3. Sofisterna – De första som besteg barrikaderna

Hur humanismens idéer alltid har utmanat maktens sanningar

De första som ställde sig på barrikaderna och började ifrågasätta de allsmäktiga sanningarna var inga krigare, utan tänkare – de som vågade mäta världen utifrån mänsklig erfarenhet snarare än gudomliga påbud.

Från Protagoras till vår egen tid har idén om människans förmåga att mäta världen med sitt eget förnuft förblivit både grunden för vår frihet och ett hot mot varje maktanspråk som vilar på tron på ”en enda sanning.”

Det vi ser som det mest självklara i världen utgörs som regel av de skildringar som mest konsekvent har återberättats. Vi upplever det som sant och verkligt som rent språkligt hänger ihop. Det handlar inte om hur verkligheten är beskaffad, utan snarare om hur vi läser av den.

Om vi från barnsben fått höra berättelsen om den heliga treenigheten, om profetens ofelbarhet eller om Arjunas tvivel på slagfältet, blir det svårt att föreställa sig världen på något annat sätt. Berättelserna ger oss de byggstenar med vilka vi formar våra föreställningsvärldar. Vår Umwelt – den värld som våra berättelser låter oss uppleva. 

Ungefär så skulle sofisten Protagoras nog ha formulerat sig, om han fått tillfälle att klargöra sin tanke om den mätande människan – en idé som på sin tid blev till den kunskapsgrund kring vilken den sofistiska generationen kom att kretsa.

Ur denna erfarenhet skulle Hippokrates börja söka efter andra orsaker till människans kroppsliga åkommor, Herodotos upptäcka och betona mänsklighetens kulturella åtskillnader, Euripides fördjupa dramat, och Perikles påbörja ett demokratiskt experiment som skulle komma att bli en förebild för människor i tusentals år.

Denna idé – att det är vi själva som upprättar och upprätthåller vår värld – är den insikt som gång på gång gett oss styrkan att bryta oss loss ur dogmatikernas och autokraternas skamgrepp.

Vad idén om den mätande människan försöker förmedla är att våra upplevelser av vad som är verkligt och riktigt framför allt beror på vilka berättelser vi tilldelats – och att vi därefter bygger våra världar med hjälp av de ord och sammanhang som utgör dess grund. På dessa föreställningar mäter vi sedan allt annat.

Vi mäter verkligheten, värderar den och försvarar sedan den snörräta linjal vi lägger ut över världen – på samma självklara sätt som vår tidsaxel i dag utgår från Greenwich (GMT) i London.

Att verkligheten, trots sin fysiska påtaglighet, ändå kan få oss att tro på allt mellan himmel och jord, har kanske att göra med att vi alltid först måste uppfatta världen genom våra kognitiva funktioner – känsel, lukt, smak, syn, hörsel, minne – samt den centrala samordnande funktion vi kallar intelligens. 

I våra respektive världar adderar vi därför en mängd kvalitéer på yttervärlden – sådana den i sig inte har. Därför uppvisar den ibland en nästan ogripbar godtycklighet. Bilderna av verkligheten blir därmed lätta att manipulera – och med denm så även vi själva.

Man skulle, förenklat, kunna säga så här: eftersom människan strävar efter stabilitet – efter något absolut, en absolut verklighet, en absolut sanning, en absolut mening – som vi kan dela med andra, så välkomnar vi därför också varje dåre som kommer till vår undsättning med sina dårskaper.

Att föda mänsklighetens skriande behov av mening, tillhörighet  och position har därför kunnat ligga till grund till världens mest lönsamma produkter och tjänster  – fysiska varumärken och den andliga motsvarigheten: upphöjda män (oftast män) och deras fantastiska berättelser. Ju större – desto bättre. Ju mer storslagna – desto enklare. Ju mer otroliga – desto svårare att stå emot.

Ja, jag vet. Jag kan höra invändningarna – att även jag här mest bara lägger ut ännu en riktning, ännu en sanning för dig att tro på. 

Men jag talar här inte om att Protagoras relativistiska idé är något vara som du behöver tro på. Vad jag säger är att den beskriver ett faktum vi alla kan kontrollera på samma sätt som vilket annat faktum som helst: Går människan på två ben eller flyger hon genom luften med sina vingar? Ser det ut som om det bara finns en exklusiv sanning som vi alla delar – eller har mänskligheten varit en smula oense om hur den skulle uppfattas?

