fel. Genom den ständiga strömmen av ord och kraften i deras framförande ser de fram mot en ny världsordning och en förändrad syn på verkligheten.

Och de riktar sig i första hand till redan språk-svaga grupper, i hopp om att få dem att ta till sig nya ord och uttryck – och därigenom ge dem något de länge saknat: en känsla av mening. Med denna meningsfullhet följer trosvisshet och en upplevd sanning, och den släpper man inte lättvindigt taget om. Det vet man i Ovala rummet mycket väl. På så sätt skapas en lojalitet som är existentiellt förankrad.

Och det för oss till pudelns kärna – något som vi snart måste ta itu med. Vad innebär egentligen det här nyskapade begreppet ”existentiellt förankrad lojalitet”?

1 kommentar

Under Demokrati, Donald Trump, Politik, USA