Idéskiss!
Jag hade en idé tidigt i våras om ett grönsaksland som var alldeles runt och där vita stenplattor skulle skära igenom och ligga så att de angav de olika väderstrecken.
Det var alltså tanken, själva visionen! Och några månader senare var den realiserad. Idén hade så att säga blivit materialiserad.
Och är inte det ganska fantastiskt? Alltså inte att jag anlade ett grönsaksland – utan att det som till en början bara var en idé i ett huvud – senare kunde ta fysisk form.
Och detta är något för oss människor helt unikt, visst kan en del djurarter i viss mån föreställa sig vissa skeenden, men de kommer aldrig i närheten av vad vi människor förmår föreställa oss och sedan skapa.
Jag fixade här alltså bara ett cirkelformat land – medan andra planerar och färdigställer byggnader som ibland når ända upp till himmelen, hängande broar över vida hav, applikationer för våra smartphones eller transportsystem i våra städer.
Och det som gör det hela möjligt är just att våra olika idéer och ambitioner sammanfaller. Alla idéer som ska förverkligas bygger oftast på att andra idéer har förverkligats. Och på så vis lutar vi våra olika ambitioner mot andra, får stöd av varandra och kan i bästa fall skapa helt fantastiska saker.
Verklighet!
Sedan finns det förstås de bland oss som inte materialiserar någonting alls.
Och så finns förstås de som har som idé och vision att förgöra det som andra byggt upp.
Och det är klart – det är enklare att rasera en tusenårig buddhastaty eller en skyskrapa än att ge sig på att försöka skapa dem.
Och det är kanske också det som förstörelse som idé handlar om – vanmakten. Känslan av den egna maktlösheten och oförmågan kopplat med att få vara delaktig i någonting stort som ger rejäla avtryck.
Att sätta käppar i de hjul som vill rulla kanske kan ge en liknande känsla av självbekräftelse – som den man får när man just förmår sätta hjulen i rullning. Fast omvänt då förstås!
Det är som med våra samhällsbyggen. De är också skapade av en mängd tankar och visioner. De är också svåra att få på plats – och desto enklare att montera ned.
Den mätande människan 
Ping: Cirkeln sluts | maxexhact
Jag undrar vad du fått den här idén ifrån.
För övrigt var det ju inte förrän logos kilade fast ”käppar” som ekrar i hjulens axel-nav cirkeln retoriskt dialektiskt slöts och hen fann ut att hjulen blev mer dynamiska och brukligt in-volv-erade i den e-volu-tionärt re-volvo-tionerande krigföringen. Dessförinnanan var väl kilformen redan i princip den förstfödde sonens främsta vapenform i de militära övningarnas utveckling av kraftmätningens teknik att så split och i god tro, en gång för alla, nita till den krigiska onskan, för att sedan spika fast maktutvningens idéer på torgens anslagstavlor, så att de verkligen tog skruv, redan som en slags början till Förstens berättelse, om orsaken till hens ansvar för alla församlade och församlingens plikt att i en bokförande kilskrift lagbundet svara an till texten i berättelsens statuerande exempel om alfa/omega.
Kilremmar och i-kuggande hjul kom senare att få det hela mekaniskt på drift som en tankefigurs Konstantinska kors av ko-ord-i-nerande axlar för logos vidareutveckling till en retoriskt-etisk-politiskt-socialt väl(l)övad och blommande majstång av logos’ logiskt dialektiska skilnadgörande identifieringar av tillitsfulla föreställningar och olika slags mer eller mindre trovärdiga beräkningar i och med tal om orsak och verkan i relationerna mellan ko-ord-i-naterna subjekt/objekt, vi/dom, likt som, logos figurering av en rent allmän orent dialektiskt omvänd tanke-figur av X (= gemensamhetsprincipen) och Y (= allmänprincipen).
Var och en ritar och tolkar sina berättelser, redan som ”kilar, från början till slut, på lite olika cirkelbevisligt liknande sätt… kanske… för att stämma varandra överens på något liknande vis inför det egen dom-liga skranket mellan herre och slav… så… vist logos bara kan från doxas fallenhet för idéns fall… inte så värst definitivt laget om men ändå lagom anpassligt anpassat.