8. Den tolvfaldiga vägen till en bättre förståelse av saker och ting

En väg – inte till upplysning, utan till en skarpare förståelse av hur vi talar, mäter och formar vår värld.

I denna Substack-serie om den tidiga sofistiska generationen har jag försökt utmejsla några av deras mest framträdande egenheter.

De navigerade i en värld där en ny syn på människans plats i världen livligt diskuterades och där de tidgare sanningarna började ifrågasättas. För att hantera denna osäkerhet utvecklade de metoder och resonemang som gjorde det möjligt att analysera och diskutera komplexa frågor, snarare än att enbart söka slutgiltiga svar. Genom att lyfta fram verktyg för språkbruk, mått och omdöme erbjöd de en slags kompass för att orientera sig i denna nya föränderliga verklighet.

Det här är ett försök att visa hur deras idéer påverkade samtiden och varför de fortfarande är relevanta idag. Perspektivet var giltigt då, och är det fortfarande eftersom vi människor inte nämnvärt har förändrats.

Vi börjar med ordet – Logos
Logos syftar här på ordet eller talet som en grundläggande princip för tänkande och kommunikation, något som stod i centrum för sofisternas tankevärld.
I grunden för deras syn på världen ligger de heraklitiska tankarna – att ord är som små byggstenar och att deras placering och betydelse är kontextberoende, vilket gör att våra tankar och slutledningar till stor del blir avhängiga av språket och dess olika funktioner.

Eftersom språket enligt sofisterna var avgörande för vårt sätt att tänka, blev också undervisningen i retorik och argumentation central för deras pedagogik. De tidiga sofisterna, särskilt Protagoras, betonade vikten av utbildning och personlig utveckling. De menade att människan genom träning kunde förbättra sin förmåga att resonera, tala och övertyga andra.

Antropos Metron
Protagoras är kanske mest känd för sitt påstående att ”människan är alltings mått”, vilket betyder att vår förståelse av världen formas av våra egna erfarenheter och perspektiv. En idé som med tiden blivit en filosofisk och ontologisk knäckfråga som gäckat tänkare allt sedan dess.

Protagoras ståndpunkt innebar en radikal utmaning för senare tiders filosofers försök att finna objektiva eller eviga sanningar.

Homo mensura-satsen blev på så vis den utgångspunkt ur vilken den filosofiska traditionen uppstod – fast mer som en reaktion än som en utgångspunkt man ville bära vidare. För att överhuvudtaget ha ett självberättigande har filosofer sedan dess vänt sig mot Protagoras sats och med stor trosvisshet hävdat att den är självmotsägande.

Men vid tidpunkten för dess framträdande lade denna idé grunden för den sofistiska rörelsen och för ett helt nytt sätt att betrakta samhälleliga och språkliga normer. Dessa var inte, som man tidigare trott, nedskrivna i hälleberget utan snarare föränderliga och förhandlingsbara. I centrum för denna sofistiska rörelse stod synen på människan – som mått, tolkare och skapare av mening i världen.

Nomos vs. Physis
Med insikten om att det var man själv i egenskap av människa som skapade myter, sägner, traditioner och lagar blev det naturligt för dessa tidiga intellektuella att göra skillnad mellan det som var skapat av människan och det som var av naturen. Denna distinktion mellan kultur och natur kom då att benämnas nomos och physis. Nomos stod för lag och sedvänja, physis för naturen.

Genom att identifiera vad som hör till människans värld och vad som tillhör naturen öppnade sofisterna för en kritisk reflektion över våra normer och institutioner – och därmed lade de grunden för en mer dynamisk syn på både kunskap och samhällsliv. Det är i detta sammanhang som Protagoras yttrar, eller mer sannolikt skriver ned den där meningen som kom att förändra hans liv:

’Om gudarna kan jag ingenting veta med visshet, om de finns eller inte finns. Ty många hinder står i vägen för en sådan kunskap – frågans egen dunkelhet och det mänskliga livets korthet.’

