Månadsarkiv: december 2025

Ett inlägg i tiden – enbart för förryckta försvarare av en antik idé 

Har du någonsin fått höra att ”du är så skeptisk”? Ta det då hädanefter som en uppskattning av ditt fria och prövande sinnelag. För det är inte alla som har förmågan och modet att ställa sig på tvären. För människan är i grunden mest en härmapa som helst bara gör vad andra gör. 

De som hotas av prövande tankar är förstås först och främst de som står bakom en orubblig tro på något som inte får äventyras; en tro på sig själv, en suverän, den rätta moralen, det upphöjda tänkandet eller nationens unikum. Och ju högre luftslott man lyckats bygga upp – desto större upplevs förstås hotet från varje ifrågasättande.

Det är viktigt att komma ihåg att den liberala idén bygger i mångt och mycket på att även de kritiska rösterna ska få höras; att olika erfarenheter och tolkningar fritt kan ge uttryck för både vördnad och skepsis.

Denna hållning, som i viss mån ligger till grund för den västerländska civilisationen, är nu dock starkt hotad av en ny slags romantisk dogmatik som utvecklats i syfte att åter stadfästa en serie absoluta sanningar. Sådana ”sanningar” har nu uttryckts offentligt i ett nytt säkerhetsdokument från Vita huset, kallat ”National Security Strategy”.

Det går inte att komma runt det faktum att detta dokument försöker vända även på de värden som väst länge haft som ideal vilket även medför att de humanistiska dygderna i praktiken nu överges. I stället talar man i dokumentet om upplysningens ideal som mer eller mindre orsaken till vår ”civilisational erasure” och uppmanar till ”cultivate resistance” mot detta arv som i stort utmålas som centrala orsaker till Europas förfall. Det som angrips på bred front är själva den Europeiska renässansidén – där dessa dygder återväcktes – och den påföljande pånyttfödda upplysningstanken. 

Det är dessa ideal man nu i Machiavellisk anda vill underminera – och eftersom majoriteten av befolkningen nu dessvärre blivit såväl historielösa som okunniga – genom ett medielandskap och ett utbildningssystem som inte längre ger verktyg för kritiskt tänkande – tas denna nya linje emot utan alltför mycket gny och gnäll.

Skepsis och relativism har alltid varit bärande inslag i den liberala idéns självförståelse, men betraktas nu ur detta dokuments perspektiv som något misstänkt och depraverat. Allt som påminner om relativism, pluralism eller som man gärna skriver, ”woke”, utmålas som ett hot mot den egna suveräniteten, säkerheten och den önskade maktordningen. Dokumentet utgör en tydlig markör för en förändrad tidsanda.

I ett klimat där en statlig säkerhetsdoktrin vill spika fast en enda tolkning av verkligheten blir den pyrrhonska idén om epochē – att tillfälligt lägga ned sitt omdöme – inte bara ett antikt kuriosum utan en nödvändig motrörelse. Att lägga ned sitt omdöme innebär dock inte att stå utan omdöme – utan att finna ett starkare och bättre.^[i]

Och det var väl för övrigt hit jag ville komma efter denna lilla omväg till dagens absurditeter: det är utifrån suveränens perspektiv som den negativa bilden av skeptikern formulerats, då denne alltid pekats ut som motståndare, kättare, gudsförnekare eller landsförrädare.

Att vara skeptiker utifrån ett skeptiskt perspektiv handlar snarare om intellektuell noggrannhet och mental hygien. 

Med tanke på människans beskaffenhet, hennes maktsträvanden och hennes förmåga att konstruera berättelser om allt mellan himmel och jord är det närmast en nödvändig mental faktor att kritiskt kunna syna varje tendens till rigida övertygelser och budskap och att våga gå emot föreställningar som inte blivit prövade. Det är skeptikerns roll i ett fritt samhälle.

