Kategoriarkiv: USA

februari 9, 2025 · 1:27 pm

2.2. Manomani

Vad betyder ordet ”manomani”? Ja, än så länge ingenting. Men om vi ska mejsla fram ett nytt ord för att fånga något av det som pågår i världen just nu, vore det en träffande kandidat. Dels för att det påminner om monomani, en sjuklig fixering vid en enda sak, dels om megalomani, en sjuklig överskattning av den egna betydelsen.

Vad skulle då detta nyord innebära? Jo, det skulle kunna omfatta en överdriven manlig upptagenhet vid sin egen virilitet och maktposition – en fixering vid styrka, dominans och kontroll, där manlighet inte bara ses som en identitet utan som ett projekt att ständigt befästa och förstärka.

I grunden handlar det om en ”naturlig” återgång till en tid då mannen ännu satt tryggt i högsätet – vilket i praktiken betyder före 1970-talet. Men det är inte så att han efter detta årtionde någonsin riskerat att förlora sin position. Våndan ligger snarare i rädslan för att den en dag ska glida honom ur händerna.

Det räcker att se på dagens politiska landskap eller sociala medier för att förstå hur detta ”manomania” tar sig uttryck. Från världsledare som bygger sin makt på en image av obeveklig styrka till nätforum där maskulinitet reduceras till en tävling i dominans. Men vad ligger bakom denna besatthet, och varför har den blivit så framträdande just nu?

Det som ligger till grund för denna nya manlighet, ibland gränsar till en sekulär andlighet, är den vilsenhet många män upplever i en värld som rör sig i motsatt riktning. Den moderna liberala demokratin – ja, den civilisationstrend som pågått sedan renässansen och upplysningen – har gradvis underminerat den traditionella, auktoritära maskuliniteten.

Nu har vi nått en kritisk punkt där mannen – eller snarare den biologiska hanen – nästan spelat ut sin roll. I en värld där samhällets regler alltmer syftar till att begränsa den toxiska maskuliniteten och dess drifter, känner han sig utmanövrerad. Detta är en oundviklig konsekvens av att en civilisation blir alltmer fredlig, trygg och jämlik.

Inför första världskriget (1914–1918) såg vi en liknande utveckling, då man talade om fredströttheten – en känsla av leda och rastlöshet som tycktes drabba männen särskilt hårt. Många kastade sig jublande in i kriget, som om det erbjöd en väg ut ur en tillvaro där deras traditionella roll höll på att urholkas. Det fanns en rädsla för att freden i sig skulle utarma den manliga identiteten – en rädsla som idag återkommer i en annan form.

Nu tycks detta krigiska spår återigen dominera männens föreställningar om framtiden. Det är inte bara fyra män i världens mäktigaste och folkrikaste länder som börjar slå på dessa trummor – känslorna genomsyrar hela spektrumet, från de allra rikaste till de mest prekära.

Prekariatet och kapitalet möts och tar tillsammans sina första steg mot att rasera det som tidigare byggts upp. De gör det genom att utmana det som en gång ansågs vara självklart. Därmed föds en revolutionär rörelse som slår mot det gamla, även om den klär sig i nykonservativa termer.

I dag har den så kallade ”manosfären” blivit ett digitalt skyddsrum för en manlighet i kris. Men det vore en förenkling att se den som enbart en extrem rörelse befolkad av incels och högernationalister. Tvärtom har dess idéer sipprat in i mainstream genom inflytelserika profiler som Joe Rogan, Elon Musk och Mark Zuckerberg – män som på ytan representerar olika sidor av modern maskulinitet men som alla, på sitt sätt, odlar en vision av mannen som en motståndskraftig, fri och självständig figur i en värld som påstås försöka kuva honom.

Vi ser hur teknokratin, med sina fixstjärnor i Silicon Valley, rullar ut en framtid där den manliga rationaliteten ska rädda oss undan kaoset. Samtidigt ekar en annan manlig röst från den politiska arenan: kraven på en återgång till ordning, disciplin och en tid då mannen fortfarande visste sin plats i världen. Dessa rörelser kan tyckas stå i konflikt, men de förenas av en gemensam övertygelse: att framtiden måste byggas på ett manligt fundament.

Och kanske är det just där i faran ligger. Historien visar att när manligheten känner sig hotad, svarar den inte med anpassning utan med motstånd. När världen blir för trygg, för jämlik, för förhandlingsbar, då kommer alltid en ny generation av män som vill slita upp den med rötterna. Inte för att de nödvändigtvis längtar efter förstörelsen, utan för att de tror att det är där, i rasmassorna, som de kan återfinna sig själva.

1 kommentar

Under Idiokrati, Politik, USA

Taggat som , , , , , , , , , ,

februari 6, 2025 · 3:26 pm

2.1. När dumhet och okunskap tar över

Dumhet och okunskap är kanske inte riktigt samma sak, även om de ofta går hand i hand. Jag kan exempelvis vara okunnig om mycket utan att för den skull vara dum, men den som är dum är vanligtvis även okunnig. Men när dumheten och okunskapen förenas i en enda riktad vilja står dock all världens klokskap maktlös.

