VI. Kairos

VI

Kairos – Den flyende tiden – Det rätta ögonblicket

Om konsten att se, förstå och fånga den rätta tidpunkten

Med begreppet Kairos förflyttar vi oss från den sofistiska kunskapssfären till ett område för förmågor och egenskaper.

Kunskap är att uppfatta hur något är eller att ha starka skäl att bedöma hur något förhåller sig. Förmågor är att omvandla exempelvis sådana kunskaper och erfarenheter till personliga egenskaper. Vi kan exempelvis få kunskap om att vi har våra begränsningar vilket kan få till följd att vi kanske utvecklar en egenskap av större ödmjukhet.

Egenskaper eller förmågor är alltså karaktärsdrag eller sätt att vara. Viktiga sådana förmågor benämndes under den tidiga antiken för Areté och var just sådant som sofisterna menade sig kunna lära ut. Kairos var bland annat en av dessa egenskaper.

Det finns nu givetvis egenskaper som är bra och sådana som är dåliga. Det finns också egenskaper som är bra i vissa situationer och dåliga i andra. Mod exempelvis betraktas oftast som en positiv egenskap men när det går illa kallar vi samma egenskap för dumdristighet eller övermod. Och utfallet är ju oftast inget som den modige kunde veta på förhand.

Att vara modig på ett bra sätt kräver alltså ytterligare några förmågor för att det hela inte ska gå över styr. Det kräver förmodligen också en förståelse för situationen och en förmåga till rätt timingKairos.

Kairos eller Caerus (lat.) är den flyende tidens gudom i det antika Grekland.  Han avbildas vanligtvis med en rakkniv i handen därför att han är så skarp och exakt. Han står på tå eftersom han alltid är på språng och ofta avbildad med vingar. Håret hänger ned över hans ansikte medan nacken hans är alldeles kal. Myten vill visa att du endast kan ta tag i honom när han kommer men aldrig när han går.

När vi tänker att, ”ah, jag borde ha sagt…”, så är det just Kairos vi inte lyckades fånga. Och det där speciella tillfället dyker, som vi alla vet, aldrig upp igen. Och det är bara för oss att invänta nästa gyllene tillfälle. Men när väl det dyker upp och vi just säger det där som vi så gärna ville ha sagt, märker vi snart att slagkraften inte heller nu infinner sig. Det blev inte riktigt så som vi hade tänkt oss. Och troligtvis därför att de väl genomtänkta orden nu inte var anpassade till den nuvarande situationen.

Som begrepp innebär Kairos något i stil med det rätta ögonblicket eller det bästa tillfället. De antika Grekland hade två ord för att beteckna tid. Dels var det Khronos och så var det Kairos. Medan Khronos betecknade den kronologiska sidan av tid så karakteriserade Kairos den mer personliga och kvalitativa.

Det finns uppgifter om att Protagoras skrev en bok med titeln Kairos och hos den samtida Gorgias och bland dem som senare utvecklade den klassiska retoriken blev begreppet Kairos centralt.

Vi vet nu inte vad som stod i den där boken som Protagoras skrev eftersom alla hans böcker samlades ihop och brändes. Men om man beaktar vad andra har sagt, i förhållande till vad Protagoras själv sade i andra frågor, kan vi ändå till viss del rekonstruera en möjlig hållning.

Sofisten Isokrates beskriver bland annat i Panathenaicus att kunniga människor är sådana ”som väl hanterar omständigheter som uppstår varje dag och som äger ett omdöme som är ackurat i förhållande till en situation medan den uppstår och sällan missar en möjlighet att handla kraftfullt.”

Det är alltså om detta som Kairos handlar. Det är en förmåga att med stor skicklighet och beslutsamhet gripa olika tillfällen i flykten. Men hur gör man? Och vad är det för tillfälligheter som avses?

För att vi ska kunna förstå vad Kairos kunde ha inneburit för Protagoras, så förutsätter det att vi betraktar begreppet utifrån just de olika slags kunskaper som då var så grundläggande för sofisterna. De kunskaper som de inledande kapitlen har försökt gestalta.

