– och i bästa fall hitta något man aldrig tänkt på tidigare
Det låter nutida, men själva den här rörelsen – att vända blicken inåt mot vårt eget sätt att känna, tänka och tala – den börjar inte med oss. Den förste som på allvar fick oss att vända uppmärksamheten in mot oss själva och vår begreppsvärld var Herakleitos, även kallad ”den dunkle” från Efesos. Han inledde det hela, om än lite tillhyxat, med att börja fila på språket – på de byggstenar vi använder för att skapa våra världar – såväl de inre som de yttre.
En gammal anekdot berättar att när Euripides frågar Sokrates om han tagit del av den gamle Herakleitos tankar, så svarar denne: »Vad jag har förstått är helt förträffligt och jag är säker på att det jag inte har förstått är lika bra. Men det krävs en dykare från Delos för att få upp det.«[i]
Dunkelt eller inte! Herakleitos slog i vilket fall an tonen på en rad frågor som många tänkare brottats med sedan dess. Han gjorde oss uppmärksamma på den oöverskådliga språkliga terräng vi kan vandra i – och därmed var han också den förste att försöka berätta hur djupt detta språk var invävt i våra liv.
Men som det också berättas, drog han sig till slut undan och begav sig upp i bergen, trött på människornas oförstånd, och livnärde sig där på örter tills han ådrog sig vattusot. När han sedan kom tillbaka till staden och läkarna inte kunde hjälpa honom lär han ha försökt bota sig själv genom att låta täcka hela kroppen med dynga i ett fähus – varefter han dog. Den här skrönan får vi dock ta med en rejäl nypa salt.
Efter hans död var det då, vid sidan om den av Platon omnämnde Cratylos, främst Protagoras som kom att förvalta den gamles arv. I synnerhet var det idén om panta rhei – att allt var i rörelse – som kom att bilda den grund som mycket av den sofistiska generationen byggde vidare på; inte som en kosmologi, mer som en förståelse för hur människan fångar upp skärvor av verkligheten som hon gör till sina egna.
Man insåg även hur man därför även kan påverka andra genom just språket – vilket är en tanke som Platon senare menade utgjorde själva grunden för vad han kallade, Protagoras hemliga lära.
Att allt var i rörelse var dock ingen självklarhet – det uppstod snarare ett visst motstånd från en grupp som sedemera kom att kalla sig för filosofer för att skilja ut sig från de tidigare tänkarna som bara var sofer, så att säga, alltså kunniga människor.
Bland andra valde då filosofen Parmenides att i stället skrota hela problematiken genom att argumentera för att det här med rörelsen faktiskt inte existerade – att den var en förvrängd upplevelse, en illusion, blott en fantasi.
Hans nära förtrogne Zenon skulle därefter komma att ytterligare slipa på argumenten, vilka då främst når oss via paradoxerna om Akilles och sköldpaddan och den flygande pilen.
I berättelsen om Akilles och sköldpaddan menade man att Akilles aldrig skulle kunna hinna ifatt sköldpaddan om denne fick ett försprång. Resonemanget löd: När Akilles tillryggalagt det första avståndet – måste rent logiskt sett sköldpaddan ha hunnit ytterligare en bit framåt, och när Akilles väl har tillryggalagt även denna sträcka så måste följdriktigt sköldpaddan ha hunnit vidare ytterligare en bit – ad infinitum, vilket gör att Akilles aldrig kan passera den. Och logiken är ju här förstås klockren!
Och i exemplet med den flygande pilen resonerade Zenon så här: en pil i rörelse genom luften måste i varje enskild stund uppta ett rum som är lika stort som pilen själv – alltså befinna sig på en bestämd plats, som om den vore stilla. Men om pilen i varje ögonblick är stilla, kan den överhuvudtaget inte förflytta sig. Rörelsen finns alltså inte. Glasklart!
De motsägelser som dessa exempel uppvisar menade man, visar inte på att teorin är fel utan snarare på att rörelsen måste vara illusorisk och främst uppstår i sinnevärlden genom våra förnimmelser i en akt av phantasia – det som visar sig.
Här går en första spricka rätt genom vårt sätt att tänka och som kommer att dela upp världen. Den filosofiska traditionen, som i stort startar med Parmenides, Zenon och Platon, var en stark, men skulle också kunna kalla den för desperat, reaktion mot det som tidigare Herakleitos och därefter Protagoras hade grundlagt: att det nämligen främst var våra begrepp som var stabila – inte den verklighet de försöker beskriva – och att därför logiken endast var fullt tillförlitlig inom ett slutet system.
