X. Areté

Virtue – Dygd

Om konsten att utveckla goda egenskaper, kvalitéer och skickligheter


Låt säga att vi föder upp hästar. Vilka är de mest avgörande kvalitéer vi måste fokusera på för att dessa ska bli riktigt bra? Vi låter frågan hänga fritt en stund.

Vad är det vi egentligen talar om när vi talar om ”kvalitéer”, ”skickligheter” eller ”egenskaper”? Läspning, vindögdhet och stamning är alla egenskaper men uppfattas knappast i dag som eftersträvansvärda. Egenskaper är alltså sådant som är utmärkande för något och kan således vara såväl bra som dåliga. Det är ju inget konstigt.

Det vi benämner kvalité handlar däremot mer om en egenskap som av någon i en viss situation uppfattas som bra. Alltså en kvalitativ yxa måste alltid uppfylla alla de krav någon ställer på en bra yxa. Man kan knappast tala om neutrala eller dåliga kvalitéer. Antingen finns de eller så finns de inte. Visst, vi kan tala om ”dålig kvalité” men menar då att något är i avsaknad av just de egenskaper som vi uppfattar som kvalitativa. Det är ju heller inte speciellt märkvärdigt.

Det vi kallar skicklighet är därmed inte det samma som en egenskap och inte riktigt detsamma som kvalité. En skicklighet är något som har blivit utvecklat. Man säger exempelvis aldrig att den som naturligt har en bra syn eller hörsel är skickliga på att se och höra (om man nu inte är norrman, vill säga). Däremot kan vi säga att den som hanterar ett instrument med stor precision är skicklig. När det gäller så självklara förmågor som syn och hörsel kallar vi dem helt enkelt för förmågor.

De flesta av oss har förmågan att kunna se och höra. Några har därutöver anlag för att kunna höra och se bättre än andra. Om vi i ett visst sammanhang är beroende av en människas exceptionella syn och hörsel (om vi nu exempelvis behöver anlita en spejare) då uppfattar vi dessa som kvalitéer. Kvalitéer är alltså sådant som betonas i våra kravprofiler när vi ska anställa någon. Alltså, vissa egenskaper, i synnerhet sådana som vi anser vara bra i ett visst sammanhang, kallar vi för kvaliteter. En kvalitet står alltid i relation till ett visst syfte. Kvalitet är alltså i sig något relativt.

Alltså, vad som utgör de mest avgörande kvalitéerna, i den inledande frågan, handlar om vad det är för typ av hästar vi föder upp. Föder vi upp hopphästar bör de kunna hoppa, föder vi upp galoppörer bör de kunna galoppera. Deras areté, skulle de antika grekerna säga, skulle vara att utveckla förmågan att hoppa respektive galoppera bättre än andra. Känslan hos det klassiska begreppet areté får vi kanske bäst om vi bakar ihop våra föreställningar om ”egenskaper, förmågor, skickligheter och kvalitéer”.

Areté innebar alltså att utveckla och därmed förverkliga sådana skickligheter som därigenom nådde en nivå av offentlig kvalitet. Kan man säga så?

Areté uppfattades alltså ursprungligen som utvecklandet av sådana egenskaper som var relevanta i förhållande till vad som skulle utföras. Alltså sådana karaktärsdrag som var bäst i förhållande till vad som skulle åstadkommas. Areté var således en relativ term. En krigare hade sin speciella areté, en politiker en annan. Och när det gällde areté så handlade det aldrig om ett halvhjärtat engagemang. För att sägas ha utvecklat sitt speciella areté gällde det att leva upp till sin fulla potential. Man kunde alltså inte tala om ett slumrande areté.

Areté var därmed centralt när det gällde att bedöma en människas karaktär. Under Homeros tid fram till den Atenska demokratin, uppfattades areté som en färdighet man ärvde från sina förfäder och som tränades i samvaron med jämbördiga. Areté uppfattades helt enkelt som de bästa egenskaperna och innehades av de främsta medborgarna, aristokraterna. Ordet aristokrati, som innebär de bästas välde, härstammar från grundordet areté. Aristokratin var de som hade mest areté och därmed helt enkelt bäst lämpade att sköta de viktigaste sysslorna.

