II. Anthrôpos Metron

Människan är alltings mått

Om kunskapen hur vi använder och tolkar språk och berättelser samt mäter tillvaron efter eget huvud.

Det vi uppfattar som verkligt utgörs som regel av de skildringar som är de mest konsekvent berättade. Vi upplever det som sant som språkligt hänger ihop under en längre tid. Jag talar här inte om hur verkligheten är beskaffad utan hur vi vanligtvis uppfattar den.

Om vi från barnsben fått höra att det är, ”svårare för en rik människa att komma till himmelriket än det är för en kamel att komma igenom ett nålsöga”, uppfattar vi vanligtvis också att det är så. Och har vi hört att salt är salt och socker sött och ingenting motsäger detta faktum så tror vi ju också att det verkligen förhåller sig på detta sätt, eller hur? Om en berättelse återkommer konsekvent berättad är det vanligtvis denna vi upplever som verklig och därmed sann. Våra uppfattningar om vad som är verkligt handlar alltså mest om vilka berättelser vi väljer eller blir tilldelade.

Det var bland annat denna iakttagelse som Hitlers propagandaminister Joseph Goebbels så skickligt utnyttjade inom ramen för NSDAP´s PR-strategier. Han menade krasst att de lögner som konsekvent upprepades slutligen skulle uppfattas som sanningar. Och det fungerade väldigt bra – oavsett vad vi tycker. Följdriktigt kan tilläggas att de berättelser som aldrig riktigt får fäste i vårt språk, de som aldrig återberättas – de kommer om de överhuvudtaget uttalas att uppfattas som lögner.

”Människan är alltings mått: måttet för det varande, att det är, och för det icke varande, att det icke är.” Sofisten Protagoras uttalande om att det är människan som är värdeskapare och upprätthållare av sin egen verklighet har blivit ett av antikens och filsofihistoriens mer problematiska uttalanden. Så självklar – samtidigt så självmotsägande!

Det är också denna lilla tes som till stor del kommit att dela upp det västerländska tänkandet. Å ena sidan har vi filosofin som alltid försvarat tankens och sanningens överhöghet och menat att satsen varit självmotsägande och därmed ogiltig. Å andra sidan, den mer pragmatiska retoriken som alltid har haft ett mer praktiskt och empiriskt förhållningssätt till verkligheten eller till det som är fallet.

Om Protagoras ”anthrôpos metron” även kallad ”homo mensura” nu bara varit en gammal huvudvärk bland idealistiska filosofer hade det inte funnits någon anledning att lyfta problemet. Men nu är det så att själva frågan verkar ha lyckats med konstycket att knyta knut på sig självt och skapat förvirring även utanför de filosofiska rummen. Vilket i sin tur givetvis har påverkat den offentliga debatten och i förlängning vårt språk och vissa av våra vardagliga uppfattningar.

Och vad är då kruxet med denna så kallade homo mensura sats?

Jo, problemet har varit att om det nu skulle råka vara sant, det som Protagoras säger, innebär det ju att människan själv är upphov till vad hon uppfattar som sant.

Människan som alltings mått uppfattas just så att det är människan själv som avgör om något är rätt eller riktigt! Det är människan själv som, enligt Protagoras sats, skapar rätt och fel och hon tar själv ansvar för detta genom att bygga samhällen som vilar på hennes egen tolkning av lag, rätt och ordning.

Det är alltså människan, var och en av oss, som sedan upprätthåller ordningen, ingen annan. Det är vi som sedan ska hålla måttet, det vill säga det är vi som mäter och värderar vad som är bra eller dåligt, sant eller falskt i våra egna ögon.

Det är alltså med denna sats som Protagoras väcker humanismen till liv. För troligen första gången i historien sätts fokus på människan som ensam ansvarig för sitt liv och sina misslyckanden. Inga gudar i sikte, ingen domedag, ingen skärseld, bara den egna förmågan eller oförmågan att i bästa fall frambringa ett drägligt liv och gemensamt bygga ett samhälle.

Denna Protagoras sats har dock avlivats så många gånger att det närmast känns fånigt att åter dra fram den i ljuset. Den slutliga vederläggningen, alltså det slutgiltiga motargumentet som Platon riktade mot den, är den så kallade Peritropen. Denna säger att den helt enkelt är logiskt självmotsägande och därför inte kan vara riktig.

Platon & Sokrates inleder så angreppet mot Protagoras och menar att: Om Protagoras sats är sann så innebär det att den ger de människor rätt som hävdar att den är falsk och därför måste den vara falsk eftersom den inte både kan vara sann och falsk samtidigt!

Ingenting kan alltså vara både sant och falskt samtidigt i enlighet med lagen om det uteslutna tredje. Detta är alltså en absolut logisk lag som alla som vill kalla sig för filosofer måste respektera.

Och motargumentet har alltsedan antiken varit det mest vanliga sättet att avfärda den relativism som Protagoras sats gav upphov till. Platon var, som sagt, den förste att fullständigt tillintetgöra denna idé och sedan dess har det i princip varit fritt fram för vem som helst både att tro på förekomsten av absoluta sanningar samt även tro sig själv vara i besittning av dessa.

Vad Platon därmed lyckades med var att förse eftervärlden med argument som gjort det snudd på omöjligt att säga sig vara en försvarare av denna relativism. Och ändå vet de flesta av oss att det egentligen förhåller sig på detta sätt. Alltså att världen är relativ.

