Protagoras, humanismens och den liberala idéns födelse, uppgång och fall
När vi blickar bakåt genom historien möter vi först de stora linjerna – de kända namnen, hörnpelarna i vår kultur. I dessa essäer, i dessa försök, riktas ljuset i stället lite vid sidan av, i syfte att finna konturerna av några individer vars tankar aldrig riktigt fick komma fram.
Där, någonstans i utkanten av idéhistorien, avtecknar sig en skugglik siluett: en av de allra första fria tänkarna – sofisten Protagoras från Abdera. En nästan helt utsuddad dissident, vars tankar trots allt varit vitala i vårt västerländskt tankegods.
Hans skrifter brändes, han förvisades, och allt som återstod var blott några få, osammanhängande fragment. Fragment som, ironiskt nog, överlevt just tack vare den dogmatiska oppositionens hårda och envisa kritik mot allt det som Protagoras kom att representera.
Mycket av det vi i dag vet om honom kommer just genom hans motståndare, framför allt då genom Platon. I hans dialog Theaitetos låter han Sokrates dissekera Protagoras mest kända uttalande, den så kallade homo-mensura-satsen:
”Människan är alla tings mått för det varande att det är och för det icke varande att det inte är”.
Och Platon införde här det motresonemang som för lång tid framöver skulle dra ett tjockt svart streck över hela Protagoras existens: den så kallade peritropen – eftervärldens slutliga dom som säger att om Protagoras idé om att allt är relativt – är riktig, så är även hans påstående relativt och därmed inte heller riktigt sant. Punkt. Slut!
Men vad var det då med denna idé som gjorde den så angelägen? Förklaringen får nog vänta en stund. Först en snabb presentation. Vem var han – denne Protagoras? En sofist? En pratmakare? En heretiker? Eller vad?
I vilket fall, han föddes kring 490 f.Kr. i Abdera, en stad i Thrakien. Det placerar honom ett halvsekel efter Herakleitos och mitt i samma epok som historieskrivaren Herodotos och läkekonstens fader Hippokrates. Han lär ha haft nära band till Perikles – statsmannen som gjorde Aten till demokratins centrum – och varit vän med Euripides, tragedins mästare. Med andra ord: Protagoras rörde sig mitt i Atens kulturella och politiska liv vid denna tid. Det var alltså en generation före Sokrates, en mansålder före Platon och två före Aristoteles – namn som senare skulle komma att dominera hela den filosofiska traditionen.
Plutarchos berättar att Perikles och Protagoras en gång tillbringade en hel dag med att diskutera ett rättsfall: under en idrottstävling hade en man dödats av ett spjut. Vem bar skulden? Spjutet? Den som kastade? Eller organisatören som höll i spelet? Bara det faktum att tidens mäktigaste man satt och vred på frågan tillsammans med sofisternas främste företrädare säger en hel del – både om Protagoras och om den tid han levde i.
I Abdera föddes också Demokritos (460–370 f.Kr.) – den skrattande filosofen, som talade om världens minsta, odelbara byggstenar: atomerna. En tanke som överlevt i mer än två tusen år. Enligt vissa var Demokritos lärjunge till Protagoras, enligt andra var det dock tvärtom.
I backspegeln ser vi att mycket av vår empiriska tradition kan spåras tillbaka till denna tid – och till den lilla staden Abdera. Därför kom Abdera också att få rykte om sig att vara enfaldens hemvist. På tyska lever uttrycken abderit och abderitisch fortfarande kvar, i betydelsen dum, enfaldig och befängd.[i]
Var Protagoras levde större delen av sitt liv vet vi inte. Säkert är bara att han vistades i Aten vid flera tillfällen. På uppdrag av sin vän Perikles fick han även utarbeta ett lagförslag för den nya kolonin Thurioi år 444–43 f.Kr. Där fanns, som av en tillfällighet och vid samma tid, även Herodotos – som vi främst känner som historieskrivare och som, likt Protagoras, också fäst sig vid hur olika folk tänker, handlar och värdesätter olika.
Okej! Vad var det då som väckte samtidens starka fördömande? Jo, bland annat detta: påståendet att människan är alltings mått. Att det är vi som mäter och tolkar tillvaron – och att inga krafter utanför oss styr världen och våra liv. Inga gudar, inga ödesgudinnor. Vid första anblick var detta ett dråpslag mot den gamla ordningen, mot konventionerna, traditionerna och maktens nedärvda positioner, av Guds nåde. Protagoras idéer vände därmed upp och ned på himmel och jord – på nomos och phusis, kultur och natur – och satte dem på plats.
