V. Panta Rei

Allting flyter

Om kunskapen om processer och hur man språkligt och förnuftsmässigt hanterar förändring

Allting flyter? Åtta bokstäver! En typiskt korsords fråga. Uttrycket härstammar från Herakleitos som är den i historien som brukar benämnas den förste tänkaren. Han var den förste att vända blicken in mot begreppsvärlden och skapade, om än lite tillyxat, ett språk som försökte fånga förnuftets begränsningar och villkor. Herakleitos satte oss därmed på spåret till kunskapen om vårt eget medvetande och drog med osäker hand upp några skisser.

Med sitt gåtfulla språkbruk blev han känd som ”den dunkle från Efesos”. En anekdot berättar att när Euripides frågar Sokrates om han tagit del av Herakleitos tankar, så svarar denne: ”Vad jag har förstått är helt förträffligt och jag är säker på att det jag inte har förstått är lika bra. Men det krävs en dykare från Delos för att få upp det”.

Dunkel eller inte, Herakleitos slog an tonen på ett flertal grundfrågor som många brottats med sedan dess. Han var också den som först satte själva begreppet logos på kartan och blev därmed den förste att försöka uttrycka hur centralt språket var för människan. Han var också den förste att uppfatta förändring som ett fenomen i sig och hans kryptiska bilder av denna princip har överlevt till våra dagar. Många av oss har säkert hört sägas att det inte går att stiga ned två gånger i samma flod.

Den som främst fångade upp Herakleitos ofullständiga tankar var framförallt Protagoras från Abdera. För Protagoras utgjorde panta rei en viktig pusselbit i förståelsen av verkligheten. Panta rei sa just att ingenting någonsin var statiskt. Allting förändras. Världen förändras, människan förändras, kunskaper förändras! Men det var inte alla dåtida tänkare som blev lika övertygade.

Filosofen Parmenides från Elea kom exempelvis på idén att skrota hela problemet med position och rörelse genom att hävda att dessa helt enkelt inte fanns. Därefter utvecklade Zenon dessa tankar som når oss via paradoxerna ”Akilles och sköldpaddan” och ”Den flygande pilen”. Dessa paradoxer visar i princip att rörelsen är illusorisk och skapad av sinnesvärlden (phantasia – det som visar sig). De övertygades om detta eftersom det logiskt och rationellt gick att bevisa att rörelsen inte existerade.

I berättelsen om Akilles och sköldpaddan sägs att Akilles, världens snabbaste löpare aldrig skulle kunna hinna ifatt en sköldpadda som startade tio meter framför honom. Därför att: När Akilles har tillryggalagt den aktuella sträckan så måste rent logiskt sköldpaddan ha hunnit en bit framåt och när Akilles har tillryggalagt även den sträckan så måste följdriktigt sköldpaddan ha hunnit ytterligare en bit framåt! I all oändlighet – vilket gör att Akilles aldrig kan passera den.

I exemplet med den flygande pilen resonerade man som så att en pil i sin flykt alltid i varje stund befinner sig vid en specifik plats i luften. Och om den på så vis i alla ögonblick befinner sig på en viss plats måste detta innebära att den egentligen är i vila och inte förflyttar sig framåt. Rörelsen finns alltså inte!

Skulle någon köpa detta resonemang? Jag betvivlar det. Men Platon köpte det och blev bara än mer förvissad om att sinnesvärlden var bedräglig. Visst, detta kan låta som tokerier – men faktum är ändå att dessa djupt kommit att påverka vår kulturs syn på rörelse och förändring.

Så djupt hade dessa idéer fått fäste att vitalister och futurister, anförda bland andra av den italienska poeten Marinetti i början av 1900-talet, kunde utmana hela den västerländska samtiden genom att hylla rörelsen, farten och framtiden. Deras energiska uppror mot det stabila och bestående gav ett långväga eko av Herakleitos.

Vad både Herakleitos och Protagoras hade gjort oss uppmärksammade på var att orden endast beskrev saker som om de höll sig stabila medan verkligheten befann sig i kontinuerlig process. Alltså det är orden som är stabila inte den verklighet som de försöker utsäga något om.

Enligt både Herakleitos och Protagoras så var orden, språket, logos ett slags raster som vi la över verkligheten för att sortera bort en mängd egenheter. Alltså en slags ekonomisering av verkligheten för att den skulle bli mer hanterbar och möjlig att kommunicera.