Vad förenar oss människor? Vad skiljer oss från andra varelser?

Det klassiska svaret är förstås vår förmåga att tänka och klokt resonera – en självbild vi burit med oss sedan urminnes tider. Vi ser oss själva som skapelsens krona, begåvade med en själ, en gnista av det gudomliga. En gåva som, enligt en av myterna, Prometeus stal från gudarna och skänkte till människorna.

Det var denna gåva som gav oss vår unika förmågor – att minnas det förgångna, skapa föreställningar om framtiden och kommunicera med andra genom tal och skrift. Med insikten om dessa förmågor gav vi oss också själva namnet Homo sapiens – den tänkande, den kloka människan. Men är det verkligen klokskapen som förenar oss?

Nej! Knappast! Snarare är det vår bottenlösa dumhet.[i] Dumheten och okunnigheten är under vissa tider mer utbredda än all världens klokskap. De återfinns i alla läger, i alla samhällsklasser – och blir som mest förödande när de förenas i en motiverad folklig rörelse – i en ochlokrati. [ii]

Som den grekiske historikern Polybius framhöll: I demokratier leds folket av de mest dygdiga medborgarna, men i ochlokratier blir massorna – de lättmanipulerade – lätt byten för populistiska ledare och demagoger. Det är dumhetens predikament. Den ser aldrig vartåt det lutar, eftersom den saknar konsekvenstänkande. Den är inskränkt eftersom den saknar utblickar. Och den uppstår och återkommer i cykler. 

Dessutom! Inte att förglömma, det som Dunning-Kruger-effekten visar: intelligenta människor antar att de är mindre intelligenta än de faktiskt är, medan de mindre begåvade tror sig vara långt mer intelligenta än de är, eftersom dessa inte har en susning om vad intelligens ens innebär.

Det som förenar människan är därför snarare vår benägenhet till dumhet, vår egoism och vår känslostyrda impulsivitet. Djur är också känslostyrda och egennyttiga – men de saknar den mänskliga dumhetens destruktiva potential. Vi skulle därför hellre ha betecknats som homo stupidus men begreppet är redan taget.[iii]

Dumheten finns nämligen bara hos varelser som  också äger förmågan att vara kloka men som av bekvämlighet avstår. Därför eftertänksamhet och tankekraft kräver att man stannar upp och tillför lite extra energi till hjärnan, till tänkandet, som Daniel Kahneman beskriver i sin bok ”Thinking Fast and Slow”.[iv]

Vad vi kan se genom historien är att människan i grunden är lat och därför hellre väljer en stor genomskinlig lögn framför en liten dunkel sanning. Vi väljer hat och missunnsamhet framför medmänsklighet, följer hellre en dåraktig massrörelse än ställer oss på tvären. Den dumme tar sin dumhet för klokskap och är därmed också dömd att med tiden snubbla.

Men klokskap existerar förstås också. När klokskapen dominerar, frodas rättvisan; när dumheten råder, urholkas den. Som Konfucius sa: När kulturen får överhanden riskerar ett samhälle att förfalla till pedanteri och stelbent byråkrati. Men när naturen och det okontrollerade får övertaget, sjunker det ned i barbari. Verklig klokskap är konsten att hålla balansen mellan dessa två avgrunder.

Vi måste kunna bygga och skydda byråkratiska institutioner som bevarar gemenskap, fred och hälsa – utan att för den skull tillåta att den byråkratiska eliten, som alltid växer fram och klamrar sig fast vid sina positioner, blir autonom. Våra demokratiska institutioner måste vara självreglerande – ett absolut krav som Yuval Noah Harari bland annat betonar i sin senaste bok, ”Nexus: A Brief History of Information Networks from the Stone Age to AI”.

I dag ser vi snarare en dramatisk motsats: först en klåfingrig överstatlig styrning av vardagslivet, sedan dumhetens uppror mot densamma. Därefter träder den auktoritäre demagogen fram och påstår sig vilja återställa ordningen.

Efter en enastående civilisatorisk utveckling följer nu ett sammanbrott där den organiserade dumheten och okunskapen höjer rösten och kritiserar dem som betraktas som kulturens redskap: eliten – offentliga tjänstemän, de som bär glasögon, bor i storstäder, arbetar inom media eller innehar akademiska titlar. I dumhetens och okunnighetens ögon blir allt det de inte förstår suspekt, något som illvilligt skapats av en elit som endast ser till sina egna intressen. Och som VP J.D. Vance nyligen sade och citerade Richard Nixon: The professors are the enemy.