Sextos Empirikos skriver i Pyrrhonska utkast att det finns de som menar sig ha funnit sanningen – sådana som Aristoteles, epikuréerna, stoikerna och flera andra – medan skeptikerna fortsätter söka.

Dessa kallade sig därför också för just ”skeptikoi”, vilket betyder de som fortsätter ställa frågor, de som fortsätter med sina undersökningar – i skarp kontrast till dem som slutat leta, det vill säga dogmatikerna.

Det har förstås alltid funnits olika slag av skepsis. Det går att tvivla på en rad olika saker; på gud, på religionen, på staten, på sina sinnen, på förnuftet, på vetenskapen, på liberalismen – på förklaringar man inte finner tillräckligt trovärdiga. På så vis kunde också en rad olika tankeriktningar ändå samlas i en slags gemensam skeptisk tanketrend som låg i tiden – trots att deras skepsis inte alltid sammanföll eller riktades mot samma saker.

Skepticismen blev under en period så framgångsrik under antiken att den till och med kom att prägla självaste Platons akademi under några århundraden. Denna inriktning tog sin början med Arkesilaos från Pitane, som även utvecklade en metod för att tanken inte skulle fastna i godtyckliga föreställningar.

Denna metod kallades för epochē och innebar att man, åtminstone i vissa tolkningar, tillfälligt lade ned sitt omdöme i frågor där läget var osäkert. Man gjorde en epochē ungefär som när man gör en rockad i ett schackspel: man gör ett avbräck som sätter en ny spelplan, man backar några steg för att pröva det man tidigare tagit för givet – inte för att ge upp spelet, utan för att se ställningen på nytt. Och man hör här ett tydligt eko av Protagoras uttalande om gudarna som han formulerade några hundra år tidigare, där han helt sonika gör just ett sådant drag – en epochē:

”Om gudarna kan jag ingenting veta med visshet, om de finns eller inte finns. Ty många hinder står i vägen för en sådan kunskap – frågans egen dunkelhet och det mänskliga livets korthet.”

En liknande hållning hörs också i följande ord av Sextos Empirikos, som beskriver hur vi måste röra oss i en värld fylld av osäkerhet – vilket är ett prövande anslag som vi långt senare också möter hos Michel de Montaigne i dennes försök att mäta tillvaron:

«Jag säger nu inte att det verkligen förhåller sig på detta sätt, utan framför bara hur saken ter sig för närvarande.»

Skepticismen har dock alltid drabbats av samma mothugg från dogmatiskt håll som tidigare också sofisternas relativism: om man är skeptisk till allt bör man, sägs det, vara konsekvent och då också vara skeptisk till sin egen skepsis. 

Detta motargument har genom historien varit en vanlig – och för en skeptiker oerhört tröttande invändning. Man har även från rationalistiskt (läs filosofiskt) håll betraktat detta som den slutgiltiga vederläggningen av såväl skepticism som relativism och givet den beteckningen ”peritropen”.

Med anledning av denna peritrope – som då anses omkullkasta allt tal om skepticism och relativism – har jag funnit en liten sentens i Sextos Empirikos Pyrrhonska utkast som särskilt fångat min uppmärksamhet i just detta sammanhang. Mitt i texten flammar plötsligt något till liv:

»Men även den som förnekar att allt är relativt, bekräftar ju själva att allt är relativt, genom sitt motstånd mot oss visar de, att själva satsen ”allt är relativt” står i relation till oss och att den alltså inte är absolut.«

Det handlar här nästan ordagrant om den tankeutväxling som resulterade i min egen erfarenhet av den ”brandfackla” jag tidigare drabbades av och skrivit om.^[ii]

Det Sextos dock inte gör här i denna strof är att dra ut tankegången till sin spets och vända den mot kritikerna. 

Vad han mycket väl kunnat lägga till här är en slutgiltig knock-out på varje dogmatiskt anspråk: ”Ni som förnekar att allt är relativt bekräftar genom er tvärsäkerhet bara det ni avser att förneka: att varje sanningsanspråk står i relation till dem som framför det.”

