I. Protagoras, Platon & Co.

För 2500 år sedan grundlades två olika sätt att se på världen. Två oförenliga synsätt med varsin uppsättning ord, betydelser och sammanhang.

Att ha lite koll på Protagoras, Sokrates eller Platon är kanske inte så viktigt i sig. De flesta av oss behöver aldrig bry sig. Men om språk, kommunikation eller strategiskt tänkande är ett angeläget verktyg för oss så kan det ändå vara rätt bra att veta lite grann. Att förstå hur vissa gamla begrepp fortfarande sträcker ut sina tentakler för att omfamna oss kan vara viktigt för den som vill uppfatta sig som en självständig och autonom tanke-människa.

Vi har alla lärt känna ett språk som är snabbt, flexibelt och föränderligt. Det är ibland så rörligt och snabbfotat att det uppstår förståelseglapp mellan generationer som är näst intill oöverstigliga. Men det är inte talspråkets mindre fluktuationer och attityder som i första hand står i fokus här. Det är snarare språket som helhet med sina idéer, ord och grammatik och som vi alla är en större eller mindre del utav. Denna oerhört stora sfär av mening, former och betydelser som bär med sig uppfattningar kring moral, värde, kultur och historia.

Och speciellt bär denna ordkropp med sig begrepp som lagts som grundstenar i vår västerländska världssyn. Det ena begreppet griper in i det andra och står på ett tredje och bildar till slut en uppfattning om en verklighet. Att förstå hur dessa delar av världen språkligt hänger ihop är samtidigt också att få inblick i sig själv.

Att se sitt språkliga perspektiv är att få nycklar som gör det möjligt att förstå och relatera till andra. För att kunna vara mer framgångsrika i vår kommunikation hjälper det oss att förstå vilka verktyg vi har gemensamt och vad som skiljer oss åt.

Att förstå sig själv är alltså en förutsättning för att bättre kunna förstå den andre. Och att förstå sig på den andre är en förutsättning, inte bara för framgångsrik kommunikation, utan även för att få ett styrkemässigt övertag. Och det är till stor del genom språket som vi förstår och avläser varandra. Det är först när vi märker att vi inte förmår upprätthålla vår trovärdighet som svettpärlorna börjar rinna och handflatorna blir blöta.

På så vis blir det ett övertag att veta när den andre partens begrepp inte står i relation till uttryckta avsikter. Eller när den andre partens begrepp inte står i relation till någonting alls. Det innebär en styrkeposition att snabbt igenkänna när andra använder ord som inte har någon bäring alls i det aktuella sammanhanget. Kunskap är alltså makt. Vi har hört det förut. Sofisterna visste det mycket väl.

Under Perikles regeringstid på 400-talet f.kr. växte ett nytt ideologiskt klimat fram i Aten. Tidigare hade exempelvis enbart börd, inflytelserika vänner och fysisk styrka varit avgörande för att nå framgång. Nu under ett mer demokratiserat styrelseskick började även andra egenskaper att räknas.

Under dessa nya förutsättningar uppstod en rad kunniga människor, i dag skulle vi helt enkelt kalla dem för konsulter eller lärare, som utbildade i sådana färdigheter som krävdes för att göra karriär. Dessa utbildare benämndes med ett gemensamt namn för sofister. Sofia betyder kunskap och de som var innehavare av kunskaper kallades helt enkelt för sofister.

Dessa sofister undervisade bland annat i matematik, geometri och i konsten att läsa och analysera de klassiska dramerna. De lärde också ut vältalighet, det vill säga retorik och hur man rätt ska förstå och fånga en situation. De sade sig också vara lärare i den tidens areté– det som uppfattades som värdefulla förmågor för aktiv delaktighet och framgång i det antika samhället.

Sofisterna visade genom sina kunskaper och metoder att ledarskap inte bara var några få förunnat och att dessa färdigheter inte heller var givna av någon högre makt. De betonade istället den mänskliga närvaron bakom alla lagar och beslut och att det var människan själv som var herre över sin gemensamma framtid. De var följaktligen de första humanisterna.

Sofisterna och deras praktiska kunskaper ströks dock tidigt bort ur historien. Framförallt var det Platon som då höll i pennan och samtidigt grundlade deras dåliga rykte. I Platons ögon utgjorde sofisterna endast en samling sekulariserade pratmakare som dristade sig att ta betalt för världsliga trivialiteter, som exempelvis ”kokkonsten”.

Sofisterna var samtidigt med sina handfasta strategiska metoder uppskattade rådgivare i det antika Aten. Vissa av dem stod också den folkvalda regenten Perikles nära och bidrog bland annat till att lägga upp riktlinjerna för demokratin. De introducerade nya frågeställningar om statens och religionens roll, om jämlikhet och om behovet av allmän utbildning. De var huvudgestalter i den tidens offentliga debatt. Och de satte agendan kring diskussioner om kultur och natur, lag och rätt.