Vi måste därför förstå att dumheten och klokskapen inte bara är några abstrakta substantiv att ta lätt på, utan något djupt förankrat i människan. Dumheten manifesteras i människor av kött och blod. Vissa är dumma, andra onda, några kloka – och ibland vandrar vi förvisso genom livet och pendlar mellan både klokskaper och dumheter. Inget är statiskt och inget är för evigt – inte ens våra gränslöst upplysta själar. Men varje dag är det alltid upp till oss själva att välja i vilken riktning vi ska gå.

[i] Dumhet kännetecknas av brist på förmåga att fatta kloka beslut, resonera effektivt eller förstå komplexa situationer. Dumhet innebär ofta en oförmåga att anpassa sitt tänkande till nya eller förändrade omständigheter, och kan yttra sig genom handlingar eller tankesätt som är irrationella, kortsiktiga eller oförnuftiga. Det kan också beskrivas som en brist på kognitiv förmåga eller intellektuell kapacitet, i den meningen att en person inte förstår eller tolkar information på ett korrekt sätt, vilket leder till felaktiga slutsatser eller beslut. Dumhet kan också referera till en ovilja eller oförmåga att tillägna sig kunskap eller lärdom, trots att sådana möjligheter finns till hands.

[ii] Ochlokrati, från grekiskans ochlos, folkmassa, och kratos, makt. 

[iii] Biologen och zoologen Ernst Haeckel använde termen Homo stupidos för att beteckna neandertalmänniskan.

[iv] Daniel Kahnemans Thinking, Fast and Slow beskriver två sätt att tänka:

  • System 1 – Snabbt, intuitivt och automatiskt. Det bygger på känslor och erfarenhet men är benäget för fel och kognitiva biaser.
  • System 2 – Långsamt, analytiskt och ansträngande. Det används för logiska resonemang och komplexa beslut men kräver mer energi och aktiveras sällan spontant.

Vi litar oftast på System 1, även när vi borde använda System 2, vilket leder till systematiska misstag i vårt tänkande. Något som vi kan benämna som dumhet.

2 kommentarer

Under Demokrati, Donald Trump, Elon Musk, Fascism, Idiokrati, Politik, USA

Taggat som

december 12, 2024 · 10:30 am

En perfekt storm – del 7

Ned i tankens gömda skrymslen

Den knepiga frågan som avslutade förra inlägget var om vi ägde ett språk eller om språket ägde oss. Det mest troliga svaret är nog ett både och. Å ena sidan får vi tillgång till ett språk och kan inom vissa gränser formulera oss och tänka fritt, men å andra sidan är vi fångade i ett språkbruk som sätter ramarna för vad vi kan tänka och uttrycka.

Det som exempelvis sätter gränser för vad jag kan skriva är mitt personliga ordförråd och de språkliga variationer jag kan utvinna ur detta. ”Förråd” är dessutom ett bra beskrivande ord. Men som vi vet varierar storleken på dessa förråd från människa till människa. Detta blir ett problem när vi försöker resonera kring hur människan gör eller inte gör, eller hur hon är eller inte är. Det är svårt att hitta någon typisk ”urmänniska”. Eller, uttryckt på ett annat sätt: människans minsta gemensamma nämnare är att vi går på två ben och att våra huvuden sitter högst upp. För övrigt är vi ganska olika, särskilt när vi närmar oss våra mentala kapaciteter, där den språkliga förmågan ingår. 

Ska inte sticka under stol med att det jag skriver här kan utläsas som att jag menar att det finns en liten spillra av en intelligentia (där jag själv gärna placerar mig) och därutöver en alldeles för stor skara fåordiga men nyttiga idioter.[i]

Det är en fullt rimlig läsning som jag förstår att man kan göra, men jag ber er att hålla tillbaka era ryggmärgsreflektioner ett ögonblick. Att undersöka ett fenomen kräver nämligen ibland att man tar ett steg tillbaka, kanske till och med ett steg upp, för att få en bättre överblick. En sådan blick kan då lätt framstå som distanserad, kanske till upplevas som lite von oben. Jag kommer att återvända till detta längre fram, eftersom perspektivet i sig inte lämnar mig något annat val. 

För att kort sammanfatta vad samtliga dessa försök nu handlar om: De sonderar de mekanismer som gör att vi så lätt och okritiskt tar emot och förvaltar budskap – budskap som ibland saknar grund, och i andra fall enbart syftar till att manipulera oss. Ett tydligt exempel på detta ser vi i USA:s valresultat 2024, där en uppenbar charlatan och bedragare fick ett förvånansvärt stort genomslag.[ii]Många har sedan dess undrat: hur kunde detta hända? Vad låg egentligen bakom? Det är denna fråga våra tankar måste arbeta vidare med.

Jag har bland annat noterat att det på senare tid blivit allt vanligare att ifrågasätta om demokratin verkligen är det bästa styresskicket i vår problemtyngda värld. Dessa funderingar hörs nu från många håll – både från filosofer och från vanligt folk. Det ska dock förtydligas att filosofer, förstås, också någonstans måste räknas till gruppen vanligt folk.