Men med Protagoras kom alltså den gamla bilden av areté och aristokrati lite i gungning. Inte så att han förnekade betydelsen av areté. Nä, tvärtom – det var genom att värdesätta och utveckla de främsta egenskaperna som människan gemensamt kunde upprätthålla en civilisation.  Men han menade att dessa viktiga och värdefulla egenskaper kunde läras. Förvisso påpekade han att eleven också måste ha goda förutsättningar för inlärning samt helst börja vid tidig ålder – men ändock. Protagoras var därmed den förste att initiera idén om social rörlighet.

Därefter kom dock begreppet areté alltmer att få en mer sluten och mindre relativ form. Platons Sokrates började exempelvis leta efter areté i sig. Den relativa excellens som begreppet tidigare åsyftat begränsades därmed till att bara gälla det som var bra utifrån ett perspektiv. Det starka och dynamiska begreppet förvandlades så till vad vi mer kommit att känna som moralisk dygd. Medan areté uppfattades som en morot blev den allmänna uppfattningen av dygden mer av en piska.

Protagoras främsta kunskap, säger han själv, var att han kunde lära ut hur man blev en bättre och mer aktiv medborgare. Han menade att vi alla hade del av dessa kunskaper, vissa mer – andra mindre. Och för att nödtorftigt kunna fungera socialt måste man åtminstone ha tillägnat sig de mest rudimentära grunderna i politikos areté – i medborgarskap. Alltså förmågor som gör att vi kan fungera och konstruktivt arbeta tillsammans med andra

Bland dessa nödvändiga förmågor finner vi bland andra Dikeosyne – vilket innebar en utvecklad känsla för rättvisa. Vilket innebar en respekt för den andre och att samma regler skulle gälla för såväl mig som dig. Och denna känsla av rättvisa antogs hänga samman med Sophrosyne – vilket innebar att människan skulle vara balanserad. Man skulle alltså vara välavvägd i förhållande till andra. Inte vara för girig, inte roffa åt sig. Och för att dessa förmågor skulle fungera förväntades man även äga ett mått av Aidos – vilket uppfattades som en känsla för skam och högaktning. Alltså att veta vad som var klandervärt och vad som var eftersträvansvärt. Aidos innebar att ha en social kompass. Dessa tre dygder var så att säga de grundläggande egenskaperna och var nödvändiga för att få till en fungerande organisation. Dikeosyne – rättvisa. Sophrosyne – moderation. Aidos – social förmåga.

Utöver dessa grundegenskaper utbildade sofisterna också i Sophia – i att kunna tillgodogöra sig allmänna kunskaper och ha förmågan att hantera dem. Man utbildade även i Legein – vilket handlade om att vara artikulerad, talför, snabbtänkt och bildad. Det som i dag går under beckningen ”retorik”.

Man betonade också betydelsen av Eyboylia – att ha ett gott omdöme. Men framförallt var det kunskapen om Logos som utgjorde själva överbyggnaden i utbildningen av den tidens alla excellenser. Det var just den språkliga begåvningen som möjliggjorde en karriär i en demokratisk organisation.

I Xenophon´s Memorabilier finner vi en kort berättelse som söker skildra innebörden av areté. Berättelsen är en återgivning av sofisten Prodicus från Ceos arbete Heracles val. Här beskrivs areté i termer som det goda som berör hela samhället. Areté har i denna skildring alltså med den kollektiva nyttan att göra – om konsten att vara en god samhällsmedborgare. I Xenophons återgivning skildras också egoismen eller egennyttan som direkta motsatser till den tidens areté.

Areté beskrivs här i termer av hårt arbete, flit och enkelhet. ”Vill du älskas av dina vänner, får du vara dem till nytta. Vill du äras av din fädernestad, måste du tjäna den väl.”

Och den motsatta vägen beskrivs som full av tillfälliga njutningar och nöjen och som en väg mot personlig olycka.