Nu sa Sextos förstås aldrig detta – men nu är det i varje fall sagt här av mig. Platon anade nog detta när han kallade den sofistiska retoriken för en hydra – hugger man av ett huvud växer det snart ut två. Vi får hoppas att denna fasansfulla hydra åter vaknar till liv.

---

^[i] Denna text om epochē var från början tänkt att ingå i texten om det jag kallade den tolvfaldiga vägen till en bättre kunskap om saker och ting. Där blev det dock bara redovisat elva olika aspekter – epochē bör läggas till som den tolfte för att helheten numeriskt ska bli korrekt.

^[ii] Jag har tidigare redogjort för denna, för mig mycket dramatiska, händelse i inlägget med titeln ”Brandfacklan!”.

Nej, självfallet inte – för du vet ju inte ens vad det är?

Den här korta essän kommer inte att handla om vare sig dinosaurier eller svanar – knappt ens om sofisterna, även om dessa kan komma att förekomma i marginalen – utan snarare ska ta en kort omväg kring frågan om hur vi ibland kan vinna på att ta just omvägar via fantasi, magi och myter för att komma i närheten av något som ens kan liknas vid en sanning.

William Blake gav sin bild av det här med omvägarna och skrev i The Marriage of Heaven and Hell att:
”Improvement makes strait roads, but the crooked roads without Improvement, are roads of Genius.”

Vad han egentligen menade kan vi förstås aldrig veta – men vi kan ana att de där spikraka vägarna är just de vägar som är tänkta att snabbt leda fram till kunskap men som ibland ändå leder fel. Att det finns något i det snabba, raka och alltför rationella som kan förblinda och få oss att tappa greppet om det närvarande.

Tanken är då att verklig kunskap, åtminstone sådan jag läser Blake, snarare måste treva sig fram, misslyckas, gå lite i kringelikrokar för att överhuvudtaget hitta något på djupet. De tillrättalagda och raka vägarna kan mycket väl leda oss fram till våra uppsatta målbilder – men vi missar då möjligheterna att komma fram till något annat som kanske är bättre. Så tror jag att vi ska läsa honom. Ungefär så.

Den tyske 1800-talsfilosofen F. A. Lange var varken poet eller mystiker, utan snarare en spränglärd filosof och samhällstänkare, som ändå var ute efter något liknande: att vi ibland når fram till sanningen snabbare genom att ta en omväg via fantasin än genom att bara förlita oss på en torr, nykter ansträngning.

Lange, som bland annat skrev ett digert verk om materialismens historia, konstaterade att de flesta stora upptäckare under antiken inte i första hand var krassa materialister som hade bättre koll på verklighetens natur, utan snarare idealister som Platon, pythagoréer m.fl., vilket ledde honom till tanken att det som är objektivt sett mer riktigt (i detta fall materialismen) kanske inte alltid är det som bäst gagnar hennes vetenskapliga ansträngningar. Med vilket han då antyder att Platon & Co i princip hade fel om hur världen var beskaffad, men att deras ansträngningar (främst inom matematik och logik) ändå drev tänkandet i en riktning som senare skulle visa sig vara mer fruktbar.

Lange formulerar det på sitt eget torra sätt ungefär så här: det objektivt riktiga och förnuftsenliga är inte alltid det som mest gagnar människan, ja inte ens det som leder henne till den största mängden kunskap. Det är ibland de mer fantasifulla bilderna som får oss att börja röra på oss.

Och det är här hans liknelse, hämtad från fysiken, kommer in:

”På samma sätt som kroppen når målet snabbare via den kurvade brachistochronen än längs en rakt lutande bana, gör människans konstitution att vi ibland når den nakna sanningen snabbare genom en omväg via fantasin än genom en torr, nykter ansträngning …”

Och då kommer vi slutligen fram till den där brachistochronen som jag inledde med här. Det är alltså namnet på den kurva inom fysiken längs vilken en partikel rullar eller glider snabbast nedåt från startpunkt till slutpunkt. Brachistos är grekiska och betyder ”kortast”. Chronos betyder ”tid”.

