mars 24, 2025 · 3:09 pm

3.1. Introduktion – Hur allt är tänkt att falla isär

Idéer som nu arbetar med att nedmontera demokratin i USA

I serien En Perfekt Storm 1-10 försökte jag närma mig samtidens oro genom de spänningar som löper mellan ekonomi, kultur och samhällsliv. Jag ville här förstå hur vissa strukturer vittrar sönder, hur förtroenden luckras upp, hur något som en gång verkade stabilt började förlora sin rationella förankring. Men det som sker i dag är inte bara något materiellt och socialt betingat. Det går inte att enbart förklara i termer av mått och vikt.

Det finns också under ytan andra och mer svårfångade strömmar – tankar, idémässiga rörelser som inte alltid syns eller hörs men som sätter sina spår i språk, beslut och i politisk handling.

Det här är nu ett försök att följa ett par olika kulturella rörelser som inte har mycket mer gemensamt än en misstro mot Systemet och en romantisk syn på apokalypsen, men som av en händelse har lyckats stråla samman för att störta den rådande ordningen och etablissemanget. 

Det handlar nu om att kunna ställa rätt frågor kring de ideologiska och filosofiska föreställningar som vi i dag ser successivt omformar bilden av vad ett samhälle ska vara, vad demokratin är till för och hur framtiden ska se ut. Och vi som inte nödvändigtvis upplever denna stora misstro eller eftersträvar apokalypsen, kan inte längre huka oss bakom denna okunnighetens slöja i tron att våra ädlaste motiv per automatik kommer att övertyga andra. Vi måste bereda oss på mötet med den nya sköna verkligheten.

För alltför många har den liberala demokratin snarare framstått som en abstrakt konstruktion, utan verklig förankring i det liv de själva lever. Och alltfler har börjat misstänka att de fagra löftena mest fungerat som en prålig fernissa – en skönmålning lagd över maktens mer själviska motiv. Något som, om man bara kratsar lite på den, kommer att uppvisa ett helt annat ansikte.

Det här är inte ett försök att blottlägga dolda motiv, utan snarare att kartlägga öppet formulerade idéer – idéer som under lång tid har cirkulerat i akademiska texter, bloggar och politiska visioner.

Det handlar mest bara om att vaska fram informationen. Vad jag vill försöka förstå är hur ett nytt sätt att tänka om makt, byråkrati, rationalitet och frihet gradvis har vuxit fram – och hur det till slut lyckats ta plats i dagens politiska system. 

Jag vet i dagsläget inte riktigt vart detta kommer att leda – vare sig vad gäller min egen ansats, eller vart de rörelser jag försöker följa kommer att gå. Men för att inte än en gång bli överrumplade och stå handfallna tror jag att det är nödvändigt att försöka förstå de många trådar som nu tycks löpa samman i det Ovala rummet i Vita huset. 

En ritning över hur statsapparaten är tänkt att monteras ned

Det som i dag utspelar sig i USA – attackerna på institutionerna, demoniseringen av tjänstemannakåren och försöken att koncentrera makten till en exekutiv kärna – är ingen plötslig historisk olycka. Det är kulmen på ett idéarv. En lång, ofta förbisedda utveckling där staten gradvis har gjorts till fiende, folkviljan betraktats som ett problem, och de demokratiska strukturerna omtolkats som hinder för effektivitet och ordning.

Mitt försök här eftersträvar nu att fånga en glimt av denna rörelse, från 1900-talets kritiska teoretiker som James M. Buchanan och Robert Nozick – till vår tids mer radikala figurer som Curtis Yarvin och den rörelse som kallar sig The Dark Enlightenment. Men spåren löper ännu längre bakåt – till 1900-talets idékritiker som Oswald Spengler och nationalsocialisten Alfred Rosenberg och i vissa fall även till Friedrich Nietzsche och dennes syn på ”den goda moralens” depraverade ursprung. 

Det handlar här inte om några sammansvärjningar, utan om krass konsekvens: idéer som en gång formulerades i akademins marginaler har, steg för steg, letat sig in i strategier hos techmiljardärer – inte minst Peter Thiel – och i politiska rum – och därmed in i exekutiva order från högsta ort.

Vi befinner oss i ett historiskt ögonblick där nedmonteringen av staten och det offentliga har blivit politiskt möjlig. Den sker inte genom uppror, utan genom strategisk kod, genom policy, genom tyst maktförflyttning som man i Vita Huset kallar för Myndigheten för Effektivisering. 

Vissa beskriver det som en efterlängtad revolution, medan andra mer ser det som ett kuppförsök och en väg mot fascistisk diktatur och autokrati. Men oavsett uppfattning gäller det nu att följa rörelsernas riktning. Det är mönstret – denna manual för nedmonteringen av den liberala demokratin – som jag i det följande ska försöka avkoda.

Det kommer inte bli någon enkel match, och resultaten kommer sannolikt inte att vara särskilt lättsmälta. Men om ansträngningarna lyckas, kanske det ändå kan bidra till en djupare förståelse av den tid vi lever i. Och det är stort nog för mig.

Max Kern – den 24 mars 2025

1 kommentar

Under Demokrati, Donald Trump, Elon Musk

Taggat som

mars 20, 2025 · 2:12 pm

2.12. Men vi skulle aldrig kunna bli medlöpare – du och jag

Världen är så bekvämt inrättad! Ja, jag tänker då inte i första hand på den där ute, utan snarare på den här inne – den vi skapar åt oss själva för att orka med den där ute.

Den går liksom att ställa och fixa med lite som vi själva vill, eftersom den inte bär på samma fysiska begränsningar som världen där ute.

Till skillnad från den yttre verkligheten stryker den inre oss inte mothårs på samma sätt. Det gör att skavet mellan de två minskar – förutsatt att vi inte lider av någon slags diagnos, vill säga.

Ivanka trump: ”If being complicit is … wanting to be a force for good and to make a positive impact, then I’m complicit.”

Vi inrättar våra världar på ett sätt som ser till att vi själva nästan aldrig hamnar utanför. Vi är av naturen följsamma.Titta bara på hur vi klär oss eller inreder våra hem – samma nyanser går igen hos de allra flesta, trots att den naturliga färgskalan är mycket bredare. Våra språkliga variationer följer samma mönster. Vi utvecklar ett språk som håller oss samman och väljer andra ord för att beteckna dem som står utanför.

