När ett plus ett blir tre.
Från en mätmetod till ett värdeomdöme: via Herakleitos, Hegel och till sist Protagoras – och hur motstridiga argument kan fördjupa vår förståelse av världen.
Triangulering handlade från början om mätning. Höjd, avstånd, geometri. Psykologins användning av begreppet är ett sentida påfund. Beskrivningar av hur man använde detta finns dokumenterade redan i det antika Egypten
Även dagens GPS-system bygger på en besläktad princip för positionering – metoden kallas trilateration.
Poängen med dessa exempel är själva principen: att bestämma en position genom flera mätpunkter.
Det här ska således inte ge oss fördjupade kunskaper i mätteknik – men kanske snarare i hur vi själva kan utveckla och finslipa våra omdömen till att bli mer precisa. Det är alltså själva bilden av hur mätsystemet fungerar vi ska bära med oss för att närmare förstå vad Protagoras och sofisterna surrade om med sitt tal om de dubbla argumenten, dissoi logoi, och varför just människans plats och position spelade så stor roll i deras syn på våra förmågor att mäta världen.
Det är då framför allt detta vi ska försöka dyka ned och utan att göra allt för spretiga utvikningar. Målsättningen är att göra något som kan upplevas som filosofiskt och kanske obskyrt lite mer levande och praktiskt. Och som vanligt börjar vi hos Herakleitos – eller förresten kanske inte, varför inte direkt med Hegel.
Hegel betraktade Herakleitos som dialektikens fader och säger sig ha försökt införliva den gamle grekens logik i hela sitt arbete med att förstå världen sådan den visar sig. Men det Hegel främst plockade upp var idén att utveckling drivs av motsättningar – senare populärt sammanfattad som triaden tes–antites–syntes.
Går vi till Herakleitos finner vi upphovet till Hegels dialektik i fragmenten om det ständiga flödet och motsatsernas enhet: ”vägen upp och vägen ner är en och samma”. Eller, som han också säger: ”Striden (polemos) föder och ordnar allt.” Här är det motsättningarna som driver rörelse – och därmed utveckling.
Det är också denna dynamik som Protagoras framför allt tog fasta på och förvaltade – den som Platon låter kalla ”hans hemliga lära”.
Som den lärde 300-tals författaren Diogenes Laertius skriver, Protagoras var den förste att hävda att det finns två motsatta argument i varje fråga. Detta blev lite av hans signum – ofta misstolkat som relativistisk irrationalitet, särskilt i en analytiskt skolad tradition – när poängen i stället är ett syntetiskt prövande: ställ motpoler mot varandra för att se något mer.
I denna dynamiska och relativa värld där Protagoras befann sig – ja, där vi faktiskt alla befinner oss – behöver man också positionera sig själv – eftersom den yttre och den inre verkligheten är intimt sammanlänkade.
Vår position formar våra omdömen och uppfattningar. Därför måste vi först lära känna oss själva innan vi kan göra sannolika, trovärdiga omdömen om världen omkring oss. Det är hela poängen med γνῶθι σεαυτόν – ”känn dig själv” – så att vi kan göra bättre omdömen.
Protagoras klargjorde denna poäng med en enkel analogi: för den sjuke smakar vinet surt, för den friske välsmakande. Den sjukes perspektiv är riktigt för honom – men den är sämre vägledning än den iakttagelse som görs av den som är frisk. Den sjuke utgår från en sämre position och omdömet blir därmed svagare – och därför mindre relevant för oss. Men vi behöver den sämre positionen för att överhuvudtaget kunna se vad som är den bättre.
Något liknande gäller för alla våra omdömen: den som har utvecklat eller studerat ett område har oftare rätt i frågor inom sin expertis än den som är okunnig. Den som föder upp hästar kan mer om hästar än den som inte gör det. De som utvecklar våra AI-modeller kan mer om AI än vi andra. Därför gör vi klokt i att lyssna på dem som kan mer – något som berördes här i den förra essän om betydelsen av Areté.
Länk
En annan, mer direkt aspekt: utan några ytterligare perspektiv utöver det egna – begränsas vår förståelse av världen.
