2.1. När dumhet och okunskap tar över

Dumhet och okunskap är kanske inte riktigt samma sak, även om de ofta går hand i hand. Jag kan exempelvis vara okunnig om mycket utan att för den skull vara dum, men den som är dum är vanligtvis även okunnig. Men när dumheten och okunskapen förenas i en enda riktad vilja står dock all världens klokskap maktlös.

Vad förenar oss människor? Vad skiljer oss från andra varelser?

Det klassiska svaret är förstås vår förmåga att tänka och klokt resonera – en självbild vi burit med oss sedan urminnes tider. Vi ser oss själva som skapelsens krona, begåvade med en själ, en gnista av det gudomliga. En gåva som, enligt en av myterna, Prometeus stal från gudarna och skänkte till människorna.

Det var denna gåva som gav oss vår unika förmågor – att minnas det förgångna, skapa föreställningar om framtiden och kommunicera med andra genom tal och skrift. Med insikten om dessa förmågor gav vi oss också själva namnet Homo sapiens – den tänkande, den kloka människan. Men är det verkligen klokskapen som förenar oss?

Nej! Knappast! Snarare är det vår bottenlösa dumhet.^[i] Dumheten och okunnigheten är under vissa tider mer utbredda än all världens klokskap. De återfinns i alla läger, i alla samhällsklasser – och blir som mest förödande när de förenas i en motiverad folklig rörelse – i en ochlokrati. ^[ii]

Som den grekiske historikern Polybius framhöll: I demokratier leds folket av de mest dygdiga medborgarna, men i ochlokratier blir massorna – de lättmanipulerade – lätt byten för populistiska ledare och demagoger. Det är dumhetens predikament. Den ser aldrig vartåt det lutar, eftersom den saknar konsekvenstänkande. Den är inskränkt eftersom den saknar utblickar. Och den uppstår och återkommer i cykler. 

Dessutom! Inte att förglömma, det som Dunning-Kruger-effekten visar: intelligenta människor antar att de är mindre intelligenta än de faktiskt är, medan de mindre begåvade tror sig vara långt mer intelligenta än de är, eftersom dessa inte har en susning om vad intelligens ens innebär.

Det som förenar människan är därför snarare vår benägenhet till dumhet, vår egoism och vår känslostyrda impulsivitet. Djur är också känslostyrda och egennyttiga – men de saknar den mänskliga dumhetens destruktiva potential. Vi skulle därför hellre ha betecknats som homo stupidus men begreppet är redan taget.^[iii]

Dumheten finns nämligen bara hos varelser som  också äger förmågan att vara kloka men som av bekvämlighet avstår. Därför eftertänksamhet och tankekraft kräver att man stannar upp och tillför lite extra energi till hjärnan, till tänkandet, som Daniel Kahneman beskriver i sin bok ”Thinking Fast and Slow”.^[iv]

Vad vi kan se genom historien är att människan i grunden är lat och därför hellre väljer en stor genomskinlig lögn framför en liten dunkel sanning. Vi väljer hat och missunnsamhet framför medmänsklighet, följer hellre en dåraktig massrörelse än ställer oss på tvären. Den dumme tar sin dumhet för klokskap och är därmed också dömd att med tiden snubbla.

Men klokskap existerar förstås också. När klokskapen dominerar, frodas rättvisan; när dumheten råder, urholkas den. Som Konfucius sa: När kulturen får överhanden riskerar ett samhälle att förfalla till pedanteri och stelbent byråkrati. Men när naturen och det okontrollerade får övertaget, sjunker det ned i barbari. Verklig klokskap är konsten att hålla balansen mellan dessa två avgrunder.

Vi måste kunna bygga och skydda byråkratiska institutioner som bevarar gemenskap, fred och hälsa – utan att för den skull tillåta att den byråkratiska eliten, som alltid växer fram och klamrar sig fast vid sina positioner, blir autonom. Våra demokratiska institutioner måste vara självreglerande – ett absolut krav som Yuval Noah Harari bland annat betonar i sin senaste bok, ”Nexus: A Brief History of Information Networks from the Stone Age to AI”.

I dag ser vi snarare en dramatisk motsats: först en klåfingrig överstatlig styrning av vardagslivet, sedan dumhetens uppror mot densamma. Därefter träder den auktoritäre demagogen fram och påstår sig vilja återställa ordningen.

Efter en enastående civilisatorisk utveckling följer nu ett sammanbrott där den organiserade dumheten och okunskapen höjer rösten och kritiserar dem som betraktas som kulturens redskap: eliten – offentliga tjänstemän, de som bär glasögon, bor i storstäder, arbetar inom media eller innehar akademiska titlar. I dumhetens och okunnighetens ögon blir allt det de inte förstår suspekt, något som illvilligt skapats av en elit som endast ser till sina egna intressen. Och som VP J.D. Vance nyligen sade och citerade Richard Nixon: The professors are the enemy.

Vi måste därför förstå att dumheten och klokskapen inte bara är några abstrakta substantiv att ta lätt på, utan något djupt förankrat i människan. Dumheten manifesteras i människor av kött och blod. Vissa är dumma, andra onda, några kloka – och ibland vandrar vi förvisso genom livet och pendlar mellan både klokskaper och dumheter. Inget är statiskt och inget är för evigt – inte ens våra gränslöst upplysta själar. Men varje dag är det alltid upp till oss själva att välja i vilken riktning vi ska gå.

---

^[i] Dumhet kännetecknas av brist på förmåga att fatta kloka beslut, resonera effektivt eller förstå komplexa situationer. Dumhet innebär ofta en oförmåga att anpassa sitt tänkande till nya eller förändrade omständigheter, och kan yttra sig genom handlingar eller tankesätt som är irrationella, kortsiktiga eller oförnuftiga. Det kan också beskrivas som en brist på kognitiv förmåga eller intellektuell kapacitet, i den meningen att en person inte förstår eller tolkar information på ett korrekt sätt, vilket leder till felaktiga slutsatser eller beslut. Dumhet kan också referera till en ovilja eller oförmåga att tillägna sig kunskap eller lärdom, trots att sådana möjligheter finns till hands.

^[ii] Ochlokrati, från grekiskans ochlos, folkmassa, och kratos, makt. 

^[iii] Biologen och zoologen Ernst Haeckel använde termen Homo stupidos för att beteckna neandertalmänniskan.

^[iv] Daniel Kahnemans Thinking, Fast and Slow beskriver två sätt att tänka:

• System 1 – Snabbt, intuitivt och automatiskt. Det bygger på känslor och erfarenhet men är benäget för fel och kognitiva biaser.
• System 2 – Långsamt, analytiskt och ansträngande. Det används för logiska resonemang och komplexa beslut men kräver mer energi och aktiveras sällan spontant.

Vi litar oftast på System 1, även när vi borde använda System 2, vilket leder till systematiska misstag i vårt tänkande. Något som vi kan benämna som dumhet.