XI. Techne ton logon

”The art of Logos”

Om konsten att hantera ord och berättelser som styr uppfattningar om vad som är rätt, riktigt och verkligt

I Bibeln står skrivet ”I begynnelsen var logos”. Vilket närmast leder till bilden att över avgrunden, mörkret och tomheten hördes den allsmäktiges röst som ropade Varde Ljus! – och så blev det ljust och på den vägen är det. Den som har den mäktigaste stämman skapar världen och sätter agendan för vår gemensamma verklighetsuppfattning. Så var det uppenbarligen på första dagen vid tidpunkten för världens skapelse. Så var det också när den katolska kyrkan 1633 tvingade Gallileo Gallilei till mumlande tystnad. Så är det givetvis fortfarande. Det är alltid de mäktigaste orden som ligger bakom de största händelserna.

Visst var det individer som planerade och styrde flygplanen in i World Trade Center den 11 september 2001. De dog med sin mission men bakom dessa män ljuder en mäktig berättelse som inte så lätt låter sig raseras. Det är berättelserna som innehåller logiken till det som sker. Och det är alltid vi människor som är bärare av dessa berättelser. Allting bärs upp av ord, meningar och betydelser.

Genom historien har otaliga strider utspelats som i huvudsak handlat om viljan att få förvalta och berätta sin egen historia. Det kan handla om berättelser om familj, ras, nation, ideologi eller tro. Att kunna överrösta och få vara tongivande handlar om vår djupaste vilja till liv. Och att välja detta liv handlar ytterst om vår vilja att existera, skapa vår identitet och därmed få bli verkliga.

Det är också kring berättandet och talandet som den sofistiska traditionen samlades. Med insikterna om ordets betydelse och sprängkraft var det naturligt för dem att arbeta med utgångspunkt från språket. De kallades också föraktfullt för språkkonstnärer som vände på resonemang och förmådde göra det sämre skälet till det bättre.

Logos översätts vanligen med ord men betyder så mycket mer än bara ord, språk och tal. Det är svårt att riktigt sätta fingret på begreppet eftersom det under antiken gav uttryck för ett ganska stort spektra av språkliga och förnuftsmässiga principer. För att gestalta spännvidden av antikens användning av logos behöver vi i dag använda oss av en rad olika begrepp.

Man kunde exempelvis säga att det logos någon framhävde var fel, då i betydelsen resonemang. Logos kunde även betyda en menings inre överensstämmelse, dvs. vad vi i dag skulle kalla dess logik. Och begreppet logik har givetvis bildats ur begreppet logos plus suffixet ik som betecknar läran om, som i pedagog-ik och metod-ik.

Man kunde också ursprungligen säga att det var via det gemensamma Logos som vi kunde göra oss förstådda, då i betydelsen språk eller ord. Vidare kunde man tala om politikens eller rättvisans logos i betydelsen dess förnuftiga överbyggnad.

Begreppet gavs också under antiken allt större proportioner. Det var samma Logos som senare hos Platon blev till den sanna och uppburna idévärlden. Bland stoikerna talade man om logos som världsförnuft eller världssjäl. Och omkring år noll tar så Philo av Alexandria och för över begreppet först till Judendomen och sedan vidare till Kristendomen där det slutligen blir ett med det absolut högsta. Och som vi kan läsa i Johannes evangelium: ”I begynnelsen var Logos, och Logos var hos Gud, och Logos var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till. I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”

Så blev alltså logos till gud och den sinnlighet som uppfattades som logos motsats blev följdriktigt uppfattat som ren djävulskap. Men det är inte den tåten vi ska följa just nu.

Begreppet logos uppstod först hos Herakleitos. Det är han som trevande känner sig omkring och finner något besynnerligt som ingen lagt märke till tidigare. Nämligen att vi äger ett språk – bestående av ord – som äger mening som gör att vi kan kommunicera med andra. Stor sak – han hittar en skog mitt bland alla träd – och de flesta tycker han är knäpp! Han kallas också den dunkle eller den gråtande från Efesos. Han grät därför att människor inte kunde förstå det genomgripande i hans upptäckt – att världen genomstrålades av detta Logos som var gemensamt för alla. Och de enfaldiga, menade han, levde i tron att de hade ett alldeles eget förstånd (D2).

