Trots det väljer många det sämre alternativet framför det starkare
Vi vet ju alla att 1 är mindre än 2 och att det som är bättre just är bättre för att det inte är sämre. Detsamma gäller ju för det vi kallar starkare i förhållande till det som är svagare. Vissa ord läggs ut som raka linjaler – mäter hur något är och pekar ut en riktning – de är på så vis tydliggörare.
Det är också det som gör logiska och rationella resonemang så befriande – termerna är klart definierade och minimerar därför risken för missförstånd. Men det är klart, vad vi får i form av exakthet – förlorar vi som regel i djup. Man kan alltid fråga sig vad man vinner på att veta att gräsets färg är grönt om man redan bestämt sig för att kalla gräsets färg för grönt?
Vi söker en fast punkt att förhålla oss till, men så fort vi lämnar logikens och matematikens värld för vardagsspråket, löses denna säkerhet snart upp i intet. Plötsligt får vi förlita oss på tolkning, samförstånd och ibland rena gissningar för att förstå vad något betyder.
Eller för att låna Wittgensteins eget bildspråk: språket är som en labyrint, och ett ords betydelse beror på vilket håll vi kommer in i den. Det är passagen och alla irrvägar – alltså själva kontexten – som skapar vår språkliga förståelse.
Det finns förstås också ord i språket som är tämligen hållfasta, till exempel ”mer” och ”mindre”. De fungerar också som logiska funktioner och kan aldrig riktigt byta plats med varandra eller betyda något annat utan inre motsägelse.
Men samtidigt är de ju relationella, precis som ”upp” och ”ned” eller ”kallt” och ”varmt”, och rymmer på så vis en viss tänjbarhet – vilket var något Herakleitos pekade på när han sa att ”vägen upp och vägen ned är en och densamma” – eftersom det just beror på från vilket håll vi kommer rent fysiskt.
Det finns också ord som är starkt entydiga men som ändå används lite hur som helst: som exempelvis ”sant” och ”falskt”. Man kunde kanske tro att de skulle klara trycket från vardagsspråket – men dessvärre icke.
Trots att sant och falskt egentligen är strikt logiska och exakta i sina betydelser – det som är sant är alltid 100 procent sant och därmed inte falskt, och vice versa – har de ändå blivit bland de mest värdeladdade och missbrukade ord vi har.
Särskilt då ordet ”sant”, troligen eftersom det ligger så svindlande nära den filosofiska abstraktionen ”sanningen”.
Denna idé om att det överhuvudtaget existerar något vi kan kalla Sanning och som står över all mänsklig variation formuleras först hos Parmenides under tidigt 400-tal f.v.t. och systematiserades sedan hos Platon – framför allt då som en motreaktion mot Protagoras och sofisternas uttalade relativism.
3. Sofisterna – De första som besteg barrikaderna
Med det sagt är vi tillbaka på spåret – det spår som kretsar kring sofisterna och den första upplysningen.
När Sokrates grillar Protagoras i en av Platons dialoger och frågar:
– Hur kan du säga att du kan förändra något till det bättre när du samtidigt påstår att allt är relativt?
Sokrates misstro är, ur hans perspektiv, självfallet berättigad.
Protagoras har nämligen sagt att: »Vad som är eftersträvansvärt är att söka förändra ett tillstånd till ett annat, om det senare är att föredra.»
Men om nu allting är relativt, vilket Protagoras samtidigt säger, och därmed människan alltings mått – hur kan då något vara bättre för någon annan? Allt borde väl snarare vara bra för den som finner det bra – vilket är hur Sokrates tolkar det.
Sett ur Sokrates perspektiv blir denna invändning en ren knock-out mot Protagoras relativism: om allt bara är sant och riktigt ”för mig”, verkar det inte finnas utrymme för att tala om några bättre eller sämre tillstånd överhuvudtaget.
Det kan tyckas enkelt – men det är det förstås inte.
För utifrån Protagoras perspektiv, där det främst är människan som läser världen, följer också att vi tolkar den lite olika beroende på vilka vi är.
Eftersom vi aldrig kan frigöra oss från våra egna uppfattningar om världen – våra intryck tillhör ju ändå bara oss själva – blir det också helt följdriktigt att vi formas av dem.
