Om upplysningens arv, fascismens återkomst och vår civilisatoriska balansgång
Minns du den där gången när du sprang och ramlade när du var barn? Händerna var skrapade, knäna blodiga, småsten inbäddat inunder huden – och sedan gråten, ropen på mamma, efter någon som kunde ta upp dig i knät och plåstra om dig. Kanske minns du det inte exakt så, men något liknande. Någon gång i barndomen stötte vi alla på världen sådan den verkligen är: hård, likgiltig och skoningslös.
Det är väl så vi vanligtvis möter den – som något som inte bryr sig om oss och vår sårbarhet. Getingarna sticker. De nya skorna ger skavsår. Törnen river oss och den som visar svaghet får ansiktet ned mulat i snö eller toaletter. Naturen ger oss inga ursäkter – bara rivsår, blåmärken och livslånga trauman.
Mot denna brutala verklighet har människan i alla tider försökt bygga skydd. Med kultur, med språk, med lag, med myter och institutioner.
Vi kan se det som att upplysningen – med sina idéer om frihet, jämlikhet och broderskap – var ett systematiskt försök att tämja just denna hårda natur och att ersätta den starkes rätt med rättsstatens, att avskaffa födselns hierarkier och att skapa ett samhälle där inte bara de mest välrustade kunde överleva. Till gagn för de svaga, och för att tämja de starka.
Upplysningen stod dock inte oemotsagd. Redan från början fanns de som såg dess tro på förnuft, jämlikhet och framstegsoptimismen som farliga illusioner. Den så kallade motupplysningen formades tidigt av tänkare som Joseph de Maistre, Johann Georg Hamann och Edmund Burke – alla övertygade om att samhällets ordning inte kunde grundas i abstrakta principer utan i tradition, tro och auktoritet.
Motupplysningens tänkare menade att det egalitära samhälle som växte fram efter den franska revolutionen berövade människan hennes värdighet. I stället såg man som sitt ideal en värld med stränga hierarkier, där en social och andlig aristokrati var normgivande.
Friedrich Nietzsche utvecklade detta i sin tur till en kritik av vad han kallade slavmoralens universella anspråk och sitt försvar av den skapande viljan.
Den tyske rättsfilosofen Carl Schmitt översatte denna hållning därefter till politisk teologi: den sanna suveränen är den som beslutar om undantag, inte den som håller sig inom lagens gränser.
Det är alltså inte lydnaden inför lagen som definierar makten, utan förmågan att sätta lagen ur spel – att agera när ordningen hotas och ingen regel längre gäller. I detta undantagstillstånd visar sig den yttersta auktoriteten. En princip som just nu testas av den nu sittande amerikanske presidenten.
Det är ur detta tankegods – från motupplysning till reaktionär modernism – som fascismens idévärld växte fram. I början av 1900-talet fick dessa tankar en politisk form i fascismens genombrott. I Italien och Tyskland blev den reaktionära syntesen mellan tradition, hierarki, vilja och våld ett samlat politiskt projekt.
Fascismen var motupplysningens politiska uttryck – en mobilisering av känsla mot förnuft, blod mot rätt, en stark ledare mot lag och författning. En kraftansamling som under först hälften av 1900-talet gav upphov till två världsomfattande krig.
I dag upprepas detta mönster – men i ny skepnad. I den neoreaktionära höger (NRx) som växer fram är upplysningen inte bara en döende ideologi – den betraktas som ett grundläggande misstag. Idéerna om frihet, jämlikhet och broderskap ses som ett försök att tämja naturen, att utplåna skillnader och neutralisera styrka. Och nu har tiden kommit, menar man, att göra upp med detta arv.
I vår tid ser vi nu hur detta gamla reaktionära tankegods får nytt liv. När den liberala kulturen förlorar sin bärkraft – när dess institutioner försvagas, dess mening förloras och resurserna sinar – då åberopas åter denna, som man uppfattar, sanna natur. Fascismens återkomst är inte bara ideologisk, utan kosmologisk: ett försök att återvända till en ordning där världen är hård men begriplig, hierarkisk men naturlig. Och vi har inte sett slutet på dess frammarsch. Vi har bara sett början.
Det är i denna näringsrika jordmån vi nu finner Peter Thiel stadigt förankrad. Och han är inte ensam. En hel reaktionär motrörelse har växt fram under ytan av det moderna – en rörelse som ser lösningar i vad de ser som naturligt. Nationalism i stället för globalism. Blod i stället för rätt. Hierarki i stället för jämlikhet. Sanning i stället för den liberala väckelsens blåögda lögner (woke).
