6.1. En filosofisk dispyt över hur man mäter

Ett idédrama i en akt – endast för invigda

Om människans behov av att mäta, räkna och bringa ordning i världen.

[Ridån går upp.]

Vi möts av Rafaels berömda fresk Skolan i Aten, projicerad som fondvägg över hela den bakre scenen. I centrum av bilden står Platon och Aristoteles, frusna i sina välkända poser: den ene pekar mot himlen, den andre mot jorden. Idé vs. erfarenhet. Det är så vi lärt känna dem, de två stöttepelarna för det västerländska tänkandet. Så olika men ändå så lika.

Runt omkring dem ser vi fler bekanta gestalter. Sokrates står en bit till vänster, försjunken i samtal och räknar på fingrarna. Där finner vi också Parmenides, Herakleitos från Efesos och Euklides från Megara. 

Lite vid sidan om står också Averroës framåtlutad, den muslimske tänkaren som på 1100-talet återförde och räddade den antika filosofin till Västerlandet. Den som tidigare varit begravd av 1000 år av kristet kunskapsförakt.

Och där, något oväntat, strax till vänster, står hon ensam och en smula övergiven – Hypatia från Alexandria. Filosofen och matematikern som föll offer för en kristen mobb som var oförmögna att föreställa sig att en kvinna kunde söka kunskap för sin egen skull – utan att djävulen på något vis hade ett finger med i spelet.

Fler gestalter börjar nu röra sig in på scenen. De kommer från alla håll – några kryper upp genom dolda luckor i golvet, andra sänks långsamt ner från tågvinden.

Det som först såg ut som en stilla målning förvandlas snart till ett myllrande marknadstorg.

Det talas, samtalas och deklameras om vartannat.

Vid en skrivtavla står Kurt Gödel. Han är tyst men fokuserad. Gång på gång skriver han samma formel om och om igen på tavlan, en formel som pekar tillbaka på sig själv. Han skakar på huvudet och mumlar något vi inte kan förstå.

En man står på en tunna och ropar ut sina visdomar, medan en annan har gjort sig hemmastadd inuti själva tunnan. Därifrån hörs ett dämpat rop: – Släpp ut mig din idiot och flytta på dig för du skymmer min sol.

En gestalt glider fram i toga mellan pelarna, bärandes på en glob i sina händer – kanske är det Ptolemaios. Små grupper samlas, träter och gestikulerar. Det är svårt att avgöra vad som sägs – sorlet blir till en forsande flod där bara enstaka ord bryter igenom bruset – och medan jag skriver detta ser jag Herakleitos nicka i samförstånd. 

Bakom en av scenens många tyllslöjor står John Rawls obeslutsam i djupa funderingar. Han vågar inte ta steget in i rampljuset där Emanuel Kant bekvämt satt sig till rätta i syfte att slänga fram sitt kategoriskt imperativ.

Vid scenens bortre kant står Friedrich Nietzsche, tyst och försjunken och betraktandes en målning av en örn som bär en orm i sina klor. Strax intill står Zarathustra och betraktar honom uppmärksamt.

I förgrunden går William James i långsamma cirklar runt en pelare, i händerna har han en uppstoppad ekorre. Längre bort i mörkret sitter Karl Marx ensam vid ett tungt bord och bygger med Mekano, plockar isär och bygger om, gång på gång.

Galileo Galilei försöker förklara något för sina skeptiska åhörare och rör armarna i stora, cirkelrunda gester medan Leibniz sitter i ett hörn med en glaskupa över huvudet, men ser i det stora hela annars nöjd ut. Bishop Berkeley står en bit bredvid med blicken vänd mot taket och frågar Gud om han verkligen har koll på allt som sker.

Mitt på scenen står Bertrand Russell med en pekpinne i handen. Han ritar ringar i sanden på golvet och säger högtidligt: – Om någon av oss uttalar satsen att alla är dumma, så gäller det förstås inte den som säger det. Denne kan nämligen inte ingå i satsens utsträckning.

Och så fortsätter det. Fler figurer, fler röster, fler små oenigheter om detaljer ingen längre tycks förstå. Alla tankar, alla visdomsord flyter samman till ett mäktigt sorl.

Ur detta sorl stiger nu tre gestalter fram. Platon och Aristoteles har lösgjort sig från fresken. Med sig har de Euklides. De har ett problem – ett mycket praktiskt sådant. Allt ljus vilar nu på dem.

De ska bygga en bokhylla som ska rymma Platons samlade verk.