Herakleitos lägger alltså Logos på obduktionsbordet och försöker förstå hur det fungerar. Men inser snart att det finns överallt. När han börjar undersöka fenomenet så använder han ju även logos som verktyg och utbrister ”Hur kan man gömma sig för den sol som aldrig går ned”(D16). Och det kan man ju inte!

När han slutligen dör på sin dynghög år 460 f.kr. verkar det inte ha varit många som saknade honom. Bland de få som sägs ha tagit till sig den heraklitiska visionen finner vi då sofisten Protagoras från Abdera. Och på så vis förvaltas kunskapen om Logos och utvecklas därefter vidare inom sofistik och retorik.

Ett speciellt område inom språket som Herakleitos var synnerligen intresserad av var uttryck som rymde inre motsägelser, så kallade paradoxer. Dessa är språkliga anomalier som länge har ställt till det för vårt förnuft. De har blivit inom logiken vad irrationella tal varit inom matematiken. Paradoxerna har använts i tankenötter och i roliga historier och har alltid förmått gäcka och väcka till skratt med sina märkliga krumbukter.

Hur kan det finnas utsagor som endast blir ogiltiga om de är giltiga eller ogiltiga när de är giltiga? Ja det kan man verkligen fråga sig! De flesta kanske har hört den klassiska berättelsen om lögnaren från Kreta: ”Alla från Kreta ljuger, sa mannen från Kreta.” Talar han sanning så ljuger han och ljuger han talar han alltså sanning.

En annan sådan känd paradox är den om barberaren i staden som rakar alla som inte rakar sig själva. Frågan är vem som då rakar honom? Om han inte rakar sig själv så följer att han rakar sig själv och rakar han inte sig själv så följer att han rakar sig själv. Problem som filosofer och matematiker lagt ned miljontals mantimmar på att lösa.

Vad vårt sunda förnuft säger oss är dock att svårigheterna bara är språkligt-logiska eftersom vi i vardagen aldrig skulle ha upptäckt bekymret med vare sig barberaren eller kretensaren. Sensmoralen är därför att vi ska vara försiktigt vaksamma närhelst vi står inför vissa problem – finns problemet verkligen i verkligheten eller är det bara uppdiktat. Som i paradoxen.

Ett lite mer komplext exempel på samma tema gjorde filosofen Bertrand Russel inom mängdteorin med sin ”vicious circel princip”. Kortfattat säger the vicious princip att en sats med innehållet alla inte själv kan ingå i sin egen utsaga. Ett liknande problem som hos barberaren som rakade alla utom dem som rakade sig själva.

Och finner ni nu att detta bara verkar för komplicerat så kan ni alltid trösta er själva med att ni inte är ensamma. Men själva problemet – alltså att vi så lätt hamnar i paradoxernas grepp – är så pass centralt och viktigt att ingen nu slipper undan.

Och själva principen bakom detta med Russels ”vicious princip” vet minsta barn som tjurigt klagar över att ”alla är så dumma”. De räknar nämligen aldrig in sig själva i uttrycket ”alla”. Den (sats) som uttrycker meningen ”alla” förväntas alltså inte enligt sunda förnuftet själv ingå i det satsen uttrycker.

Vad detta visar oss är att vi faktiskt naturligt uppfattar att vissa satser är av överordnad betydelse.  Ett exempel på detta är vår syn på demokratin. Som vi vet har vi alla i en modern demokrati rätten att fritt uttrycka våra åsikter. Men denna rätt omfattar självfallet inte friheten att störa eller störta det demokratiska systemet. Detta uppfattar de flesta av oss trots den demokratiska principen om allas åsiktsfrihet. Principen om allas rätt till fri åsiktsbildning används dock som försvar av dem som för fram idéer som vill motarbeta denna demokratiska frihet. Och här hamnar ibland den liberale, demokratiske europén i tafatt logiskt bryderi.