Och förlorar vi förmågan att lyssna till något annat än våra egna tankar och trossatser hårdnar snart våra attityder inför allt som upplevs som främmande.
Då kan vi vända oss till en närbesläktad fråga: den sokratiska dialektiken, som allt sedan antiken har varit ett nästan sägenomspunnet och normgivande ideal för intelligent diskussion. Den är även kallad för elenchos; hos Platon beskriver Sokrates dessutom sin metod som maieutik – en slags ”barnmorskekonst” avsedd att förlösa de kunskaper vi bär inom oss.
Sokrates använder sin version av den Protagoreiska metoden i Platons dialoger, ofta enligt ett tämligen förutsägbart mönster: han ställer en definitionsfråga, låter motparten föreslå svar, prövar invändningar och driver samtalet vidare. Frågorna rör till exempel vad rättvisa är (Staten), om dygd kan läras (Menon, Protagoras), och vad kunskap är (Theaitetos). Därav beteckningen dialektik: ett prövande samtal mellan två parter.
Genom Sokrates enträgna utfrågningar särskådas ett påstående steg för steg; som läsare kan man till en början känna att man närmar sig kärnan. Men så fort motparten föreslår ett svar visar Sokrates ofta att det innebär en motsägelse eller är otillräckligt; han betonar gärna att han själv inget vet, men uppmanar till fortsatt undersökning. Resultatet blir inte sällan aporia – att ingen hållbar definition återstår. Tomrummet fylls gärna av Platons egen världsbild.
Sokrates lägger sällan fram egna teser och blir därför svår att angripa. Fokus ligger på att dissekera motpartens påståenden – ibland nästan som ett barn som fastnar i ett evigt ”varför då”.
Vi vet ju alla att det är inte så här som det har berättats. Det här är nämligen den andra sidan av den historiska berättelsen.
Metoden är förstås dömd att misslyckas i en dogmatikers händer: den blir ett sätt att bekräfta det egna snarare än att söka syntes eller oväntade insikter. Med det sagt finns det något som skaver i vår hovsamma syn på den sokratiska dialogen.
En ledtråd kan finnas i Diógenes Laértius bok ”Om berömda filosofers liv, åskådningar och kärnfulla yttranden” där vi hittar en förklaring den Sokratiska dialogens motsägelsefulla och gåtfulla ursprung, där skriver han att: »Protagoras uppfann den metod som vi i dag känner som den Sokratiska«.
Går vi på Diógenes linje och antar att metoden faktiskt härrör från Protagoras förändras såväl metoden som vår bild av denna avsevärt. För då först kan vi skilja metoden från Platons gestaltning av Sokrates: tona ned den moraliserande tonen, den ironiska överhögheten och fokus på huvudpersonens persona – och i stället pröva tekniken som en neutral metod för dissoi logoi.
Vi kan också ta bort den moraliska indignation som Sokrates gärna uttrycker inför dem som inte tänker som han. Ja, vi kan ju förstås då även avlägsna hans berömda maieutik, förlossningskonsten, som trots allt bara bygger på en föreställning att vi genom tidigare liv bär på fördold kunskap. Något den mer agnostiska Protagoras inte skulle ha bidragit till.
Vad blir då kvar? Jo, en dialektisk, relativ och prövande teknik som utgår från motsatsernas spel: att kunskap växer när argument möter motargument. Det är Protagoras arv till eftervärlden. Och som i en triangulering blir positionen säkrare först när minst två motriktade mätpunkter har prövats.
Det handlar inte om att presentera en ny storslagen teori. Det handlar om att omforma berättelsen så att den rätta dialektiska metoden kan göra sitt arbete – och vi dra nytta av dess synergier.
Varför då allt detta? Jo, därför det utgör en viktig byggsten i den kunskapsteori som Protagoras och sofisterna hann utveckla innan deras kunskaper föll i glömska: Det handlar om grundtanken att människan är alltings mått; vissheten om att allt är stadd i rörelse och att människan kan utvecklas; den viktiga distinktionen mellan nomos och physis; och inte minst frågan om huruvida vinet verkligen är surt eller välsmakande – vilket är något vi ska återkomma till i nästa avsnitt i den här serien om Protagoras och sofisterna.
Den mätande människan 