Det mest uppenbara är givetvis kopplingen till Panta rei – allt det som är i ständig rörelse och som gör att vi aldrig kan stiga ned i samma flod två gånger. Varje ögonblick är ett flöde som vi aldrig någonsin kan stoppa eller återskapa – men vi kan, enligt teorin om Kairos, gripa de rätta tillfällena när de uppenbarar sig. Och därefter surfa med på vågen medan den varar.

Men för att förstå när ett rätt tillfälle infinner sig så krävs kunskaper om, och därmed förmågan att, se vad som är bättre än det som är sämre. Eller att se vad som är svagt och vad som är starkare i stunden (hettôn & krêittôn). Kairos är alltså en dynamisk egenskap som gör att man förmår se och värdesätta olika utfall beroende på den specifika situationens unika förutsättningar.

Om vi inte redan skulle ha utvecklat en förmåga att se en kvalitativ skillnad mellan en situation och en annan, skulle vi ju heller aldrig kunna gripa tag i de rätta ögonblicken – i just Kairos. Vi kan på så vis ha en rad kunskaper och utvecklat många goda egenskaper men om vi inte har en känsla för rätt timing – att välja rätt tillfälle – så skulle det mesta bara gå oss förbi.

Kairos kan också tolkas i betydelsen av proportion eller avvägning. Och på så vis sammanlänkas begreppet med Protagoras, Anthrôpos Metrôn – människan som alla tings mått.

Alltså, om våra mått är olika, gäller det att överbrygga dessa med hjälp av ett adekvat språkbruk – alltså att tala så att budskapen förmår tränga igenom. Och detta kan endast göras vid vissa unika tillfällen. Därför att det finns omständigheter som vi inte själva styr över. Och dessa måste vara i samstämmighet med de vi faktiskt styr över – våra val av ord exempelvis.

Förmågan att hugga tag i Kairos blev därmed en viktig symbol inom retoriken. Och det är också i huvudsak mot bakgrund av just logos-språket som vi här ska förstå det sofistiska intresset för Kairos. Därefter har begreppet även införlivats i den kristna traditionen men det är inte riktigt dessa uppfattningar som är av intresse här. Vårt intresse ligger framförallt här och nu (inte sedan och då)!

Att våra uttalanden ibland hamnar katastrofalt fel beror kanske oftast på just dålig timing och att vi läser av en situation felaktigt. Vi tror som regel att det vi ska säga är rätt därför att vi har sagt det förut och att det alltid har funkat tidigare och plötsligt så sparkar verkligheten bakut och våra ord har bytt innebörd.

Reaktionerna blir oväntade därför att man inte riktigt har förstått situationen eller den andres referensramar. Man har kanske inte heller satt sig in i den andres världsuppfattning och satt den i förhållande till sig själv och rådande omständigheter. Man har alltså inte tagit med i beräkningen att göra relevanta urskiljningar mellan olika personer eller grupper. Man kanske inte heller har beaktat principen om alltings föränderlighet.

Ett målande exempel på detta är när den svenske politikern Birgit Friggebos försöker ta upp den gamla kampsången ”We shall overcome” när hon i Kista försöker klara av den uppkomna situationen tillsammans med dåvarande statsminister, Carl Bildt.

Det är tidigt 1990-tal och den så kallade Lasermannen har just skjutit ett antal personer med invandrarbakgrund i Stockholm. Invandrare är rädda och kräver åtgärder. Stämningen är kaotisk. Birgit Friggebo griper tag i ett halmstrå. ”Låt oss nu alla sjunga ”We shall overcome!” Lyssna nu, vi ska sjunga ”We shall overcome”!” Detta gick nu inte vidare bra. För er som inte kommer ihåg incidenten finns filmsnutten på youtube. Det är bara att betrakta och lära. Den har blivit ett pinsamt exempel på vad just bristande urskiljning och dålig timing kan innebära.

Att säga rätt sak vid rätt tidpunkt omfattar alltså även en förståelse för den andres förståelse. Alla tycker och tänker inte som vi själva gör och avstånden kan ibland bli så stora att de överhuvudtaget inte kan överbryggas. Vilket tydligt visas i fallet Friggebo.

