Månadsarkiv: augusti 2025

augusti 28, 2025 · 1:10 pm

Del VI: Que sais, Je? – Vad vet jag? 

Om konsten att tvivla i en värld där allt låter så tvärsäkert

Efter ett årtusende av eld där bibliotek brändes och röster tystades i lågorna, började en fransk godsägare att ställa de mest förbjudna av frågor: Vad vet jag? Vad vet vi? Michel de Montaigne gjorde därefter tvivlet till sin metod – och blev därmed en av de första ”moderna” tänkarna.

Långt dessförinnan hade den antika tankens frihet helt tystnat under den kyrkliga överhögheten. Det var först genom de arabiska filosoferna – som Ibn Rushd (Averroës) på 1100-talet – som fragment av det grekiska arvet återvände till Europa.

Men det räckte inte att friheten tystnade. Själva arvet gick också förlorat. Omkring nittio procent av antikens litteratur försvann i de tidiga kristnas utrensningar: bibliotek brändes, boksamlingar beslagtogs. Ett systematiskt sönderfall som nästan helt utplånade den klassiska världen ur minnet.

Michel de Montaigne (1533–1592) var då en av de första som på nytt tog upp dessa trådar. Han skrev om allt mellan himmel och helvete – men mest av allt om sig själv.

Varför Montaigne i serien om Fria Andar? För att han hör hit. Han hade känslan för verklighetens obestämbarhet och en förståelse för språkets dynamiska natur – och det gav honom det skeptiska, prövande anslag jag värdesätter här. Därför är han en fri ande.

Han föddes som Michel Eyquem på familjens gods i Périgord. Släkten hade gjort sig en förmögenhet på vinhandel och köpt godset Montaigne, vars namn sedan blev deras eget.

Han brukar ofta betraktas som aristokrat, men var snarare en uppkomling. Det gör honom inte mindre intressant – snarare tvärtom. 

Ibland har han kallats både liberalismens och humanismens fader, och det ligger något i det. Framför allt började han uttrycka sig i ett öppnare tonläge, ett språk man inte var van vid att höra vid denna tid.

Han skrev sina essäer mitt under de franska religionskrigen mellan katoliker och hugenotter (1562–1598). På nära håll såg han hur dogmatiskt tänkande ledde till massmord och sönderfall. Hans skepsis var därför inte bara filosofisk utan också existentiell och politisk – en hållning som också blev ett sätt att värja sig mot fanatismen.

I förordet till sitt berömda verk skriver han:

»Läsare, detta är en ärlig bok. Jag skrev den först och främst för mig själv och för dem som står mig nära. När jag en dag är borta kan de i dessa sidor återfinna något av min person och mina tankar – och minnas mig mer levande.«

Det är väl så även jag någonstans tänker när jag skriver mina essäer här om de Fria andarna. Han kallade för övrigt själv sina texter för just essais – vilket kortfattat betyder, försök. Inte avhandlingar, inte doktriner, utan övningar i att tänka högt. Att pröva sig fram, skriva sig fram, utan att hävda slutgiltighet. Det är här hans frihet ligger – i det öppna betraktandet.

Montaigne återkommer gärna till små anekdoter, till vardagliga erfarenheter som han låter slingra sig ut i böljande funderingar kring människans sätt att uppfatta världen. I första boken skriver han bland annat: 

»Enligt ett gammalt grekiskt ordspråk lider inte människor av saken i sig utan snarare av sina åsikter om den.« 

Det är typiskt Montaigne: tvivlet riktas inte mot världen, utan mot våra föreställningar om den. Det är denna subjektiva spegling vi bland annat tar fasta på här.

Återkommande hos Montaigne är just detta: hur vanan, språket och våra begrepp låser fast oss i en föreställningsvärld som vi sedan förväxlar med verkligheten.

Visst, mycket av det Montaigne skriver kan i dag låta som rena självklarheter. Men det intressanta ligger inte i utsagorna i sig, utan i att han överhuvudtaget betonade dem. Det var inga självklarheter då. Lika lite som det var självklart femhundra år före Kristus att en skruv både kunde gå rakt och i cirklar. 

Och varför är det då så svårt för oss att leva med öppna ögon? Montaigne svarar:

»Eftersom de allmänna föreställningar vi ser hyllas runtomkring oss och som har ingjutits i våra själar med våra fäders säd framstår som allmängiltiga och naturliga för oss.«

Därifrån glider han vidare:

»Men den viktigaste följden av vanans makt är att den fångar oss och snärjer oss så att det nästan blir omöjligt för oss att komma loss ur dess grepp och bli oss själva igen.«

På så vis förvaltar han en humanism som länge varit glömd, men också undangömd – och pekar samtidigt på varför det blivit så. För som han skriver:

»… det som bryter mot vanan bryter även mot förnuftet.«

Här knyter Montaigne an till en äldre skeptisk tradition, från Pyrrhon och Sextus Empiricus. Men han gör skepsisen till metod snarare än doktrin – en hållning att ständigt hålla frågan öppen, att aldrig låta sig bindas av det givna. En tradition vi måste återknyta till senare. 

Hans eget motto, Que sais-je? – Vad vet jag? – är i själva verket en kondensering av denna skeptiska hållning. En ständig påminnelse om att frågan alltid måste hållas öppen.

Och han anstränger sig för att bryta med båda, både med vanan och med förnuftet. Inte konstigt att världen började svindla för honom. Som han skriver:

»Världen är en evig gungbräda. Allt i den gungar oupphörligt: jorden, Kaukasus klippor, Egyptens pyramider – de gungar allmänt och de gungar särskilt. Själva beständigheten är inget annat än en långsammare gungning.«

Herakleitos talade på sin tid om panta rei – att allt är i rörelse. Herakleitos och Montaigne upplevde sannolikt något liknande, men beskrev det på olika sätt. De fria andarna lyckas ibland överskrida de murar tiden bygger.

Montaignes essäer blev med tiden också en betydelsefull grundsten i den kultur som efter medeltiden tog form i Västerlandet. Senare har flera tänkare pekat på hans betydelse. Den franske filosofen och antropologen Claude Lévi-Strauss (1908–2009) kallade honom till och med urfadern till våra humanvetenskaper – en tidig pionjär för den antropologiska relativism som han själv senare skulle förvalta under 1900-talets andra hälft.

Likt Protagoras och sofisterna tvåtusen år tidigare såg också Montaigne det som människans främsta mål att utveckla sitt ethos, sin skicklighet, sitt areté. Som han själv skriver:

»Det är vår plikt att bygga upp vår karaktär … Vårt verkliga mästerverk är att leva på rätt sätt.«

Han levde i en tid då makten inte tvekade att kväsa minsta skymt av avvikelse. Och den erfarenheten är knappast mindre aktuell för oss i dag.

Montaigne hör därför hemma här – inte som revolutionär, utan som fri ande. Inte som den som fann sanningen, utan som den som gjorde tvivlet till metod.