De vänder sig till de församlade och förklarar att det inte kommer att bli vilken bokhylla som helst, utan en som är värdig själva den samlande kunskapen om idévärlden.

De tänker sig något i stil med en sådan där stringhylla som var populär på 1960-talet. Tre hyllplan ska den ha. Och med sig har de en noggrant hyvlad bräda, exakt 1000 millimeter lång som tillverkats med själva den där prototypmetern i Paris som referens. 

Men hur ska de nu bära sig åt för att dela denna bräda i tre exakt lika långa delar? Detta är deras problem.

Frågan sprider sig som en löpeld över scenen. Det räknas och mäts i alla hörn och vrår. 

Wittgenstein stiger nu fram ur skuggorna, i handen har han ett rep. Han betraktar församlingen men ser inte ut att ha något att säga, rycker sedan bara på axlarna och släpper repet till marken innan han tyst backar ut ur centrum igen. 

Höga pannor gnuggas och det vevas med händer. Newton föreslår tre hyllplan om vardera 33,333… millimeter, vilket direkt avfärdas av Platon – hans samlade verk kan inte stå på något bestående av oändliga decimaler. Aristoteles föreslår att ett hyllplan kunde göras lite större än de andra, men det möter omedelbart motstånd från Platon som muttrar något om att ‘nästan är ett svek mot allt som är sant och gott’.

Det handlar om bara någon bråkdels millimeter, men för dessa män är bråkdelarna allt. Vad skulle hända med en värld om våra mått inte stämde eller gick jämnt ut? Newton som har suttit och räknat på det igen säger: det är tyvärr omöjligt, jag har räknat på det, det är helt enkelt omöjligt.

Från bakgrunden, där han suttit tyst uppe på freskens stentrappor, reser sig nu Demokritos. Sakta stiger han ned och går fram till de tre. Platon märker hans närvaro och vänder sig om.

– Vad gör du här? frågar han, misstänksamt.

Demokritos säger inget men tar plankan, vrider och vänder på den, drar sedan fram en penna ur sin dräkt och skriver: ”Denna planka är från och med nu exakt nittio (90) X och kan med lätthet delas i tre (3) lika delar.”

Han räcker sedan tillbaka den till Aristoteles, höjer händerna i en gest av lätt uppgivenhet och vänder sig sedan om och försvinner lika omärkligt som han kom.

Platon stirrar på vad han skrivit på brädan och skakar sedan på huvudet.

– Han är inte klok, den där Demokritos, muttrar han. Förstör allt han kommer i närheten av. Gör våld på själva idén. Elda genast upp den där brädan så jag slipper se den. Bränn för övrigt allt han präntat ned, för sakens skull.

Euklides säger inget. Aristoteles ser på brädan, stryker med handen över Demokritos ord, men säger heller ingenting.

Diskussionen fortsätter sedan, som om inget hänt. Och, så vitt vi vet, pågår den än i dag.

Bland publiken och lite vid sidan av, på en ensam stolsrad, sitter en äldre man och mumlar för sig själv: ”Πάντων χρημάτων μέτρον ἐστὶν ἄνθρωπος” – men ingen hör honom. 

Lite högre upp sitter den franske filosofen René Girard och betraktar oss alla – när vi, med oro i blicken, börjar betrakta varandra. Som för att avgöra vad det var vi egentligen hade sett. Om det var bra eller inte. Om vi borde applådera. Eller inte.

The End!

[Ridån går ned]

(Som med all skriven text – ja, med vilket budskap som helst egentligen – måste det först avkodas av någon innan det förhoppningsvis blir begripligt. Och i en text som den ovan, fylld av outtalade referenser till filosofiska traditioner och tankeskolor, blir det närmast omöjligt för en oinvigd att riktigt snappa upp alla lager av mening och ordlek som ryms däri. Men det visste du förstås redan, eller hur?)

Medverkande filosofer och gestalter i dramat

• Platon
• Aristoteles
• Sokrates
• Parmenides
• Herakleitos
• Euklides från Megara
• Averroës
• Hypatia
• Kurt Gödel
• Diogenes
• Ptolemaios
• John Rawls
• Friedrich Nietzsche
• Zarathustra
• William James
• Karl Marx
• Galileo Galilei
• Gottfried Wilhelm Leibniz
• George Berkeley
• Bertrand Russell
• Isaac Newton
• Demokritos
• Ludwig Wittgenstein
• Protagoras
• René Girard