Men de som åberopar en princip som de själva inte ser som överordnad eller vägledande gör ju givetvis endast detta i retoriskt syfte. De har funnit en logisk anomali som de därefter utnyttjar. Men eftersom den demokratiska idén är av överordnad karaktär i de flesta västliga nationalstater, så är den därmed intakt så länge vi väljer att ha det så. Alltså den grundläggande eller överordnade principen måste försvaras på samma sätt som varje rättsstat måste skydda och följa sina egna lagar. Att jämställa den demokratiska principen med alla möjliga slags politiska åsiktsriktningar är just, att blanda ihop olika perspektiv. Alla har alltså i en demokrati rätt till sina åsikter. Det stämmer så länge inte åsikterna står i motsatsställning till den ursprungliga principen att alla har rätt till sina åsikter. Självklart!

Herakleitos (540 – 460 f.kr) gjorde oss tidigt uppmärksamma på dessa perspektivsammanblandningar, då han bland annat noterade att ”vägen upp och vägen ned var den samma”. Eller när han säger att ”skruvens väg ned i trät både går rakt och i cirklar”. Vad är det han vill ha sagt mån tro? Vad är det för bilder han förmedlar? Jo, det ser ut som han vill göra oss uppmärksamma på att orden vi använder i vissa fall kan bli för statiska. De ger då inte längre en rättvisande bild av det aktuella skeendet.

Herakleitos exempel upplevs som paradoxer men är det inte. Varför, jo därför att lösningen ligger i att skruvens väg ned i trät faktiskt går rakt om man betraktar rörelsen från sidan men i cirklar sett uppifrån.

Det handlar alltså om att en sammanblandning av olika perspektiv ofta leder till motsättningar. Och Herakleitos gör oss uppmärksamma på vad vi utsätts för i en situation där vi tror att det bara är ett perspektiv som gäller. Han visar hur vi genom språket/orden lockas till att tro att det bara ska vara på ett sätt. Inte både och!

Herakleitos gjorde oss också uppmärksammade på själva relationernas inverkan och påverkan. Han säger bland annat att ”om allt blev rök skulle näsan urskilja det” (D7). Är det dunkelt, nja, men om vi tittar på vad som sägs. Se det för vad det är. Om allt gick upp i rök så skulle vi varken se, höra eller känna utan… ja precis, lukta! Med näsan. Våra perceptioner av världen är alltså relativa våra förmågor att uppfatta den.

I ett annat fragment säger han att ”Åsnor föredrar sopor framför guld” (D9). Och visst är det väl så. Åsnan äter hellre gräs, halm, sopor än guld och skulle troligtvis annars inte överleva. Många har läst fragmentet som ett uttryck för Herakleitos förakt för människor som inte förmår skilja på vad som är värdefullt från det som är skräp. Det ligger ju i och för sig något även i det men det var nog inte den huvudsakliga poängen. Det mest intressanta hos Herakleitos ligger mer för öppen ridå. Pang på!

Som när han lägger emfas på just relationer och säger ”svin badar i gyttja, höns däremot i damm eller aska” (D37). Det finns alltså olika preferenser och olika förhållanden och därmed också olika slag av förnuftiga förbindelser i språket.

Det är som vi kan säga på svenska, ”man ska inte dra alla över en kam” – ett uttryck som isolerat är väl så dunkelt men som de flesta av oss mycket väl förstår innebörden utav. Det handlar alltså om förmågan att differentiera. Alltså att kunna skilja på saker och ting, som exempelvis mig och dig, han och honom! Det är först genom att se saker i deras relationer till andra saker som en förståelse börjar ta form. Att inte se skillnaden mellan ett var och ett vart är så att säga att förlora en riktning.

I vilket fall som helst, när poängerna slutligen trillar ned och de språkliga pusselbitarna faller på plats och bildar ett sammanhang upplever vissa ett nästan euforiskt välbehag – heureka – jag har funnit det! Man kan faktiskt drabbas av närapå ett slags rus som känns fysiskt i hela kroppen. Inte upplevt det? Nåväl, de som ännu inte upplevt en aha-upplevelse får helt enkelt ge sig till tåls. De kommer nog så småningom. Eller så gör det inte det.