Det har blivit allt vanligare att uttrycka frustration över och påpeka de inbyggda bristerna i det demokratiska systemet – svagheter som gör demokratin oförmögen att fatta stora och avgörande beslut, som exempelvis om miljön eller invandring. Detta må vara sant, men denna växande osäkerhet har samtidigt skapat en spricka i de tidigare otänkbara självklarheterna, vilket har gjort det möjligt för uttalade antidemokrater att inte bara komma till tals, utan även nå makten.[iii]

Jag ser vår utveckling idag som en slags kollektiv tankeprocess som sveper över världen. Vad händer när föreställningar förändras på detta sätt? Vilka krafter får dem att ändra riktning?

De yttre skeendena är i stora drag uppenbara. Vi ser att allt fler, av olika orsaker, blivit missnöjda med vad man uppfattar som den rådande situationen. Denna iakttagelse ligger också till grund för många av de förklarande resonemang man kan höra av kunniga uttolkare idag.

När det gäller vår kollektiva förmåga till uttryck. Vi har ett ständigt bakgrundsflimmer från olika mediekanaler och röster som försöker tränga in i oss och göra oss till språkrör för olika idéer, eller få oss att konsumera vissa trender, varor och tjänster.

Vi har i bakgrunden under lång tid också en erfarenhet av en ökad globalisering, pluralism och individualisering, samt en minskning av vad som tidigare ansågs vara viktiga medborgarengagemang. Vilket påminner om den trend för narcissism och social isolering som beskrevs redan av Robert Putnam i Den ensamma bowlaren (2000)[iv] och Christopher Lasch i Den narcissistiska kulturen (1979). [v]

Vad jag därmed bara vill poängtera är att de tidstrender vi försöker förstå oss på i dag kan ha uppstått för bra så mycket länge sedan. Det är dessa tidsperspektiv vi måste ta hänsyn till, även om tankar och kulturyttringar idag sprids och får fäste allt snabbare.

Om vi ser på allt detta flimmer som ett gigantiskt moln av budskap som påverkar vårt samhällsklimat och kultur, kan vi konstatera att dessa budskap till största del består av litterära verk, filmer, språkliga attityder, jargonger, ord och bilder – sådant vi tar in och låter oss påverkas av. Det är det här vi har att arbeta med, eller snarare röra oss inom, för att återknyta till ingressen till denna text.

Redan 1976 introducerade Richard Dawkins begreppet ‘memer’, som då var tänkt som något skarpare och mer specifikt än de mer utslätade internet memes vi numer känner igen från sociala medier.[vi]

En meme, i Dawkins bemärkelse, var en idé, ett beteende eller en stil som sprids genom imitation från person till person inom en kultur. Den fungerar som en bärare av kulturella idéer och symboler som kan överföras från ett sinne till ett annat genom skrift, tal, gester och ritualer. Dessa memer kan betraktas som kulturella motsvarigheter till våra biologiska gener, eftersom de självreplikerar, muterar och reagerar på intryck.

För vissa av er börjar nu dessa texter få skarpare konturer, vilket gör att du som läsare också kommer att få en allt klarare bild av vart vi är på väg. Steg för steg.

[i] Begreppet ‘intelligentia’: ‘Intelligentsia’ syftar traditionellt på en klass av intellektuella eller utbildade eliter som formar kultur och politik.

[ii] USA:s val 2024: Detta syftar på den oväntade framgången för Donald Trump i USA:s val 2024, vilket väckte debatter om vissa mediers manipulativa roll, desinformation och urholkningen av demokratiska normer som formar den allmänna opinionen.

[iii] Frustration med demokratin: På senare år har debatten om demokratins begränsningar ökat, där vissa pekar på dess oförmåga att hantera brådskande globala utmaningar som klimatförändringar och migration. Denna trend diskuteras bland annat i How Democracies Die av Steven Levitsky och Daniel Ziblatt, som undersöker demokratins sårbarhet. Även boken ”End times” av Peter Turchin undersöker dessa sårbarheter.

[iv] Robert Putnams Den ensamma bowlaren: Robert Putnam analyserar i Den ensamma bowlaren nedgången i medborgerligt engagemang i USA, med fokus på upplösningen av traditionella gemenskapsstrukturer.

[v] Christopher Laschs Den narcissistiska kulturen: Christopher Lasch kritiserar i Den narcissistiska kulturen framväxten av en självcentrerad individualism och dess kulturella konsekvenser under senare delen av 1900-talet.

[vi] Richard Dawkins begrepp ‘memer’: Dawkins introducerade termen ‘meme’ i sin bok Den själviska genen från 1976. Han beskrev memer som enheter för kulturell överföring, liknande biologiska gener, som sprids genom imitation. Detta ursprungliga koncept skiljer sig från dagens utvattnade användning av termen inom sociala medier.

1 kommentar

Under Demokrati, Donald Trump, Fascism, Filosofi, Politik, USA

december 9, 2024 · 7:59 pm

En perfekt storm – del 6

Allt som sker, sker steg för steg 

Det finns så många hinder – och ofta är vi själva det största. Våra egna skuggor skymmer sikten för sådant som annars hade varit mer uppenbart.