Det gäller förstås även för begreppet ”medlöpare”. Vi kan aldrig själva vara medlöpare, eftersom ordet alltid betecknar någon annan – någon som rör sig bort från oss i en riktning vi inte gillar.

En medlöpare är någon som tar avstånd från det vi tror på, någon vi betraktar som en avfälling. Men för den som själv tar avstånd från en värdegemenskap och istället rör sig i en annan riktning, är ”medlöpare” inget annat än ett försök från dem som sitter kvar i det gamla att kasta skulden på den som är öppen, fri och modig nog att ta sig an ett nytt äventyr.

Det är så som språkets gestaltar oss.

Med andra ord använder vi ett språk som ser till att vi aldrig själva hämmas av det vi eftersträvar och gör. Språket stryker oss på så vis medhårs, så att vi kan leva med oss själva och se oss i spegeln varje morgon – oavsett vad vi hittat på dagen innan.

Dessutom får vi alltid en liten puff i rätt riktning av dem som styr våra nyheter och mediekanaler. Genom dem får vi tillgång till meningar som långsamt börjar glida, som ett lätt glissando, där gamla formuleringar nästan omärkligt vinklas i en ny riktning.

När propaganda effektivt smyger sig in genom mainstreammedia och politik, börjar folk omedvetet anamma ett nytt språk och normalisera idéer de tidigare skulle ha avfärdat. Orden tvättas från sina gamla betydelser och målas om i bjärta färger.

Ta bara ett färskt exempel från landet i väst, där vi nu kan se användningen av ord som election integrity istället för valförnekelse. Eller parental rights istället för censur och skolförbud. Eller states’ rights istället för att neka minoriteter rättigheter.

När vi börjar använda nya begrepp okritiskt, hjälper vi till att bli språkliga medlöpare – även om vi kanske bara trodde att vi oskyldigt följde ett sätt att tala.

Den tyske författaren Sebastian Haffner lyckas i En tysk mans historia fånga den stegvisa anpassningen – hur människor som från början inte alls var övertygade nazister ändå blev medlöpare genom en kombination av rädsla, grupptryck och en vilja att fortsätta sina liv utan konflikt. Och Viktor Klemperer beskrev i LTI – Det tredje rikets språk hur språket förändrades för att rättfärdiga det nya, hur ord som fanatisk gick från att vara nedsättande till att bli en positiv dygd i nazisternas retorik.

Det är en glidning som brukar beskrivas i tre faser. Först går vi in i förnekelse och efterrationalisering – ”Det som sker är nog bara tillfälligt, inget att oroa sig för.”

Därefter kommer stadiet av passiv acceptans – ”Jag stödjer egentligen inte det här, men jag måste ändå tänka på min egen säkerhet, min karriär och min familj.”

Det sista och avgörande steget blir till slut ett aktivt deltagande – men utan att erkänna det. ”Det är bättre att jag gör det än någon annan.” Eller ”Alla andra gör det också.” ”Den som opponerar sig nu kommer ändå bara att bli deporterad.”*

Ingen ser sig själv som medlöpare, feg eller omoralisk. När vi gör små eftergifter – tystnad, anpassning, bortförklaringar – vill vi ändå tro att vi har vår integritet i behåll.

Detta sker genom en gradvis normalisering. De små förändringarna känns aldrig radikala i stunden. Det är först när vi, om vi har anledning att se efter, upptäcker den fullständiga glidningen.

Man börjar använda de officiella modeorden, skämtar om det förbjudna och distansen gör anpassningen lättare. Till slut överlåts det moraliska ansvaret till auktoriteter och makthavare som ”nog vet bättre.” Eller så tänker man bara: ”Lilla jag kan ändå inte göra någon skillnad.”

Men du och jag, vi skulle aldrig hamna där. Eller hur?

  • Mekanismen bakom medlöperi har beskrivits av flera forskare och historiker. Hannah Arendt (Den banala ondskan, 1963) visade hur vanliga byråkrater som Adolf Eichmann rättfärdigade sitt deltagande genom en gradvis anpassning. Stanley Milgrams lydnadsexperiment (1961) bekräftade att människor följer order stegvis, från passivitet till aktivt deltagande. Christopher Browning (Helt vanliga män, 1992) analyserade hur en tysk polisbataljon gick från att vara skeptiska till att begå massmord. Viktor Klemperer (LTI – Det tredje rikets språk, 1947) visade hur språkliga förskjutningar normaliserade nazismen, och Albert Speer (Inside the Third Reich, 1970) beskrev sin egen omärkbara glidning in i ett totalitärt system.

2 kommentarer

Under Donald Trump, Elon Musk, Fascism, Humor, Logos – Ord – Språk, USA

Taggat som

mars 18, 2025 · 10:54 am

2.11. Att vara eller inte vara ”civiliserad” – det är nu frågan

Parallellt med den västerländska traditionen, moralen och dess högstämda självbild har det alltid funnits en underström av röster som ihärdigt utmanat den stora berättelsen. Man kan nästan säga att den interna kritiken, redan från första början, varit invävd i själva idén om vår civilisation. Kanske har det bara varit en tidsfråga innan denna inneboende skepsis skulle vända sig mot systemet. Men sluta inte läsa, inte riktigt ännu, därför i slutänden kommer det handla om oss, om dig och mig.

The White House and The Rose Garden in the future - från den amerikanska filmen Idiocracy
The White House and The Rose Garden in a near future – från den amerikanska filmen Idiocracy från 2006

I århundraden har man i väst putsat på bilden av civilisationen som en triumf över den naturliga ordningens kaos och barbari – och skänkt löften om anständighet, trygghet, framsteg och framför allt ordning. Att vara just civiliserad har länge varit synonymt med att vara anständig, kultiverad och moraliskt ansvarstagande. Även om dessa ambitiösa ideal inte alltid gått hand i hand med den krassa verkligheten. Men det finns också en annan berättelse – en där civilisationen med sitt janusansikte inte bara bemästrar naturen, utan också kväver, kontrollerar och förvränger den.

