Etikettarkiv: Propaganda

Dumskallarnas sammansvärjning och … 

Hur börjar man egentligen en text om dumhet? För några år sedan gjorde jag ett försök med ett inlägg med just titeln ‘Dumbommarnas sammansvärjning’, men då kändes ärendet inte riktigt moget. Det fanns en rädsla för att framstå som en del av en kulturell elit som klagar över hur den dåliga smaken tagit över politik, konst och kultur. Idag känns det däremot både naturligare och mer befogat att lyfta detta igen. Tiderna förändras.

Den västerländska människan och civilisationen har länge förknippats med vetenskap och kunskap, ideal som kulminerade i upplysningens rationalitet på 1700-talet … men stopp och belägg, för det där stämmer ju inte.^[i]

När vi talar om människan och civilisationen i svepande termer riskerar vi att missa den komplexa verkligheten. Faktum är att den västerländska människan inte alls kännetecknas av en hög beundran för vetenskap och kunskap – snarare motsatsen. Under långa perioder har andra ideal, som religion och tradition, dominerat. Påståendet att västerländsk civilisation har prioriterat rationalitet och kunskap är därför en anakronism.^[ii]

I västerlandet har det snarare alltid funnits människor som nöjt sig med de mest basala kunskaperna och inte strävat efter något mer. Samtidigt har det också funnits grupper som aktivt försökt rasera det sunda förnuftet och kunskaper som inte passat in i deras världsbild, ofta med omfattande konsekvenser för hela samhället. Historien erbjuder flera exempel på detta, från religiösa och ideologiska konflikter till kulturella revolutioner. Kanske är det rentav detta som mer än något annat kännetecknar den så kallade ”västerländska andan” – en ständig kamp mellan att bevara och omstörta.

Historien har alltid präglats av en kamp mellan natur och kultur, mellan vidskepelser och vetenskap, samt mellan myt och fakta – ofta sammanflätade på intrikata sätt. Man kan till och med hävda att människan och civilisationen alltid har varit en del av en cyklisk process mellan dessa två krafter: de som bygger upp kultur och samhälle, och de som nedbryter och förgör.

Här stöter en text som denna på ett ytterligare hinder: när vi använder värdeladdade ord som ‘bygger upp’ eller ‘förgör’ är de alltid knutna till ett specifikt perspektiv. Vi måste vara försiktiga med att använda sådana ord, men samtidigt är de oundvikligen närvarande i alla våra utsagor, vare sig vi vill det eller inte. De är en del av vårt predikament. Vi mäter världen utifrån vår egen förmåga att uppfatta den.

Det är därför också lite extra knivigt att skriva den här typen av reflekterande texter. För att lyckas med det måste man både inta ett brett meta perspektiv^[iii], men samtidigt också tydliggöra sitt eget mer personliga perspektiv. I synnerhet då man behandlar ämnen som rör sådant som gott och ont, eller som här, intelligens och dumhet. Med detta sagt …

När en civilisation som vår, byggd på upplysning och vetskap, slutligen når en viss nivå av förfining, uppstår lätt en diskrepans mellan högt och lågt – mellan det som skapats av människan och det som är mer naturligt. Bland försokratikerna^[iv] betonades denna särskiljning som avgörande för att förstå och diskutera komplexa samband. Man benämnde motsatsparet nomos och phusis.^[v]

Nomos syftade på det som skapats av människan, så som lagar och traditioner, medan phusis representerade den orörda naturen. Att hålla dessa begrepp aktuella är viktigt, för utan dem leder samhällsdiskussioner ofta ingen vart.

Jag kan odla tomater i mitt växthus, laga goda middagar och ta hand om hönsen, men jag har inte den blekaste aning om hur bitcoin-mining fungerar. Jag har inte heller mycket koll på hur allt annat runt omkring mig snurrar och går – routern, datorn, internet, WoordPress… Det finns alltså ett växande avstånd mellan det jag förstår och de tekniska landvinningar som omger mig.

Med naturens inneboende kraft tenderar därför basen, där jag då råkar befinna mig, över tid att bli allt bredare och mer omfattande än den alltmer spirande toppen. Och när skillnaderna blir för stora ökar risken för ett dramatiskt skifte.

