Under 1920-talet lade José Ortega y Gasset örat mot rälsen och började skriva. Resultatet blev ”Massornas uppror” (La rebelión de las masas), som först publicerades i bokform 1930 och i vilken han försökte gestalta framväxten av det han kallade ”massmänniskan”. Boken förebådade de förskjutningar som sedan skulle prägla 1930-talet, men kanske beskriver den i själva verket än mer vår tid och den skymning som nu sveper över världen.
Med ”massmänniskan” syftade Ortega på, vad han kallade, señorito satisfecho, de liknöjda, de alltför bekväma, självtillräckliga och ointresserade av vad som behövs för att bygga och upprätthålla ett fungerande samhälle. Det är en människotyp vi känner som främst bryr sig om sig själv och priset på ägg och bensin vid pump. En människotyp som ökar i takt med demokratins ställning, tills den utgör en majoritet i samhället.
Trots att många avfärdat Ortegas tankar som elitistiska, var han ändå något viktigt på spåren. Efter andra världskriget har väst förståeligt nog utvecklat en ovilja att tala om delar av befolkningen i termer av ”massa”. Men man ska ha klart för sig att Ortega här inte pekade ut någon specifik samhällsklass – massmänniskan menade han, kunde finnas överallt, oavsett bakgrund.
Det socialliberala projektet, som varit mer eller mindre dominerande i västvärlden under efterkrigstiden, syftade till stor del till att lyfta de mest marginaliserade genom utbildning och rättigheter. Men man misstolkade Ortega samtidigt som man missade att hantera framväxten av denna nya samhällsgrupp som han tecknar i sin bok.
Ortega ser modernitetens kris som en konsekvens av att denna stora välmående massa erövrar alltmer makt och inflytande utan att samtidigt besitta de egenskaper som krävs för att styra. Massmänniskan, skriver han, saknar en inre känsla av ansvar och personlig strävan men utgör samtidigt en majoritet av befolkningen. Den tar det moderna samhällets framsteg – teknik, demokrati, välstånd – för givna, utan att förstå eller bidra till de processer som skapat dem. Självtillräcklighet och oviljan att anstränga sig intellektuellt och moraliskt präglar henne.
Demokratin samt de teknologiska och vetenskapliga framstegen har, menar Ortega, gett massan en illusion av naturlig utveckling och stabilitet. Man ser det relativa välståndet som en rättighet, vilket leder till en bristande uppskattning för de värderingar och ansträngningar som byggt upp det. När massan tar kontroll utan insikt i de komplexa mekanismerna bakom framgångarna, riskerar därmed utvecklingen också att falla samman.
Ortega kritiserar inte demokratin i sig utan varnar snarare för dess urartning. Ett bekvämt, välutvecklat samhälle skapar en passivitet hos den växande klassen av massmänniskor som därefter ser eliten – de som besitter kunskap och erfarenhet – som sina fiender.
Med sin bristande förståelse för komplexa frågor ser de utbildning och kultur som onödiga, vilket leder till ett generellt förakt för expertis och därmed till en nedåtgående utvecklingsspiral. I dag hävdar vissa företrädare för just massmänniskan att det största hotet mot vårt samhälle inte kommer utifrån utan inifrån. Och då avser man inte massmänniskan och dennes attityder och brist på kunskaper, utan främst våra demokratiska fri- och rättigheter, den vetenskapliga forskningen och fri och oberoende media.
Ortega ser på så vis massans dominans som en direkt orsak till kulturens och civilisationens förfall. I stället för att sträva efter högre ideal och personlig utveckling söker massmänniskan omedelbar tillfredsställelse. Kulturen blir ytlig och kommersialiserad, medan verklig konst och vetenskap förlorar sin betydelse.
Ortega varnar för att detta kan leda till en totalitär utveckling, där massmänniskan genom sitt krav på ständig tillfredsställelse undergräver friheten och i förlängningen gör sig själv till gisslan för en alltmer repressiv stat.
Men allt detta är förstås bara en sida av myntet. Sjuttio år senare beskrev den amerikanske historikern Christopher Lasch i sin bok ”Eliternas uppror”, hur eliten genom självtillräcklighet och en rad luftiga beslut svikit det goda samhället.
Vilket utgör ett väl så relevant perspektiv – för som alla vet krävs det mer av oss än att kunna hålla en boll i luften samtidigt.
Den mätande människan 