Denna senare tanketrend löper som en röd tråd från Rousseau och romantiken, genom Nietzsche och Heidegger, vidare till postmodernismens dekonstruktioner – och därifrån ut i beatnick-, pop- och rockkulturen, hippierörelsen, punkens anarkistiska anda och hiphopens revolt mot etablerade normer. Upproret mot den goda smaken har tagit sig många uttryck och ofta fungerat som en vitaliserande kraft mot kulturell stagnation.

Och i dessa narrativ har civilisationen främst uppfattats som en tvångströja, något man måste tänja på, göra uppror mot och slutligen frigöra sig ifrån i jakten på frihet. Denna kulturella underström med dess ständiga attacker har med tiden också lyckats med att perforera bilden av Västerlandet så djupt att bygget i dag framstår som poröst och vacklande. 

Blickar vi bakåt genom historien utifrån just den liberala demokratins horisont, ser vi civilisationens själ födas i det antika Grekland, där de första ansatserna till såväl vetenskap som rationalitet och demokrati togs. Det är så man vanligtvis betraktar den västerländska civilisationen födelse och utveckling – som en rak utvecklingslinje från Aten och Rom, genom renässansen och upplysningen, fram till demokratins genomslag i början av 1900-talet. Vilket varit en stark berättelse om stora framsteg, där vi gradvis också utvecklat respekt och medkänsla för den andre, tankar om människans lika värde och en strävan efter rättvisa för alla. Det är denna berättelse som nu är under attack och frågan är vad de alternativ som nu utmanar denna kan ge oss istället?

För om vi vänder på perspektivet och betraktar historien utifrån en krass maktanalys, framträder en helt annan bild. Istället för en linjär utveckling mot humanism och rättvisa ser vi snarare en värld präglad av ständig maktkamp, där styrka och dominans varit de avgörande faktorerna. Det är berättelsen om maktens självklara rätt att forma världen efter sin egen vilja – en tradition som genom större delen av historien varit mer etablerad och långt mer dominerande än den demokratiska. 

Ur detta perspektiv framstår demokratins motstånd mot den etablerade och naturliga ordningen som en perifer och marginell företeelse. Detta synsätt delas av både vänster och höger—för vänstern som en avskräckande varning, för högern som en bekräftelse på den starkes rätmätiga position.

Samtidigt har de starka och förmögna, under perioder av liberalt demokratiskt styre—främst under de senaste hundra åren—tvingats underordna sig kollektivets, det vill säga den svagares, lagar, regler och moraliska värderingar. De har fått en etik påtvingad sig, där brutalitet, girighet och rofferi betraktats som djuriskt och omoraliskt. En moral de starka aldrig fullt ut accepterat—och som nu man gör uppror mot.

Vi lever alltså i en tid där allt fler öppet och avsiktligt bryter mot vad som tidigare betraktats som anständighet och civiliserat beteende. Och de gör det med besked.

Det handlar inte längre bara om en filosofisk kritik av civilisationen, utan en aktiv motrörelse som riktar sig mot hur denna civilisation urartat. Det är en rörelse som brinner av sin egen övertygelse och som ser maktens övergång till de starkare som en naturlag – de svaga bör styras, de starka bör styra. Utifrån denna logik kan vi exempelvis bättre förstå Donald Trumps och J.D. Vances hantering av Volodymyr Zelensky i Vita huset och Pete Hegseths tal i München vilka alla var tydliga markeringar mot den traditionella diplomatin och den regelstyrda ordningen så som vi vant oss att se den. 

Dessa händelser var inga tillfälliga övertramp, utan en del av en långt större plan för att en gång för alla omkullkasta spelets regler och upprätta en ny spelplan.

Därför har man från detta håll också utlyst ett heligt krig mot de bastioner som hittills verkat för att upprätthålla och utveckla den gamla civilisationens främsta attribut: FN, WHO, universitet och utbildningsväsendet, media, den statliga byråkratin—den så kallade ”deep state”—samt rättsväsendet, centralbanker, oberoende forskningsinstitut och internationella samarbeten som EU och Världsbanken. Dessa institutioner, som en gång utgjorde fundamentet för den liberala ordningen, betraktas nu som fiender till folket, hinder för den starkes rätt och uttryck för en dekadent och försvagad civilisation.

Denna nedmontering av de liberala idealen sker inte slumpmässigt, utan helt i linje med en noggrant utarbetad manual; ”Project 2025,” framtaget av den kristet nationalistiska tankesmedjan Heritage Foundation, formulerade redan inför det amerikanska valet 2024 en strategi för att återta makten från byråkrater, intellektuella och globalister. Med löften om att ”dränera träsket” och krossa den administrativa staten har denna plan blivit en färdväg för hur makten nu omfördelas – bort från de institutioner som tidigare balanserat samhället och i riktning mot en ny, mer auktoritär ordning.

Denna konservativa rörelse har nu lyckats samla en bred men brokig koalition av grupper som på olika sätt känt sig marginaliserade av der rådande systemet. De religiösa grupperingarna, som aldrig varit några vänner av vare sig upplysningstanken eller liberal demokrati, ser sin chans att återta kontrollen över samhällets moraliska kompass. Prekariatet—de ekonomiskt osäkra och borträknade—lockas av löften om återupprättelse och revansch mot den politiska och ekonomiska elit de anser ha svikit dem. Patriarkatet och de män som upplever sig degraderade av den nya tidens starka kvinnoideal ser i denna rörelse en möjlighet att återställa gamla hierarkier och värderingar. Och de mäktiga och rika, som tidigare tvingats rättfärdiga sin makt och sina privilegier, omfamnar nu en ideologi där de inte längre behöver be om ursäkt för sin rikedom—utan tvärtom kan framställa den som en naturlig rätt.

Vi står vid ett historiskt vägskäl där var och en av oss måste välja sida och avgöra vilken riktning vi ska ta. Och för en gångs skull är valet inte särskilt svårt – det är ett antingen eller. Den som väljer att avvakta och ha is i magen bidrar, genom sin passivitet, ändå till den utveckling som i längden gynnar den vinnande sidan. Och vi kan nu tydligt se åt vilket håll det lutar.

Därför är det hög tid att ställa frågan på sin spets: Vill vi fortsätta vara en del av det vi hittills betraktat som en civiliserad värld – med dess lagar, normer och upplysningsarv – eller är det dags att låta denna gamla ordning, präglad av kvasireligiös moral och ideologisk godtrogenhet, ge vika för något nytt? Går det att här göra ett pragmatiskt val? 

