Detta är en introduktion, ett förord till en verklighet vi kanske inte alla delar
Världen är fylld av människor som tycker olika. Det är knappast någon djärv insikt – men en svårsmält realitet. Varje motsägelse väcker en besvärlig fråga: Vem av oss har rätt? Och kanske ännu mer brännande – vad betyder det att ha rätt, om vi alla ser på världen genom våra egna, alltför mänskliga perspektiv?
Ja, jag har skrivit om detta förut. Och jag kommer inte att släppa det. Anledningen är enkel: jag ser den här frågan som en av de mest förbisedda i mänsklighetens historia. Och problematiken som följer i dess kölvatten går att spegla i tusen olika skepnader – för den rör vid nästan varje aspekt av våra liv.
Frågan har därmed blivit både alltför komplex – och samtidigt nästan för enkel, för självklar. Och just därför insnärjd i våra vardagliga bestyr, men sällan synliggjord.
Det handlar om synen på föräldraskap. På barn. På kön. På sanning, traditioner, auktoriteter. På politik, rätt och fel, på vad som är bra eller dåligt, vackert eller fult, på livets mening – och ja, på verkligheten själv. Vilka har egentligen rätt att bestämma vad som är vad?
Vi lever i en tid där våra idéer och sanningar krockar som kontinentalplattor – gnider mot varandra, skapar skav och utbrott, och hotar att riva sönder den tillit vår gemenskap vilar på.
I det ena hörnet höjs röster som ropar efter en återupprättad fast grund – en auktoritet som med utsträckt hand kan avgöra vad som är rätt, vad som är sant, vad som är verkligt. Ord starka nog att förändra både våra liv – och den sanning vi bär inom oss.
I det andra hörnet står den liberala människan – misstänksam mot just en sådan auktoritet, och i stället försvarande öppenhet, mångfald och ovisshet. Just därför avfärdas den också av sina motståndare som vankelmodig, relativistisk eller dekadent ”woke”.
Det har resulterat i en yttre kritik så stark att den till slut slagit undan fötterna på det liberala projektet självt – och därmed paradoxalt nog också tycks bekräfta just den kritik den utsatts för.
Det handlar om en kollision mellan två samhällsvisioner: en som längtar efter obevekliga sanningar och hierarkisk ordning – och en annan som försvarar rätten att ifrågasätta, att vara olika och att samexistera.
I grunden handlar striden om den där kinkiga kärnfrågan: Finns det något som faktiskt ligger bortom våra egna utblickar och tolkningar? Och finns det någon väg ut ur den där yttersta relativismen – där allt till slut kokar ner till tycke, smak och känsla?
Relativismen – idén att allt är relativt – har länge betraktats som något närmast otänkbart, särskilt i väst. Ändå har just denna otänkbara tanke spelat en avgörande roll i formandet av den västerländska kulturen och civilisationen. Kanske framför allt som motpol – ett icke-område, förbjudet att beträda, men som ändå lockat de nyfiket orädda.
Det har varit ett ingenmansland, avspärrat med taggtråd, som löpt kors och tvärs genom det västerländska tänkandet – från antiken till vår tid. Men just därför också ett gränsland många känt sig tvungna att korsa, trots risken för skador och förlust av tillhörighet. Flera av dessa fria andar har också fått plikta med sina liv.
Motståndet mot den relativa ståndpunkten har varit benhårt, och vilat på en uppsättning väl inövade motargument: Utan en tydlig uppfattning om vad som är sant och falskt, gott och ont, kan inget stabilt och blomstrande samhälle växa fram. Saknas dessa arkimediska punkter riskerar vår syn på kunskap och vetenskap att reduceras till blotta åsikter – eller innerlig tro.
Och mycket riktigt – motståndet har delvis fått rätt. I takt med att auktoritetstro och tillit luckrats upp, ser vi hur allt fler, ofta okunniga, griper efter allahanda lögner och ystra påhitt – i full förvissning om att de är sanna. I en desperat tro på att den verkligen finns. Sanningen, med stort S.
Samtidigt som de försöker frigöra sig från en övermakt, är de fångna i ett språkbruk som bevarar just den ordning de vill frigöra sig från.
Våra begrepp, våra ord – som tidigare haft mer eller mindre fastlagda betydelser, som vi kunnat slå upp i ordböcker och tolka gemensamt – börjar nu slingra omkring likt elektrifierade maskar. Man lägger ut krokiga linjaler och hävdar att de är raka.
Men det alla febrilt försöker gripa efter är just det mest grundläggande: en känsla av verklighet.
Det finns ändå otaliga tolkningar av det som tycks vara världens enklaste och mest självklara sak – den påtagliga verklighet vi alla befinner oss i. Vi omges av den, rör oss i den, och tar den för given.
Men det är först när vi skrapar lite på ytan och börjar jämföra som det framgår: våra självklarheter stämmer inte alltid överens.
Alla dessa våra självklarheter!
Verkligheten fortsätter därför att gäcka oss – och frågan har varit den västerländska filosofins stötesten ända sedan den reflektiva tanken väcktes, för omkring 2500 år sedan.
Platon (428–347 f.Kr.) hade sina idéer om vad verkligheten var – hans föregångare, de antika sofisterna, hade andra. Men frågan om verklighetens natur har aldrig förlorat i kraft. Det sunda förnuftet och varseblivningen har inga problem med den – verkligheten tycks omge oss från alla håll och kanter. Det är främst tanken som inte riktigt får grepp om den.
Vetenskapen riktar sina mätinstrument och kalkyler mot en förmodad verklighet. Filosoferna försöker tänka sig densamma, medan människor i allmänhet tror sig leva mitt i den. Vi misstar våra föreställningar för den värld vi försöker greppa.
Det är samma sak med våra ord – allt sådant som träd och fjärilar. Som vi alla vet – vilket förstås är en lätt överdrift – så finns dessa ord inte i naturen. De är inte verkliga på så sätt. Det står nämligen inga träd i skogen och ingen av oss har någonsin sett en fjäril fladdra förbi. Orden är våra beteckningar på det vi ser och uppfattar – vilket är något helt annat. Men med hjälp av dessa våra ord kan vi börja forma en uppfattad verklighet, som dock aldrig får förväxlas med verkligheten i sig.
Med andra ord, vi misstar gärna våra uppfattningar om världen med världen själv – och våra ord om världen för själva verkligheten.
Men vad menas egentligen med det där ordet verklighet? Finns det ens något det faktiskt korresponderar med?
Jo då – något verkligt finns det säkert, något som ordet syftar på. Men denna verklighet låter sig knappast fångas i ord eller matematiska formler. Kanske är den därför inte heller så mycket att orda om.
Frågan är helt enkelt för komplex – och livet för kort – för att vi någonsin ska kunna komma i närheten av ett fullgott svar.
Därmed inte sagt att vi borde ge upp försöken att förstå verkligheten. För även om svaren aldrig kan bli absoluta, har det visat sig att de kan bli användbara – vilket är en slutledning som också de tidiga pragmatikerna skulle ha instämt i.
Slutord:
Det här är en inledande text som ligger till grund för mitt perspektiv och de resonemang jag alltid för. Dessa kommer att fördjupas ytterligare i en serie texter med just denna titel Den mätande Människan & Den objektiva relativismens natur.
Dessa texter kommer att vara komprimerade – lättlästa och som mest bara omfatta ett tiotal sidor, uppdelade i korta kapitel vilka löpande kommer att läggas upp här.
Tack för att du tog dig tid att läsa och jag hoppas att du kommer att kunna följa de resonemang som följer.
Den mätande människan 