Poängen här ligger just i att den långa banan – den rundade kurvan här – som är längre är också den snabbaste. På liknande sätt kan en idealistisk hypotes, en dristig tanke eller en påhittad modell ibland vara den mest effektiva omvägen för att så småningom hitta förklaringar som ligger närmare sanningen. Fantasin, myten eller magin är alltså inte sanna i sig, men kan vara det bästa verktyget för att närma sig en sannare beskrivning av verkligheten.

Så långt rör sig Lange fortfarande inom en tämligen klassisk föreställning: det finns något där ute som han kallar ”den nakna sanningen”, och omvägen via fantasin är ett knep för att komma lite närmare den.

Hos Friedrich Nietzsche, som för övrigt var en stor beundrare av Lange (men dessvärre blev dissad av honom), vrids skruven ett varv till. Nietzsche skriver på ett ställe att:

”Sanning är den typ av villfarelse utan vilken en viss art av levande varelser inte skulle kunna leva.”

Där Lange talar om fantasin som en genväg till sanningen, antyder Nietzsche snarare att det vi kallar sanning i praktiken är just den typ av villfarelser som har visat sig vara tillräckligt livsdugliga. Sanningen blir då inte ett mål vi till sist når fram till, utan den etikett vi sätter på de berättelser och begreppsliga formuleringar som fungerat så bra att vi slutat se dem som konstruktioner.

Vad William Blake såg i de krokiga omvägarna var just att våra rationella förmågor inte alltid räcker till för att nå fram till … ja, den inspirerade upplevelsen av det han såg som det mer verkliga.

För att bara kort återknyta till Protagoras: han skulle nog ha markerat här och sagt att det är tydligt att även om inte sanningen i sig är relativ, så är våra uppfattningar om den det. 

Blake påminner oss om att verkligheten är något större än förnuftets raka vägar – att visionerna och myterna öppnar mot en rikare verklighet bortom språk och förnuft, som snarare utgör en gräns – och en begränsning. 

Lange låter fantasin bli en metod på väg mot vad han kallade den ”nakna sanningen”, medan Nietzsche till sist påminner oss om att det vi kallar sanning i praktiken ofta bara är en livsduglig villfarelse som vi inte klarar oss utan.

Vad dessa historiska röster har gemensamt och försöker berätta för oss – men med helt olika uttryckfrån – är att vi lätt hamnar i en språklig och rationell upplevelse av världen som bara kan göras begriplig genom de berättelser och efterrationaliseringar som ser till att säkra vår överlevnad, inte för att vi skulle upptäcka någon ren, naken sanning.

I brist på mening och för att hitta förklaringar till de stora dragen, skapar människan allt mellan himmel och jord för att kunna dela en gemenskap. Inget fel i det. Det är som Yuval Noah Harari skriver i Homo Deus – det här är själva hemligheten bakom hur vi lyckats forma större samarbeten och komplexa samhällsbildningar.

Och det hade väl kunnat vara helt i sin ordning, om det inte samtidigt vore så att just detta faktum – att vi hellre lever i en värld av mytopoetiska berättelser – också gör många av oss ytterst sårbara och mottagliga för berättelser som i längden inte leder till vare sig sanning eller lycka.

Så, efter denna lilla omväg via brachistokroner, William Blake, Friedrich Nietzsche, Friedrich Albert Lange och en icke-existerande dinosaurie, har jag nog nått mitt mål: det enkla faktum att människor skapar sina egna idéer genom språk – genom logos – och sedan klamrar sig fast vid dem till varje pris, eftersom det är det enda som verkar ”make any sense”. Och i slutändan blir denna meningsskapande process deras fängelse.

En väg – inte till upplysning, utan till en skarpare förståelse av hur vi talar, mäter och formar vår värld.