Detta är vår tids mest brännande fråga och den går inte längre att bortse från. Den liberala demokratin kan enbart hållas vid liv genom de mångas kamp och viljan till samarbete över alla gränser. Och om den ambitionen inte är tillräckligt stark hos oss, kommer naturen och den starkes rätt med obeveklig kraft att återta sina uråldriga positioner – och då återstår endast frågan om vi är redo att leva i den världen. Är du? Är jag?

1 kommentar

Under Demokrati, Fascism, Idiokrati, Upplysning, USA

Taggat som

mars 12, 2025 · 1:58 pm

2.10. Vad är meningen med allt? 

– Vad är det för mening med allt?
– Vad menar du?

Om vi ska ta oss an frågan om livet har en mening eller om allt är meningslöst, måste vi först förstå vad vi egentligen menar med ordet. Jag har förstås min uppfattning klar, och du har ditt sätt att skapa mening – men vad menar vi egentligen när vi talar om ‘mening’?

I de inledande meningarna här berördes några av de aspekter vi menar när vi talar om ordet ”mening”. Men ordet kan också syfta på sådant som åsikter, uppfattningar, omdömen och tankar, som i uttrycket: ”Är det din mening?” Vi kan ha förutfattade meningar, men också ha goda skäl för sin mening. Vi kan bilda oss en mening eller dela någon annans. Men i slutändan vet vi att våra meningar alltid är tudelade – särskilt när det gäller just frågor om livets mening.

Okey! Vad vi ser här är att ordet mening används på flera olika, men snarlika, sätt – alla med det gemensamma att de syftar på att förklara något fördolt eller att klarlägga ett mönster bakom en tankegång. Men man kan förstås också fråga sig om vi verkligen vet vad det är vi letar efter när vi talar om mening.

Du kan till exempel ställa dig frågan: Vad menar han egentligen här? Då försöker du finna en mening i det jag skriver som du ännu inte har greppat. Och om du varken hittar mina bevekelsegrunder eller ser logiken i mina resonemang, kan du förstås alltid säga att meningen med det jag skriver är ytterst oklar. Vilket i sin tur betyder att jag inte har lyckats förklara vad jag egentligen menar. Och det är väl ungefär där vi har hamnat nu.

Men vi kan dessvärre inte stanna där, utan måste krångla till resonemanget lite till genom att dela upp betydelsen av denna mening ytterligare. För när vi ställer frågan om livet har en mening, syftar vi inte på samma sak som när vi talar om att livet kan vara meningsfullt. Det är två skilda saker som vi nästan saknar ord för att riktigt beskriva – och just därför blandar vi så lätt ihop det.

Det kan till exempel vara meningsfullt för mig att sitta här och försöka beskriva vad just detta meningsutbyte handlar om, men det är ju inte det som är själva meningen med livet. Meningen med livet handlar om något mycket större – och om den finns, så gäller den för alla. Och här någonstans börjar det hetta till.

För mig personligen har livet ännu inte uppvisat någon sådan övergripande mening som jag med stor övertygelse kan slå i huvudet på folk. Däremot finns det mycket jag kan uppleva som meningsfullt – sådant som du kanske inte alls skulle räkna som meningsfullt. Som att räfsa gräsmattan en solig marsmorgon, eftersom den helt enkelt måste räfsas. Vilket i sig gör det meningsfullt. Eller att plantera om de späda tomatplantorna som senare ska ut i växthuset, eftersom det också måste göras. Allt som måste göras är självfallet också meningsfullt att göra.

I dessa små meningsfullheter ligger en rationalitet som gör dem just meningsfulla. De rymmer en orsak, en verkan och en inre intentionalitet – och det är just denna förväntanskedja vi bär med oss när vi söker svaret på den större frågan om livets mening.

Vi är så präglade av att se all aktivitet i termer av orsak och verkan – och att dessutom ge varje sådan rörelse en förnuftsmässig grund. Det vi själva gör ska ha en mening, och vi betraktar dem som inte förstår varför de utför vissa handlingar som mer eller mindre otillräkneliga.

Därför är vi alltid redo att läsa in en mening i allt vi ser – från stjärnornas placering på himlavalvet till små händelser i livet som vi laddar med betydelse och tolkar som ödesbestämda. Vi tror att världen bör vara rättvis, även när det saknas objektivt stöd för en sådan tro. Kort sagt: vi är meningsskapande varelser och ser mönster och betydelser även där inga finns.

Och detta sätt att förhålla sig till världen smittar naturligtvis av sig på frågan om livets mening. Vi är så förberedda på att livet måste ha en mening att vi är beredda att lyssna på vem som helst – så länge de erbjuder minsta lilla halmstrå.

Människans, till synes inneboende, förväntan gör oss lätta att förföra av storstilade berättelser. De tar oss i handen, leder oss bort – och plötsligt befinner vi oss på hemlig plats.

Eftersom vi är så mottagliga för tanken på en större sanning och mening med livet, står vi vidöppna för allsköns budskap – från när och fjärran – som utlovar allt från evigt liv till befrielse från detsamma.

Och därför sitter vi där vi sitter i dag. Ett lätt byte för den som vill sälja in en berättelse, en vision, en sanning. För meningsskapandet är en gåva som vi onekligen har – men som också kan bli vår undergång. Vi köper lögner, vi sväljer kameler och silar mygg, vi bygger system av våra drömmar. Och när meningen vi byggt upp spricker, står vi där – vilsna, arga, och redan på jakt efter nästa.

Men tänk om hela frågan från början är felställd, en icke-fråga? Om ”livets mening” bara är ett luftslott byggt av vår oförmåga att förstå det språk vi själva talar?[1]

[1] Nu har jag använt variationer på temat ”mening” och ”menar” 52 gånger i denna text och hoppas att jag på något sätt lyckats göra det hela meningsfullt.

1 kommentar

Under Logos – Ord – Språk

Taggat som

mars 8, 2025 · 1:39 pm

2.9. Varför Faller Vi?

Varför faller vi pladask för styrka, lögner och krystade förklaringar? Gång på gång! I årtusenden har vi människor låtit oss förföras av röststarka figurer med de mest besynnerliga berättelser i bakfickan. Vad är det som gör dem så lockande att de kan snärja oss i de märkligaste språkliga och moraliska irrgångar? Igen! Igen! Och igen!