Civilisationen så som vi känner den kan då börja röra sig från en elitistisk meritokrati, via oligarki, till en kakafoni eller rättare sagt, till en kakistokrati.^[vi] Det leder med andra ord till att de mindre kunniga, eller – för att uttrycka det i klartext – dumskallarna, tar revansch mot all form av högburen ideologi och vetenskap. 

Det är också i denna rörelse vi nu befinner oss. Men detta sker också av naturnödvändighet, eftersom en civilisations höjd alltid är beroende av dess bas. Ju högre civilisationen strävar, desto starkare konstruktion krävs. Därför måste basen växa sig större för att kunna bära tyngden av de alltmer utvecklade tornspirorna. Detta kan rent visuellt gestalta processen. För övrigt har denna bild inget med verkligheten att göra. Det är bara en analogi.

Det tragikomiska i detta resonemang är att de minst begåvade aldrig själva kan nå en position där de kan omkullkasta civilisationen. Det är först när systemet har givit dem styrka och nödvändiga verktyg som de får makt och kan vända det ryggen.

För att konkretisera detta: Den liberala demokratin har hittills gett de minst kunniga upprättelse, styrka och tillräcklig bildning för att kunna samlas och göra sina röster hörda, vilket i sin tur lett till uppror mot systemet och krav på revansch.

De som befinner sig längst ned i samhällets sociala struktur har möjligen förmågan att riva ned ett komplext samhällssystem, men inte kunskapen att bygga upp något motsvarande – detta uppdrag överlämnas därför till andra. På flera platser i världen idag överlämnas just dessa förhoppningar om ett bättre liv till påpassliga demagoger som, med starka röster och tvivelaktig moral, erbjuder sig att leda de frustrerade.

Efter att ha slängt ur sig en sådan här harang till klokskapens lov och dumhetens varnagel, bör jag förstås, för att inte tappa greppet, också börja bena upp vad vi egentligen menar med ord som ‘klokskap’ och ‘dumhet’.

Till att börja med måste vi klargöra att begreppet ‘dumma’ ofta används som ett nedsättande epitet för personer som tänker annorlunda än vi själva. Det är dock inte den typen av dumhet jag främst syftar på här. 

Jag har också använt två parallella bilder av dem som inte hänger med i det civilisatoriska bygget: dels ‘dumheten’, dels vad jag kallar den kulturella ‘basen’. Dessa två aspekter bör dock inte likställas eller sammanblandas, även om de ibland sammanfaller i sitt gemensamma utanförskap och oförstående inför kulturens utveckling.

Här i detta försök handlar det företrädesvis om den klassiska definitionen av dumhet, som historiskt har betraktats som en kognitiv brist. Man anses vara ”dum” om man inte kan tänka efter före, om man ignorerar fakta eller om man upprepar misstag utan att lära sig av dem. Dess motsats, ”klokskap”, kännetecknas av förmågan att stanna upp, reflektera och använda både erfarenhet och sunt förnuft för att fatta välgrundade beslut.

Det som kanske allra tydligast kännetecknar de dummaste är också avsaknaden av insikt om sin egen dumhet.^[vii] De agerar och resonerar som om de hade fullständig koll på sin verklighet. Detta är sannolikt en följd av dumhetens grundläggande brist på självinsikt och kunskap – två brister som ofta går hand i hand.

För att undvika en alltför nedlåtande ton gentemot denna dumhet, låt oss i stället granska vad dessa ord faktiskt innebär. Därefter kan vi ställa oss en samvetsfråga: I vilken kolumn skulle vi själva helst vilja befinna oss? Och var vill vi se våra vänner, arbetskamrater och ledare?