Platon däremot, aristokrat av börd, hade föga till övers för de demokratiska experiment som tidigare hade utspelat sig under Perikles ledning. Man ska inte glömma här att Platon var en filosofisk reaktionär som redan såg den fysiska världen som fallande och som alltmer avlägsnande sig från den ursprungliga idén. Det var alltså i princip alltid bättre förr då allt stod närmare idéernas ursprung.

Platon var ingen utvecklingsoptimist och därför också kritisk mot den humanism som då arbetade med att sätta människan i fokus för liv och samhälle. Han menade att denna strävan enbart förde oss bort från den absoluta världen och mot den relativa förändringens värld. Han ogillade även sofisternas tal om att de kunde utbilda och därmed förändra människan. Enligt Platon skulle man helst vara den man var. Människan hade, enligt detta sätt att se, en förutbestämd funktion och den skulle man vara trogen. Målet var att hitta tillbaka till ursprunget – till grundformerna.

Sofismen blev Platons onda genius och han ägnade i stort sett hela sitt författarskap på att förlöjliga och nedvärdera deras tankar och idéer. Man kan också se det så att Platon utvecklar sin filosofi i ett slags avståndstagande, i en motreaktion mot sofisternas praktiska empiri. Han fjärmar sig alltså från det närvarande och bygger istället ett idébaserat system.

Det svart-vita tänkande och den dogmatiska dualismen uppfanns inte av Platon och Sokrates men kanske bidrog de till att ge detta förhållningssätt en mer rationell grund att stå på. När deras intressen vänds bort från den fysiska verkligheten till vad de uppfattade som den mer exakta idévärlden, blev också deras tankar mer teoretiserande – vissa skulle helt enkelt säga mer square.

Eftersom Platon menade att ord och begrepp hade sina ideala bestämningar och definitioner så trodde han också att man genom förnuftet kunde finna dessa. Orden existerade alltså vid sidan av människan där de kunde studeras isolerade från världen. I denna ideala värld av rena begrepp var den fysiska verkligheten nästan överflödig. Här existerade Hästens idé eller den perfekta hästen vid sidan av alla verkliga hästar. Platons häst var exempelvis aldrig i rörelse, åldrades inte, sket inte och gjorde aldrig ett snedsprång och kunde därför aldrig ge upphov till en mula.

Vissa har kanske hört liknelsen om Platons grotta, där människorna sitter med ansiktena riktade mot grottväggen. Bakom dem brinner en stor eld och mellan elden och deras ryggar utspelar sig det verkliga livet medan allt de ser är skuggspelet på grottans väggar. Vad vi får lära oss genom denna berättelse är att det verkliga livet inte är här utan sker bakom våra ryggar i en mer andlig dimension. Det verkliga eller det sanna livet uppfattades alltså vara någon annanstans där vi inte är. Här utvecklas således den religiösa idén och den metafysiska dimensionen som senare övertogs och utvecklades av de kristna skolastikerna.

I dessa första och mycket tongivande anslag ser vi alltså hur idealism och rationalism föds in i den västerländska kulturen. Idealismen innebär att verkligheten uppfattas som existerande inom människan och att denna är icke-fysisk. Det vill säga, tron på en slags andlig verklighet. Rationalismen innebär uppfattningen att det endast är via det rena förnuftet vi kan nå kunskap. Platon grundlägger därmed den dualism som förföljt oss sedan dess. Det vill säga, den eviga uppdelningen mellan anden och materien, mellan det själsliga och det kroppsliga. Och där det fysiska och materiella givetvis alltid har betraktats som det sämre alternativet.

Platon menade att det endast var genom den rena tanken vi når kontakt med det Eviga, det Sanna och får tillgång till det Goda. Denna tro eller övertro kommer sedan i olika skiftningar att följa med oss samt bilda det bindemedel som håller ihop stora delar av vår kultur.

Och motsatsen till denna rena tanke var alltså, enligt Platon, erfarenheten. Det vill säga sådant som vi får kännedom om genom våra sinnen. Det grekiska ordet för sinnesintryck eller erfarenhet som Platon så nedsättande använder sig av var Phantasia. Erfarenheten var alltså enligt detta idealistiska sätt att se blott en fantasi eller en spökvärld.

Om erfarenheten, som de flesta av oss i dag uppfattar som det mest trovärdiga, vid denna tid, av Platon benämndes fantasi, säger detta kanske lite om den rockad som skett med vissa begrepp. På liknande sätt förhåller det sig med en rad av våra mest centrala ord och föreställningar. Och eftersom alla ord griper in i varandra och i sin tur står på ett tredje – innebär det att ett språkligt problem aldrig lever isolerat. En felaktig tolkning som satt sig fortplantar sig som vibrationer genom hela språksystemet.

