Allt som sker, sker steg för steg
Det finns så många hinder – och ofta är vi själva det största. Våra egna skuggor skymmer sikten för sådant som annars hade varit mer uppenbart.
Om det här låter lite kryptiskt kan det vara läge att uttrycka samma tanke på ett lite enklare sätt:
Man står oftast själv i vägen för sin förståelse av världen och det är något man måste väga in när man betraktar den.
•••
Om textens inriktning nu känns lite oklar är det inte så konstigt – jag vet det knappt själv. Men i skrivande stund, likt en skeppare vid rodret, börjar jag ana hur den här resan ska fortlöpa. Sedan måste jag också medge att jag, ju längre texten fortskrider, får en allt klarare känsla för hur den även kommer att utvecklas. Det hela sker så att säga, steg för steg, mening för mening. Och jag antar att detta även kommer att bli en av huvudspåren i denna text, själva utvecklingen av en tankegång.
Just nu fick jag ett infall att skriva om en ekorre. Men inte vilken ekorre som helst, utan den som William James ”drog fram ur rockärmen” under en diskussion med vänner på en bergsvandring. Självklart menar jag det här med ”rockärmen” inte bokstavligen – James var ingen trollkarl – det är bara ett talesätt för att han plötsligt kom på en lysande historia. *
I berättelsen beskriver han en situation där en person försöker gå runt ett träd för att få syn på en ekorre, som ständigt håller sig på trädets motsatta sida. Efter flera varv har personen fortfarande inte fått syn på ekorren. De rör sig samtidigt, bröst mot bröst, som ett dansande par. Frågan blir då: Har personen verkligen ”gått runt” ekorren, eller inte?
Vi lämnar nu William James och hans ekorre, men det han gör oss uppmärksamma på är centralt även för det fortsatta temat här.
I tidigare inlägg här under temat ”En perfekt storm” har jag diskuterat olika faktorer som kan tänkas ligga bakom dagens uppgivenhet inför det politiska systemet. Först handlade det om manlighetens vilsenhet. Därefter om frustrationen över upplevda orättvisor. Det tredje inlägget berörde det nya uppvaknandet, woke, och den starka kritik detta väckt, särskilt från högern. I det fjärde inlägget tog jag så upp myten om Babels torn och dess relevans i vår tid. Slutligen diskuterades i det femte inlägget de samverkande krafter som driver på en kaotisk samhällsutveckling.
På liknande sätt skulle man kunna fortsätta att lista otaliga små och stora faktorer som bidrar till dagens situation. Men det skulle bli lite som i Tusen och en natt, där Scheherazade varje kväll berättar en ny saga för Sultan Shahriyar för att hålla sig vid liv. Precis som i sagan ges det inte någon gräns för de faktorer som kan skapa en perfekt berättelse.
Vi bör förstås alltid lyfta fram de mest framträdande aspekterna, de vi behöver förstå. Men någonstans måste vi vända perspektivet och ställa en större fråga: Hur kommer det sig att alla dessa faktorer får fäste och driver en utveckling som få egentligen vill ha? Varför får vissa berättelser under vissa tidsepoker en sådan framträdande roll?
James’ ekorrhistoria handlar om perspektiv: Vad innebär det egentligen att ”gå runt”? Är det att röra sig relativt ett objekt, eller att betrakta alla dess sidor? Svaret beror på definitionen – precis som våra konflikter ofta gör i större frågor. Världen i dag bjuder på många konflikthärdar som uppstått av mindre oenigheter än detta enkla exempel. Och kanske är det här som texten måste fortsätta: i riktningen av våra skiftande perspektiv.
För att återgå till serien En perfekt storm där texterna handlar om människans utsatthet och situationer där hon börjar formulera sina upplevelser och agerar enligt ett språkligt flöde av specifika ord. För tydlighetens skull kan man ta och exemplifiera genom att lyfta fram uttrycket ”Make America Great Again” och hänvisa till den språkliga kultur ur vilket det uppstått.
I Filosofiska Undersökningar skriver Wittgenstein att ordens mening beror på var vi befinner oss i den språkliga labyrinten – de får sin fulla betydelse först när de placeras i ett specifikt sammanhang. Det är först när enskilda ord flätas samman med andra som de bildar en mening, både språkligt och innehållsmässigt. Ordet ”mening” i sig är ett exempel: dess betydelse blir tydlig först genom den kontext det används i, precis som här. **
Vi skulle här kunna säga att vi troligen resonerar och agerar efter det ordkonglomerat vi råkar befinna oss i. Man kan se det som om vi har tillgång till ett begränsat antal ord, klossar med specifika former och färger, och kan därför inte bygga något vid sidan av vad dessa kan åstadkomma. Vår förståelse av världen begränsas av våra språkliga uttryck. Det vi inte kan uttrycka kan vi heller aldrig förstå. Och därmed följdriktigt: det vi inte förstår kan vi inte heller uttrycka.
Om nu någon tycker att texten börjar luta för mycket åt det filosofiska hållet, vill jag bara förtydliga: för att förstå en mekanism räcker det inte att bara se dess effekter – man måste också titta på vad som får den att fungera i grunden.
Med andra ord: håll ut! Den här texten kommer bara att ta dig en nivå under ytan och filosofiska reflektioner behöver inte alltid vara outhärdliga. Ibland leder de också till klarhet, men de kan förstås lika gärna hamna i totalt mörker. Och här kommer du in, kära läsare: det är du som måste väga det som sagts och bedöma dess relevans. För det är du som ansvarar för vilka ord och tankar du tar till dig och sedan förmedlar vidare.
Men är det verkligen så? Är det vi som äger språket, eller är det språket som äger oss och styr vårt tänkande? Denna centrala fråga måste vi dock bära med oss vidare till nästa avsnitt i den här serien om En perfekt storm för just nu kan jag ana en viss hjärntrötthet.
*William James (1842–1910), en framstående amerikansk filosof och psykolog, använde berättelsen om ekorren för att illustrera filosofiska frågor kring perception och språk.
**Ludwig Wittgenstein diskuterar i Filosofiska Undersökningar (1953) hur ordens betydelse formas av sammanhanget där de används. Hans begrepp ”språkliga spel” är centrala i förståelsen av hur språket påverkar vårt tänkande.
Den mätande människan 