För att hitta ett någorlunda rimligt svar på denna existentiella fråga måste man våga lyfta på slöjorna och blicka ner i den filosofiska avgrunden – bara för att där kanske upptäcka att den stillatigande stirrar tillbaka på oss. Den ger oss nämligen inga svar, men dess sammanbitna tystnad kan ändå ge oss vissa uppslag.

Så, för att ta ett mer jordnära spadtag: Människan har sedan tidernas begynnelse skapat så många berättelser om världen och meningen med livet att de omöjligen alla kan vara sanna. Vilket då måste innebära att det mesta vi hittills trott på – och som många kanske fortfarande tror på – med största sannolikhet inte stämmer. 

Den slutsatsen ser jag som orubblig, åtminstone så länge inte någon kan framföra ett trovärdigt motargument som säger att det inte förhåller sig så.

Dessa berättelser som vi omhuldat må sedan vara uppenbara falsarier, övertron på andliga krafter eller tilltron till storvulna män med besynnerliga utstyrslar som med utsträckta händer hälsar oss – det spelar mindre roll. Så länge de utlovar något som svarar mot våra djupaste behov och vår längtan efter en grundläggande mening.

Sedan verkar det också vara ett drag hos oss att när vi väl blivit förda bakom ljuset eller gjort dåliga investeringar, vägrar vi att erkänna det. Vi släpper inte taget om våra förluster, vår tilltro eller vår lydnad – och att göra det skulle innebära att vi inte bara medger att vi blivit lurade, utan också att vi har hamnat i en usel relation. Denna psykologiska teori kan förklara en del av vad vi ser hända i dag.

Det är som Daniel Kahneman och Amos Tversky beskrev i sin prospect theory – vi tenderar att värdera vinster och förluster asymmetriskt. Vi ogillar förluster långt mer än vi gläds åt vinster, vilket gör att vi klamrar oss fast vid dåliga beslut och investeringar för att slippa erkänna en förlust. Med andra ord: vi blundar hellre för våra förluster och gömmer dem, i stället för att öppna ögonen och realisera dem och dess konsekvenser.

Att sätta all sin tilltro till en osannolik bedragare som lovat billigare ägg och en ny gyllene guldålder för den amerikanska befolkningen – och sedan inse sitt misstag – är så pinsamt att många hellre spelar med i hopp om att han kanske ändå får rätt till slut. Allt annat vore en katastrof för både självkänsla och identitet.

Och här återkommer jag därför till den existentiella tomheten, den vi alla ständigt står inför – en tomhet som kan vara svår att bära och som därför många flyr ifrån med många olika medel.

Visst kan det vara skrämmande att stå naken inför den svindlande tomhet som bara livet kan erbjuda. Rädslan för att sakna mål och mening. Rädslan för att hamna utanför de stora berättelserna. Rädslan för att bli missförstådd. Till och med rädslan för att vara fel. Från de allra minsta sakerna till de mest omfattande. Allt detta får oss att söka tröst i starka trender och individer med fängslande berättelser – som utlovar en större meningsfullhet och en mer omfattande gemenskap.

För den algerisk-franske författaren och existentialisten Albert Camus var dessa stora berättelser främst ett pålverk, uppbyggt för att skydda oss från just livets skräckinjagande brist på mening.

Han menade att detta driver människan till ytterligare ett självbedrägeri, eftersom vi bokstavligt talat väljer att viga våra liv åt berättelser som vi sedan ägnar resten av våra dagar åt att upprätthålla, försvara – och i många fall, vara beredda att dö för.

För att förtydliga Camus anslag: livets grundläggande meningslöshet gör att vi hellre lever och dör inom ramen för en påhittad berättelse. Vi väljer en godtycklig absurditet hellre än att behöva konfrontera en mycket större och mäktigare.

Och som han sedan betonar i sin, för övrigt nästan obegripliga bok, Myten om Sisyfos, är den där desperata hängivelsen med vilken många av oss knyter an till våra berättelser mest ett resultat av oron över att de kanske inte är sanna.

De kanske inte är sanna! Och den skräckinjagande rädslan för just detta är förmodligen jämförbar med rädslan för det avgrundsdjupa tomrummet självt.

För att orka med våra liv väljer vi en godtycklig mening som vi sedan måste försvara, eftersom skräcken för att den kanske inte håller därefter kommer att styra vårt tänkande och handlande. Det är därför som den klentrogne fanatiskt klamrar sig fast vid sin tro och alltid står redo att gå till motattack mot det som äventyrar den.

Därför förenar vi oss också med likasinnade för att få hjälp med att upprätthålla dessa bräckliga drömspel. För i ensamheten skulle vi aldrig klara av att bära dem. Vi skulle snart glömma eller tappa bort dem. Vi behöver därför varandra både för att upprätthålla våra olika föreställningar och för att orka med att leva utan dem.

3 kommentarer

Under Demokrati, Donald Trump, Ekonomi, Fascism, Filosofi, USA

Taggat som

mars 3, 2025 · 10:34 am

2.8. Om något ser ut som en anka 

Om vi träffar på något som ser ut som en anka, simmar som en anka och kvackar som en anka, så är det förmodligen också en anka. Allt annat vore ju, om inte omöjligt, så ändå löjligt. Eller hur? Och samma princip gäller förstås även för annat vi stöter på.

Vilket gör att vi ändå kan utgå från att om vi ser någon som resonerar som en nazist, aktivt stödjer nazister och dessutom gör gester som påminner om nazistiska, så är ändå sannolikheten rätt stor att vederbörande åtminstone är en möjliggörare av nazism.

Och om vi nu låter denna metafor simma vidare så skulle man kunna säga att om man ser någon tala som den ryske ledaren Vladimir Putin, resonera som Putin och dessutom agera som Putin, så är det nog också Putin vi ser. Eller hur?

Men ack kvack! Så tokigt det blev nu. Hur ska jag nu ta mig vidare utan att kvadda hela introt?

Men om vi tar den där med ankan en gång till fast kör den baklänges så blir det hela förstås lite bakvänt men förhoppningsvis hamnar ändå poängen där den ska.