Dumhet	Klokskap
Brist på förståelse eller rationellt tänkande.	Förmåga att tänka kritiskt och balanserat.
Impulsivitet och oförmåga att lära av misstag.	Lär av erfarenheter och ser långsiktiga konsekvenser.
Ignorerar fakta och konsekvenser.	Tar hänsyn till fakta och gör välgrundade val.
Påverkas starkt av fördomar eller antaganden.	Kan ifrågasätta egna och andras antaganden.
Kunskap används fel eller inte alls.	Kunskap appliceras för att skapa nytta.
Resonerar situationsspecifikt och kontextberoende.	Resonerar mer övergripande och tidlöst
Fortsätter göra samma misstag utan reflektion.	Reflekterar över misstag och förbättrar framtida val.

Utfallet är givet – ingen vill vara eller bli betraktad som dum. Lika lite vill vi umgås med eller styras av personer som, enligt denna definition, kan klassas som dumma. Samtidigt måste vi inse att de faktiskt existerar, dumskallarna. För vi stöter dessutom på dem eller hör talas om dem vareviga dag.

Med detta sagt kan vi nu därför återgå till huvudspåret här, som handlar om hur språk och memer används som de främsta verktygen inom propaganda och påverkansoperationer för att styra människors tänkande och därmed också deras uppfattningar i en viss riktning. 

Hur väl sådana operationer lyckas beror på hur mottagliga individerna är för budskapen. Mottagligheten beror i sin tur på den kognitiva standard som återfinns hos den aktuella målgruppen. Enligt definitionerna i kolumnerna ovan kan man konstatera att individer som kännetecknas av de bristande funktionerna i vänsterkolumnen är lättare att påverka än de som befinner sig i högerkolumnen. Det kan vi utgå från, eller hur?

Det är därför följdriktigt, och något vi idag ser, att olika samhällsomstörtande påverkansoperationer främst riktas mot denna svagare grupp, eftersom det i huvudsak är där man får störst gehör för sina budskap. 

Frågan är nu om ämnet blivit så uppenbarat att vi nu äntligen kan börja genomlysa det, eller om det fortsättningsvis ska stuvas undan i godtrogen liberal medkänsla för dessa personers ogynnsamma position i världen. Samtidigt som då ser vi hur denna grupp nu riktar sin frustration – som härstammar från ett missnöje med att inte ha fått det bättre eller att inte befinna sig högre upp i den sociala hierarkin – mot just den liberala demokratin. Det är detta som är kontentan av ”dumskallarnas sammansvärjning” och det kanske ändå inte är så fasligt dumt när allt kommer omkring.

Som ni kanske märker har jag här inspirerats av en populär retorisk stil som kallas att ‘väva’ samman en text – en metod som, enligt Donald Trump, är det mest briljanta sättet att få något vettigt sagt.

“You know what the weave is? I’ll talk about like nine different things, and they all come back brilliantly together, and it’s like, friends of mine that are, like, English professors, they say, ‘It’s the most brilliant thing I’ve ever seen.’”

---

^[i] Upplysningstiden, som sträckte sig från slutet av 1600-talet till början av 1800-talet, var en intellektuell rörelse som betonade förnuft, vetenskap och individuell frihet.

^[ii] En anakronism är något som felaktigt tillskrivs en annan tidsperiod än den det egentligen tillhör, ofta som en historisk missuppfattning.

^[iii] Metaperspektiv innebär att betrakta eller analysera något från ett övergripande eller reflexivt synsätt, ofta för att förstå de underliggande antagandena eller strukturerna.

^[iv] Försokratikerna var de tidigaste grekiska filosoferna, verksamma före Sokrates, som ofta behandlade frågor om naturens fundament och hur världen är uppbyggd.

^[v] Begreppen nomos och phusis, som användes av försokratiker och återspeglar två grundläggande perspektiv på världen: nomos refererar till människans skapelser och regler (lagar, kultur), medan phusis refererar till naturens oföränderliga och naturliga ordning.

^[vi] Termen ”kakistokrati” kommer från det grekiska ordet kakistos ( det sämsta) och kratos (makt), och det började användas för att beskriva ett styrelsesätt där de mest inkompetenta eller mest korrumperade styr.

^[vii] Dunning-Kruger-effekten, som beskrivs av psykologerna David Dunning och Justin Kruger (1999), handlar om en kognitiv bias där personer med låg kompetens inom ett ämnesområde överskattar sin egen förmåga, ofta på grund av bristande självinsikt.