När jag pratar om verkligheten på detta sätt så menar jag självfallet inget mystiskt. Bara den verklighet som dagligen ger sig till känna genom våra upplevelser och erfarenheter! Och våra ord som hjälper oss att beskriva denna verklighet är tämligen knappa. Typ: Han gav mig en kola! Vi vet alla vad som har hänt, någon har fått en kola av någon annan. Men vi vet inte så värst mycket mer. Meningen han gav mig en kola är som en stillbild av ett skeende. Ett utskuret frilagt skeende. Vi vet inte vem han är, vi vet inte vad det är för slags kola. Vi vet inte om han enbart hade en kola som han trugade på oss eller om han generöst överräckte en hel påse med kolor som vi kunde välja ur. Och hur noga vi än skulle försöka beskriva en händelse eller en process skulle beskrivningen aldrig riktigt kunna få med alla nyanserna av det aktuella skeendet. Och skulle vi trots allt komma väldigt nära en rättvisande beskrivning så skulle den istället bli obegriplig och omöjlig att kommunicera.

Vårt språk är på detta sätt alltid lite tillplattat. Det är både dess charm och en stor utmaning. Det går inte att använda ett alltför djuplodande språk som kontinuerligt följer rörelsen och samtidigt förmedlar något vettigt. Försök själv att vara oerhört noggrann och tydlig och du ska märka att du kommer att snärjas av detaljerna och ingen kommer att förstå ett skvatt av det du vill förmedla.

Logos, språket fungerar alltså som ett ratio, ett medelvärde av det som ska förmedlas. En svart katt är detta medelvärde av alla svarta katter oavsett om de är svanslösa eller heter Murre. Orden som bygger upp språket är i sig generaliseringar som gör det möjligt att samspråka och överbrygga de individuella egenheter som alla verkligheter egentligen består av.

Allt förändras i takt med tiden; vi föds, vi lever, vår blir sommar, klockan går och Murre dör. Detta sker med nödvändighet och det är ingenting vi kan göra något åt. Detta är alltså en av betydelserna med panta rei.

Det är bra för oss att förstå att de ord och begrepp vi använder inte är heltäckande. De kan aldrig helt och fullt beskriva något exakt som det är. De är snarare som moduler eller byggklossar som vi kan använda oss av i en aldrig sinande variation men de kan aldrig bli exakt korrelerande till det vi talar om. De är inte samma sak som det de refererar till.

Liknelsen med språket som byggklossar är inte helt tagen ur luften. Det latinska ordet lego som betyder samla ihop, bygga kommer från grekiskans verb legein som betyder att tala, samla ihop. Och att tala uppfattades ursprungligen som att samla ihop och sätta samman delar ur substantivet logos.

De som inte hanterar förändring, perspektivbyten och ändrade förutsättningar kommer ju i slutänden att bygga fullständigt fel saker. Detsamma gäller de som tänker stelt och fyrkantigt, de fastnar i ämnets egna begränsningar och blir därmed inte skickliga användare av språket. Om vi ska betrakta språket som en samling ordklossar så gäller det att inte göra dem för tunga. Tyngden gör dem förvisso mer stabila men samtidigt riskerar vi att göra dem otympliga. Otympligheten gör att de inte kan följa förändring eller uttrycka nyanser. Så vad vi vinner i ena änden förlorar vi i andra.

Poängen är alltså att förstå och se processer snarare än tillstånd. Ett faktum är givetvis vad det är och ligger där det ligger. Men ett faktum kan också vara en process som genom sin beskrivning har låsts fast i tid och rum.

Det gäller för oss att kunna genomskåda språkets stelheter och försöka se bortom dessa. Och hur man gör det? Jo det är bland annat detta som sofisternas sade sig lära ut.

Det menade inte att det här med språk och rörelse skulle vara en enkel sak. Men det är samtidigt det vi måste ha en känsla för om vi vill lära oss att fånga tiden och gripa tag i det rätta ögonblicket – i Kairos.

2 responses to “V. Panta Rei

  1. Hej
    Jag undrar heter det Penta rei? Jag har fått för mig att det heter Panta rei.

  2. Begreppet förekommer i olika stavningar, men du har alldeles rätt i att det är vanligare (och därför kanske också mer korrekt) med ”Panta Rei”! Jag ändrar på det. Tack för påpekandet!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s