VII. Orthos Logos

Korrekt språk

Om konsten att hantera språket korrekt för att kunna organisera och upprätthålla strukturer

Nu till en sida av Protagoras undervisning som vid första anblicken kan tyckas lite paradoxal. Han sägs ha arbetat med vad som betecknades som Orthos Logoskorrekt bruk av ord. Och det som är förvånande är att just Protagoras, han som var den förste att lyfta den relativistiska principen, samtidigt talar om behovet av kriterier för att mäta korrekt eller felaktigt språkbruk.

Man vet att han bland andra kritiserade Homeros för att inte använda vissa ordformer konsekvent. Det är också känt att Protagoras upprättade några grundläggande grammatiska indelningar av språket. Han var exempelvis först med att göra genusbestämningar av substantiv samt uppställa regler för användandet av olika tempusformer. Vissa menar att han var den förste att börja systematisera språket – den förste grammatikern.

Hur kan då detta komma sig? Hur hänger det ihop?

Som vi tidigare såg ifrågasatte Protagoras synen på att det skulle finnas naturliga regler eller konventioner. Han försköt därmed tanken på objektiva kriterier gällande sådant som hörde människan till. Han ryckte på axlarna kring frågan om gudarnas existens och menade att eftersom frågan var omöjlig att ta ställning till var det nu istället människan som upprätthöll måttet. Han pekade därmed på att inget längre var bestämt och det mesta mer böjligt flytande.

Detta medförde att det var vi själva som skulle se till att språket var konsekvent och fungerande. Alltså – ”The Rules Are No Game!” Man kan med andra ord inte börja tumma på reglerna. Upprätthåller vi inte ordningen så finns ingenting kvar – speciellt eftersom det som är av nomos inte finns oberoende av oss.

Begreppet orthos användes i betydelserna rak, riktig, korrekt, uppriktig eller upprätt. Orthos Logos i vid bemärkelse innebär ett språkbruk eller ett tal som rymmer allt detta. Ett språk som är rakt, konsekvent och riktigt sammansatt.

Och hur kan då ett resonemang eller ett sätt att tala vara korrekt eller riktigt? Jo, genom att det språk vi omfattar bygger och upprätthålls genom de överenskommelser som tagit formen av konsensus. Det är själva ratio, snittvärdet av språkbruket som blir det normerande. Samma sak med moral, samma sak med vetenskap.

Vi vet alla att 1+ 1= 2 därför att det är så!  Och det är så därför att vi har valt att gestalta det aktuella talförhållandet på just detta vis. Samma sak med väderstrecken. Vi benämner för det mesta öst, väst, nord eller syd konsekvent och däri ligger själva stabiliteten och funktionaliteten i språket. När vi använder orden korrekt så använder vi dem i enlighet med konsensus – alltså så som det är brukligt. Och detta är ingenting vi kan ändra på – i varje fall inte i en handvändning.

Och om vi tänker börja använda ett regelsystem inkorrekt så går det bra bara vi genomför alla oregelbundenheter konsekvent. Om vi alltid kallar norr för söder och alltid 6 för 9, så skulle det fungera bara vi upprätthåller en konsekvent hållning som kan utläsas av andra. Men det blir ju till en början väldigt komplicerat och är en rätt så onödig process eftersom det inte förändrar något i grunden.

Det är genom det gemensamma vi skapar samarbete – aldrig genom det som separerar oss. Det är med det gemensamma språkbruket och regelsystemen som vi bygger samhällen, organisationer och företag. Det är genom att acceptera en gemensam grund som vi kan konstruera lagar och vetenskapliga system. Och detta kan också ske över språkgränserna så länge de olika språken är konsekvent uppbyggda och brukade.

Och symptomatiskt, får man väl säga, så väljer också bibelns Gud när han ska förstöra den stora handelsstaden Babylon att sända in språkförbistringen som medel i kampen mot stadens kultur och utveckling. Och utan den gemensamma förståelsen brakar allt samman.