Kairos karaktäriseras här genom att den kvalitativa tidpunkten som är personlig interagerar med andras personliga tidpunkter samt med den tidpunkt som budskapet befinner sig i. Om de tre variablerna befinner sig i överensstämmelse med varandra har det gyllene tillfället yppat sig och det går att gripa tillfället. Men när någon av kommunikationsvariablerna hamnar ur fas eller inte längre är samstämmiga så uppstår en dissonans, som i fallet Friggebo.

Tänk er en part A och en part B. A önskar få B att utföra något. Det kan handla om att få B att lyssna, köpa en viss produkt eller utföra en handling. Själva det budskap som A förmedlar kallar vi X eftersom det är flytande eller okänt.

Och det aktuella budskapet X byggs som regel upp av olika ord, meningar och betydelser. Dessa kan då även bestå utav känslomässiga förmedlare såsom färger, former, dofter och bilda olika semiotiska hjälpmedel till X. Men oftast är det ordet som är A´s bärande medium för att nå fram till mottagare B.

Problemet är ju nu att det alltid är svårt för avsändare A att ha kännedom om var mottagare B står i sin förståelse av just X, budskapet. Sändare A vet inte heller riktigt hur mottagare B förhåller sig till savändare A. Alltså vad mottagare B har för bild och förväntningar på sändare A.

Vad som uppträder är ett böljande mönster med flera osäkra positioner eftersom ingen av de tre variablernas positioner (AXB) går att förutbestämma. De är alltså interrelaterade. Kan vi förstå detta börjar vi få en förståelse för vad Kairos kan vara.

Detta kan nu låta onödigt komplicerat – men det är det inte. Fortsätt att läsa så får du se.

Dessa tre positioner, den som förmedlar något (A), det som kommuniceras (X) och den som det sägs till (B), befinner sig alltså aldrig i ett statiskt förhållande visavi varandra. Deras individuella rörlighet beror dels på deras inbördes relation men också av andra omgivande variabler. Det vi vanligtvis benämner referensramar.

Jag ska ge ett mer illustrativt exempel: Låt säga att vi är en tillverkare av mycket exklusiva bilar som nått stjärnstatus på marknaden. Och vi har framgångsrikt nyttjat en slogan som säger: ”Du är vad du kör!”

Detta geniala budskap ”du är vad du kör” (X) förstärks kanske till viss del av att mottagaren (B) tidigare också har hört uttrycket ”Man är vad man äter” (”Man ist, was man isst”) och skapat vissa associativa bilder kring detta. Men även om mottagaren (B) inte har kännedom om Ludwig Fuerbachs tyska ordvits så fungerar budskapet (X) väl. Budskapet (X) når alltså fram till de allra flesta mottagare (B). Dock funkar budskapet inte lika för alla mottagare (B) som nås av detta budskap (X).

Det finns nämligen ett stort antal (B) som snarare finner det aktuella budskapet (X) stötande. Att du skulle vara vad du kör innehåller ju i sig en stark provokation. Speciellt för dem som inte någonsin skulle ha råd med den stjärnstatus som denna bil innebär. Men också för alla dem som tycker att materialism och statusfixering nu gått för långt. Men allt detta vet avsändaren (A) redan om och har tagit med detta i sina kalkyler. Man vet att budskapet innehåller en viss provokation. Men man väljer att vara lite kaxig.

Avsändaren (A) räknar nu krasst med att i varje fall en tillräckligt stor del av den viktiga målgruppen, de potentiella köparna (B), inte kommer att reagera negativt på budskapet eftersom det i första hand också riktar sig just till statusmedvetna materialister (B).

Men mitt i denna aktuella målgrupp (B) finner vi nu, bland alla andra, även Fredrik som just har kört ihjäl sin fru och sitt barn i en bil av det aktuella märket.

Budskapet ”du är vad kör” (X) går nu inte riktigt hem hos Fredrik (B). Den aktuella slogan (X) blir nu plötsligt bärare av ett nytt innehåll. Budskapet, i detta fall, ”du är vad du kör” (X), ändrar sig alltså beroende på mottagarens (B) position eller erfarenhet.

Budskapet (X) förändrar sig alltså beroende på mottagarens (B) referenser. Detta är självfallet inget anmärkningsvärt utan tillhör kommunikationens mest grundläggande ABC!

