Rubriken ovan är ett exempel på vad man skulle kunna kalla en oxymoron – ett uttryck som bär på en inre motsägelse. Föreställningen att det fria näringslivet eller marknaden skulle ha en moralisk kompass är i själva verket ett av vår tids stora självbedrägerier. Jämförbart, i sin kulturella verkan, med uppkomsten av tron på en allsmäktig Gud. Nästan.
Men detta skulle förstås inte alla hålla med om. I synnerhet inte de som talar i termer av affärsetik, corporate social responsibility (CSR) och hållbarhet. I ljuset av det som faktiskt sker framstår dessa språkrör snarare som väktare av en önskad och utspridd missuppfattning. Det är de som tillhandahåller attiraljerna i det rollspel där näringslivet betalar för att framstå som moraliskt motiverat.
Men i stället för att hamna i en ren konfrontation här, låt oss försöka bena upp frågan om den fria marknadens eventuella moraliska kompass – vad den skulle kunna vara, vad den inte är, och varför jag kallar begreppet en oxymoron.
Att marknaden har en riktning och följer en serie rationella beslut är oomtvistat. Den lyder under vissa principer som krävs för att lyckas med det den är satt att utföra. Några kanske skulle kalla dessa vägledande principer för en sorts ”moral” – men frågan är om det ordet verkligen är relevant i just detta sammanhang, eller om det snarare fördunklar mer än det förklarar.
Marknaden följer visserligen vissa principer, och man skulle kanske till och med kunna kalla dem ”värderingar”. Men frågan är om dessa värderingar har något med moral att göra. För att något ska kunna kallas moral krävs sannolikt mer än att bara följa sin egen inre logik. Det är här diskussionen om näringslivets etik börjar skeva. Och det är just tron på att denna självreglerande princip bär på en inneboende moral som nu har försatt världen i ett tillstånd av paralys.
Och då syftar jag på ett tillstånd där enskilda aktörers intressen har getts fritt spelrum – och därmed en gränslös möjlighet att samla på sig makt och andra fördelar. Så till den grad att vissa företag och individer i dag blivit så mäktiga att de kan styra över hela nationers politiska beslut.
Visserligen har det starka kapitalet alltid haft möjligheter att påverka politiken, men aldrig i den omfattning vi ser nu. Det hänger samman med de enorma kapitalreserver som vissa aktörer lyckats ackumulera – tillgångar som i sin tur kan växlas in i politiskt inflytande och faktisk makt. Företag som Meta, TikTok, Google, Amazon, X och inte minst Palantir har därmed avancerat från att leverera tjänster till att leverera världsordningar – inte sällan med större effektivitet än många regeringar, och utan att behöva bry sig om vare sig opposition eller mellanval.
Men för att återvända till frågan om den fria marknadens moral: nej, någon sådan finns inte. Det innebär förstås inte att enskilda näringsidkare inte kan låta sina verksamheter vägledas av moraliska principer. Men varje sådan princip blir då snarare en belastning – något som försvårar företagets möjligheter att växa, ackumulera kapital och stå emot konkurrens. De skrupelfria ekonomiska aktörerna har alltid ett naturligt övertag gentemot dem som låter sig begränsas av moraliska hänsyn. Det är närmast en självklarhet.
Vissa invänder då kanske att företag visst kan ha anledning att föregå med gott exempel och anlägga en etisk kompass. Och visst – det kan vara gångbart för det företag som, i just det ögonblicket, lyckas kapitalisera på denna så kallade moral. Det vill säga: hitta en marknad där sådana principer efterfrågas. Men det förutsätter just detta – efterfrågan. Att följa en sådan strömning har därmed ingenting med moral att göra. Det är helt enkelt en anpassning till marknadens krav.
Men vad är då moral? Om vägledande principer och värderingar i sig inte räcker – om de inte nödvändigtvis har med moral att göra – vad innebär då begreppet? Vad skiljer en genuint moralisk handling från en strategisk anpassning till rådande opinion?
Moral kan sägas vara en uppsättning vägledande värderingar, normer och föreställningar om vad som är rätt och fel, gott och ont. Dessa kan vara rotade i religion, filosofi, kultur eller sociala överenskommelser. Men vad som vanligtvis krävs av ett moraliskt handlande är att det utgår från samvete, ansvar och empati. Det handlar alltså inte om att enbart gynna det egna intresset – vilket snarare är moralens motsats.
Man kan inte påstå sig ha en etisk princip som vägleder en till att – utan att känna dåligt samvete – stjäla från fattiga eller slita brödet ur händerna på hungriga barn. En sådan princip, hur konsekvent eller genomtänkt den än må vara, kan inte inordnas under begreppet moral.
Ett moraliskt övervägande handlar alltid om att göra något på bekostnad av det egna intresset. Det är där, i just den motrörelsen mot egen vinning, som moralens kärna finns.
Visst kan begreppet ”moral” uppfattas på andra sätt – men om det ska kunna appliceras på vad som helst, töms det samtidigt på sitt meningsbärande innehåll. Då återstår bara en etikett utan substans.
Så – om det nu förhåller sig på det här viset med näringslivets så kallade moral (vilket det med stor sannolikhet också gör) – hur bör vi då, vi i betydelsen samhället och den lagstiftande makten i en demokrati, förhålla oss till detta? Hur hanterar man ett näringsliv vars existens bygger på idén om fria och öppna marknader, i linje med libertariansk ideologi, men som saknar ett genuint moraliskt ankare?
Inte för att jag tror att jag har fel i min slutledning här – jag är fullt beredd att ändra åsikt den dag någon anför ett bättre och starkare resonemang.
När ett system saknar moralisk kompass krävs en yttre styrmekanism. Det är här staten, genom lagstiftning och demokratisk kontroll, måste återta det initiativ som under decennier har överlämnats till marknaden. Den fria marknaden behöver inte förbjudas – men den måste tygla sig, och det klarar den inte på egen hand.
Det krävs regler. Det krävs gränser. Det krävs en politisk vilja att säga: hit men inte längre.
Det är en slutsats som inte är ny för mig. Snarare har tidens gång bekräftat och fördjupat denna övertygelse.
Epilog
Redan som student i praktisk filosofi skrev jag en kandidatuppsats vid Stockholms universitet, under handledning av professor Torbjörn Tännsjö, om näringslivets förhållande till etik. Jag undersökte hur företag talar om moral, vilka begrepp som används, och vad dessa uttryck egentligen betyder i praktiken. Slutsatsen då var i stort densamma som den jag här har försökt formulera: att marknaden som system inte bär någon moralisk kompass – och att varje försök att framställa det så, i bästa fall är en språklig förväxling, i sämsta fall en ideologisk dimridå.
Denna syn på näringslivets etik och moral var dock inte särskilt efterfrågad från näringslivshåll. Så mitt anslag resulterade aldrig i några lukrativa uppdrag. 🙂
Den mätande människan 