För att vi ska lyckas hålla samman det gemensamma, för att kunna formulera ett budskap måste vi äga ett konsekvent språk. Och ett korrekt språkbruk skapar i sin tur hållpunkter utifrån vilka vi kan utveckla och skönja nyanser vilka är en förutsättning för att nå precision i kommunikation. Om vi inte längre förmår se varken fixpunkterna eller de små nyansrika skillnaderna riskerar vi att urvattna språkets förmåga att uttrycka det vi vill förmedla. Att strunta i nyanser och distinktioner och språkets konventionella uppbyggnad är att börja sätta det gemensamma språkspelet ur spel.

Om vi alla samtidigt skulle börja tumma på de regler som upprättats och skapa privata språksfärer skulle vi förlora vår förmåga att bygga och upprätthålla organisation. Vi skulle då självmant försätta oss i den språkförbistring som bibelns Gud valde att skicka ut för att straffa oss för våra synder och vårt övermod.

Vi kan alltså aldrig framgångsrikt samarbeta med individer som inte använder sig av ett konsekvent och korrekt språkbruk. Sen spelar det ingen roll om de talar Mandarin eller Swahili. Vi måste veta att ett ja betyder ja och inte ett nej. Vi måste kunna utgå från att den andre använder numeriska tal på samma sätt som vi själva och att 3 alltid kommer före 4. Vidare måste vi veta att öst och väst inte pekar åt samma håll och att det som är stort är motsatsen till det som är litet. Detta är en del av innehållet i Orthos Logos.

Med sitt intresse för språk- och korpusvård tydliggör Protagoras en medelväg mellan den liberala åsikten att allt funkar och den konservativa attityd som säger att det bara kan vara på ett sätt – så som det alltid har varit. Han visar att vi måsta vara trogna det konventionella och samtidigt lyhörda för förändringarna. Och det gör han därför att dagens konvention är ett resultat av gårdagens utveckling.

Eftersom språket är en social handling måste vi alltid vara eniga vad gäller språkets grundläggande betydelser. Den faktiska situationen, när vi talar med varandra, kommer ändå alltid att lägga sina speciella hinder i vägen för varje försök till klar och tydlig kommunikation.  Människor har olika referensramar och uppfattar saker på olika sätt. Vi har olika erfarenheter och olika berättelser ligger mellan oss. Den som skickligt hanterar The Art of Logos är någon som i dessa språkvärldar både siktar och träffar rätt.

Om vi exempelvis vill förmedla att vi upplever att en person inte är tillräckligt ambitiös måste vi väga in en mängd förutsättningar. För att vi framgångsrikt ska kunna förmedla vår frustration förutsätter det att personen i fråga också har en kännedom om innehållet i det vi vill uttrycka.  Personen behöver till en början veta vad ordet ambitiös innebär. Först när vi vet att personen kan relatera både till begreppet och förstå dess innebörd kan vi framgångsrikt börja använda oss utav det.

Och responsen i den bästa av världar kanske skulle bli, ”OK, vad har du då för förväntningar på mig?”. Och därefter skulle i bästa fall ett upplysande samtal kunna påbörjas. Men så enkel är nästan aldrig någon kommunikation.

Om vi nu för en stund bortser från själva det faktum att vi måste befinna oss i rätt relation visavi den andre personen för att överhuvudtaget kunna ha några synpunkter på dennes bristande ambition ser vi snart andra hinder uppstå. Det är ju nu inte helt självklart att personen i fråga kan relatera rätt till ordet ambitiös. Rätt i den betydelse vi själva lägger i ordet. I vilket fall som helst kommer vi snart att upptäcka att det finns olika lager av förståelse kring varje begrepp. Vi kan exempelvis vara ganska så säkra på att en femåring inte kommer att kunna förstå ordet ambition. Så frågan är, när kan vi förvänta oss att en normal person rätt kan förstå och relatera till ordet ambitiös? Och givetvis finns det inte några sådana svar.