Om det här låter lite kryptiskt kan det vara läge att uttrycka samma tanke på ett lite enklare sätt:

Man står oftast själv i vägen för sin förståelse av världen och det är något man måste väga in när man betraktar den.

•••

Om textens inriktning nu känns lite oklar är det inte så konstigt – jag vet det knappt själv. Men i skrivande stund, likt en skeppare vid rodret, börjar jag ana hur den här resan ska fortlöpa. Sedan måste jag också medge att jag, ju längre texten fortskrider, får en allt klarare känsla för hur den även kommer att utvecklas. Det hela sker så att säga, steg för steg, mening för mening. Och jag antar att detta även kommer att bli en av huvudspåren i denna text, själva utvecklingen av en tankegång.

Just nu fick jag ett infall att skriva om en ekorre. Men inte vilken ekorre som helst, utan den som William James ”drog fram ur rockärmen” under en diskussion med vänner på en bergsvandring. Självklart menar jag det här med ”rockärmen” inte bokstavligen – James var ingen trollkarl – det är bara ett talesätt för att han plötsligt kom på en lysande historia. *

I berättelsen beskriver han en situation där en person försöker gå runt ett träd för att få syn på en ekorre, som ständigt håller sig på trädets motsatta sida. Efter flera varv har personen fortfarande inte fått syn på ekorren. De rör sig samtidigt, bröst mot bröst, som ett dansande par. Frågan blir då: Har personen verkligen ”gått runt” ekorren, eller inte?

Vi lämnar nu William James och hans ekorre, men det han gör oss uppmärksamma på är centralt även för det fortsatta temat här.

I tidigare inlägg här under temat ”En perfekt storm” har jag diskuterat olika faktorer som kan tänkas ligga bakom dagens uppgivenhet inför det politiska systemet. Först handlade det om manlighetens vilsenhet. Därefter om frustrationen över upplevda orättvisor. Det tredje inlägget berörde det nya uppvaknandet, woke, och den starka kritik detta väckt, särskilt från högern. I det fjärde inlägget tog jag så upp myten om Babels torn och dess relevans i vår tid. Slutligen diskuterades i det femte inlägget de samverkande krafter som driver på en kaotisk samhällsutveckling. 

På liknande sätt skulle man kunna fortsätta att lista otaliga små och stora faktorer som bidrar till dagens situation. Men det skulle bli lite som i Tusen och en natt, där Scheherazade varje kväll berättar en ny saga för Sultan Shahriyar för att hålla sig vid liv. Precis som i sagan ges det inte någon gräns för de faktorer som kan skapa en perfekt berättelse. 

Vi bör förstås alltid lyfta fram de mest framträdande aspekterna, de vi behöver förstå. Men någonstans måste vi vända perspektivet och ställa en större fråga: Hur kommer det sig att alla dessa faktorer får fäste och driver en utveckling som få egentligen vill ha? Varför får vissa berättelser under vissa tidsepoker en sådan framträdande roll? 

James’ ekorrhistoria handlar om perspektiv: Vad innebär det egentligen att ”gå runt”? Är det att röra sig relativt ett objekt, eller att betrakta alla dess sidor? Svaret beror på definitionen – precis som våra konflikter ofta gör i större frågor. Världen i dag bjuder på många konflikthärdar som uppstått av mindre oenigheter än detta enkla exempel. Och kanske är det här som texten måste fortsätta: i riktningen av våra skiftande perspektiv.

För att återgå till serien En perfekt storm där texterna handlar om människans utsatthet och situationer där hon börjar formulera sina upplevelser och agerar enligt ett språkligt flöde av specifika ord. För tydlighetens skull kan man ta och exemplifiera genom att lyfta fram uttrycket ”Make America Great Again” och hänvisa till den språkliga kultur ur vilket det uppstått. 

I Filosofiska Undersökningar skriver Wittgenstein att ordens mening beror på var vi befinner oss i den språkliga labyrinten – de får sin fulla betydelse först när de placeras i ett specifikt sammanhang. Det är först när enskilda ord flätas samman med andra som de bildar en mening, både språkligt och innehållsmässigt. Ordet ”mening” i sig är ett exempel: dess betydelse blir tydlig först genom den kontext det används i, precis som här. **

Vi skulle här kunna säga att vi troligen resonerar och agerar efter det ordkonglomerat vi råkar befinna oss i. Man kan se det som om vi har tillgång till ett begränsat antal ord, klossar med specifika former och färger, och kan därför inte bygga något vid sidan av vad dessa kan åstadkomma. Vår förståelse av världen begränsas av våra språkliga uttryck. Det vi inte kan uttrycka kan vi heller aldrig förstå. Och därmed följdriktigt: det vi inte förstår kan vi inte heller uttrycka. 