I denna Substack-serie om den tidiga sofistiska generationen har jag försökt utmejsla några av deras mest framträdande egenheter.

De navigerade i en värld där en ny syn på människans plats i världen livligt diskuterades och där de tidgare sanningarna började ifrågasättas. För att hantera denna osäkerhet utvecklade de metoder och resonemang som gjorde det möjligt att analysera och diskutera komplexa frågor, snarare än att enbart söka slutgiltiga svar. Genom att lyfta fram verktyg för språkbruk, mått och omdöme erbjöd de en slags kompass för att orientera sig i denna nya föränderliga verklighet.

Det här är ett försök att visa hur deras idéer påverkade samtiden och varför de fortfarande är relevanta idag. Perspektivet var giltigt då, och är det fortfarande eftersom vi människor inte nämnvärt har förändrats.

Vi börjar med ordet – Logos
Logos syftar här på ordet eller talet som en grundläggande princip för tänkande och kommunikation, något som stod i centrum för sofisternas tankevärld.
I grunden för deras syn på världen ligger de heraklitiska tankarna – att ord är som små byggstenar och att deras placering och betydelse är kontextberoende, vilket gör att våra tankar och slutledningar till stor del blir avhängiga av språket och dess olika funktioner.

Eftersom språket enligt sofisterna var avgörande för vårt sätt att tänka, blev också undervisningen i retorik och argumentation central för deras pedagogik. De tidiga sofisterna, särskilt Protagoras, betonade vikten av utbildning och personlig utveckling. De menade att människan genom träning kunde förbättra sin förmåga att resonera, tala och övertyga andra.

Antropos Metron
Protagoras är kanske mest känd för sitt påstående att ”människan är alltings mått”, vilket betyder att vår förståelse av världen formas av våra egna erfarenheter och perspektiv. En idé som med tiden blivit en filosofisk och ontologisk knäckfråga som gäckat tänkare allt sedan dess.

Protagoras ståndpunkt innebar en radikal utmaning för senare tiders filosofers försök att finna objektiva eller eviga sanningar.

Homo mensura-satsen blev på så vis den utgångspunkt ur vilken den filosofiska traditionen uppstod – fast mer som en reaktion än som en utgångspunkt man ville bära vidare. För att överhuvudtaget ha ett självberättigande har filosofer sedan dess vänt sig mot Protagoras sats och med stor trosvisshet hävdat att den är självmotsägande.

Men vid tidpunkten för dess framträdande lade denna idé grunden för den sofistiska rörelsen och för ett helt nytt sätt att betrakta samhälleliga och språkliga normer. Dessa var inte, som man tidigare trott, nedskrivna i hälleberget utan snarare föränderliga och förhandlingsbara. I centrum för denna sofistiska rörelse stod synen på människan – som mått, tolkare och skapare av mening i världen.

Nomos vs. Physis
Med insikten om att det var man själv i egenskap av människa som skapade myter, sägner, traditioner och lagar blev det naturligt för dessa tidiga intellektuella att göra skillnad mellan det som var skapat av människan och det som var av naturen. Denna distinktion mellan kultur och natur kom då att benämnas nomos och physis. Nomos stod för lag och sedvänja, physis för naturen.

Genom att identifiera vad som hör till människans värld och vad som tillhör naturen öppnade sofisterna för en kritisk reflektion över våra normer och institutioner – och därmed lade de grunden för en mer dynamisk syn på både kunskap och samhällsliv. Det är i detta sammanhang som Protagoras yttrar, eller mer sannolikt skriver ned den där meningen som kom att förändra hans liv:

’Om gudarna kan jag ingenting veta med visshet, om de finns eller inte finns. Ty många hinder står i vägen för en sådan kunskap – frågans egen dunkelhet och det mänskliga livets korthet.’

Hettôn & Krêittôn
Eftersom varken språk eller våra lagar och värderingar var förankrade i någon högre verklighet följde att våra utsagor aldrig riktigt kunde betraktas som sanna eller falska i absolut mening, utan snarare bör förstås som omdömen.