Hettôn & Krêittôn
Eftersom varken språk eller våra lagar och värderingar var förankrade i någon högre verklighet följde att våra utsagor aldrig riktigt kunde betraktas som sanna eller falska i absolut mening, utan snarare bör förstås som omdömen.

Av denna anledning menade Protagoras att det skulle vara mer fruktbart att betrakta dessa omdömen som svagare (hēttôn) eller starkare (kreittôn) snarare än som absolut sanna eller falska. En starkare utsaga är ett påstående som står sig väl vid granskning, har goda argument – och, icke att förglömma, har gjorts av någon som tillägnat sig hög kompetens i den aktuella frågan – en tidig antydan till en meritokratisk syn på vem som bör få tolkningsföreträde.

Osäkerhet kring gudarnas existens och möjligheten till absolut kunskap speglar här en djupare skepticism som genomsyrade sofisternas tänkande. Istället för att söka universella svar betonade Protagoras vikten av en öppen och förhandlande hållning, där olika perspektiv ständigt fick mötas och utmanas.

Dissoi Logoi och Antilogoi
Centralt i deras syn på retorik var att man systematiskt skulle pröva motsatta ståndpunkter. Dissoi logoi – ”dubbla argument” – betyder att det i varje fråga finns minst två sätt att resonera; antilogoi är själva övningen: att låta ett påstående möta sin motsats. Genom att ställa rätt mot orätt, nytta mot skada, starkare skäl mot svagare, tvingas man pröva både påståendens hållbarhet och den egna positionen.

Man kan likna det vid en triangulering: först när minst två motriktade ”mätpunkter” har prövats kan man börja avgöra styrkan i ett påstående. Metoden var inte tänkt att relativisera olika påståenden, så som flera tolkat det, utan för att förfina omdömet – att se när ett argument verkligen är bättre än ett annat, när en utgångspunkt är just starkare än det som förefaller vara svagare.

Detta sätt att arbeta med motsatser utgjorde en betydande del av det som senare kom att kallas den sokratiska dialogen: ett prövande samtal där begrepp testas, motsägelser blottläggs och deltagarna tvingas omformulera sina ståndpunkter.

Elenchus
Den dialektiska metoden, där vi systematiskt utforskar motsatta ståndpunkter och argumenterar från flera perspektiv, är det som senare kom att kallas elenchus – prövning genom frågor – och kan sägas ha lagt grunden för vad som senare blev känt som den sokratiska dialogen. Genom att låta olika synsätt mötas och utmanas i samtal skapas ett levande tankeutbyte där insikter och förståelse växer fram snarare än att färdiga svar presenteras.

Metoden har överlevt till vår tid framför allt för att den tidigt tillskrevs Sokrates och därmed blivit känd som den sokratiska dialogen. Men i själva verket passar metoden långt bättre in på Protagoras dialektiska hållning, och i Diógenes Laértius bok Om berömda filosofers liv, åskådningar och kärnfulla yttranden kan vi läsa att: »Protagoras uppfann den metod som vi i dag känner som den sokratiska«.

Orteopeia – Orthos Logos – Technē tōn logōn
Vikten av att kunna hantera språkbruket och upprätthålla språkets betydelser och funktioner genomsyrade också deras verksamhet. Hos Protagoras dyker detta fram redan i titeln på ett nu förlorat verk, Orthoepeia – ”det korrekta språket” – där fokus med stor sannolikhet låg på hur ord ska användas rätt, både i böjning, ordval och betydelse.

Man talade också om orthos logos som kravet på ett korrekt och väl avvägt språkligt uttryck – ett tal som inte bara är grammatiskt riktigt utan också ”håller” inför kritisk prövning. Orthoepeia syftade mer konkret på den språkliga renheten: att kunna skilja närliggande ord åt, undvika sammanblandningar och använda uttryck på ett sätt som motsvarar deras innebörd.

