2. Makten har förstås alltid rätt! 

Försök säga något annat och du kommer snart märka vem som har makten och rätten på sin sida.

Det finns ett gammalt ordspråk från bondesamhället som säger: ”först till kvarn får mala” – på engelska, ”He who comes first grinds first.”

Orden talar nästan för sig själva. Budskapet kommer förstås från dem som först hann fram till kvarnarna för att mala sitt mjöl. Kanske trängde de sig före på vägen dit eftersom de säkerligen hade bättre kärror och starkare hästar.

För ingen skulle väl komma på tanken att hävda en sådan devis, om det vore så att vi hade en halt häst, en skev kärra och en skröplig käring på flaket!

Talesättet uttrycker också en idé om en så kallad ”naturlig” moral – en moral som utgår från dem som klarat sig bäst i kampen för överlevnad. Vi är alla djupt programmerade att överleva på andras bekostnad – något som ligger i mänsklighetens DNA, inlärt under miljontals år av hårda levnadsvillkor.

Denna djupt liggande känsla är inget som några hundra år av civilisation och högtidliga ideal kan rå på. Detta måste vi förstå. För om vi inte gör det – eller förminskar dess kraft – kommer människan aldrig att kunna bygga en civilisation som håller måttet.

Redan under den tidiga antiken diskuterades frågor om makt och rätt flitigt av sofisterna. Med sin naturligt relativistiska och krassa utblick menade flera av dem att våra värderingar om rätt och fel beror inte bara på vilken kultur vi vuxit upp i, utan också på var vi befinner oss i vår egen kontext.

Lysias, den antike talskrivaren, menade att människan alltid väljer det politiska system där hon själv har mest att vinna. Han formulerade det så här: ”Vi får aldrig glömma att ingen människa är av naturen oligark eller demokrat, utan att båda parter kämpar för att upprätthålla den konstitution som gagnar deras egen fördel.”

I klartext kan vi översätta detta med att de av oss som upplever ett behov av beskydd för att överleva och vara del av en trygg gemenskap – de kommer också att lägga sina röster ”vänsteröver”. Vi som däremot inte lider någon nöd och känner att vi klarar oss på egen hand – vi lutar mer ”högerut”, så som vi lärt känna de politiska riktningarna och deras respektive budskap i dag.

Detta är ett faktum – med några få undantag, förstås – värt att begrunda även när vi betraktar nutida oligarkers, eller så kallade techbros, tvära politiska kast. Ingen nämnd – ingen glömd.

Ja, det är cyniskt – men dessvärre sant. Vi agerar och bygger vår moral i takt med våra behov, och de motiv som följer därav – precis som Lysias förutsåg.

Det var bland annat sådana krassa konstateranden som också fick den idealistiske Platon att gå i toppspinn. Inte nog med att dessa samvetslösa sofister tog betalt för allt sitt prat – de var också uttalade relativister i frågor om traditioner, moral, lag och rätt. Ja, till och med sanningen stod på spel!

Utifrån en sådan nihilistisk attityd fanns det, enligt Platon, ingen plats för högre ideal eller värden. En sådan hållning kunde knappast passera obemärkt för den tidens filosof-kung. Och därför märkte han dem för all framtid – ett filosofiskt järtecken – en varningssymbol som skulle bestå i tusentals år därefter (se tidigare inlägg i serien om sofisterna).

Platons kreativitet gav också upphov till några mer eller mindre fiktiva sofister, skapade för att gestalta den rättsuppfattning som denna text inledde med – uppfattningen att makt är lika med rätt. 

De tre var Kritias, Callicles och Thrasymachos – gestalter som blivit sinnebilder för idén om den starkares rätt. I förlängningen förebådar de också den senare, nietzscheanska idén om viljan till makt: att det vore ett svek mot naturen om de starkare underordnade sig de svagare. En idé som tycks alltmer utbredd i dag – bland dem som gärna ser sig som starka.

En liknande bild av en naturlig hierarki återfinner vi även hos William Blake i dennes ”proverbs from hell” där djävulen etsar ned ”One Law for the Ox and the Lion is Oppression”.

Men det ligger förstås också en viss rationalitet i denna syn på hierarkier, på makt och rätt – något som kanske tydligast återspeglas i de oenigheter om förhållandet mellan makt och rätt som uppstod bland den tidiga sofistgenerationen under 500-talet före vår tideräkning.

Om man över huvud taget kan tala om en gemensam grundsyn bland sofisterna, så kan vi nog luta oss mot att de i regel gjorde en åtskillnad mellan två centrala begrepp som upptog mycket av den tidens diskussioner – nämligen den mellan nomos och physis. Nomos betecknade i snäv bemärkelse lagen, och i vidare mening allt som rörde mänskliga påfund och överenskommelser – kort sagt, kultur.