Och för att förstå varifrån detta tvivel kom måste vi rulla tillbaka tiden ytterligare två tusen år. Till först och främst Protagoras och sofisterna och med tiden även Herakleitos – där själva idén om människan som alltings mått först kom att formuleras. 

Och kanske är det där vi behöver dem som mest även i dag. För den gamla kyrkliga ortodoxin har ersatts av nya självklarheter – ekonomiska, teknologiska, ideologiska – som gör anspråk på att vara lika obestridliga. Mot sådana anspråk är Montaignes tvivel fortfarande en metod – och ett vapen.

Lämna en kommentar

Under Okategoriserade

Taggat som

augusti 25, 2025 · 12:55 pm

Del V. »Låt oss gå, låt oss gå, glädjefyllda, att dö som filosofer.« 

En fri andes sista ord i tider av repressiv kraft och despoti!

I november 1618 arresterades Lucilio Vanini (1581–1619) i Toulouse, anklagad för ateism. Straffet följde inkvisitionens ritual: först tungan utskuren, sedan strypning, därefter skulle kroppen brännas på bål.

Den 9 februari 1619 verkställdes domen. Det fick inte råda någon tvekan om den symboliska ordningen: tunga, strypning, bränning. Till sist skulle askan kastas i floden, så att både kropp och minne för alltid skulle utplånas. Och så blev det nästan.

Tunga, strypning, bränning!

När Vanini väl har omtalats sker det mest med nedsättande ord: en ogudaktig libertin, en opålitlig, en fritänkare – vilket då självfallet inte var särdeles populärt, inte ens bland filosofer som vid tiden helst undvek inkvisitionens vrede under denna, dess främsta glansperiod.

Hur hamnade då denne Vanini i vår serie här om fria andar? Jo, framför allt genom sin kritik av religionen som sådan, sin inspiration från den grekiska skeptiska traditionen, sin materialistiska syn på anden som kroppslig – och sin tanke om språket som något konstruerat och därmed relativt. Det är detta!

En anekdot berättar att Vanini en dag höll ett brandtal till försvar för den kristna treenigheten, för att nästa dag återvända till samma scen och där plocka isär varje ord han dagen innan sagt. Troligen inspirerad av den akademiske skeptikern Karneades (214–129 f.Kr.), som vid ett berömt besök i Rom först höll ett tal till försvar för rättvisan – och nästa dag ett lika skarpt motangrepp.

Trots sin uttalade ateism skrev Vanini dock ett brinnande försvarstal för den kristna läran. Det var ett verk med den smått svulstiga latinska titeln: Amphitheatrum Aeternae Providentiae divino-magicum, christiano-physicum, necnon astrologo-catholicum adversus veteres philosophos, atheos, epicureos, peripateticos et stoicos. (”Den eviga försynens gudomligt-magiska, kristna-fysiska och astrolog-katolska gentemot de forntida filosoferna: ateisterna, epikureerna, peripatetikerna och stoikerna.”)

Detta verk som är skrivet på latin har dock aldrig översatts

Skriften utkom i Lyon 1615 och innehöll femtio försvar för Gud: dess existens, väsen, försyn – och en samling med motbevis riktade mot åsikter som förnekade detta högsta väsen. Särskilt riktade Vanini udden mot en lång rad med antika och medeltida ateistiska filosofer: Pythagoras, Protagoras, Cicero, Boethius, Thomas av Aquino, Aristoteles, Averroës, Gerolamo Cardano, epikuréer, peripatetikerna och stoikerna.

Det sägs att han troligen skrev detta som en avbön, då han hela tiden hade inkvisitionens blickar på sig. Men man ska inte heller glömma att texten också fungerade som listig strategi: genom att på detta vis citera och kritisera de ”farliga”filosoferna lyckades han samtidigt hålla deras idéer vid liv. En metod som, som vi ska se, senare skulle komma att återanvändes av just en av Vaninis levnadstecknare.

Ett år efter Amphitheatrum Aeternae publicerade Vanini ytterligare en bok: De Admirandis Naturae Reginae Deaeque Mortalium Arcanis – Om naturens, de dödligas drottning och gudinnas, underbara hemligheter. Detta verk väckte på nytt misstankar och anklagelser mot honom för ogudaktighet.

De Admirandis … inte heller denna bok finns tillgänglig i översättning

Därefter skulle dock hans namn falla i nästan total glömska. Men bara nästan, för hundra år efter hans död, publicerades så en udda bok i London: The Life of Lucilio Vanini, Burnt for ATHEISM at Thoulouse.

Författaren var en viss David Durand (1680–1763), en fransk hugenott och landsflyktig, som funnit en fristad i London. Han var medlem av Royal Society och var en nära vän till den kände skeptikern Pierre Bayle (1647–1706), vars Dictionnaire historique et critique snart skulle bli en underjordisk bibel för fritänkare i Europa.

Där Bayle öppet lät sin skepsis höras i lärda kretsar, valde Durand ett försåtligt grepp. I sin biografi tar han knappt i Vanini med tång: kallar honom för avskum, parasit, en skam för hela mänskligheten. Men just genom detta fördömande lyckas han också bevara minnet av Vanini.

I sitt förord inleder Durand med orden:

“MANY undoubtedly will wonder, how any Body would undertake to write the Life of Vanini; a Person who merited rather to be buried in perpetual Oblivion, and whose Name has been infamous to Christianity, and abhorred by all the honest and well-meaning part of Mankind.”

Avskum. Parasit. Durand håller en hård ton genom hela sin bok när han gestaltar denna hemske avfälling: hans befängda idéer, hans orättfärdiga liv och hans ohyggliga – dock, enligt Durand, mycket rättvisa – död. 

Till sist tackar han till och med inkvisitionen för dess goda arbete med att hålla dessa slags människor och deras tankar borta från världen.

Durand håller hela tiden Vanini på en armslängds avstånd. Men just genom sina berättelser får vi ändå en bild av denne ”liderlige varelse” och på så vis lyckas Durand med konststycket att – rädda några få spår av Vanini till eftervärlden.

När han skrev boken i början av 1700-talet var ämnet fortfarande alltför laddat för att någon öppet skulle våga skriva en biografi över en kättare. Men mellan raderna lämnar Durand subtila nycklar till hur vi ska läsa honom. Han erkänner nämligen, helt obekymrat, att detta dubbelspel också var Vaninis egen metod: att säga motsatsen till vad han egentligen menade. Som i den bok där han noggrant redogjorde för och kritiserade den antika ateismen – bara för att på så vis också rädda den från glömska.

Vanini lär själv ha varit influerad av filosofen och naturvetaren Pietro Pomponazzi (1462–1525), professor i Padua. Pomponazzi bekämpade den aristoteliska traditionen och hävdade att själen var oupplösligt förbunden med det sinnliga – och därmed måste dö när kroppen dör. Sina tankar utvecklade han i skriften De immortalitate animae, som följdriktigt brändes av inkvisitionen.