Om någon är amerikan så bör den rimligtvis också tala och uppföra sig som en amerikan. Annars är det nog ingen amerikan. Det är väl logiskt? Eller kanske ändå inte.

Det skulle ju mycket väl kunna vara så att det är vi här hemma i Europa som fått allt om bakfoten gällande amerikaner, det är rentav så här de i grunden tänker, talar och agerar nu när det europeiska arvet, som ändå hängt kvar i några generationer, plötsligt fallit bort.

Texten tar sig härmed friheten att generalisera både kring våra vänner i öst och väst som på detta vis blir förringade genom att de likställs med sina ledare.

1 kommentar

Under Demokrati, Donald Trump, Elon Musk, Etik, Fascism, Filosofi, Politik

Taggat som , , ,

mars 1, 2025 · 12:45 pm

 2.7. Ta mig på orden

Språket är mer än bara ett verktyg för småprat – det är också grunden för hur vi tänker, förstår och organiserar vår verklighet. Det ger oss möjlighet att analysera, ifrågasätta och skapa mening. Men det ger oss också möjligheten att fabulera, förvränga och vilseleda. Försök förklara detta för ett barn, eller för den delen för någon vars ordförråd är starkt begränsat. Då uppstår förstås frågan: Kan vi förstå sådant vi saknar ord för? Är vår förståelse beroende av det språk och de ord vi använder – och om så är fallet, vems språk talar vi.

De flesta inser nog att det just är med hjälp av språket vi huvudsakligen kommunicerar. Vilket språk vi talar spelar mindre roll, så länge vi förstår varandra. Det är ett bara ett enkelt faktum som vi dagligen erfar och för det mesta fungerar språket utan några större missförstånd – om jag säger ”katt”, föreställer du dig knappast en hund.

Men att språket också formar våra tankar och vår verklighetsuppfattning kan vara snäppet svårare att greppa. Det är nämligen få av oss som verkligen förstår vad det innebär att tänka, förstå och skapa mening. Ett barn skulle exempelvis inte kunna förstå det, eftersom den insikten fortfarande ligger bortom dess erfarenhet. Märk väl, jag säger inte att vissa av oss inte tänker, förstår eller skapar mening – utan mest bara att få har en förståelse för hur detta sker och vilka implikationer det kan få.

Det här kan låta som ett filosofiskt resonemang med finstämda hårklyverier, men det är det inte – så låt dig inte avskräckas. Språket är ingen abstraktion, det är lika närvarande i vår vardag som vädret vi dagligen kommenterar och maten vi äter. Poängen här är att vi använder det utan att reflektera över hur det faktiskt fungerar. Det är som med luften vi andas – självklar tills den plötsligt tar slut. Och bristande insikter i språkets funktioner kommer förr eller senare att få konsekvenser för oss alla.

Ett genomsnittligt språk omfattar omkring 120 000 ord. En ung vuxen med fullgjord skolgång förstår kanske 75 000 av dessa, men använder i vardagen sällan mer än 4 000 till 8 000 – i bästa fall. I sämsta fall är det långt färre, och den trenden tycks öka.

Det är förstås ingen positiv utveckling, eftersom språket är vårt främsta verktyg för att förstå världen – om vi inte är kärnfysiker, förstås, som hellre använder sig av matematik. Men precis som en begränsad matematikkunskap gör det svårare att räkna, begränsar ett snålt ordförråd våra tankar. Om ord som ”övergrepp” och ”manipulation” saknas, hur ska vi då kunna tala, skriva eller ens tänka kring när något sådant sker?

Ju fler ord vi kan aktivt kan laborera med, desto mer förstår vi – och desto svårare blir det också för andra att manipulera oss. Men när våra språkförmågor krymper, ökar också möjligheterna till just sådana övergrepp. Det blir enklare för dem som har makt och vilja att leda oss i en viss riktning. Allt detta är barnsligt enkelt, nästan trivialt, men likt förbannat svårt att förklara för ett barn. 

Som Orwell beskriver i 1984: Raderar man vissa ord så raderar man även tankarna. Om det inte finns ord för ”frihet”, ”sanning” eller ”rättvisa”, hur skulle vi då kunna prata om dem? Eller ens tänka dem? Språklig kontroll är tankekontroll.

Den som styr språket styr också våra tankar. Det har makthavare, propagandister och regimer alltid vetat. Ord byts ut, laddas med nya betydelser eller får en ny etikett som gör vissa begrepp svårare att använda.

När Trump och Vance sprider sina ordmassor i live-sändning från Vita Huset är deras främsta syfte just att förvrida vårt språk – och därmed våra uppfattningar om rätt och fel. Genom den ständiga strömmen av ord och kraften i deras framförande ser de fram mot en ny världsordning och en förändrad syn på verkligheten.

Och de riktar sig i första hand till redan språk-svaga grupper, i hopp om att få dem att ta till sig nya ord och uttryck – och därigenom ge dem något de länge saknat: en känsla av mening. Med denna meningsfullhet följer trosvisshet och en upplevd sanning, och den släpper man inte lättvindigt taget om. Det vet man i Ovala rummet mycket väl. På så sätt skapas en lojalitet som är existentiellt förankrad.

Och det för oss till pudelns kärna – något som vi snart måste ta itu med. Vad innebär egentligen det här nyskapade begreppet ”existentiellt förankrad lojalitet”?

1 kommentar

Under Demokrati, Donald Trump, Politik, USA

Taggat som

februari 26, 2025 · 12:23 pm

2.6. Att känna igen lössen på deras gång

Vi har i det svenska språket ett talesätt som säger att man ska känna lössen på deras gång, vilket betyder att man bör känna igen en skum person när man ser en. I engelskan finner vi en liknande mening i uttryck som see through someone’s game, to smell a rat eller to recognize the writing on the wall, men ingen av dessa bär riktigt på samma krypande obehagliga känsla. Därför överlämnar jag nu ett nytt uttryck som skulle kunna berika det engelska språket: To recognize the lice by their walk.

Sensmoralen här är förstås att vi inte ska låta oss luras av personer som säger en sak och gör en annan, eller de som låtsas vara våra vänner och i offentligheten sjunger demokratins och yttrandefrihetens lov – medan de i själva verket arbetar för dess undergång. Eller de som följer med i det som sker utan nämnvärt motstånd. Det är främst dessa löss jag tänker på här.

