2.3. Hej, skål och välkomna!

Trevligt att se er alla här! 

Många av oss har en naturlig förmåga att vara lättsamma och tillmötesgående, vilket är en enorm social tillgång. Den som är öppen anpassar sig lätt och glider smidigt in i nya gemenskaper, medan den som står bredbent med armarna i kors ofta hamnar utanför. Vilket förstås är självklart.

Den som är följsam får fler vänner än den som är avvaktande. Den som inte sätter sig till doms över andra är mer älskvärd än den som ständigt markerar sina åsikter. Så är det ju bara. Vi vet vilka karaktärsdrag vi själva uppskattar hos andra.

Det här är en så pass trivial inledning att man kan undra vart det hela ska leda. Men de av er som är lite på er vakt kan nog ändå gissa er till det.

För det finns också en mörkare sida av denna trevliga följsamhet. Ju mer obekymrat vi rör oss i olika sammanhang, desto lättare riskerar vi också att hamna i situationer vi aldrig riktigt hade räknat med. Det är, som någon sa, det är väldigt enkelt att dansa och skratta sig hela vägen ner i helvetet. Eller som Alexander Hamilton uttryckte det: ”Om du inte står för något, riskerar du att falla för allt.”

Samtidigt har vi svårt att se att skratt och glädje skulle kunna leda oss fel. Men det är just i de ljusaste stunderna vi tar beslut som kan få ödesdigra konsekvenser. Det är då vi tappar garden, då vi inte överlägger med oss själva om vad som egentligen sker. Det är då vi kan börja röra oss i en riktning vi aldrig avsåg.

Våra glidningar från en åsikt till en annan sker sällan över en helg. Det är en långsam process: en ny infallsvinkel, ett förändrat ordval, ett skifte i fokus. Steg för steg anpassar vi oss, ofta utan att märka det.

Det kan börja med att vi läser om hur en utländsk talesperson anklagar Europa för att inte vara tillräckligt demokratiskt, eftersom man valt att utestänga demokratifientliga rörelser från viktiga samtal. Plötsligt vänds demokratins försvar mot den själv, och de som med entusiasm suger åt sig dessa ord jublar, skålar i glasen och skrattar i extatisk glädje. Och de andra, de som inte står för något i grunden faller lätt pladask för denna folkliga yra.

Vi förändras genom de röster vi omger oss med, genom det vi läser och de vi spenderar dagarna med – de som formar våra perspektiv. Det handlar i slutänden om de ord vi själva börjar använda. Språket mejslar ut en riktning som det senare blir svårt att värja sig från. Och fångas vi väl av språkets inre logik, blir det svårt att stiga ur dess tankebanor.

En faktor i detta är vår förmåga att normalisera det som en gång var oacceptabelt. Det vi från början tog avstånd ifrån blir genom små förskjutningar mindre stötande. På så vis är medlöparen inte bara ett offer för yttre tryck, utan också för sina egna psykologiska mekanismer.

Det som driver denna rörelse inom oss är vår tendens att efterrationalisera och våra kognitiva bias – de omedvetna tankemönster som får oss att rättfärdiga våra förändringar. Vi övertygar oss själva om att varje steg är logiskt och försvarbart. Små justeringar i språk och resonemang leder gradvis till förskjutningar av våra tidigare ställningstaganden. Hemligheten bakom denna osynliga förändring ligger i att vårt kognitiva system omformas vid varje steg. Våra själar är följsamma och anpassningsbara – de omstrukturerar sig för att hantera nya horisonter. Vad jag skriver om här är ju egentligen medlöperiet.

Men vad tänker vi egentligen på när vi hör ordet ”medlöperi”? Begreppet säger lika mycket om den som använder det som om den som utpekas. Det är också det som gör det så svårt att sätta fingret på.

Den som själv anpassar sig till något nytt vill sällan erkänna att en förändring sker. Ingen betraktar sig själv som ”medlöpare” – medlöparen är alltid någon annan, den som följer motståndarsidans rörelser. Och i slutänden är det alltid den som står som segrare som får definiera vem som var vad.

Men för oss i dag råder inget tvivel om vad det handlar om: den gradvisa rörelse där tidigare sansade och övertygade demokrater börjar lyssna till extremhögerns argument mot det demokratiska systemet i sin helhet.

Historiskt har totalitära regimer vuxit fram genom just denna successiva anpassning hos individer som från början kanske inte sympatiserade med utvecklingen. Det är det som är det mest oroväckande.

Och dessa små steg tas alltid i vardagen. De sker i realtid när vi sitter framför våra skärmar, när vi lyssnar till våra vänner och justerar våra åsikter för att bättre passa in i gemenskapen. För vem vill vara den som ensam ställer sig upp och säger: ”Stop och belägg!” Vi följer hellre med halvvägs för att inte hamna på kant. Vi lyfter sedan alla artigt våra vinglas och säger ”Skål och välkomna.”

Det är just därför vi just i vår vardag ska vara extra noggranna med hur vi rör oss.

En skymning sker gradvis, så att den som vistas i den knappt märker det. Ingen specifik gräns passeras, inget ögonblick markerar övergången. Det är bara en långsam tillvänjning, en anpassning till dunklet.