Vad denna känsla av berusning handlar om, om vi ska tolka Herakleitos, är att medvetandet ständigt söker få bilderna, berättelserna av den egna verkligheten att hänga ihop. Vi gör detta undermedvetet då vi eftersträvar att bilda icke-motsägande system som vi kan luta oss mot. Och när de olika delarna i språket inte hänger ihop så gör det ont. Det upplevs alltså svårt att tappa orienteringen. Det gör faktiskt fysiskt ont. Blodet pulserar. Bröstet känns ihåligt. Armarna blir tunga. Tankarna snurrar och skräcken kommer krypande. Man kallar det vanligtvis för ångest.

Och de haltande berättelserna, de som orsakar denna smärta, kan vara såväl stora som små. De kan ha existentiella dimensioner där vi famlar efter meningen med allt eller små, små frågor där vi bara försöker räta ut vilka vi är i förhållande till våra närmsta. Någonsin drabbats av riktig paranoid svartsjuka? Då vet ni precis vad det är frågan om! Hur orden sliter och drar i en för att frenetiskt lägga tankarna till rätta. Till rätta? Vilket i just dessa fall brukar betyda fullständigt kaos. Det är inte lätt att falla offer för sina starkaste känslor men nästan värre är att bli ett offer för sina ord.

Om vi tappar centrala begrepp blir vi förvirrade. Förlorar vi ordet ”under” tvingas vi formulera oss genom att kanske säga ”inte över”. Vilket försvårar för såväl sändare som mottagare. Den som behöver formulera ”inte över” för att gestalta ett ”under” svävar ju på själva målet och försvårar för mottagaren som då måste börja tolka in rimliga betydelser. Eller hur?

Och vi kan som regel inte utsättas för för starka språkliga brister eller logiska motsättningar utan att försöka hantera dessa. Vissa blir irriterade, andra får ångest, en del upplever aggressivitet. Avvikande information som går stick i stäv med våra upplevelser av sammanhang upplevs av många som en klåda som man gör allt för att klia, lappa, laga för att ställa till rätta. Saker och ting måste hänga ihop. Det får inte vara för stora revor i förståelsens väv, i logos för då upplever vi obehag.

Herakleitos skildrade denna själsliga kamp med en bild av en spindel i sitt spindelnät:

”Liksom spindeln, sittande i vävens mitt, genast känner när en fluga har rivit upp någon av dess trådar och snabbt springer dit som om den led av den avskurna tråden, på samma sätt är det med människans själ, som då någon del av corpus (språkkroppen, min anm.) är skadad förflyttar sig dit kvickt, nästan otålig över skadan på kroppen, med vilken den är fast och samstämmigt förbunden.”(D67a)

Även om vi bara gräver en grop så behöver vi få reda på varför vi gräver just denna grop och vad den ska användas till annars uppstår snart dessa inre irritationsmoment. Tänk er situationen:

– Jaså, så här står du och gräver!

– Jo, men visst, det gör jag.

– Och vad är det för en grop du gräver?

– Det har jag faktiskt ingen aning om.

– Men varför gräver du då?

– Det vet jag inte heller!

En person som inte skulle kunna redogöra för vad den gör kommer inte att bli tagen på allvar. Det handlar alltså om att äga förmågan att kunna förklara sig. Vilket givetvis betyder att man ska kunna klä sina erfarenheter i ord. Därför lider också vissa av oss när vi utsätts för bristande delaktighet eller inte får ta del av det övergripande sammanhanget. Meningslöshet handlar just om att befinna sig i en situation som inte omges av några berättelser alls.

Ett någorlunda nyanserat språkbruk och ett hyfsat bra vokabulär är därför också en förutsättning både för att hantera och förstå sig själv och sin omvärld. Att inte riktigt få ihop de språkliga pusselbitarna bedöms av de flesta som en allvarlig brist. Personer som inte riktigt kan hantera detta språkspel blir ofta bemötta som barn eller helt enkelt betraktade som dysfunktionella.

