5.2. Och du som trodde att det bara var en gilla-knapp

Hur mimetiskt begär, Facebooks ”Likes” och Peter Thiels vision om makt bildar den algoritmiska grunden för dagens politik.

Om ett inlägg bara har 3 gillamarkeringar är det osannolikt att du själv kommer att gilla det. Du kommer att tveka. Undrar vad det handlar om. Frågar vem mer som engagerar sig – och vem som inte gör det.

Men om det har 3 236 gillamarkeringar och 742 delningar? Det är en helt annan sak. Plötsligt reagerar du inte bara på innehållet. Du reagerar på hur andra har reagerat. Du kliver in i en folkmassa som redan nickar med.

Och du som trodde att det bara var en gilla-knapp.
Det var det inte.

Ta det följande som skrivs som en grov skiss. Du behöver inte köpa hela paketet. Huvudsaken är att du ser bilden.

Att vi alla utgör en skara duktiga följare är en självklarhet – Det är det sätt vi orienterar oss på som sociala varelser – vilket förstås är en ren överlevnadsinstinkt. Men vi ska samtidigt veta att det just också är detta faktum som sociala medier plockat upp och designats för. 

Men man har också sett att vi inte bara är följsamma utan även duktiga på att imitera  andra. Det vi ser andra gilla, gillar nämligen också vi.

Det är den kortaste möjliga sammanfattningen av teorin om mimetiska begär – utvecklad av den franske tänkaren René Girard som introducerades i föregående inlägg, 5.1. Härmapor är vi allihop!

René Girard pekade på att våra begär inte i första hand uppstår inifrån oss själva, utan snarare utlöses av andras begär. Det är alltså inte så som vi vanligtvis kanske uppfattat det, att vi springer i flock och sträcker oss efter samma saker, nej det är inte det! 

Saken verkar vara mycket mer intrigant om vi ska tro Girard; Vi vill ha det andra vill ha – inte för att detta i sig är så eftersträvansvärt, nej – vi traktar efter det på grund av att vi ser att andra är intresserade av det. Vi imiterar inte bara andras beteenden. Vi imiterar deras begär.

Det är detta som i nästa steg utvecklas till vad han kallar mimetisk rivalitet. När vi vill samma sak uppstår ofta konflikter. Vi konkurrerar om samma saker, vilket skapar avund, splittring och slutligen stridigheter. 

Alltså precis det som utspelar sig varje dag i våra flöden i sociala medier och kanske till viss del kan förklara varför stämningarna där lätt kan bli upprörda och ibland även hotfulla.

Och det är här entreprenören Peter Thiel kommer in i bilden.

Thiel var inte bara en tidig investerare i Facebook. Med Rene Girards mimetiska teori i bagaget såg han redan från början någonting mer än bara en förträfflig social plattform och en lukrativ affärsmodell. Han såg också att Facebook var ett system för att mäta och förstärka just dessa mimetiska beteenden. En plattform där våra begär synliggörs och sätts i centrum och där de sedan kan spridas, imiteras och eskaleras – i realtid.

Gilla-knappen, som introducerades på Facebook 2009, var mer än bara en trevlig funktion. Den var en accelerator. En mätare på våra engagemang i det mimetiska systemet. Ju fler som gillade något, desto fler började då gilla samma sak, tycka likadant, dela vidare, gå i affekt. Resultatet blev ett viralt mönster – eller ett monster, om man så vill.

Facebook blev, med Thiels ögon, en Girardisk maskin – en struktur byggd för att förstärka begär genom imitation.

Men dynamiken i sociala media behövde självfallet inte bara ske organiskt via våra personliga ”likes”. I detta mimetiska ekosystem dök snart en ny aktör upp, nämligen boten.

Botarna gillar och delar – och låtsas vara människor. De skapar intrycket av att något redan är omtyckt, populärt, ja självklart. Och det räcker oftast. För i ett mimetiskt system är det det upplevda intresset hos andra som styr vårt.

Det var bland andra dessa insikter som utnyttjades  av företaget Cambridge Analytica, som kopplade ihop stulen Facebook-data, psykologisk profilering och just bottar, för att iscensätta stora opinionsrörelser. 

Det första stora experimentet blev Brexit 2016 där de bombarderade brittiska väljare med skräddarsydd propaganda i just sociala medier – inte för att övertyga i sak, utan mer bara för att trigga känslor av oro, ilska och hemhörighet. Budskapen var ofta motsägelsefulla, men det spelade ingen roll. De var riktade för att väcka intresse och rädsla.

Bakom Cambridge Analytica står familjen Mercer med nära band till den amerikanska alt-right-rörelsen – och som även finansierade delar av Trumps kampanj. Mercer och Peter Thiel hade dessutom vissa gemensamma investeringar, bland annat då i försvars- och övervakningsföretaget Palantir.

Det andra stora experimentet bara några månader efter Brexit blev Trumpkampanjen 2016. Med hjälp av psykologiska profiler baserade på stulna Facebook-data kunde kampanjen identifiera osäkra väljare i olika nyckelstater. De bombarderades sedan med känsloladdade budskap: ”They’re laughing at you,” ”The elite despises you,” ”Hillary is a criminal.” Botar och trollkonton förstärkte illusionen av en massrörelse.

En väldresserad armé av botar kan sätta i gång ett drev, bygga en opinion, eller få en lögn att kännas som en allmän sanning. De simulerar intresse och engagemang och får oss att följa efter.

I början styrdes dessa botar av människor av kött och blod, samlade i stora trollfabriker – eller så kallade botfarmer – som drev olika frågor. I dag är det betydligt enklare: med AI kan vi i stort sett eliminera det mänskliga inslaget i själva utförandet. Det räcker att ge systemet ett mål – resten verkställs med automatik.

I nästa inlägg – ”Det kan tyckas vara ren galenskap! Men är det verkligen det?” – kommer jag att fortsätta följa Peter Thiel och hans nätverk, och hur deras idéer om teknik och makt banar väg för en ny politisk verklighet – en som just nu håller på att ta form.