Visst, vi kan alla vara giriga…
Girigheten kan ta sig många uttryck. Men själva formeln ser ut att vara den samma.
Som en av de sju dödssynderna handlar det om en ständig hunger efter mer och att aldrig riktigt få nog.
Precis som draken Favner i Eddasagorna som girigt ruvar på sitt berg av guld utan att ha någon användning för det. Girighet är att vilja ha mer än vad man egentligen själv kan smälta.
Kung Midas var en berömd girigbuk och Joachim von Anka och männen på Wall Street är giriga. Det vet vi! Det är lättare att se vad girigheten är genom att hänvisa till sådana mytologiska karikatyrer för girighet.
Men frågan är om alla dessa abstraktioner verkligen ger en bra bild av girigheten eller om detta snarare bara är ett försök att hålla girigheten på behörigt avstånd från oss själva?
För är egentligen inte även den pensionär girig som har pengar på banken men som nu beklagar sig över att vara tvungen att betala höjd avgift för färdtjänsten?
Eller den väl avlönade politiker som inte kan låta bli att ansöka om ytterligare ett bidrag för att få några extra kronor i plånboken?
Eller den nation som belånar sitt land långt över sin betalningsförmåga för att sedan låta pengarna drissla ned över sina allt trognare undersåtar?
…men det finns givetvis de som är mer giriga än andra.
Och är inte de undersåtar (offentliganställda) giriga som när statskassan sinar, går ut i vilda strejker för att få behålla sina privilegier (se DN-debatt 20111202?
Drifterna är strukturellt de samma i alla läger, i alla inkomstskikt, inom alla sociala grupper – alla vill vi ha lite mer för att säkerställa vårt relativa välstånd.
Men när vi vanligtvis tänker på denna girighet görs den alltså istället stor och avlägsen. Den handlar ju sällan om oss själva, utan alltid om dom där andra, girigbukarna, de omättliga roffarna som inte förmår rätta mun efter matsäcken, skottar, smålänningar och judar – snåla och giriga allihopa.
Vad jag menar är att det nog kan vara så att vi alla drivs av ett visst mått av så kallad girighet men att vi då gärna hellre betraktar det som ett rationellt och måttfullt säkerställande av den levnadsnivå vi vant oss vid. Men det gör ju inte saken bättre!
Den mätande människan 