Peter Thiel är inte bara en bland många miljardärer i Silicon Valley. Han är något mer – en gnostisk visionär med apokalyptiska drag. Han växlar mellan att vara teknokrat och domedagsprofet. Han investerar i framtiden, men tycks tro att den redan är förlorad. Och där, i den paradoxen, uppstår hans stora inflytande över vår samtid. Han är komplex och enigmatisk.
Thiel har till exempel upprepade gånger hänvisat till det bibliska begreppet Katechon – den kraft som enligt Paulus brev till Tessalonikerna håller tillbaka Antikrist och därmed fördröjer världens sönderfall.
För Thiel tycks begreppet Katechon ha förlorat sin teologiska innebörd och i stället blivit mer av ett politiskt raster. Det handlar inte längre om tro, utan om makt – om vem eller vad som kan hålla samman världen inför det oundvikliga sammanbrottet.
Men i sina offentliga uttalanden och i de projekt han stödjer, närmar sig Thiel ämnet mer genom antydningar än genom klarspråk. Resultatet blir motsägelsefullt: han talar om att bromsa sönderfallet, samtidigt som han finansierar krafter som påskyndar det. Det är kanske just i den paradoxen som hans inflytande hämtar sin kraft – men också signalerar faran.
Thiel har donerat miljoner dollar till kandidater som vill riva ner den amerikanska statsapparaten och bygga något nytt ur spillrorna. Han har finansierat The American Moment, Project 2025, NatCon-rörelsen och den neoreaktionära bloggkulturen. I detta nätverk är Thiel både mecenat och symbol – ett bevis på att man kan förena kapitalets logik med en vilja att störta systemet det vuxit upp inom – en motsägelse som i sig illustrerar den nya högerns paradoxala logik.
Men det är i ljuset av detta vi måste förstå vad Peter Thiel en gång såg i Donald Trump. För Thiel var Trump inte ett politiskt val – han var mer som ett stresstest. En störning. En krackelering av den kulturella fernissan som döljer hur svagt det moderna samhället i själva verket är.
I Thiels ögon står Trump för det som liberalismen till varje pris försökt förtränga: den råa viljan, primalskriket, den skränande kroppen som tar plats utan att skämmas.
Trump var inte tänkt som en lösning på världens eller USAs problem, utan ett verktyg – eller snarare: en möjlighet att se vad som händer när de Katechonska krafterna inte längre håller tillbaka utvecklingen.[i]
Det är därför ingen paradox att Donald Trump, som nu öppet utmanar konstitutionen och rättsstaten, ändå hyllas av den nya högern. Det är snarare själva poängen. Trump är mer än en nyttig idiot. Han är en möjliggörare – en accelerator. En som får det globala systemet av samarbeten och tillit att vackla.
Den amerikanska konstitutionen – detta dokument från upplysningens höjdpunkt – syftade till att binda makten med lag, att tygla människans själviskhet genom en arkitektur av kontroll och balans. Det var just ett försök att upphöja förnuft över vilja, princip över impuls. Men i ett klimat där kulturen förlorat sin trovärdighet, uppfattas dessa band inte längre som garantier för frihet, utan som bojor och framför allt för de som är starka och inte längre är i behov av statens beskydd.
Den nya högern misstror den liberala demokratin inte bara för dess innehåll, utan för dess form. Det procedurella, det regelstyrda, det rättvisa, det tröga – allt detta ses som uttryck för ett svagt samhälle, byggt för att skydda det svaga från det starka.
När Trump trampar på dessa principer, när han trotsar domstolar och institutioner, är det inte ett misstag – det är ett budskap. Han förkroppsligar den Dionysiska viljan, instinkten och den oreglerade kraften. Han framstår som ett svar på en värld där kulturens tyglar förlorat sin spänst.
Vi balanserar på den där slaka linan, spända mellan två världar: naturen och kulturen. Den ena är hård och krass. Den andra mjuk, försonande – men utan något säkert fäste. Vi får bara hoppas att den håller – eller att vi åtminstone, om vi faller, har blicken fäst mot något som ger oss hopp.
[i] Peter Thiel returns here to Uncommon Knowledge with Peter Robinson to discuss his views on the end times, technology, and societal progress. Thiel delves into the historical and philosophical context of apocalyptic thinking, referencing biblical texts and the work of René Girard. He argues that modern technological advancements, such as nuclear weapons and AI, have apocalyptic potential and should be taken seriously. October 2024:
And Part II
Den mätande människan 