Vanini hade också varit i lära hos averroisterna, den medeltida filosofiska skola som grundlades av Ibn-Rushd (1126–1198). Genom honom fördes det antika tankegodset och filosofin till Europa – och det var också genom hans skrifter som Vanini fick del av den skeptiska tradition som kyrkan försökte utplåna. Ibn-Rushd var själv en religiös skeptiker. Kristendomen kallade han falsk och absurd. Judendomen barnslig. Islam vulgär.

Ibn-Rushd

Vanini var troligen också tidigt ute när det gällde att anamma den heliocentriska världsbilden, där universum då sågs som styrd av naturlagar. Han skrev även att Gud och naturen var samma sak – en form av panteism – och kallade Gud ibland för ”den eviga naturen”. Med sin typiska ironi förklarade han också:

”Människan kommer från aporna; och det är därför aporna liknar oss så mycket, dock utan talets gåva.”

Vanini skriver i en av sina verk att det verkliga ursprunget till alla våra övernaturliga fenomen vara att den mänskliga fantasin, som ibland, som han säger, kan förändra utseendet på den yttre verkligheten. Eller, som han spetsigt uttryckte det: 

”Mirakler är inget annat än en effekt av vår okunnighet om naturen.”

Hans ton känner vi igen från de strofer där William Blake presenterade ”The voice of the devil” i The Proverbs of Hell.

Efter flera års kringflackande hade han gjort sig omöjlig på många håll i Europa och sökte till slut sin tillflykt till Toulouse, till Henri II de Montmorency (1595–1632) – en högt uppsatt militär och beskyddare av fria andar. Och just en sådan var Lucilio. På hans gods levde han under taget namn och fortsatte att undervisa unga män i sina frihetsideal.

Till slut nådde ryktet myndigheterna: det fanns en hädare och ateist i trakten. Vanini pekades ut, togs in till förhör inför senaten och tillfrågades om sin syn på Guds existens.

Då plockade han upp ett sädesax från marken, höll det i sin utsträckta hand och sade:

”Detta ax förpliktar mig att erkänna att där finns en gud. Ett litet frö som faller till marken tror man först ska vitna och förgås. Men det gror, blir grönt, skjuter upp ur jorden och växer medan vi inte ens lägger märke till det. Dagg ger det fukt, regnet styrker det. Det får utväxter som skyddar det mot fåglar. Stjälken reser sig och får blad, som gulnar medan växten fortsätter att växa. Till sist förtvinar den och dör. Den tröskas, strået skiljs från kornet: kornet blir människors föda, strået djurens – som i sin tur tjänar människan.”

Trots sitt medgivande – ”detta ax förpliktar mig att erkänna att där finns en gud” – föll svaret inte domarna i smaken och befanns skyldig till hädelse och kätteri. Ty den gud som vid tiden var den rätte guden var en trons gud, inte en gud som kunde bekräftas genom rationella och biologiska resonemang. 

Men det lite tragikomiska med hans hemska död är att man då inte visste vem det var man avrättade. Detta uppdagades först senare. I domstolsprotokollen talas det främst om att den nu åtalade var en gudsförnekare och kättare.

Lucilio Vanini (1581–1619)

I de fragmentariskt bevarade protokollen anklagades han dessutom för att ha förnekat mirakel och själens odödlighet, samt för att ha kallat Jesus för en trollkarl.

Det var inte svårt att finna stöd för kätteri i hans egna ord:

”Själens odödlighet är ett påhitt, skapat av lagstiftare för att tygla människors laster genom rädsla för straff efter döden.”

Den 9 februari 1619 fördes han så i en öppen vagn till avrättningsplatsen. En tiggarmunk försökte få honom att be om frälsning, men Vanini gjorde då narr av honom:

»När din frälsare dog svettades han av svaghet och rädsla. När jag dör kommer jag att dö utan fasa.«

På Place du Salin i Toulouse restes en ställning och torget fylldes av människor. Vanini stod tyst. När bödeln steg fram ropade han stolt på italienska:

»Andiamo, andiamo allegramente a morire da filosofi« – ”Låt oss gå, låt oss gå, glädjefyllda, att dö som filosofer.”

Han tvingades bära en klädedräkt med orden Atheist et blasphemateur du nom de Dieu – ”Ateist och hädare av Guds namn”. Vid Grand Porte, Église de Saint-Étienne, tilltalades han åter av en kommissionär som uppmanade honom att göra avbön. Vanini förblev tyst.

När frågan otåligt upprepades, ropade han:

»Där finns ingen Gud! Och där finns ingen Djävul! Ty om det funnes en Gud skulle jag be honom slunga ned en blixt för att förstöra detta orättfärdiga parlament – och om det funnes en Djävul skulle jag be honom sluka det och begrava det djupt under jorden. Men varken Gud eller Djävulen existerar, därför säger jag inget.«

Han fördes därefter fram till platsen och befalldes att räcka ut tungan. Han vägrade. Med en hovtång rycktes den ur hans mun. Därefter ströps han, och kroppen kastades i lågorna.

Efter detta finns inte mycket mer att säga om Vanini, annat än att vi postumt får tacka den flitige David Durand för att han ändå tog sig tid att nedteckna berättelsen om ”detta avskum, denna parasit.” Sedan kan vi förstås alltid hoppas på att någon kunnig person tar sig an uppgiften att översätta hans två verk. Vem vet vad mer vi kan hitta där i.

Hans öde påminner oss om faran i att vi lägger makten över våra liv i händerna på dem som gör anspråk på att äga sanningen – dem vars första försvar alltid är att tysta de röster som vågar ställa sig lite vid sidan av.

Ingen nämnd, ingen glömd!

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Humaniora, Politik, Sanning & Inkonsekvens

Taggat som

augusti 21, 2025 · 1:14 pm

Del IV. Energy is Eternal Delight – från Himmel & Helvete till vår tids tema

När undertryckta drifter riskerar att förvridas till urspårade ideal, revolt och fascism

Den engelske poeten och mystikern William Blakes paradoxala yttranden och koncisa sentenser rör sig långt bortom allfartsvägarna och finner endast motsvarigheter i de fragmentariska stroferna hos Herakleitos och i Friedrich Nietzsches mest gnistrande hammarslag. Frågan är vad dessa tre, vid sidan av det bombastiska och profetiska anslaget, faktiskt har gemensamt.

Att jag i denna serie om ’De Fria Andarna’ valt att föra samman dessa ostyriga vildhjärnor från olika tidsåldrar beror på att de alla utvecklade tankegångar om teman som ligger djupt nedärvda i oss.

The Heaven & Hell and The Apollonian & Dionysian Man

De yrar alla om ett gemensamt stoff, om än på olika vis. De talar om motsatsernas förening, om det ständiga flödet och om våra upplevelsers ofrånkomliga speglingar av oss själva. Det är själva kittet som håller dem samman både stil- och innehållsmässigt.

Hos William Blake återfinner vi denna idé om motsatsernas förening i termer av Himmel och Helvete, Änglar och Djävulen, eller i figurer som Urizen (your reason) och Orc (den underjordiske). För Blake är dessa krafter dock bara skapade motsättningar, något han framför allt gestaltar i den färgstarka diktsviten The Marriage of Heaven & Hell.