Om nu någon tycker att texten börjar luta för mycket åt det filosofiska hållet, vill jag bara förtydliga: för att förstå en mekanism räcker det inte att bara se dess effekter – man måste också titta på vad som får den att fungera i grunden.

Med andra ord: håll ut! Den här texten kommer bara att ta dig en nivå under ytan och filosofiska reflektioner behöver inte alltid vara outhärdliga. Ibland leder de också till klarhet, men de kan förstås lika gärna hamna i totalt mörker. Och här kommer du in, kära läsare: det är du som måste väga det som sagts och bedöma dess relevans. För det är du som ansvarar för vilka ord och tankar du tar till dig och sedan förmedlar vidare.

Men är det verkligen så? Är det vi som äger språket, eller är det språket som äger oss och styr vårt tänkande? Denna centrala fråga måste vi dock bära med oss vidare till nästa avsnitt i den här serien om En perfekt storm för just nu kan jag ana en viss hjärntrötthet.

*William James (1842–1910), en framstående amerikansk filosof och psykolog, använde berättelsen om ekorren för att illustrera filosofiska frågor kring perception och språk.

**Ludwig Wittgenstein diskuterar i Filosofiska Undersökningar (1953) hur ordens betydelse formas av sammanhanget där de används. Hans begrepp ”språkliga spel” är centrala i förståelsen av hur språket påverkar vårt tänkande.

1 kommentar

Under Filosofi, Logos – Ord – Språk, Pragmatik, Pragmatism, Relativism, USA

Taggat som

december 2, 2024 · 9:38 am

En perfekt storm – del 4

”Låt oss därför gå ner och skapa förvirring.”

Det här är ytterligare ett försök att lägga till en bit i våra förståelser av vad som händer runt omkring oss i dag. Men precis som i ett kalejdoskop, skapar varje vridning nya bilder och mönster, där allt till slut faller på plats och hittar sin egen logik. Den gamla grekiske filosofen Herakleitos påminde oss redan för över tvåtusen år sedan om en viktig iakttagelse: vår förståelse av verkligheten, och våra försök att fånga skeenden med ord, är alltid begränsade – eftersom allt förändrades, i ett ständigt flöde.

•••

Ungefär samtidigt som Herakleitos gjorde sin upptäckt nedtecknades en helt annan historia som berättade att ”Hela jorden hade samma språk och samma slags ord.” Och människorna sade till varandra: ”Låt oss bygga en stad, med ett torn som når ända upp i himlen. Vårt namn ska bli känt, och vi slipper vara skingrade över hela jorden.”*

Det var en tid då språket enade människan, men redan här anas en rörelse mot en annalkande splittring – en berättelse som känns förvånansvärt aktuell. Vårt gemensamma språk, våra värderingar och den enhet som en gång förenade oss börjar nu återigen brytas – språkligt, kulturellt och till slut även ontologiskt.**

Som en framtida profetia speglar den gamla bibliska berättelsen våra egna farhågor: att det som förenar oss – språk, teknologi, kultur – också kan bli det som driver oss isär. Berättelsen är inte bara ett minne av det förgångna, utan också en påminnelse om att historien kan upprepa sig.

Enligt berättelsen steg Herren slutligen ner till jorden för att se vad människorna hade åstadkommit. När han såg deras verk, sade han: ”De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara en början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig.” Resultatet var uppenbart inte vad han hade väntat sig – att människan skulle utvecklas till den grad att hon tycktes klara sig utan sin skapare.

Det här är alltså berättelsen om Babels torn – ett symboliskt bygge där människorna, I den vanliga tolkningen, reste ett monument över sitt eget högmod. De ville nå ända upp i himlen, men deras ambitionen väckte Herrens vrede. Han valde därför att skapa splittring och förvirring genom att slå sönder deras gemensamma språk, och med det föll även deras torn samman. På så sätt blev Babels torn också en symbol för både människans drivkraft och hennes hybris – en påminnelse om hur lätt strävan efter storhet kan vändas till fall.

Det här är en berättelse som rymmer många lager av tolkning. I dag kanske man inte i första hand ser det som att det är Herren som skingrar vår gemenskap och förståelse, utan snarare vi själva. 

Men i denna gamla bibliska berättelse vilar också en annan, ofta förbisedd, tolkning. Det är berättelsen om en civilisation som nått en sådan höjd av mänsklig uppfinningsrikedom och kulturell finess att den ställts över naturen. Den rymmer också en hyllning till människans förmåga att bygga, forma och förändra världen omkring sig.

Babels torn kan därför också tolkas som en symbol för humanismens födelse – en tid då människan vaknade till insikten om sitt eget ansvar för hur hon väljer att leva tillsammans. Befriade från de gamla gudarna stod hon inför utmaningen att skapa sina egna normer och värderingar, att bygga strukturer och organisationer som kunde stödja ett samhälle präglat av rättvisa och jämlikhet. Det är också vad tornet kan berätta för oss.