Av denna anledning menade Protagoras att det skulle vara mer fruktbart att betrakta dessa omdömen som svagare (hēttôn) eller starkare (kreittôn) snarare än som absolut sanna eller falska. En starkare utsaga är ett påstående som står sig väl vid granskning, har goda argument – och, icke att förglömma, har gjorts av någon som tillägnat sig hög kompetens i den aktuella frågan – en tidig antydan till en meritokratisk syn på vem som bör få tolkningsföreträde.

Osäkerhet kring gudarnas existens och möjligheten till absolut kunskap speglar här en djupare skepticism som genomsyrade sofisternas tänkande. Istället för att söka universella svar betonade Protagoras vikten av en öppen och förhandlande hållning, där olika perspektiv ständigt fick mötas och utmanas.

Dissoi Logoi och Antilogoi
Centralt i deras syn på retorik var att man systematiskt skulle pröva motsatta ståndpunkter. Dissoi logoi – ”dubbla argument” – betyder att det i varje fråga finns minst två sätt att resonera; antilogoi är själva övningen: att låta ett påstående möta sin motsats. Genom att ställa rätt mot orätt, nytta mot skada, starkare skäl mot svagare, tvingas man pröva både påståendens hållbarhet och den egna positionen.

Man kan likna det vid en triangulering: först när minst två motriktade ”mätpunkter” har prövats kan man börja avgöra styrkan i ett påstående. Metoden var inte tänkt att relativisera olika påståenden, så som flera tolkat det, utan för att förfina omdömet – att se när ett argument verkligen är bättre än ett annat, när en utgångspunkt är just starkare än det som förefaller vara svagare.

Detta sätt att arbeta med motsatser utgjorde en betydande del av det som senare kom att kallas den sokratiska dialogen: ett prövande samtal där begrepp testas, motsägelser blottläggs och deltagarna tvingas omformulera sina ståndpunkter.

Elenchus
Den dialektiska metoden, där vi systematiskt utforskar motsatta ståndpunkter och argumenterar från flera perspektiv, är det som senare kom att kallas elenchus – prövning genom frågor – och kan sägas ha lagt grunden för vad som senare blev känt som den sokratiska dialogen. Genom att låta olika synsätt mötas och utmanas i samtal skapas ett levande tankeutbyte där insikter och förståelse växer fram snarare än att färdiga svar presenteras.

Metoden har överlevt till vår tid framför allt för att den tidigt tillskrevs Sokrates och därmed blivit känd som den sokratiska dialogen. Men i själva verket passar metoden långt bättre in på Protagoras dialektiska hållning, och i Diógenes Laértius bok Om berömda filosofers liv, åskådningar och kärnfulla yttranden kan vi läsa att: »Protagoras uppfann den metod som vi i dag känner som den sokratiska«.

Orteopeia – Orthos Logos – Technē tōn logōn
Vikten av att kunna hantera språkbruket och upprätthålla språkets betydelser och funktioner genomsyrade också deras verksamhet. Hos Protagoras dyker detta fram redan i titeln på ett nu förlorat verk, Orthoepeia – ”det korrekta språket” – där fokus med stor sannolikhet låg på hur ord ska användas rätt, både i böjning, ordval och betydelse.

Man talade också om orthos logos som kravet på ett korrekt och väl avvägt språkligt uttryck – ett tal som inte bara är grammatiskt riktigt utan också ”håller” inför kritisk prövning. Orthoepeia syftade mer konkret på den språkliga renheten: att kunna skilja närliggande ord åt, undvika sammanblandningar och använda uttryck på ett sätt som motsvarar deras innebörd.

Med technē tōn logōn avsåg man själva hantverket – den tekniska förmågan eller skickligheten i att hantera språket: att bygga upp argument, disponera ett tal, variera stil och rytm så att orden faktiskt får verkan i domstolen, i folkförsamlingen eller i undervisningen. För sofisterna var språket därmed inte bara ett neutralt redskap, utan den centrala teknik genom vilken människan orienterar sig i världen, vinner gehör och skapar politisk verklighet.