I avsnittet kallat The Proverbs of Hell får djävulen tala fritt och skriver med frätande syra:

“Energy is Eternal Delight.”

Och:

“Energy is the only life and is from the Body, and Reason is the bound or outward circumference of Energy.”

Men man ska aldrig glömma att detta inte är Blakes budskap. Här är det djävulens röst vi hör – den dionysiska kraften som får komma till tals, med sin romantiska vurm för de naturliga drifterna och känslorna.

Den djävul som Blake manar fram i The Marriage of Heaven & Hell är alltså inte densamme som en gång uppstod ur de gamla ökenreligionerna. Snarare utgör denne djävul ett uppror mot de gamla arkaiska föreställningarna och i stället talar om något som ligger bortom Gott och Ont, Himmel och Helvete.

Blake vänder här på perspektivet: djävulen, den utkastade och förkastade, är blott en bild för människans inneboende energier – vår kroppslighet, våra passioner och vår skaparkraft. Vilket också varit den kraft som religionen i alla tider inte bara försökt begränsa, utan ibland även tillintetgöra.

I The Marriage of Heaven and Hell låter han en bild tala: en ängel bär på ett barn. Ängeln är ljus och blickar mot himlen, men blek och kraftlös och kan därför inte komma någon vart. Nedanför honom rasar djävulen, omgiven av eldsflammor men fjättrad och blind, oförmögen att ta sig vidare.

Hos Blake behöver ängeln djävulens energi för att alls kunna röra sig uppåt, och djävulen behöver ängelns ögon. Ingen av dem förmår komma någon vart utan den andre.

Blake för ofta samman dessa skenbara motsättningar i sina texter och man kan höra ett tydligt eko av Herakleitos i rader som:

“Opposition is true Friendship.”

Eller som han skriver:

“Without Contraries is no progression. Attraction and Repulsion, Reason and Energy, Love and Hate, are necessary to Human existence.”

Både hos Nietzsche i Så talade Zarathustra och hos Blake i The Marriage of Heaven and Hell möter vi bilden av en örn med en orm i sina klor. En urbild med djupa mytiska rötter i många kulturer, ofta tolkad som striden mellan höjd och djup, ande och materia. Men hos både Blake och Nietzsche förvandlas kampen till en förening.

Örnen och ormen är inte längre dödsfiender utan följeslagare. I deras grepp uppstår en helhet i det som vårt dualistiska sätt att tänka gärna delar upp och splittrar. Hos Blake blir örnen ett emblem för äktenskapet mellan himmel och helvete: energin behöver förnuftets form, liksom förnuftet behöver kroppens begär. Hos Nietzsche är örnen Zarathustras stolthet och ormen hans klokhet – två krafter som måste vandra tillsammans för att bära övermänniskan.

Här finner vi också en västerländsk motsvarighet till yin och yang. Men där den östasiatiska symbolen framhäver balans och cirkulär harmoni, betonar denna variant snarare slitningen och dramatiken. Hos Blake och Nietzsche och Herakleitos är helheten inte en stillsam enhet, utan en högt spänd sträng – en förening av krafter som i kraft av sina motsättningar också driver livet framåt.

Ett annat gemensamt tema hos de tre är att verkligheten aldrig framträder entydigt utan snarare dynamiskt flödande. Vi ser aldrig världen “som den är” utan genom våra egna begränsade förmågor. 

Som också Blake etsar ned på sina kopparplåtar:

“If the doors of perception were cleansed everything would appear to man as it is: infinite.”

Jim Morrison & The Doors, Break on through to the other side …

Världen uppträder alltså i relation till vår blick och vår inre beredskap. Här finner vi fröet till Nietzsches perspektivism – att sanningen aldrig är absolut, utan alltid situerad i betraktarens ögon. Som Blake själv uttryckte det:

“A fool sees not the same tree that a wise man sees.”

En annan idé som dessa tre samlas kring är betydelsen av aktivitet och energi. Blake låter djävulen säga:

“The road of excess leads to the palace of wisdom.” 

Det är överflöd – inte måttlighet – som ska visa vägen till insikt. Det är också därför jag valt dessa fria andar i denna serie: tänkare och mystiker som lyckats klippa banden till det vi kallar normalt.

Som när den diaboliska kraften uppmanar oss:

“Drive your cart and your plow over the bones of the dead.” 

Och vidare: att vi inte behöver leva i skam och ånger över våra missgärningar:

“The cut worm forgives the plow.”

Naturen rymmer i djävulens perspektiv ett evigt kretslopp av död och förnyelse, skada och försoning som människan inte kan undkomma – bättre då att acceptera denna rytm och låta energin flöda. Annars riskerar vi bara svaghet och förtvinad skaparkraft.

Frågan är vad alla dessa budskap vill förmedla och om de har någon relevans för oss i dag? De säger att vi lever i en civilisation som i århundraden försökt lägga locket på de manliga drifterna, som aggressivitet, begär, tävlingslust, dominans – men också kreativitet. När dessa krafter inte längre får kanalisera sig öppet uppstår i stället förvridna utlopp. Det är deras budskap.

Det handlar om en anti-moral som går på tvärs med den godhet som filosofiska och kristna tänkare förordat i tusentals år. Kan vi verkligen ta in denna omvälvning, förstå den? Hantera den? Komma till tals med den?

I dag talar vissa av oss om behovet av manlig kraft och radikal omstörtning. Andra kallar det helt ennkelt för fascism. Men oavsett hur vi benämner det, bör vi ändå vara medvetna om hur efterfrågade dessa undertryckta aspekter av människan kommit att bli i vår tid.

Vår civilisation har länge predikat förnuft, ordning och måttfullhet – först genom kyrkan, sedan via rättsstaten. Men denna förträngning har samtidigt skapat en hunger efter dess motsatser: energi, lidelse, extas. Människan längtar efter rytm, dans, kroppslighet och äventyr – vilket gör att vi även flockas kring auktoritära ledare – då vi ser att dessa förkroppsligar våra djupaste drömmar.

Här ekar Nietzsche i samma tonart – och det är ingen slump att han blivit en ikon längst ut på den politiska högerkanten. Både Blake och Nietzsche påminner oss om att energin inte kan utrotas, bara förskjutas. Förnekelsen gör att den återvänder i nya skepnader: som politisk extremism, som hat mot svaghet, som rop efter auktoritära ledare.

Och kanske är det just detta vi nu bevittnar: en civilisation som försökt tämja människans drifter, men som i processen skapat ett vakuum där dessa återvänder i förvrängd form – i manosfärens kvinnohat, i MAGA-rörelsens fantasirika drömmar, i den nyfascistiska vurmen för kraft, våld och vad man uppfattar som naturliga hierarkier.