Därför bör vi också redan nu, lite var och en till mans, lära känna dessa löss på deras gång. För nu finns det så många och samtidigt så mäktiga ledar-löss som arbetar med att nedmontera vår värld i namn av en större frihet. De talar ett nytt baklängesspråk. Det är som i Orwells 1984 där Sanningsministeriet hävdar att två plus två ska bli fem, att okunnighet är en styrka samt att ifrågasättandet av dessa sanningar utgör ett tankebrott.

Och om upp blir ned och ned upp, blir det till slut svårt att hänga med i vad som verkligen händer. Om vi upprepade gånger utsätts för ord och bilder som syftar till att ändra vår uppfattning om rätt och fel, kommer vi med tiden också att börja följa dessa nya påbud. Om vi utsätts för samma lögner tillräckligt många gånger, blir de till sanningar. Detta har nu upprepats så många gånger att det börjat likna ett mem. Våra mentala kartor ritas om. Rätt blir fel. Fel blir rätt. Vi ska inte underskatta sprängkraften i dessa operationer.

Det är så lätt att förändra våra uppfattningar eftersom så många av oss inte ens har klart för sig vad som var vad från början. Då är det enklare att bara blunda och följa strömmen. Vi ska inte underskatta våra medmänniskors dumhet – men vi får heller inte glömma våra egna drivkrafter. Det är nämligen inte bara de okunniga som med tiden blir medlöpare. Att följa med, att hålla sig väl med makten, är en frestelse som drabbar alla samhällsskikt. Det är en insikt vi kan hugga i sten.

Ingen är demokrat för att denne kallar sig demokrat eller talar vitt och brett om betydelsen av yttrandefrihet – vi måste därför framöver alltid tänka på att komma under ytan på det som sägs. Och det gör vi kanske främst genom att försöka förstå vilka bevekelsegrunder som ligger bakom, vad som sagts i tidigare sammanhang. Hur allt liksom hänger ihop. Och om det överhuvudtaget gör det. Och det gör det inte alltid.

Försök föreställa er följande nästan otänkbara scenario: att en av våra NATO-medlemmar skulle gå arm i arm med vår främsta fiende och hota med att angripa ett annat NATO-land. Det går ju bara inte – det vet ju alla.

Eller tänk er om USA:s delegater i FN skulle slå följe med ”ondskans axelmakter” och rösta för en resolution som säger att det är okej för en despot att oprovocerat ockupera ett grannland. Eller om någon skulle påstå att ett land som är angripet i själva verket var de som startade kriget – genom sin blotta vilja att försvara sig. För om man inte går i försvar blir det ju inget bråk.

Vi vet att i mobbarnas värld är det bara den starkares rätt som gäller. Och i mobbarens logik följer att den svage får skylla sig själv om denne envisas med att stå upp mot den starke. Vilket är ett beteende som går på tvärs med den övergripande moral som vårdats av generationer genom tusentals år.

Vi ser nu hur moralens positioner ändrar plats, vilket påverkar språkbruk, logik och innebär att upp kan bli ned och ned upp.

Det är, för att ta ett fullständigt absurt exempel, som om jordens magnetiska poler plötsligt skulle byta plats – vilket skulle medföra att alla våra kompasser började peka mot syd i stället för mot norr. Vilket vore helt absurt, eller hur?

Men i själva verket är det dessvärre så att även detta kommer att hända. Forskningen har länge känt till att jordens poler byter plats med jämna mellanrum och att det kommer att inträffa igen redan om två till tre tusen år.

Men då har vi säkerligen fått annat att tänka på.

1 kommentar

Under Demokrati, Fascism, Politik

Taggat som

februari 24, 2025 · 2:10 pm

2.5. Är det massornas uppror vi hör?

Under 1920-talet lade José Ortega y Gasset örat mot rälsen och började skriva. Resultatet blev ”Massornas uppror” (La rebelión de las masas), som först publicerades i bokform 1930 och i vilken han försökte gestalta framväxten av det han kallade ”massmänniskan”. Boken förebådade de förskjutningar som sedan skulle prägla 1930-talet, men kanske beskriver den i själva verket än mer vår tid och den skymning som nu sveper över världen.

Med ”massmänniskan” syftade Ortega på, vad han kallade, señorito satisfecho,  de liknöjda, de alltför bekväma, självtillräckliga och ointresserade av vad som behövs för att bygga och upprätthålla ett fungerande samhälle. Det är en människotyp vi känner som främst bryr sig om sig själv och priset på ägg och bensin vid pump. En människotyp som ökar i takt med demokratins ställning, tills den utgör en majoritet i samhället.

Trots att många avfärdat Ortegas tankar som elitistiska, var han ändå något viktigt på spåren. Efter andra världskriget har väst förståeligt nog utvecklat en ovilja att tala om delar av befolkningen i termer av ”massa”. Men man ska ha klart för sig att Ortega här inte pekade ut någon specifik samhällsklass – massmänniskan menade han, kunde finnas överallt, oavsett bakgrund. 

Det socialliberala projektet, som varit mer eller mindre dominerande i västvärlden under efterkrigstiden, syftade till stor del till att lyfta de mest marginaliserade genom utbildning och rättigheter. Men man misstolkade Ortega samtidigt som man missade att hantera framväxten av denna nya samhällsgrupp som han tecknar i sin bok.

Ortega ser modernitetens kris som en konsekvens av att denna stora välmående massa erövrar alltmer makt och inflytande utan att samtidigt besitta de egenskaper som krävs för att styra. Massmänniskan, skriver han, saknar en inre känsla av ansvar och personlig strävan men utgör samtidigt en majoritet av befolkningen. Den tar det moderna samhällets framsteg – teknik, demokrati, välstånd – för givna, utan att förstå eller bidra till de processer som skapat dem. Självtillräcklighet och oviljan att anstränga sig intellektuellt och moraliskt präglar henne.

Demokratin samt de teknologiska och vetenskapliga framstegen har, menar Ortega, gett massan en illusion av naturlig utveckling och stabilitet. Man ser det relativa välståndet som en rättighet, vilket leder till en bristande uppskattning för de värderingar och ansträngningar som byggt upp det. När massan tar kontroll utan insikt i de komplexa mekanismerna bakom framgångarna, riskerar därmed utvecklingen också att falla samman.