Areté
Areté  betyder excellence eller förträfflighet – framför allt när det gäller konsten att vara bra på att hantera alla dessa egenskaper och metoder som vi rört vid här – och därigenom konsten att vara människa. I antiken syftade det inte främst på moral eller dygd i snäv mening, utan på utvecklandet av relevanta förmågor i relation till ett visst syfte. En hopphästs areté ligger i dess förmåga att hoppa, en talare eller politiker i att tala klart, bedöma situationer rätt och handla träffsäkert i det gemensamma livet.

För sofisterna var areté  ett relationellt begrepp: vad som räknas som något ”bra” kan inte mätas mot någon upphöjd standard utanför vår kontroll, utan endast mot mänskliga mått – anthropos metron – och konkreta situationer där vissa sätt att tala och handla visar sig fungera bättre än andra. Areté är därför varken en privat känsla eller en medfödd egenskap, utan något som kan läras, övas och prövas offentligt.

När Platon och Aristoteles senare omtolkar detta begrepp förskjuts tyngdpunkten mot en mer abstrakt dygd som anses sann oberoende av sammanhang. Därmed går mycket av begreppets ursprungliga rörlighet och praktiska skärpa förlorad.

Kairos – Panta Rhei – Topos
I den föregående kortessän stötte vi på betydelsen av att förstå vad ett språkligt landskap är – topos, att kunna greppa de rätta tillfällena – kairos – och slutligen panta rhei – insikten om förändringsprincipen. De här tre hänger tätt samman.

Om världen är i rörelse, panta rhei, betyder det att varken situationer eller betydelser står stilla. Vi förhåller oss hela tiden till ett rörligt flöde av händelser, ord och tolkningar. Ett topos är då inte en fast punkt, utan snarare en terräng: ett visst problemfält, ett tema, en språklig miljö där vissa argument och perspektiv blir möjliga, medan andra hamnar utanför. Att förstå ett topos är att veta var man befinner sig – vilken sorts fråga man rör sig i, vilka motsägelser som är aktiva, vilka ord som biter.

Kairos är i sin tur känslan för när någonting kan sägas eller göras med verkan i just denna terräng och just detta flöde. Det räcker inte att ha ett ”bra” argument i abstrakt mening; det måste också fällas vid rätt tillfälle, i rätt sammanhang, mot rätt motståndare.

I en värld där allt flyter, där panta rhei är grundvillkoret, blir topos det rum där vi orienterar oss och kairos den punkt där vi griper in. Tillsammans bildar de en praktisk karta över hur människan, med begränsad överblick, ändå kan navigera, tala och handla någorlunda klokt i ett ständigt föränderligt landskap.

Ett sammanflätat ramverk av inre förmågor
Om vi lägger alla dessa element bredvid varandra framträder en struktur som speglar människans inre förmåga att hitta sin plats i en komplex verklighet.

Satsen att människan är alltings mått (Antropos Metron) vilar på en förförståelse av logos – en språklig värld där ordens användning formar vad vi överhuvudtaget kan mäta. Bedömningen av svagare och starkare utsagor (hēttôn och kreittôn) förutsätter både detta språkmedvetande och insikten om att normer är konventionella snarare än huggna i sten (Nomos vs. Physis).

Härifrån följer behovet av att lära sig hantera dissoi logoi och antilogoi, att odla orthos logos och technē tōn logōn som ett hantverk. Vi rör oss alltså i en väv av ömsesidigt betingade förmågor: först när dessa delar av mänsklig areté drar åt samma håll – språkmedvetenhet, måttstockar, omdöme, dygd – blir det möjligt att orientera sig i de rörliga landskapen (topos), där allt flyter (panta rhei), och ibland vara på rätt plats vid rätt ögonblick (kairos).