Men vad såväl Blake som Nietzsche betonade – var också en varning: energin kan inte gömmas undan. Den måste mötas, konfronteras, formas. Först då kan den bli skapande snarare än destruktiv. Att förneka våra mörka drifter är att lämna över dem åt demagoger som lätt kan förvandla dem till politiskt kapital.

Budskapet är lika oroande som obekvämt: civilisationen måste våga erkänna sina egna undertryckta krafter – annars gör andra det i vårt ställe. Kort sagt har det liberala projektet och demokratin har, i sin önskan om det goda samhället, placerat sig alltför långt från det verkliga livet – och får nu betala priset.

Den liberala ordningen har i sin högstämda idealism aldrig förstått energins lockelse. Och därför också blivit tagen på sängen av dessa krafters uppvaknande.

I den Blakeska världen borde civilisationen i stället möta energin och inviga den i sin strävan efter en bättre värld. Personligen vet jag inte vad jag ska tro.

Jag har inga andra råd än att det alltid kan vara mödan värd att undersöka vad andra haft för råd att ge genom historien.

Blake var ingen filosof utan poet och mystiker, uppslukad av sina visioner. Han såg sig som profet och anade en annan verklighet. Hans språk svävar bland kristna begrepp och försöker göra sig fri, men är ändå bundet till sin tid – liksom vi alltid kommer att vara bundna till vår.

Enough! Or Too much!

Lämna en kommentar

Under Demokrati, Fascism, Filosofi, Humaniora, Liberalism, Moral, Tabun

Taggat som

augusti 16, 2025 · 2:33 pm

Del III: Vems perspektiv ska forma vår värld?

Från Nietzsches herremoral och slavmoral till dagens kamp mellan politiska konflikthärdar

I en tid av skarpa politiska strider, där populister, konservativa och liberaler talar helt olika språk om makt och moral, kan Friedrich Nietzsches tankar ge oss ett oväntat raster för att läsa samtiden. Hans idé om perspektivism och hans analys av herremoral & slavmoral, det apolliniska & dionysiska, blottlägger inte bara hur värderingar formas – utan också hur kampen om verklighetens själva arkitektur utspelas mitt framför våra ögon.

Vad innebär det då att ha ett perspektiv? Om du i stilla förundran betraktar en sovande hund kan man säga att det sker utifrån ett visst perspektiv – både fysiskt och känslomässigt. Samma sak om du lyssnar på flöjtisten Herbie Mann’s  Live at the Village Gate från 1961. Eller om du förlorar dig i doften av en rosa ros. Eller om du just nu oroar dig för vad som händer i USA. Men också om du har några åsikter om vad faktiskt som sker där.

Poängen med denna till synes banala inledning är att understryka att vi aldrig kan inta en position som inte är ett perspektiv. Det är helt enkelt inte möjligt. Människan är en betraktare, en mätare av världen – vilket innebär att vi alltid kommer att möta vår värld från ett visst håll. Utifrån ett visst perspektiv. Vilket också var det som den grekiske tänkaren Protagoras sade och som jag gärna upprepar med en dåres envishet.

Det är också utifrån just detta perspektiv vi nu ska närma oss Friedrich Nietzsche, som just kan förknippas med den här idén om perspektivism.

För Nietzsche var varje perspektiv en tolkning – aldrig en neutral avbild av en objektiv verklighet. Vilket var en idé som långt senare skulle hitta oväntade beröringspunkter med vår tids postmodernistiska tänkare, liksom med delar av feministisk teori och queerrörelsen.

Som Nietzsche själv formulerade det: ”Det finns inga fakta, bara tolkningar.” Drygt hundra år senare låter dessa konstruktivistiska ord som självklarheter – för vissa – men för andra nästan något otänkbart.

Nietzsche beskrev våra perspektiv som startpunkter för ”att växa, att övervinna, att sträcka sig ut”. De var aldrig fasta positioner utan ständigt föränderliga utgångslägen. Vi är en början. Ett över. Ett under. Vi är våra perspektiv.

För Nietzsche innebar denna perspektivism inte att alla infallsvinklar var lika grundade eller lika kraftfulla. Vissa bar på mer livskraft, andra på mindre – och det är här hans mest tabubelagda tanke också tar form. Han kallade den viljan till makt. Men menade inte bara, som många utgått från, att det mest bara handlade om en drift efter politiskt eller materiellt inflytande.

Viljan till makt var snarare en strävan att forma, omforma och vidga sin verklighet – att låta sitt perspektiv växa och flöda över, tills det kunde tränga undan eller till och med innesluta andras. Inom filosofin skulle man kalla det en ontologisk strävan.

Den djupaste viljan till makt var, enligt Nietzsche, en vilja att äga och forma själva grunden för hur världen uppfattas – av andra.

Varje manifestation av vår vilja är därför också en första ansats till personligt herravälde. Barnet som skriker och kräver uppmärksamhet. Tonåringen som trotsar vuxna – och därmed tar sig rätten att skapa sig själv. Klottraren som lämnar sitt namn i tunnelbanan. Den vuxne som är fast övertygad om att han har rätt. Entreprenören som gör allt för att bygga ett imperium. Den politiske tänkaren som vill omforma världen efter eget huvud.

Det handlar inte bara om makten över andra människor, utan också om makten att skapa värden – att sätta namn på saker och därigenom göra världen till sin egen manifestation. Som exempelvis den egna drömmen om att kunna döpa om John F. Kennedy Center for the Performing Arts till ”MAXKERN/KENNEDY CENTER”.

MAXKERN/KENNEDY CENTER

I den meningen spelar filosofen, konstnären, vetenskapsmannen och politikern egentligen samma spel: att få sin betraktelse, sitt perspektiv att bli den horisont från vilken världen ska förstås. Det är en strävan efter att göra sin egen förståelse av världen till allmängiltig sanning.

Men Nietzsche såg också att det inte alltid är de starkaste perspektiven som tar hem striden. Tvärtom kan även de svaga, om de samordnar sig, skapa en värdegrund som tar strid och går stick i stäv med de starkares. Vilket var något man bara måste konstatera att han faktiskt hade invändningar mot.

För Nietzsche kan de många, när de drivs av den underlägsnes avund mot det starka, skapa en uppochnedvänd värld. Vilket resulterar i vad han kallar slavmoral. Vilket då är en moral där styrka, kreativitet och självständighet betraktas som olämpliga, medan undfallenhet, lydnad och självförnekelse upphöjs till dygder. Vilket var en omvänd moralprincip som de första Kristna omfamnade och som sedan blev vägledande för den Kristna läran samt även för upplysningen och utvecklingen av det demokratiska projektet.

Och här, nu mer än hundra år senare, kan vi se hur dessa mönster återkommer i vår samtid. När jag här talar om demokratin syftar jag både på dess idé som styrsystem och dess praktiska uttryck genom institutioner som FN, Europarådet och Internationella domstolen, liksom genom politiska rörelser av socialliberalt snitt. 

Förenklat kan man säga att demokratin – och i synnerhet den mer socialliberala – är det perfekta exemplet på att försöka vända på tavlorna, med ambitionen att kontrollera och underkuva de starkares möjligheter att utöva sina styrkor. De mångas seger över de fåtaliga.