”Ingen betraktar dina vanor som goda, det ljuvligaste av allt får du aldrig höra, nämligen de redligas beröm. Ej heller får du någonsin se någon bra sak som du har gjort eller uträttat. Av vem skulle du höra sägas att han litar på dig? Vem skulle anförtro dig en hemlighet eller ge dig ett lån?”

Prodicus, som dessa ord härstammar från, var för övrigt en av Protagoras främsta elever. Han dömdes till döden med anklagelsen att han varit kritisk mot religionen samt av att ha korrumperade ungdomen. Så kan det gå!

Diskussionen kring begreppet areté handlade vid denna tid ofta om huruvida människan kunde utveckla dessa viktiga egenskaper eller om hon föddes med dem.

Dåtidens härskarklasser ansåg givetvis att dessa speciella egenskaper, denna stilfullhet, endast var något man kunde erhålla genom börd och dagligt umgänge med de så kallade ädlare delarna av samhällskroppen. Det vill med andra ord säga att man skulle vara född aristokrat och uppfostrad inom aristokratin för att därigenom kunna tillägna sig de finare umgängeskonsterna. Att dessa kunde hanteras som en kunskap, vilken som helst, var för många fullständigt otänkbart.

Platon återkommer till kärnfrågan gång på gång i sina dialoger.

”Kan du säga mig Sokrates, om ”areté” kan läras? Eller är det ej genom att lära utan genom övning, som man tillägnar sig densamma? Eller är det kanske så, att det varken är lära eller övning, utan en naturanlag, som låter människan komma i besittning av ”areté”, eller förhåller det sig kanske på något annat sätt?”

Det är Menon som ställer frågan i dialogen med samma namn och Sokrates arbetar som vanligt med sina motfrågor utifrån sin barnsliga modell och svarar:

­ – ”Jag skäms för att behöva säga, att jag ej vet det minsta om ”areté”.

Och Sokrates lockar därefter självfallet Menon in i olika frågeställningar om vad han själv egentligen menar med areté. Ingen av dem blev så värst mycket klokare av det. Anledningen till att Sokrates inte kan hitta ett svar är för att han i samtalet letar efter det perfekta areté. Det areté som bara finns någonstans i Platons idévärld. Och det är klart att han då ingenting kan hitta.

Protagoras däremot visste mycket väl vad areté var och utbildade därför främst i konsten att bli en god och framgångsrik medborgare. Han säger i öppningen till Platons dialog Protagoras:

”Vad jag lär, är nämligen insikten om hur människan skall sköta sitt eget hus på bästa sätt, liksom även hur man skall vara bäst i stånd att i ord och handling sköta statens affärer.”

Detta är alltså, enligt Protagoras, den mest värdefulla och övergripande kunskapen. Det handlar här om en praktisk kunskap som både är samhällsbyggande samt inriktad på individens egen framgång i den aktuella organisationen.

Hos den lyriske poeten Pindar (520-476 f.kr.) möter vi den motsatta och mer aristokratiska hållningen gentemot sofisternas syn på utveckling. Han säger:

”Visa är de som naturligt äger en kunskap om många ting: men de som måste lära, likt lidelsefulla och pratiga kråkor, de yttrar bara fruktlösa ord”. Och fortsätter:

”Vad som är naturligt är alltid bäst, men många försöker med hjälp av utbildning hoppa framåt för att nå framgång.”

Att äga kunskap var alltså fint – att behöva tillägna sig dessa betraktades som ofint.  Pindar uttrycker med all tydlighet den äldre ordningens syn på de nya klassernas strebermentalitet.

Och här ska vi då åter erinra vad ordet sofistikera kommit att betyda. Jo, ”att forma (någon), göras mindre naturlig med hjälp av undervisning”. Enligt detta konservativa synsätt är det alltså bättre att vara något än att bli något. Det är åter den negativa synen på förändringens principer som spökar här.

Vi lever i en föränderlig och förunderlig värld där en betydelse styrs av från vilket håll man kommer, som Wittgenstein d.ä. uttryckte det. Meningen styrs alltså av hur man genom logos närmar sig en viss företeelse. Och kan man hantera detta logos så hanterar man därmed samtidigt världen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s