För Protagoras var våra mått förvisso relativa, men han menade också att de måste rangordnas utifrån tillförlitlighet. Det är alltså inte så att hans relativism resulterar i att alla uppfattningar skulle vara lika bra – utan snarare som han säger,att den som befinner sig i ett skralt tillstånd kommer att ha motsvarande föreställningar, medan den som är i ett bättre tillstånd har fler och bättre möjligheter att fatta goda omdömen.
Men tillägger också:
»Dessa föreställningar kallar somliga, på grund av okunnighet, för sanna, men jag skulle snarare vilja påstå att de visserligen är mycket bättre än de förra, dock inte sannare.«
Protagoras avvisar alltså här tanken att våra omdömen nödvändigtvis ska betraktas som sanna eller falska, och föreslår i stället en mer dynamisk och verklighetsanknuten hållning.
Om jag till exempel tror på ödet, är denna min tro på ödesbestämmelse givetvis något jag håller för sant – annars hade jag ju inte trott på det. Vi använder alltså vissa ord i vardagsspråket på ett annat sätt än vad matematiker och logiker gör – där sant bara är sant och falskt enbart falskt.
Och det är, får vi förmoda, för att undvika sådana snårigheter som Protagoras här indirekt föreslår att vi bör tona ned talet om sant respektive falskt och i stället bedöma vad som är ”starkare” eller ”svagare”. De alternativa termer han då föreslår är begreppen hēttôn (ἥττων) och kreittôn (κρείττων).*
Han säger då att en sjuk människas upplevelse av det sura vinet är precis lika verklig som den friskes upplevelse av det välsmakande vinet. Men den friskes uppfattning är starkare – κρείττων (kreittôn) – sundare och därmed också bättre.*
Även en missuppfattning, en hallucination, eller en dröm är, om de är upplevda, verkliga, men de utsäger inte något intressant om världen och är därmed ointressanta och svaga (hēttôn). Det är med andra ord inte några erfarenheter vi bör låta oss vägledas av.
Detta leder till samma självklara slutsatser som dem vi gör varje dag: om vi ska flyga någonstans ser vi hellre att planet styrs av en erfaren och kunnig pilot snarare än en oerfaren och okunnig; om vi ska genomgå en operation låter vi oss hellre opereras av en erfaren och skicklig kirurg än av en oerfaren och oskicklig. Vi gör det därför att vi värdesätter dem som besitter erfarenheter och kunskaper.
4. Sofisterna och Areté – Ett mått på mänsklig förträfflighet,
Det är alltså en pragmatisk syn på kunskap och erfarenhet som Protagoras för fram. I stället för att låsa fast oss vid absoluta sanningar uppmanar han oss att utgå från vad som i praktiken fungerar bättre eller sämre. Detta synsätt öppnar också för en mer ödmjuk hållning, både gentemot våra egna övertygelser och andras – där vi inser att det alltid kan finnas utrymme för förbättring och omprövning.
Samtidigt kommer vi knappast undan det faktum att vi med denna förklaring också öppnar för en meritokratisk och hierarkisk – i slutändan aristokratisk – syn på människan och hennes förmågor, där vi låter de bättre inta positioner som de sämre aldrig kan nå.
Men å andra sidan har mänskligheten alltid befunnit sig just där, på en plats där verklighetens ordning inte bryr sig ett skvatt om vad vi tycker eller vilka stolta ideal vi har.
Däremot kan vi alltid arbeta för att försöka skapa ett så rättvist samhälle som möjligt där även de minst dugliga har en rimlig chans att förkovra sig och därmed också utvecklas till något bättre. Lyckas vi med det har vi åstadkommit något stort – så kan man föreställa sig att Protagoras skulle ha resonerat.
- Grundbetydelser
- ἥττων (hēttôn): kan betyda
- svagare (i makt, styrka, argument)
- sämre (i moralisk eller kvalitativ mening)
- underlägsen (socialt eller politiskt)
- κρείττων (kreittôn): kan betyda
- starkare, mäktigare
- bättre (moraliskt, kvalitativt)
- överlägsen, den som har övertaget
- ἥττων (hēttôn): kan betyda
Den mätande människan 