Detta medan den konservativa högern mer har lutat åt att ge de naturliga förloppen och drifterna utlopp: låt de starka stå över de svaga, låt det starkare vinna och det svagare förlora. Allt annat, menar man, leder till biologisk, social och kulturell degenerering. 

På så vis appellerar dagens anti-demokrater till, vad Nietzsche såg som, de Dionysiska krafterna i människan, medan demokratins förespråkare då snarare vänder sig till det Apolliniska och de mer reglerande principerna. 

Med det Dionysiska menar Nietzsche den upplösande, gränssprängande livskraften; det Apolliniska är dess motpol – ordningens, måttfullhetens och formens princip.
Vi kan därför tala om en strid mellan två arketyper: den kraft som tänder eldar för att förändra världen och den som, som en modern katechon¹, gör allt för att kväva lågorna.

Demokratin kan sägas värna vad man ser som det ”rättvisa samhället” – en ordning som söker balansera makten och upprätta rättvisa normer. Men i Nietzsches ögon är detta mest bara en förklädd maktstrategi: ett sätt för de svaga att avväpna de starka genom att omdefiniera vad som ska räknas som gott, sant och vackert. Dock ett perspektiv som nu allt fler inom de suveräna statsordningarna ger uttryck för och inte längre tänker be om ursäkt för. 

Vad Nietzsche dock aldrig kunde förutse var den nutida oheliga alliansen mellan starka despoter runt om i världen, förenade i syfte att omkullkasta de mångas styrkor – vilket Anne Applebaum så väl beskriver i sin senaste bok, Autocracy, Inc. (Vilket är en bok jag verkligen kan rekommendera.)

Autocracy, Inc.

Därmed blir kampen om det sanna och riktiga perspektivet också en kamp om själva världsbildens arkitektur – om vilka pelare som får stå kvar och vilka som ska rivas.

Och det är just där vi står i dag – mitt i en tid då Nietzsches begrepp har fått en oväntad aktualitet och blivit ett medel för att förstå vår egen politiska situation och förvirring.

Man kan dock aldrig vara bombsäker på vad Nietzsche i själva verket menade – hans stormiga, svulstiga stil lämnar ofta tolkningen öppen. 

Och som han själv till slut utropar: Han är Dionysos! Han är Antikrist! Han är urkrafternas talesman – stormig, passionerad och samtidigt tvetydig. Han är inte bara en uttolkare av människans vilja till makt, han är själv ett levande exempel på denna strävan.

Under sin livstid fördjupade Nietzsche dessa begrepp alltmer. Dionysos blev för honom allt tydligare den ursprungliga kraften – världsviljan – som driver kampen för överlevnad och manifesteras i alla livsformers vilja till makt.

Precis som hos Robert M. Pirsig, som jag skrev om i det förra inlägget, fann även Nietzsche sina verkliga trosfränder i försokratikerna – hos Herakleitos, Demokritos och inte minst Protagoras, som han menade utgjorde en syntes av den försokratiska tanken.

Dessa tidiga sofister, med sitt intresse för språkets retoriska kraft, blev för Nietzsche de verkliga filosoferna par excellence. Tänkare som Sokrates och Platon såg han däremot som början på det intellektuella förfallet. 

På liknande sätt som Pirsig och Phædrus långt senare, anade även Nietzsche ett omfattande intellektuellt svek – en konspiration riktad mot sanningen och mot det verkligt starka. Men hans himlastormande filosofi fick ett abrupt slut.

”Ich bin kein Mensch, ich bin Dynamit.”

Den 3 januari 1889 föll han ihop på Piazza Carlo Alberto i Turin, efter att ha blivit upprörd när han sett en kusk piska sin brygghäst uppför en brant backe. Gråtande ska han då ha fallit hästen om halsen. Därefter levde han i ett mentalt töcken fram till sin död år 1900.

Och här måste vi lämna Nietzsche och röra oss vidare – till den engelske diktaren och mystikern William Blake. Deras världar berör varandra: Blake, med sina visioner om motsatsers nödvändighet och sin vägran att böja sig för enkelspårig moral, står i en märklig men självklar dialog med Nietzsche – trots att Nietzsche aldrig nämnde honom, troligen inte heller kände till hans arbeten.

¹ Katechon är ett teologiskt begrepp från Nya Testamentet (2 Thess. 2:6–7) som syftar på en kraft eller instans som håller tillbaka undergången eller det antikristliga.

Lämna en kommentar

Under Filosofi

Taggat som

augusti 11, 2025 · 9:37 am

Del II. Zen and the Art of Mental Maintenance: On the Road with Robert M. Pirsig

Zen and the Art of Motorcycle Maintenance – An Inquiry into Values var titeln på en bok som under några år i slutet av 1970-talet rörde sig genom världen med en närmast mytisk kultstatus.

The Book

Boken handlar varken om zenbuddhism eller om motorcyklar, även om båda dyker upp som lösa referensramar. Det egentliga temat är snarare ett sökande efter något som till en början mest bara spökar i bakgrunden – och som steg för steg visar sig vara svårare att fånga än att ana. Samtidigt är det en berättelse om hur ett tänkande, när det inte hittar fäste, lätt kan slå slint.

Berättelsen följer Pirsigs alter ego och kan läsas som en motorcykelresa tvärs genom USA. En litterär roadmovie där en frånvarande far och en tyst son utgör den mänskliga ramen. Deras relation bildar den yttre struktur som bär upp berättelsens inre, mer undflyende rörelse.

Bokens berättare ger sig ut på en dubbel spökjakt. Den ena gäller minnet av vem han en gång var – en skugga han kallar Phædrus. Den andra rör dennes minnen av vad som framträder som ett enormt intellektuellt bedrägeri. Men ju närmare svaren vi kommer, desto större blir förvirringen. 

Det som börjar som en retoriklärares filosofiska funderingar mynnar ut i elchocker och en utraderad personlighet. Efter ett domstolsutslag genomförs en elektrokonvulsiv behandling – högspänd växelström rakt genom hjärnloberna. Någonting hade spårat ur på allvar.

I sitt sökande efter tänkandets och logikens grundvalar upptäckte Phædrus något han uppfattade som en spricka i själva tänkandets natur – något som gått fel och som måste repareras. Han gav sig ut på jakt efter, som han själv uttryckte det, det som ligger bakom hela tekniken, hela den moderna naturvetenskapen, hela det västerländska tänkandet.

Det han söker är i stället en ursprunglig kvalitet – något som föregår både subjekt och objekt, både tanke och språk. Ett tillstånd där mening inte är en konstruktion, utan ett oberoende fenomen. Kort sagt: ett ting i sig.

Han letade alltså efter något bortom dualismen, bortom den sönderdelade verkligheten – en upplevelse av vad han kallade Quality, något han menade låg före både tanke och språk. Ett försök som kan beskrivas som romantisk idealism – en längtan, likt romantikens diktare och filosofer, efter det rena, det odelade, det icke-konstruerade; något som föregår logikens dissektion och språklig dominans.