Vi bygger vår verklighet med de ord vi får tillgång till och som staplas på varandra. Vi kan aldrig äga en större verklighetsuppfattning än den som täcks av vår förståelse. Och förståelsen är lika med de språkliga logiska sammanhangen. Detta kanske låter lite väl kryptiskt. Men om det vi inte kan tala får vi lära oss att vara tysta, för att nu travestera den unge Wittgenstein. Eller som en recensent lite vitsigare uttryckte det: ”Vad som inte kan sägas, kan inte sägas och det kan heller inte visslas.”

Om ord är det vi har för att beskriva världen innebär det alltså att språket därmed sätter gränserna för vad som kan sägas. Om orden är det vi har för att hantera och etablera oss i verkligheten så blir ju retoriken avgörande vad gäller vår förmåga att göra oss gällande/erhålla makt/bygga en varierad och rik värld. Ord kanske inte är absolut allt – men utan dem står vi oss tämligen slätt. Men alla är inte lika övertygade.

Vi är fångade i en bur av ord, säger bland annat de som har en dragning åt mystiken. De menar som regel att våra begrepp måste överskridas för att vi till fullo ska förstå den sanna verkligheten. Ordet träd lägger sig som en slöja mellan oss och det verkliga trädet. Genom olika slags kognitiva knep, såsom kontemplation eller meditation anser de att vi kan lära oss att stoppa de långa språkliga tankekedjorna som håller oss instängda. Zen buddhismen använder som bekant just också paradoxen som metod för att knäcka och ta kål på dessa ordflöden. Detta är givetvis ett sätt att se på saken.

Utifrån ett mer humanistiskt och vetenskapligt perspektiv ser man kanske mer språket som det verktyg med vilket vi istället kan närma oss en förståelse av den så kallade verkligheten. Det är först genom att benämna och klassificera tillvaron som vi kan nå en kunskap. Det är ett annat sätt att se på saken.

Dessa två synsätt står oftast i bjärt kontrast till varandra. Å ena sidan uppfattas språket och orden som ett slags fördärv som måste övervinnas eller överträdas för att nå kunskap. Å andra sidan betraktas språket som just det som möjliggör ackumuleringen av kunskapen.

Utifrån ett protagoreiskt och mer relativistiskt perspektiv skulle man kunna säga att det här inte alls föreligger någon kontrovers. Det är bara två olika förhållningssätt eller infallsvinklar på det vi uppfattar som verkligt. Samt vad vi uppfattar att vi ska göra med denna verklighet. Det är alltså som Herakleitos sa, skruvens väg går både rakt och i cirklar.

Hur vi väljer att se på världen beror således på vilka vi är och vilka vi är beror på vilka vi har blivit. Det finns så många möjligheter, så många variationer. Och nya tillkommer ständigt. Mystikens upplevelser är säkert intressanta för dem som erfar dem. Och dess ordlösa mysterier kan mycket väl bygga sociala nätverk men de bygger inte ett modernt demokratiskt samhälle eller en organisation som ska kunna hantera komplexiteten hos många olika viljor och behov. Till det krävs det något mer.

I vår kultur, i vårt språk finns så många mönster som omgärdar olika begrepp. Och när vi använder ett begrepp så får vi en hel hop nära anförvanter på köpet. Och dessa cluster av betydelser står i sin tur i kontakt med andra ord- och menings-cluster. Om vi exempelvis väljer ordet frihet, så sitter detta lilla ord uppspänt som en liten klocka som ljuder ut över ett mycket stort språkområde.  Det återkommer som en grundton i dikter och sångtexter, i deklarationer om rättigheter och i våra egna starkaste förväntningar på livet. Jag tror ingen kan förstå den västerländska kulturen eller människan som inte också förstår hur detta lilla begrepp kretsar kring nästan allt vi tänker och allt vi gör.

På samma sätt är det givetvis med alla meningsbärande ord. Och detta gäller självfallet också allt det som jag här har ordat om.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s