Antingen följer man Parmenides och Platon och tänker sig sanningen som något stillastående, bortom våra sinnen. Eller så håller man sig till Herakleitos och Protagoras och ser världen som flödande och våra begrepp som provisoriska försök att hänga med.
I det som följer lutar jag självfallet åt den senare linjen – och då blir frågan inte vad sanningen ”är” en gång för alla, utan hur vi rör oss i flödet och lär oss att gripa rätt ögonblick.
Det är det som är kruxet med orden som bygger våra språk, våra meningar – vår värld. De är lite trubbiga, lite tillplattade, och om vi följer dem notoriskt ordagrant hamnar vi lätt i logiska paradoxer och svart/vita obegripligheter.
Vi vet ju för övrigt alla att det finns sådant som är bra och att det finns sådant som är dåligt. Men sedan finns det förstås också sådant som är bra i vissa situationer, men dåligt i andra, vilket Herakleitos uppenbarligen fann det ytterst angeläget att göra oss uppmärksamma på. Han säger därför: ”Hav är renaste och orenaste vatten, för fiskarna drickbart och livgivande, men för människorna odrickbart och dödligt”.
Om vi lyfter blicken från själva vattnet och frågan om vad som är drickbart, och i stället ser till den strukturella poängen i det han säger, kan vi tolka detta som att det förnuftiga tänkandet, logiken, är bra när det gäller att analysera språkliga utsagor – men sämre när det gäller att förstå verkliga förhållanden.
När vi använder ord uppträder de alltid inom ett område som avgör hur de ska tolkas; de har alla en plats i ett språkligt landskap, ett visst ämne eller en viss situation – något vi skulle kunna kalla topos för att knyta an till sofisterna och deras retorik. I den klassiska retoriken är ett topos just en ”plats” dit man går för att hämta argument – och topoi är de typiska ämnen (på engelska “topics”), perspektiv och problemformuleringar som blir tillgängliga inom just den språkliga terrängen.
För att tänka, säga och handla rätt krävs en förförståelse för var man befinner sig och om den aktuella situationen samt förmåga till rätt timing – en känsla för när läget är rätt – det som sofisterna kallade kairos, förmågan att gripa tillfället i flykten.
Kairos, eller Caerus (lat.), är den flyende tidens gudaväsen i det antika Grekland. Han avbildas vanligtvis med en rakkniv i handen för att han är så skarp. Han står på tå eftersom han alltid är på språng och är ofta avbildad med små vingar fästa på ryggen. Håret, eller hästsvansen, hänger ned över hans ansikte medan nacken är bar. Myten vill därmed berätta att du endast kan ta tag i honom när han kommer – aldrig när han går.
Det finns uppgifter om att Protagoras skrev en bok med just titeln Kairos. Hos den samtida Gorgias, och senare hos dem som utvecklade den klassiska retoriken, blev begreppet sedemera centralt.
Sofisten Isokrates (436–338) beskriver bland annat kunniga människor som dem, »som väl hanterar omständigheter som uppstår varje dag och som äger ett omdöme som är träffsäkert i förhållande till en situation medan den uppstår och sällan missar en möjlighet att handla kraftfullt.«
Det mest påtagliga med kairos här är dess direkta koppling till det eviga flödet, panta rhei. Varje ögonblick är något vi inte kan stoppa eller återskapa – men vi kan, enligt idén om kairos, lära oss att gripa de rätta tillfällena innan de uppenbarar sig. Frågan är förstås hur.
En viktig förutsättning för att kunna upptäcka när ett rätt tillfälle infinner sig är framför allt förmågan att i stunden se vad som är bättre än det som är sämre (hēttôn & krêittôn). För utan denna grund vet man ju knappast vad man ska välja – eller vilket tillfälle man faktiskt ska gripa tag i.
Här sätter jag nu punkt. I nästa och sista delen i denna serie tänker jag samla ihop de egenskaper, metoder och verktyg som, utifrån de fragmentariska källor vi har (och min egen läsning av dessa), kan tillskrivas Protagoras och sofisterna, och försöka göra en kort sammanfattning där vi kan se hur de alla sammanstrålar och samverkar i syftet att göra oss klokare.
[i] Citatet kommer från Diogenes Laertios, Om berömda filosofers liv och lära (Lives of Eminent Philosophers), i avsnittet om Sokrates.
Den mätande människan 