Likt sofisterna – och särskilt Protagoras – var Phædrus djupt intresserad av aretê, som han likställde med den kvalitet han sökte. I denna koppling tyckte han sig se ursprunget till allt. Därför hamnar sofisten Protagoras i berättelsens fokus:

”Människan är alltings mått,” sade Protagoras, och menade att människan är måttet på allt som kan mätas, värderas och tilldelas ett värde.”

Men berättaren drar också en annan slutsats:

”Protagoras’ påstående är inte ett förnekande av sanningen, utan ett erkännande av att sanningen är beroende av den mänskliga synpunkten.”

För Phædrus, som tidigare var lärare i retorik vid Bozeman University i Montana, var Protagoras och sofisterna inte de ordvrängare som den nedlåtande historieskrivningen gjort dem till, utan snarare lärare i aretê – att sträva efter excellens.

Begreppet aretê, som ofta översatts med ”dygd”, bör inte förstås som ”moralisk dygd” i modern mening, utan snarare som en skicklighet i perception och helhetssyn som genomsyrar hela livet – en förmåga att leva väl och handla konstfärdigt i alla skeenden. Och mer än så: att ständigt förfina själva sin perception.

Jakten på denna aretê för Pirsigs alter ego, Phaedrus, allt närmare sammanbrottet.

Zen and the Art of Motorcycle Maintenance publicerades 1974, efter att ha refuserats av över hundra förlag, och blev därefter snabbt en bästsäljare. Under slutet av 70-talet och början av 80-talet nådde den kultstatus och fick miljontals läsare. Inom den akademiska filosofin gick det däremot sämre – där har han knappt efterlämnat en endaste liten fotnot.

Robert M. Pirsig

Robert M. Pirsig föddes 1928 i Minneapolis. Med en intelligens långt över genomsnittet och en rastlös nyfikenhet rörde han sig mellan ämnen och kontinenter, från kemi och filosofi till journalistik. Under sina resor i Mexiko provade han peyote tillsammans med Tarahumara-indianer och experimenterade senare även med andra psykedeliska substanser – alltid med fokus på att utforska medvetandets gränser snarare än att fly verkligheten. Hans liv kantades av psykisk ohälsa, och mycket av bokens berättelse bär spår av hans egna erfarenheter. 

Motorcykelresan genom USA är inte bara en litterär konstruktion, utan bygger på en verklig färd med hans son Chris, som tragiskt mördades 1979, bara 22 år gammal. Några år senare köpte Pirsig tillsammans med sin fru en flodbåt och tillbringade långa perioder på vattenvägarna längs USA:s östkust. Det var där han skrev stora delar av sin andra filosofiska roman, Lila: An Inquiry into Morals (1991). 

Robert & Chris

Vid utgivningen av Zen and the Art of Motorcycle Maintenance var Pirsig själv en gåta för de flesta läsare – han gav nästan inga intervjuer och förlaget höll hans privatliv i det närmaste hemligt, vilket bidrog till den snabbt växande mytbildningen. Han levde sina sista år tillbakadraget och gick bort 2017.

Motorcykeln – en Honda Super Hawk – som han och hans son färdades på från Minneapolis till San Francisco står numera på Smithsonian’s National Museum of American History. Själva färden tog slut, men frågorna han öppnade fortsätter att leva sitt eget liv.

Vad gör något bättre än något annat? Var uppstår kvalitet? Är det något vi hittar – eller något vi skapar? Står vår förmåga att uppleva världen i förhållande till vilka vi är, vårt aretê? 

Det finns många frågor vi kanske aldrig helt kan besvara. Men det gör dem inte meningslösa. De kräver bara en särskild sorts uppmärksamhet, en särskild sorts närvaro inför det som ständigt förändras – och en särskild ödmjukhet inför tankarnas rörlighet.

Pirsig lyckades formulera ett problem som fortfarande rör sig i marginalerna – och det är inte obetydligt. 

Själv lutar jag inte åt att lösa det genom metafysik, utan snarare genom att hålla tanken i rörelse. I relation, inte i sanning. Ständigt våga bryta, byta, välja bort. Ständigt redo att införa den epoché som de antika skeptikerna talade om – ett medvetet avstående från att fälla slutgiltiga domar. Men ständigt söka svar.

I boken skiljer han mellan två sätt att tänka: det klassiska, som söker orsak, funktion och struktur, och det romantiska, som söker stämning, skönhet och uttryck. Han ville överbrygga klyftan – men förblev kluven. I det påminner han om en annan tänkare som brottades med en liknande tudelning, fast från ett annat håll.

Friedrich Nietzsche talade om det apolliniska och det dionysiska: det ordnade kontra det upplösta, det måttfulla kontra det berusade. Där Pirsig försökte förena ingenjörens precision med poetens blick, lät Nietzsche dessa krafter kollidera – och ur kollisionen föddes något tredje.

Det är i just detta skapande mellanrum som nästa avstickare måste ta vid.

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Logos – Ord – Språk, Retorik

Taggat som

augusti 5, 2025 · 3:27 pm

Del I: De Fria Andarna

I gränslandet mellan språk och verklighet

Den där frågan om vad som verkligen är verkligt har verkligen ställt till det för oss. Vi vill så gärna att det ska vara enkelt och utgår från att det också är det. Vilket gör oss oskyddade och sårbara för de krafter som vet hur slipstenar ska dras. Krafter som i så hög grad kan krångla till det för oss att vi börjar famla i intet.

Vilket är ett ödesdigert spel som försiggår i just denna stund.

Flera bland oss har redan blivit så lamslagna av ovisshet att de inte längre vågar tro på någonting alls – medan andra blivit så vilsna att de är beredda att omfamna första bäste som kommer och lägger ut en rät linjal.

Om du redan nu känner att den här texten inleder tungt, och därför riskerar att bli svårsmält, kan du i varje fall trösta dig med att du inte är ensam. De flesta av oss skyr nämligen själva grundfrågan om vad som är verkligt. Antingen vet man vad som är riktigt och sant – och därmed basta. Eller så blir man så förvirrad av själva frågeställningen att man hellre låter den skynda förbi.

Det ligger helt enkelt i både sanningens och människans natur att den är svår för oss att greppa. 

Därför har också flera rådbråkat frågan om sanningens natur men utan att egentligen ha kommit någon vart – Detta, medan flertalet helt resolut vägrat se att det ens utgör ett problem, eftersom man aldrig tvivlat på att det finns några andra sanningar än den egna. 

Eller hur? 

Sedan är det förstås även så att ingen av oss vill leva i en värld som bara är vår egen föreställning. Där den röda färgen bara är röd för oss, där vår syn på rätt och fel bara gäller för oss själva, och där livets mening reduceras till ett privat projekt utan något hopp om en gemenskap.

Visst är det så?

Vi vill ju vara säkra på att det vi tycker, tänker och tror på också är riktigt och rätt. Vilket, följdriktigt och med nödvändighet, försätter oss i konflikt med dem som ser saker annorlunda.