Men dessvärre står vi här inte ensamma med denna insiktsfulla erfarenhet. Denna har också varje cynisk despot genom tiderna lärt sig att ta i bruk – och använda mot oss.

Det är alltså en realitet som inte bara propagandaminister Joseph Goebbels insåg och utnyttjade inom den nationalsocialistiska demagogin i 1930-talets Tyskland, utan något som i dag blivit en alltmer utbredd metod bland allt fler autokratiska makthavare. Ett arbetssätt som numera fungerar som modell för dem med politiska ambitioner – och som alltmer präglar deras sätt att kommunicera. Det räcker alltså att slå blå dunster i ögonen på folk; de är alltid mottagliga för det som sägs.

Och mycket riktigt: de lögner som nu sprids och konsekvent upprepas uppfattas av alltför många som dagens sanningar. Självfallet inte av alla – men av tillräckligt många för att lurendrejeriet ska fungera. Kedjan är som bekant inte starkare än sin svagaste länk. Och de aningslösa, de okunniga och de dumma utgör alltid mänsklighetens svagaste länk.

Poängen är denna: det är inte idén om relativitet som gör oss sårbara för lögner och bedrägeri – det är vår tro på att någon yttersta berättelse skulle kunna rymma hela tillvarons komplexitet. Det är den tron som gör människor så mottagliga för det som sägs.

Om vi därför, i vår kunskap och kultur, mer tagit fasta på Protagoras idé om människan, och därmed kunnat utmana våra djupt rotade uppfattningar om världen dessvärre till stor del vilar på rena rama påhitt, skulle vi sannolikt också ha kunnat träna oss på att vara mer kritiskt förberedda på de osannolika berättelser som tillåtits spridas och upprätthållas.

Om nu Protagoras homo mensura-sats bara hade varit ett gammalt huvudbry för rationalistiska filosofer, skulle det förstås inte finnas någon anledning att här grotta ner sig i allt detta – vilket jag gjort. Men frågan rör oss alla, särskilt i en tid då de stora, svajiga berättelserna åter börjar spridas. Vilket är en tid då mänskligheten måste återerövra de gamla humanistiska idealen.

Det är alltså med dessa tankar om människan som Protagoras väcker just den humanistiska traditionen till liv, femhundra år före vår tideräkning. Förmodligen för första gången i historien sätts då fokus på människan – som därmed blir ensam ansvarig för sitt liv och sina misslyckanden. Inga gudar i sikte, ingen domedag, ingen skärseld – bara den egna förmågan, eller oförmågan, att i bästa fall frambringa ett drägligt liv och gemensamt bygga ett fungerande samhälle.

I ett slag föds så den frihetliga individualismen – det vi i dag närmast skulle beskriva som den liberala demokratin. Den bygger till stor del på det som Perikles, Protagoras, Hippias och några andra då satte i rullning.

Homo mensura-satsen blir på så vis det redskap med vilket den atenska demokratin börjar byggas. Och det tål att upprepas: när Sokrates grillar Protagoras om vad det egentligen är han lär ut, svarar denne:

”Vad jag lär är nämligen insikten om hur man ska sköta sitt eget hus på bästa sätt, liksom även hur man bäst kan vara i stånd att i ord och handling sköta statens affärer.”

Här hör vi inget tal om andlig frigörelse, inga hinsides världar ligger på lur, inga löften om paradis. Inga jungfrur utlovas. Vad Protagoras snarare talar om är grunderna för hur vi kan – och bör – skapa en fungerande samvaro människor emellan.

Osexigt – ja. Lite trist – ja, kanske. Men också den största visdom vi någonsin kan ta till oss.

Homo mensura-satsen – detta tidiga humanistiska manifest – blev därefter det nav kring vilket sofisternas kunskaper och lärdomar kom att kretsa. Det går inte riktigt att förstå vad de lärde ut, deras metoder eller deras betoning på areté och kairos, om man inte ser dessa i ljuset av detta grundläggande faktum: att vi alla mäter, och därigenom gör verkligheten gripbar – för oss.

Det är nu till dessa särskilda färdigheter, som dessa vishetslärare en gång lärde ut, som vi ska vända oss härnäst. 

Jag försöker bara binda ihop trådarna – mellan det som tänkts för länge sedan och det vi ser hända mitt framför näsan på oss i dag. Inget annat.