Med technē tōn logōn avsåg man själva hantverket – den tekniska förmågan eller skickligheten i att hantera språket: att bygga upp argument, disponera ett tal, variera stil och rytm så att orden faktiskt får verkan i domstolen, i folkförsamlingen eller i undervisningen. För sofisterna var språket därmed inte bara ett neutralt redskap, utan den centrala teknik genom vilken människan orienterar sig i världen, vinner gehör och skapar politisk verklighet.

Areté
Areté  betyder excellence eller förträfflighet – framför allt när det gäller konsten att vara bra på att hantera alla dessa egenskaper och metoder som vi rört vid här – och därigenom konsten att vara människa. I antiken syftade det inte främst på moral eller dygd i snäv mening, utan på utvecklandet av relevanta förmågor i relation till ett visst syfte. En hopphästs areté ligger i dess förmåga att hoppa, en talare eller politiker i att tala klart, bedöma situationer rätt och handla träffsäkert i det gemensamma livet.

För sofisterna var areté  ett relationellt begrepp: vad som räknas som något ”bra” kan inte mätas mot någon upphöjd standard utanför vår kontroll, utan endast mot mänskliga mått – anthropos metron – och konkreta situationer där vissa sätt att tala och handla visar sig fungera bättre än andra. Areté är därför varken en privat känsla eller en medfödd egenskap, utan något som kan läras, övas och prövas offentligt.

När Platon och Aristoteles senare omtolkar detta begrepp förskjuts tyngdpunkten mot en mer abstrakt dygd som anses sann oberoende av sammanhang. Därmed går mycket av begreppets ursprungliga rörlighet och praktiska skärpa förlorad.

Kairos – Panta Rhei – Topos
I den föregående kortessän stötte vi på betydelsen av att förstå vad ett språkligt landskap är – topos, att kunna greppa de rätta tillfällena – kairos – och slutligen panta rhei – insikten om förändringsprincipen. De här tre hänger tätt samman.

Om världen är i rörelse, panta rhei, betyder det att varken situationer eller betydelser står stilla. Vi förhåller oss hela tiden till ett rörligt flöde av händelser, ord och tolkningar. Ett topos är då inte en fast punkt, utan snarare en terräng: ett visst problemfält, ett tema, en språklig miljö där vissa argument och perspektiv blir möjliga, medan andra hamnar utanför. Att förstå ett topos är att veta var man befinner sig – vilken sorts fråga man rör sig i, vilka motsägelser som är aktiva, vilka ord som biter.

Kairos är i sin tur känslan för när någonting kan sägas eller göras med verkan i just denna terräng och just detta flöde. Det räcker inte att ha ett ”bra” argument i abstrakt mening; det måste också fällas vid rätt tillfälle, i rätt sammanhang, mot rätt motståndare.

I en värld där allt flyter, där panta rhei är grundvillkoret, blir topos det rum där vi orienterar oss och kairos den punkt där vi griper in. Tillsammans bildar de en praktisk karta över hur människan, med begränsad överblick, ändå kan navigera, tala och handla någorlunda klokt i ett ständigt föränderligt landskap.

Ett sammanflätat ramverk av inre förmågor
Om vi lägger alla dessa element bredvid varandra framträder en struktur som speglar människans inre förmåga att hitta sin plats i en komplex verklighet.

Satsen att människan är alltings mått (Antropos Metron) vilar på en förförståelse av logos – en språklig värld där ordens användning formar vad vi överhuvudtaget kan mäta. Bedömningen av svagare och starkare utsagor (hēttôn och kreittôn) förutsätter både detta språkmedvetande och insikten om att normer är konventionella snarare än huggna i sten (Nomos vs. Physis).

Härifrån följer behovet av att lära sig hantera dissoi logoi och antilogoi, att odla orthos logos och technē tōn logōn som ett hantverk. Vi rör oss alltså i en väv av ömsesidigt betingade förmågor: först när dessa delar av mänsklig areté drar åt samma håll – språkmedvetenhet, måttstockar, omdöme, dygd – blir det möjligt att orientera sig i de rörliga landskapen (topos), där allt flyter (panta rhei), och ibland vara på rätt plats vid rätt ögonblick (kairos).