Men också att övergripande idéer alltid kräver också en struktur för att förverkligas. I berättelsen om Babel blir tornet en symbol för den hierarkiska ordningen – där eliten i toppen av byggnaden, med utsikt över samhällets bas, fattade beslut för det stora flertalet. Här börjar sprickorna nu visa sig.

För de där nere upplevs de där uppe som avskärmade, utan förståelse för verkligheten på marknivå. Samtidigt ser de där uppe ner på folket som oförmögna att förstå helheten. Språket mellan dem bryts ner, och en allt djupare klyfta uppstår. Till slut talar de olika språk eller samma språk men med skilda innebörder.

När avståndet mellan makten och folket blir för stort, ökar risken för att en civilisation som strävat för högt ska kollapsa under sin egen tyngd. Det är inte bara folket som känner frustration – eliten, med sina rikedomar och privilegier, blir också likgiltig inför vad som sker längre ner. Det är denna dubbla dynamik som till slut får tornet att rasa.

Babels torn påminner oss om att människans strävan efter förfining, om den förlorar sin förankring, riskerar att leda till splittring. Det är en berättelse om ambitioner och förfall, en varning och en hyllning till mänsklighetens oändliga potential – och dess begränsningar. Och det är förstås en berättelse som talar direkt till oss i dag.

* Första Mosebok 11:1-9 ** Vad vi uppfattar som verkligt.

1 kommentar

Under Demokrati, Donald Trump, Fascism, Humaniora, Jämlikhet, Kulturdebatt, Liberalism, Politik, USA

Taggat som

november 27, 2024 · 10:43 am

En perfekt storm – del 3

Den vakna sanningen

I tredje delen av ”En perfekt storm” handlar det här om ”woke”. Varför väcker det så starka känslor? Och hur har en rörelse för jämlikhet & rättvisa kunnat bli så kontroversiell att den hotar att bryta sönder en hel världsgemenskap?

•••

Begreppet ”woke” har under de senaste åren hamnat i centrum för en politisk retorik som ibland har fått närmast globala proportioner och följder.

”Stay woke” användes ursprungligen som en uppmaning att vara medveten och vaksam mot förtryck och orättvisor. Idag används det ofta nedsättande, för att beskriva någon som uppfattas som överdrivet politiskt korrekt eller fokuserad på minoriteter, miljön eller social rättvisa.

Högern har gjort detta ”woke” till ett effektivt slagträ, som används för att slå mot all form av progressiv (vänster-)politik och det som uppfattas som överdriven politisk aktivism. Men även den liberala demokratin i sig har fått sig en rejäl släng av sleven.

I presidentvalet i USA 2024 blev motviljan mot allt som associerades med detta ”woke” en fråga av sådan omfattning att den kanske till och med påverkade valutgången. Samtidigt ser vi hur auktoritära ledare världen över använder ”woke” som ett varnande finger, där det framställs som symbolen för det västerländska förfallet – feminiserat och perverterat.

Men vad är det då i detta nygamla ”uppvaknande” som känns så obehagligt och skrämmer så många människor?

Om vi alla skulle sätta oss bakom John Rawls så kallade ‘okunnighetens slöja’, skulle få vilja hamna i en position där kön eller etnicitet innebär marginalisering och förtryck. Ingen skulle frivilligt välja att leva i ett repressivt samhälle utan friheter och med ständig osäkerhet. Varför är det så?

Bakom en sådan okunnighetens slöja skulle troligtvis de flesta istället välja att vara just ”woke”. Ändå sprids idag ett världsomfattande hat mot denna ideologi, en ideologi som många i grund och botten kanske skulle föredra. Vad är det som gör att så många ryggar tillbaka? Och kastar ut barnet med badvattnet?

Vad är det med denna wokeism som skapat så mycket skav att så många är villiga att äventyra den liberala demokratin? Varför får denna motrörelse helt vanliga människor att se rött och börja luta sig så starkt högerut? Detta kan vara en av vår tids viktigare ödesfrågor.

Ett möjligt svar kan vara att wokeismen uppfattas ha tagit våra liberala friheter några snäpp för långt. Att den, i sin iver att rätta till orättvisor, trampat på minor som kanske borde ha undvikits. Samt att den försökt pådyvla majoriteten tankar och värderingar som många inte känner igen sig i. När fokus lagts på att ge likabehandling till en rad minoriteter, kan majoriteten – trots sina egna olikheter – enas kring ett gemensamt avståndstagande: Det där handlar inte om oss. Sådana är inte vi.

Om grupper som bara representerar några få procent av befolkningen får oproportionerligt utrymme i filmer, nyheter och populärkultur, kan den stora massan börja känna sig alienerade och främmande inför det som inte speglar deras egna liv. 

Som den antike filosofen Herakleitos en gång uttryckte: ”Hundar skäller på det de inte känner igen.” Och så är det ju. I grunden för vår mänsklighet finns ett primitivt djur som alltid är vaksamt mot det okända. Dessa instinkter kan en civilisation kanske dämpa – men aldrig utrota.