Men vi kan här också gå vidare och tänka oss att budskapet (X) ändrar innehåll därför att en förändring sker med avsändaren (A), alltså hos det statusfyllda bilmärket.

Om nu bilmärket med det aktuella budskapet ”du är vad du kör” (X) exempelvis hamnar på taket under en testkörning innebär det att de (A) snabbt måste se över vad det är för typ av budskap (X) de står för. Den humoristiska lilla snärt som tidigare var riktad mot någon annan riktas nu med all kraft mot det egna varumärket.

Alltså i detta fallet, avsändaren (A) ändrade på grund av själva vurpan sin position i förhållande till både budskapet (X) och till samtliga mottagare (B). Att mottagarens (B) syn på avsändaren (A), det statusfyllda bilmärket, ändrades på grund av vurpan är ju självklart. Och i och med att synen på avsändaren (A) förändrades så förändras därmed också dennes auktoritet och möjligheter att hantera sina budskap (X).

Detta är i sig inget uppseendeväckande men är i stora drag det relationistiska mönster som uppträder inom all kommunikation. Och det är alltså möjligt att det var just denna typ av strukturella förhållanden som  Protagoras ville göra oss uppmärksammade på i sin bok om Kairos.

Därmed bör vi inte heller uppfatta idén bakom Kairos som en fast och stel metod som vi kan använda varje gång vi ska säga något. Utan återigen så är snarare budskapet: var vaken, var närvarande. Därför att ingenting återkommer någonsin på samma sätt. Panta Rei – allt förändras.

Denna lärdom utgör därmed inte en egentlig metod utan är snarare en fingervisning om att man som avsändare av ett budskap alltid bör beakta föränderlighetens princip.

Berättelsen om det statusfyllda bilmärket är alltså ett exempel på vad Kairos kan innebära inom ”The Art of Logos”. Att rätt förstå Kairos innebär att ha samtidig koll på en rad olika och föränderliga aspekter vars inbördes relationer är det som avgör vad som är ett svagare respektive starkare budskap. Och denna egenskap är givetvis en av de mer avgörande faktorerna i all framgångsrik kommunikation.

Föreställ er att vi lever våra liv mer eller mindre inbäddade i våra egna personliga föreställningar. Dessa starka föreställningar bildar som en slags sega, inte helt transparanta, hinnor mellan oss som gör det svårare för oss att se och kommunicera med varandra. Vi filtrerar all information via våra egna begränsningar.

Att skickligt hantera Kairos handlar här då om själva förmågan att när tiden är inne, att med det skarpa rakbladet, snitta upp en kontaktyta mellan två parter. Swisch!

Och detta snitt går det alltså bara att utföra när den rätta situationen föreligger. Och den finns där bara ett kort ögonblick när förmedlaren (A) förmår ställa sig på en lämplig relationell nivå i förhållande till mottagaren (B) och i harmoni med situationen och därmed gör det möjligt att uttrycka ett relevant och fungerande budskap (X).

Nu ska det sägas att de flesta av oss hanterar denna förmåga i viss utsträckning utan att vara speciellt medvetna om vad som pågår. Det vill säga, vi klarar till viss del av att se och förstå den andre och rätta vårt kommunikativa anslag därefter.

De av oss som inte alls förmår hantera detta kallas vanligtvis för ”idioter”! Begreppet idiot kommer nämligen just från det grekiska begreppet idiotas som helt enkelt innebär en ”privat person”. Alltså en människa som inte förmår kommunicera med andra. En person som är instängd i sig själv och därmed inte förmår stämma av en situation.

Kairos blir, sett på detta sätt, själva förmågan som gör att vi kan närma oss varandra och få tillgång till varandras olika världar. Förmågan som ger delaktighet i det som är gemensamt.

Men det allra viktigaste – för att överhuvudtaget kunna bli delaktiga i någonting, måste vi någonstans äga någorlunda överlappande erfarenheter och språkbruk.

Det måste finnas något som är gemensamt för att något annat ska kunna bli gemensamt, även om nu detta låter som en sofistisk cirkelrörelse. Det är nämligen först därefter, genom det gemensamma, vi kan göra det möjligt att överbrygga olikheter och släta ut olika ojämnheter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s