Ortega kritiserar inte demokratin i sig utan varnar snarare för dess urartning. Ett bekvämt, välutvecklat samhälle skapar en passivitet hos den växande klassen av massmänniskor som därefter ser eliten – de som besitter kunskap och erfarenhet – som sina fiender. 

Med sin bristande förståelse för komplexa frågor ser de utbildning och kultur som onödiga, vilket leder till ett generellt förakt för expertis och därmed till en nedåtgående utvecklingsspiral. I dag hävdar vissa företrädare för just massmänniskan att det största hotet mot vårt samhälle inte kommer utifrån utan inifrån. Och då avser man inte massmänniskan och dennes attityder och brist på kunskaper, utan främst våra demokratiska fri- och rättigheter, den vetenskapliga forskningen och fri och oberoende media.

Ortega ser på så vis massans dominans som en direkt orsak till kulturens och civilisationens förfall. I stället för att sträva efter högre ideal och personlig utveckling söker massmänniskan omedelbar tillfredsställelse. Kulturen blir ytlig och kommersialiserad, medan verklig konst och vetenskap förlorar sin betydelse.

Ortega varnar för att detta kan leda till en totalitär utveckling, där massmänniskan genom sitt krav på ständig tillfredsställelse undergräver friheten och i förlängningen gör sig själv till gisslan för en alltmer repressiv stat. 

Men allt detta är förstås bara en sida av myntet. Sjuttio år senare beskrev den amerikanske historikern Christopher Lasch i sin bok ”Eliternas uppror”, hur eliten genom självtillräcklighet och en rad luftiga beslut svikit det goda samhället.

Vilket utgör ett väl så relevant perspektiv – för som alla vet krävs det mer av oss än att kunna hålla en boll i luften samtidigt.

1 kommentar

Under Demokrati, Etik, Fascism

Taggat som

februari 19, 2025 · 2:21 pm

2.4. Spelets regler är ingen lek!

Vilka är spelreglerna i Monopol? Jo, det börjar väl med att varje deltagare får en fast summa pengar; sedan flyttar man runt en liten figur på brädet genom att slå med ett par tärningar. Den som hamnar på en plats som ingen har mutat in kan då köpa denna, men om man råkar hamna på en tomt som ägs av någon annan får man betala hyra. Och på så vis kör man på till dess att en av spelarna vunnit allt eller medspelarna förlorat allt. Fair enough! Den som ger sig in i leken får leken tåla.

Men om vi skulle spela, du och jag, så funkar det ju inte om någon av oss börjar tweaka reglerna under spelets gång. Om jag plötsligt bestämmer mig för att jag själv får slå med tre tärningar medan du bara får ha en. Eller om du helt sonika ger dig själv rätt att parkera gratis på mina fastigheter, samtidigt som jag ska betala trefaldigt när jag hamnar på dina. Det går ju bara inte. Det fattar ju varenda kotte. Ingen skulle någonsin ge sig in i ett spel där någon kan ändra på reglerna.

Samma sak måste gälla för demokratin. Det är också ett regelstyrt system där vi medborgare med jämna mellanrum har rätten att rösta fram vilka som ska representera oss. Det är själva grundtanken i det demokratiska spelet, därav namnet ”demos” och ”kratos”. Det vill säga ett styrelseskick som utgår från den folkliga gemenskapen. Men för att detta ska kunna fungera måste förstås vissa förutsättningar finnas. Det utvalda folket[i] måste ha samma möjlighet att rösta. De måste också ha frihet att skaffa information och även kunna tala fritt med varandra för att pröva sina åsikter. Det är själva spelplanen – utan den går det inte att komma fram till själva valurnan.

Processen måste med andra ord kunna vara öppen och transparant. Vi ska heller inte känna oss tvingade att lägga våra röster åt något särskilt håll, det måste finnas en frihet i valsituationen. Dessutom handlar demokrati inte bara om själva röstningen, utan om att vi mellan valen också kan organisera oss, uttrycka vår mening och påverka samtalet.

Demokratin behöver därtill även fungerande institutioner som ser till att reglerna inte manipuleras. Domstolar, fria medier och en oberoende valprocess är en del av det som ser till att spelet kan upprätthållas. Det är alltså själva spelplanen som måste finnas för att vi överhuvudtaget ska kunna delta i ett val.

Om civilsamhället inte fungerar och fri opinionsbildning begränsas, då urholkas själva grunden för den demokratiska processen. En stor del av ansvaret för denna övervakning har lagts på våra medier och de som arbetar med undersökande journalistik – de utgör en basfunktion i det demokratiska projektet. Utan någon oberoende granskning – ingen demokrati.

Demokrati handlar dock inte bara om vad majoriteten tycker eller om folkets vilja. Om en majoritet beslutar sig för att inskränka rättigheterna för en minoritet, då har man klivit utanför det demokratiska spelet. Man kan inte rösta bort rättsstatens principer inom själva systemet!

Det är med andra ord en villfarelse att tro att folkviljan skulle komma först. Det är snarare upprätthållandet och försvaret av demokratins spelregler som kommer i första hand. Vi kan alltså inte, genom en demokratisk process, ge mandat åt någon som vill montera ner de grundläggande demokratiska principerna. Och denne någon kan inte själv legitimera handlingar som går på tvärs med grundreglerna. Den som vill omkullkasta systemet får leta efter andra arenor och medspelare.

The Rules are No Game!

Om folket väljer en representant som, när den väl är på plats, struntar i reglerna, har denne ingen legitimitet. Det är som om någon först går med på reglerna i Monopol, men så fort brädet är uppställt hävdar att spelet redan är avgjort – då denne grabbat åt sig allt som fanns i banken.

Men om detta trots allt ändå inträffar, vad gör vi då?

Jo, vi säger åt snorungen att lägga tillbaka pengarna och bege sig upp på sitt rum och inte komma tillbaka förrän den läst på om spelets regler.

[i] ”Det utvalda folket”: Med det ”utvalda folket” avses då bland annat de som äger medborgarskap i det aktuella landet eller de som är 18 år och äldre, osv.

1 kommentar

Under Demokrati, Filosofi, Politik

Taggat som