Var och en av oss kommer att erövra sitt språk under större delen av våra livstider. Och bland dem av oss som aldrig kommer att möta ordet ambitiös kommer följaktligen heller aldrig någon förståelse för ordet att uppstå. Detta måste alltid den som vill hantera språket skickligt lära sig att överbrygga. Vissa skulle säga att man måste målgruppsanpassa budskapet och det är väl i princip vad det handlar om här.

Talar vi med en mycket ung person eller någon som inte behärskar det svenska språket blir det alltmer tydligt. All förståelse sker gradvis. Från att ursprungligen aldrig ha varit i kontakt med ett visst begrepp tar vi till oss kunskapen långsamt genom erfarenhet samtidigt som dess plats inom logos (språket) ringas in. Ordet ambitiös betyder säkert en sak när man är 15, något annat vid 25 och ytterligare något vid 55.

Så vad gör man när man misstänker att en person inte förstår eller hanterar ett begrepp riktigt? Jo vanligtvis börjar vi använda synonymer, förenklingar eller liknelser. Och i detta exempel får vi kanske förtydliga vår ambition genom att säga, ”jag finner inte att du är tillräckligt samvetsgrann”. Och kanske mottagaren inte heller kan relatera till ordet samvetsgrann vilket då kräver ännu en utvikning. ”Ja, jag menar att du inte är tillräckligt plikttrogen.” Det finns många olika sätt att ringa in en betydelse och de flesta som har en någorlunda kontakt med sitt språk kommer till slut att ana sig till meningen i det sagda.

Det hör ju också till saken att ordet ambition i exemplet ovan byggs upp av en rad underliggande begrepp och att man aldrig enbart kan förstå ett begrepp i toppen av en språklig hierarki utan att samtidigt ha kunskap om de ord och uttryck som ligger till grund. Ett ord kan alltså aldrig förstås isolerat från resten av ord-kroppen. Man kan alltså inte förstå uttrycket armstöd utan att samtidigt förstå vad en fåtölj eller stol är. Allting hänger ihop!

Orthos Logos skulle i detta avseende innebära det mest korrekta uttrycket i betydelsen det mest adekvata uttrycket. I exemplet handlade det alltså om valet av ordet ambitiös för att gestalta att man inte fann en persons engagemang tillräckligt starkt. Alla synonyma begrepp behövs för att kunna pejla fram ett budskap. Att inte vårda de möjliga nyanserna är det samma som att förminska ens möjliga horisonter. Att förlora ett begrepp är det samma som att förlora kontakten med en mening. Och att förlora en mening är det samma som att förlora kontakten med en del av verkligheten.

Om vi exempelvis skulle börja undvika alla de ord som ett barn inte förstår så skulle vi ju inte använda några ord alls och barnet skulle följaktligen inte heller lära sig något språk. All form av verbal kommunikation skulle då bli tämligen svårhanterad. Vi skulle då behöva göra oss förstådda med hjälp av handgripliga gester och utrop. Resonemanget är samtidigt så självklart och ändå i så många sammanhang så avlägset.

Den rakaste vägen mellan två punkter går alltså ibland i kringelikrokar. Seglar man i den svenska skärgården lär man sig snabbt att den rakaste eller kortast vägen varken är rak eller kort. Man måste runda varje osynlig grynna och varsamt navigera över ett för ögat farbart vatten. På samma sätt är det med logos, med talet, med språket. Det korrekta uttrycket, det starkare skälet är aldrig på förhand utstakat. I varje stund, inför varje möte förändras meningens innehåll och nerv. Det kan bli svagare eller starkare, mer eller mindre korrekt. För att lära oss att träna detta utarbetade Protagoras bland annat vad han kallade ”dissoi logoi” eller ”antilegein”, också känt som de dubbla eller motsatta argumenten.

2 responses to “VII. Orthos Logos

  1. Skojar ni med läsarna, eller djävlas ni?
    När man ska skicka vidare denna artikel via e-post, då kräver ni att man fyller i den så kallade Capcha. Det handlar om två tecken. Den vänstra är svårt att läsa och den högra går överhuvudtaget inte att tyda. Det är ganska taskigt att ange att man kan skicka tecten och sedan hindra det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s