När civilisationer utvecklas når de förr eller senare en gräns där inte alla längre ryms. En kulturell utveckling innebär att vissa lämnas bakom; de som inte har råd, de som nöjer sig med det enkla, de som saknar tillräcklig utbildning eller som har intresset riktat mot det mer naturnära. Oundvikligen leder en kulturell utveckling till att en stor skara människor stannar kvar vid basen medan den kulturella eliten klättrar allt högre, tills dess spets blir så smal och finlemmad att den svajar lätt i vinden.

1 kommentar

Under Demokrati, Fascism, Feminism, Jämlikhet, Liberalism, Politik, Upplysning, USA

Taggat som , ,

november 24, 2024 · 1:17 pm

En perfekt storm – del 2

Missnöjets vinter. 

En perfekt storm uppstår aldrig av en enskild händelse – det krävs att flera omständigheter sammanfaller. I det föregående inlägget låg fokus på mannens längtan efter att allt ska återgå till det normala. Denna gång handlar det om det missnöje som spirar ur känslan av orättvisor – en gnagande känsla som, om den ignoreras, har potential att störta även de mäktigaste imperier. 

––––––––––––––––

Känslan av missaktning och orättvisa är kanske främmande för många, men när den väl slår rot kan den kännas som en fråga om liv och död.

Denna känsla, den som kallas ressentiment, präglas av en bitterhet som bottnar i upplevda misslyckanden. Frustrationen riktas inåt, samtidigt som individen söker tröst genom att lägga skulden på yttre faktorer – ett sätt att rättfärdiga sig själv genom att peka på omständigheter utanför den egna kontrollen. Samtidigt ska det inte förnekas att yttre skeenden spelar en avgörande roll i att skapa och förstärka denna känsla av inåtvänd bitterhet.

Det finns flera konkreta orsaker bakom dagens utbredda missnöje och känslan av orättvisa, särskilt i USA. En stor del av befolkningen där har exempelvis inte upplevt någon reell löneökning sedan mitten av 1970-talet, samtidigt som andra blivit avsevärt rikare. Inkomstklyftorna har vuxit sig så stora att de blivit allt svårare att hantera känslomässigt för dem som är ställda utanför. Försöken att övertyga denna grupp om att ekonomin i stort går bra möts därför sällan av någon förståelse.

En tredjedel av USA’s befolkning upplever ekonomin som ”Poor” och bland dessa röstade 87% på Trump i valet 2024. Rött. (NBC NEWS Exit Pools)

Den vånda som därför drabbat de mest utsatta i USA bottnar i känslan av att under lång tid ha fått det sämre än tidigare generationer, särskilt jämfört med föräldrarna. Detta beror till stor del på begränsad tillgång till högre utbildning, samtidigt som arbetsmarknaden ställer allt högre krav på kunskap och kompetens. Sammantaget har detta resulterat i en bristande tillit till systemet och en växande hopplöshet inför framtiden.

Att just den här gruppen inget har att förlora på att en clown tar över det högsta ämbetet och säger sig kunna rensa upp i det politiska träsket, är inget uppseendeväckande. För dem spelar det inte längre någon roll hur extrema de politiska budskapen är eller hur vettlösa utnämningarna nu blir; de vill bara se förändring och samtidigt återfå hoppet om en framtid för sig själva och sina barn.

Parallellt med detta har även ett missnöje uppstått hos den grupp som, trots lång utbildning och stora ambitioner, inte hittar en väg fram till toppen. Det är personer som trodde på en ljus framtid men som upptäcker att det inte finns plats för fler på toppen, eftersom antalet positioner där är begränsat. Ett fenomen som just kännetecknas av vad som kallas ”en överproduktion av aspirerande eliter”. 

När dessa två grupperna möts i sina upplevelser av att ha blivit förminskade, menar vissa forskare att möjligheterna för en perfekt storm är i antågande. **

Kort sagt, stora inkomstskillnader, förlorad framtidstro, upplevd missaktning och en överproduktion av högutbildade har skapat förutsättningar som driver dagens missnöje. Detta gäller nu främst USA men även i andra västländer kan man förutspå en liknande utveckling. 

Detta är dock bara några av de mer grundläggande krafterna som driver dagens samhällsutveckling. I kommande inlägg kommer jag att utforska ytterligare faktorer som bidrar till den alltmer komplexa situationen. Det gäller att försöka hitta sambanden utan att för den skull tro sig kunna rädda världen. 

Syftet med dessa inledande inlägg är att skapa en grund för ett resonemang som, förhoppningsvis, längre fram kan leda till något som går bortom det enkla och alltför självklara.

** Peter Turchin, End Times. Elites, Counter-Elites and the Path of Political Disintegration. En forskargrupp under ledning av Turchin förutspådde skeendena I USA för över 10 år sedan.

3 kommentarer

Under Donald Trump, Elon Musk, Fascism, Jämlikhet, Makt och Rädsla, Politik, USA

Taggat som