Protagoras och sofisterna betonade att det fanns en betydande skillnad mellan vad man då kallade nomos – traditioner, lagar och regler, alltså det mänskliga och konstruerade – och phusis – naturen, det som var oberoende av människan. De ansåg det viktigt att inte blanda ihop dessa båda storheter. Men samtidigt framhöll man att även om vårt nomos var en mänsklig konstruktion, så var den livsnödvändig: det är nämligen lagen och kulturen som skapar en civilisation.
Protagoras såg materien som flytande och i ständig förvandling. Våra sinnen förändras med ålder, hälsa och tillstånd – och därför ter sig världen olika för olika människor. I det normala tillståndet ser vi en sak, i sjukdom eller dröm en annan. På så sätt blir människan kriteriet för allt varande: det som framträder för oss existerar, och det som inte framträder för någon finns inte. Här anar vi släktskapet med Herakleitos: verkligheten som flöde.
Protagoras var också en av de första grammatikerna. Det sägs att han delade in språket i fyra kategorier – önskan, fråga, svar och befallning – och lade därmed grunden för den retoriska analys som än i dag präglar vårt sätt att förstå språk.
Han lär ha nedtecknat tanken om ”människan är alltings mått” i en skrift med titeln Sanningen – ibland även kallad Kataballontes,omkullkastaren eftersom titeln anspelade på den intellektuella kamp där han utmanade sin tids rigida föreställningar.
Det ger oss en bild av Protagoras som en tänkare som gick i direkt närkamp med sin tids rigida föreställningar – och helst fällde dem till marken, en kamp som fria andar alltid måste utkämpa – och som är en strid som måste fortgå än i dag.
Av det som finns bevarat från Protagoras är det kanske framför allt en strof som ekar genom historien – och som blev droppen som fick den antika grekiska amforan att rinna över – hans ord om gudarna:
’Om gudarna kan jag ingenting veta med visshet, om de finns eller inte finns. Ty många hinder står i vägen för en sådan kunskap – frågans egen dunkelhet och det mänskliga livets korthet.’
Kort och koncist. En helt annan tonart än de röster vi vanligtvis hör från historien. Nästan modern, faktiskt.
Det berättas att Protagoras läste upp denna strof i Euripides hem. Diktaren ska senare ha skrivit en klagosång till hans ära, med orden:
”Ni har dödat honom, musernas allvise näktergal, den skuldlöse.”
För dessa ord om gudarna, huruvida de fanns eller inte, dömdes Protagoras för ogudaktighet och förvisades på livstid, omkring år 415 f.Kr. Hans skrifter samlades därefter ihop och brändes offentligt, mitt på torget i Aten.
Hans verk gick på så vis upp i rök, men några få små sentenser vägrade dö. De lever kvar som en påminnelse: sanningen är inget givet, utan något vi skapar. Om gudarna kan vi inget veta. Här föddes så fröet till både humanismen och den liberala idén – en insikt som Karl Popper långt senare betonade i Det öppna samhället och dess fiender. Och just där, i detta vågstycke, börjar också människans frihet. Där står Protagoras sida vid sida med historiens fria andar.
Något som går igen i denna serie är att de fria andarna sällan talar med egen röst – de hörs för att deras fiender inte kan låta bli att häckla dem. Det är rädslan och hatet mot dem som blivit deras bevarade eko. Och när vi lyssnar vidare efter detta historiska eko är det slutligen också Herakleitos som träder fram – den dunkle, vars idéer om världens flöde och motsatsernas kamp först Protagoras förvaltade och gjorde till sina egna.
Av Protagoras egen röst finns endast några spridda fragment bevarade:
”En man måste lära i sin ungdom.”
”Utbildning förutsätter naturlig begåvning och övning.”
”Bildning uppträder inte i en människas själ förrän ett stort djup är nått.”
”Om varje sak finns det alltid två motsatta argument.”
”En cirkel kan inte möta en rät linje vid endast en punkt.”
Den mätande människan 
Ping: Del VIII. Herakleitos den dunkle från Efesos | Den mätande människan