Vi vet att världen uppvisar en stor variationsrikedom. Vi ser att människor är olika och att de bedömer saker på många olika sätt. Vi har också märkt att behovet av att kunna igenkänna den andre är en förutsättning för att själva bli tagna på allvar. Vi har sett att de som bedöms som de skickligaste statsmännen är de som förmår räcka ut en hand – inte de som sträcker ut ett vapen. Samtidigt blir de flesta synnerligen förvirrade när frågor om rätt och fel, sant och falskt kommer på tal.

Vi förväntas alla kunna skilja på relationen jag och du och mitt och ditt men det ställs också krav på oss att kunna sära på våra upplevelser. Vi förväntas i dag även vara differentierade. Hej, här är jag – där är du! Vi uppfattar saker olika, det är OK!

Som barn förväxlar vi lätt de olika perspektiven och har svårt att hålla dem isär. Vi är alla i grunden rätt perspektivlösa och förväntar oss som regel att vi delar en mer eller mindre gemensam verklighetssyn. Men ju mer erfarna eller självständiga vi blir desto tydligare blir det för oss att vi snarare lever åtskilda men ändå tillsammans i en oerhört föränderlig och komplex situation som ibland gränsar till kaos.

Det är denna spretiga men gemensamma verklighet Protagoras ville lära oss att navigera i. Det är denna värld som han ville lära oss att hantera skickligt, med areté – med god förmåga.

Man kan se det som att Protagoras förberedde denna differentierade humanism genom att först göra sig av med Gudarna. Han deklarerade i ett av de sju fragment som överlevt att, ”Om gudarna kan jag ingenting veta med visshet, om de finns eller inte finns. Ty många hinder står i vägen för en sådan kunskap – Frågans egen dunkelhet och det mänskliga livets korthet.” Kort, koncist och enkelt! Men inte helt oproblematiskt.

Med detta drag gjorde han det görligt att i stället sätta människan i centrum för kunskapen. Så möjliggjordes alltså teorin om anthrôpos metron – människan som alltings mått. Denna ställer sedan hela frågan om samhällets lagar och moraluppfattningar i ett nytt ljus. Först nu kunde de viktiga frågorna börja ställas.

Varför är det som det är? Kan det möjligtvis vara på ett annat sätt? Kan vi göra på ett annat sätt? Denna frihet öppnade upp för en förändring av det bestående och därmed även av det politiska samtalet.

Med denna humanistiska vändning börjar Protagoras och en rad andra sofister att arbeta fram skisser och lagförslag för det offentliga livet. Man börjar exempelvis tala om behovet av obligatorisk utbildning, man diskuterar rättvisefrågor, jämlikhetsfrågor och hur staten ska förhålla sig visavi slavar och invandrare.

Homo Mensura satsen blir på så vis det kitt med vilket den Atenska demokratin delvis börjar byggas. Och när Sokrates grillar Protagoras om vad det är han egentligen lär ut (i Platons dialog Protagoras) så säger Protagoras också att ”vad jag lär, är nämligen insikten om hur man ska sköta sitt eget hus på bästa sätt, liksom även hur man ska vara bäst i stånd att i ord och handling sköta statens affärer.”

Vid första ögonkastet ser svaret inte så betydelsefullt ut ­­– snarast återhållsamt blygsamt. Men i själva verket så talar Protagoras här om grunden för all ordnad organiserad verksamhet. Han talar om att han är i stånd att utbilda människor till ansvarstagande och aktiva samhällsbyggare.

Protagoras intresse som var riktat mot människan som social och politisk varelse var utifrån Platons mer filosofiska hållning en trivial fråga. Platon ville tala om de stora eviga frågorna medan den praktiska Protagoras mer intresserade sig för här och nu. Medan Platon satte sin tilltro till spekulation tog Protagoras istället och satte sitt öra mot marken.

Men relativismen och Homo Mensura satsen lät sig inte så lätt avfärdas. Platon visste detta och kallade den därför också för en hydra, hugg av ett huvud och vips växer där ut två i dess ställe!

Homo Mensura satsen, detta tidiga humanistiska manifest, utgjorde själva det nav runt vilket sofisternas kunskaper och lärdomar kom att kretsa. Det går överhuvud inte att förstå deras verksamhet, deras metoder eller den klassiska diskussionen om areté, Kairos och retorik om man inte ser dessa i ljuset av den relativistiska uppfattningen. Det är också skälet till att dessa försök här inleds med just Protagoras sats och ingenting annat. Men det är också den tyngsta biten i förståelsen av deras vidare kunskaper och metoder.

2 responses to “II. Anthrôpos Metron

  1. Christer Brodén

    De ursprungliga skapelsegudarna i gamla myter brukar vara kaos-gudar. Världen är alltså skapad i, ur eller av kaos. Det är ett krav för den fria viljans existens, att vi har en Gud som spelar tärning om och när absoluta sanningar skall råda, en Gud som gett människan förmåga att också spela tärning om de eviga frågorna.

    Även om denne Gud inte existerar, så spelar vi tärning. Och det är mot marken vi rullar dem. Mot verkligheten.

    Jag undrar om de gamla myterna är ett samtal om just dessa frågor, men förda på ett språk vi glömt.

    • Ja, jag tror det! Alltså att de gamla myterna är ett samtal om just dessa frågor, men förda på ett språk vi har glömt. Den ständiga frågan om meningen med varför? Ett evigt spel med olika tärningar – slängda just mot marken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s