Det är ju det.

Samtidigt vill vi ju inte heller stå utanför gemenskaper, hellre då vara som andra – eftersträva samma saker, lyssna på samma musik, bo och umgås med dem av vår egen sort. För att just slippa dessa friktioner som annars lätt uppstår. 

För att undkomma den där skrämmande känslan av isolering, kanske vi i stället börjar snegla på varandra. Ja, även titta snett på varandra. Vi ser och följer vad andra gillar eller ogillar – vi härmar andra för att få möjlighet att själv få tillhöra.

Det är också så som vi hittar det gemensamma. Genom spegling. Och gud nåde den som stör den kulturella harmoni vi byggt upp tillsammans med andra.

Men det är också denna mimetiska återspegling som kan skänka ljus åt våra återkommande konflikter – och vår inneboende rädsla för allt som ter sig annorlunda. För det främmande utgör ett ifrågasättande av vår kollektiva rätt, vår verklighetsbild – och därmed vår kollektiva identitet.

Eller som Herakleitos en gång uttryckte det: hundar skäller alltid på dem de inte känner. Och detsamma gäller förstås för oss människor. Vi kanske inte skäller – men vi ryggar gärna tillbaka ett par steg, när vi möter någon från en främmande planet eller när vi läser tvärsäkra påståenden om något vi inte ens orkar tänka på.

Men, vad jag egentligen skulle komma fram till här, är att det trots allt detta ändå dykt upp enstaka figurer genom historien som valt att ifrågasätta – och därmed utmana – våra mest beprövade och gemensamma föreställningar.

Det finns individer som har begett sig utanför det vi kollektivt uppfattar som sant och riktigt. Och då menar jag inte bara de som tycker annorlunda och har andra idéer om hur saker förhåller sig – sådana finns det gott om – utan de som har vågat ställa sig lite vid sidan av själva vår rationalitet. Och därmed öppnat upp dörren tilI en mellanposition. Som stående på en tröskel mellan två världar.

Vilket är en plats, jag i en tidigare text, beskrivit som ett ”ingenmansland, avspärrat med taggtråd, som löpt kors och tvärs genom det västerländska tänkandet – från antiken till vår tid.” Men just därför också utgjort ett gränsland som flera känt sig tvungna att korsa, trots risken för skador och förlust av tillhörighet. Flera av dessa som också fått plikta med sina liv.

Man har ibland kallat vissa av dem för ”filosofer” – men kanske vore ”daredevils” ett mer träffande ord.

Vilka är då dessa ”fria andar”, dessa dumdristiga och våghalsiga?

För att kunna svara på det behöver vi ta en paus från vår egen tid – och blicka bakåt eller nedåt genom historien. Där kan vi, om vi letar, hitta några få som lyckats ta sig bortom de gränser som makten, majoriteten och normaliteten rest.

Självklart går det inte att ringa in alla som tagit sig in i detta ingenmansland – som för många också blivit en återvändsgränd, men vi har vittnesmål från några få som lyckats återvända, och som kunnat berätta om någonting annat.

Och för att understryka och klargöra: det handlar här inte om dem som säger sig ha sett trekantiga roterande månar, skimrande ljusstrålar i mörkret eller mött det eviga i en glittrande pärlemoask. Vi rör oss här inte i det övernaturligas domäner – utan i språkets och förståndets. Något mycket mer existentiellt.

Och det är här Herakleitos – den obskyre från Efesos – bland andra kommer in i bilden. I hans kvarlämnade fragment hör vi tydligt ekon av hans brustna tankar, och av den frustration han kände inför det oförstånd som rådde i hans samtid. En frustration han gav uttryck åt för över 2500 år sedan.

En generation efter Herakleitos kommer så sofisten Protagoras – och kanske var den som mest konsekvent lyfte fram och vårdade vad Platon senare kallade Herakleitos ”hemliga lära”. 

Om Protagoras finns det dock inte mycket att gå på – kanske en handfull uttalanden och några få anekdoter men han har trots sin undanskymda plats ändå lyckats lämna ett ofrånkomligt avtryck i västerländskt tänkande.

Därefter, efter Protagoras, följer sedan en öronbedövande tystnad som varar i över tusen år …
… och först därefter kommer – Montaigne! Michel de Montaigne.

Efter ett årtusende av dogmatisk och kyrklig hegemoni återvänder så de antika rösterna. Tankar från Herakleitos, Protagoras, Demokritos och Platon, Aristoteles vaknar till liv. Det är just i begynnelsen av denna återkomst som då Montaigne kliver fram – inte som en auktoritet, utan som en fri och tvivlande själ som äntligen vågar tänka högt.

Efter Montaigne intensifieras dock inkvisitionen attacker mot allt oliktänkande och det är blott några fåtal namn som överlevt kättarbålen, bland andra en  libertin av Italiensk härkomst som definitivt bör ingå i kretsen av fria andar, nämligen Lucilio Vanini. En ung man som med trotsig stolthet gick i döden för sin tro på människans och tankens frihet – en av de första verkliga humanisterna.

Efter Vainini bör blicken fästas mot den engelske poeten och mystikern William Blake – vars paradoxala yttranden och slagkraftiga sentenser endast finner sina motsvarigheter i de fragmentariska stroferna hos just Herakleitos och i Friedrich Nietzsches mest gnistrande hammarslag.

Och därför – självfallet – Friedrich Nietzsche, som kanske mer än någon annan har kommit att gestalta just detta överskridande som jag talar om här. 

Hos Nietzsche kan man nästan höra hur förnuftet spricker i fogarna. Han ifrågasätter själva grunden för våra värden, vår moral, vår existens – och går därmed längre än vad de flesta av oss skulle orka med. Och priset blev också för högt. Till sist brister även hans förstånd. Så man måste vara varsam om man ska följa honom hela vägen fram.

När vi kommer fram till modern tid – vill jag också fästa blicken på Robert M. Pirsig. Ni vet, han som skrev bestsellern Zen and the Art of Motorcycle Maintanence under 1970-talet. Det är där vi ska börja, för han är kanske den som några av oss fortfarande kan knyta an till.

Vad dessa fria andar har gemensamt är inte lätt att ringa in. Det handlar snarare om en särskild attityd: en önskan att stå i motljus, att tänka i sprickbildningarna, att se världen ur olika vinklar – för att på så sätt göra den skarpare, men aldrig bekväm. Det är därför de också är värda att lyssna till. Inte för att de har funnit sanningen, utan för att de vågade korsa gränser och tänka bortom det som en gång betraktades som absolut.

Så med denna inledning är tanken att nu gå vidare – med en första anhalt i ett filosoferande kring motorcyklar, för att sedan ta oss vidare ned genom en lite annorlunda idéhistoria, mot ett avlägset ursprung, ett grekiskt mått, och den eld som aldrig får slockna.

Lämna en kommentar

Under Filosofi, Humaniora, Relativism

Taggat som