Physis utgjorde därmed motsatsen till nomos och översätts vanligen med ordet natur – men kan också förstås som det som är naturligt, eller som det verkliga.

Genom att betona skillnaden mellan det som var grundat i konventioner och det som hade sitt ursprung i naturen utmanade sofisterna därmed den gamla ordningen – en ordning som förstås utgick från att även de kulturella aspekterna av livet hade sin grund i naturen: gudarna, lagarna och, givetvis, aristokratins plats i samhället.

Det var också denna åtskillnad som Karl Popper avsåg när han kallade sofisterna för de första ”kritiska dualisterna” och formulerade det så här – ett citat jag tidigare återgett, men som förtjänar att upprepas eftersom det är centralt för vår förståelse här: ”Kritisk dualism hävdar enbart att normer och normativa lagar kan stiftas och ändras av människan – och att det därför är människan som bär det moraliska ansvaret för dem.”

Den gamla tanken var ju att naturen och gudarna hade utsett vilka som tillhörde aristokratin och vilka som skulle vara slavar. Lagen hade därmed sin grund i naturen – en skänk från ovan, liksom moral och sedvänjor. Allt hade sin plats inom ett uttänkt system – ett kosmos. Det är denna harmoni som sofisterna krossar genom sitt – vad vi i dag kan kalla – mer upplysta tänkande.

Sofisten Antifon har i det som återstår av hans skrift Om sanningen formulerat några tankar om distinktionen mellan nomos och physis. Där hävdar han att alla människor är lika i naturtillståndet, men att de lagar och påfund som växer fram i samhället ofta står i strid med denna natur.

”Lagen är påtvingad, medan naturen är ofrånkomlig; lagarna är inte naturliga utan överenskomna, medan naturen inte utgör en överenskommelse utan är naturligt bliven.”

Antifon antyder här också att lagarna (nomos) begränsar människans naturliga sätt att leva – att hon genom dem blir påtvingad en ordning som hämmar hennes naturliga frihet.

Sofisten Protagoras, i Platons dialog med samma namn, intar däremot en helt motsatt ståndpunkt. Där förklarar han att det är lagen och rättvisan som »för ordning till våra städer och skapar vänskapsband och samstämmighet«. 

Det som flitigt diskuterades var betydelsen av denna samstämmighet – homonoia – förmågan att vara av samma åsikt. För Protagoras var det avgörande att människor kunde omfatta samma slags nomos – att de delade gemensamma grundprinciper och därmed också kunde leva under samma lagar.

Det intressanta här är att Protagoras – som kommit att bli sinnebilden av både relativismen och humanismen – inte för den skull var någon förespråkare för ett pluralistiskt samhälle. Han konstaterade snarare att om samhället nu var pluralistiskt – människan är alltings mått – så var det först genom ett utvecklat samförstånd som en stabil grund kunde skapas.

Vad vi alltså kan se är att bland dessa ”kritiska dualister” fanns det de som i stället valde att respektera samhällets regler och traditioner. De tillhör den riktning som kom fram till att – om lagen endast har sitt ursprung i nomos och därmed är skapad av människan – så innebär detta att vi, just därför, bör respektera och följa den.

Denna gren av den sofistiska traditionen utgör det vi i dag skulle kalla de första humanisterna – med sina idéer om en deliberativ demokrati, grundad på samtal i gott samförstånd och på viljan att finna de bästa lösningarna.

Trots att de ser lagen som relativ, befrias de inte från de konventionella lagarna. Tvärtom – betonar de snarare vikten av att respektera det som människan lyckats skapa – med insikten om att allt är föränderligt och därmed också kan utvecklas. Det är detta som blivit deras signum.

I Sokrates fall går denna hållning så långt att han väljer att tömma giftbägaren – för att därigenom visa sin tilltro till lagen, till nomos – denna gång representerad av den atenska statens dödsdom.

Och han gör det därför att, vid sidan av det mänskliga – ibland alltför mänskliga – råder endast physis: den starkes rätt. Äta eller ätas. Döda eller dödas. Djungelns obarmhärtiga våldslogik.

I efterhand kan vi därför se att sofisternas distinktion mellan det som är av naturen och det som är av kulturen lade grunden till ett nytt sätt att förstå världen – ett konventionalistiskt synsätt där lag, moral och sanning inte längre sågs som givna av naturen, utan som uttryck för mänskliga konstruktioner.

Därmed öppnades också dörren till den ökända relativismen – tanken att allt mänskligt är förhandlingsbart. För vissa blev detta en frigörelse; för andra ett hot. Och för några – en ursäkt. För i samma ögonblick som lagen blir mänsklig, blir den också möjlig att tänja, förvrida och äga. Det är här idén om att makt är lika med rätt hämtar sin näring.

För det är just där, i gränslandet mellan lag och natur, som civilisationen alltid prövas – och där vi ser om den kan hålla måttet.