De som däremot värdesatte just erfarenheten var sofisterna. De värdesatte alltså iakttagelser som baserades på syn, hörsel, känsla, lukt och smak. De har därefter också nedsättande betecknats som sensualister och betraktats som irrationella. All former av empirisk relativism har därefter alltid, från rationalistiskt perspektiv, hävdats vara irrationella icke-vetenskaper.

Med sofist avses alltså någon i den skara av intellektuella rådgivare och debattörer som uppträder runt år 450 före vår tidräkning. De framträder i en period som kännetecknats av vad som senare kallats den första upplysningstiden. Vid denna tid vänds intresset alltmer bort från de tidigare mytiska naturbetraktelserna till det mer mänskliga. Fokus riktas mot människans kultur, natur och språkbruk.

De första stegen tas mot vad vi i dag skulle igenkänna som en mer humanistisk och prövande metod. Läkarvetenskapen startar med Hippokrates som också upprättar den ed som många läkare svurit sedan dess.  De första stegen till antropologiska studier börjar med historikern Herodotos. På Akropolis byggdes bland annat Parthenon av arkitekten Phidias som också var en av antikens främsta skulptörer. Aristophanes och Euripides skrev sina dramer och Demokritos arbetade fram sin atomteori.

Med den sofistiska och försokratiska generationen tas alltså de första stapplande stegen mot vad vi idag skulle kalla en mer modern och vetenskaplig världsbild. Och allt detta hände för 2500 år sedan.

Men vad var det då som fick denna oerhörda utveckling att upphöra och varför fick epitetet sofist en sådan negativ klang? Själva grundordet härstammade från grekiskans sophistés som kunde betyda en vis, kunnig eller skicklig man. Detta i sin tur hade sina rötter i begreppet sophizesthai som kan översättas med att handla kraftfullt.

Ordet sofist bar alltså inte alls på de nedsättande betydelser det senare omgivits av. Men med Platon som aktivt pådrivande kom den definitiva vändningen.

I ett nutida uppslagsverk, vi kan i princip ta vilken som helst, kan vi läsa att Sofism – innebär ”ett argument som är medvetet missledande, inkorrekt eller skenbart”. Och att Sofist – är ”någon i skaran av försokratiska filosofer som skapade en konst genom effektivt vilseledande argumentation”. Och vidare att Sofistikerad – innebär ”att ha förfinade kulturella vanor eller smaker. Överdriven förfining eller kultivering. Ytligt eller förment låtsad kunskap. Förkonstlad”.

Precis! En ska inte göra sig märkvärdig, inte! Det är budskapet.

Detta är alltså eftervärldens dom över dem som skapade det vi i dag annars så stolt lyfter fram och vanligtvis uppfattar som den västerländska civilisationens vagga. I detta vilar givetvis en uppenbar motsättning och det är bland annat dessa språkliga inkonsekvenser som jag på olika sätt vill försöka gestalta med denna berättelse.

Trots det massiva motståndet har vissa av den tidens stora idéer överlevt till våra dagar. Det handlar då framförallt om deras tankar om demokrati, värde, jämlikhet och tolerans – frågor som diskuterades med stort allvar under denna era.

Vid sidan av de klassiska dramerna har dock inte så mycket autentiskt textmaterial överlevt. Det flesta av sofisternas skrifter samlades ihop och brändes och många bland dem landsförvisades, däribland Protagoras. Så tystades alltså en hel kultur och lades i tusenårig vila. Detta samtidigt som andra berättelser alltmer kom att inta människors medvetanden.

Vad som är slående när man snabbt synar västerlandets idéhistoria är att längst bort, så långt bort i tiden som vi förmår sträcka oss, finner vi alltså en av de större intellektuella aktiviteter som historien känner till.

Det är inte vidare svårt att från den tidiga antika perioden, cirka 500 – 300 före vår tidräkning, finna namnen på flera hundratals personer som verkade inom tankens, konstens och vetenskapens domäner.

Därefter tunnas antalet nyfikna och prövande intellekt alltmer ut för att slutligen helt upphöra. Från omkring 370 e.Kr., när kristna fundamentalister sliter ut filosofen och matematikern Hypatia ur hennes vagn och sedan skrapar huden av hennes kropp, tystnar i princip allt. Hon blir därmed den första officiella häxan som offras i den nya rena andlighetens namn. Och det som gjorde henne till häxa var just kombinationen av att vara kvinna och samtidigt ha kunskap. Något som enligt de troende inte var möjligt utan inblandning av djävulen. För övrigt också ett resonemang som alltid inspirerat religiösa fundamentalister i deras kamp mot det kvinnliga och det sinnliga.

Den mörka medeltiden som följer på Hypatias död är inget understatement. Det intellektuella och humanistiska samtalet upphör helt och förblir tystat i över 1000 år. De som dristar sig ha andra tankar och ge uttryck för dem slutar som regel som Giordana Bruno (+1600) eller Julio Vanini (+1619) brinnande på bål.

Sofisterna erbjöd alltså sina tjänster såsom professionella rådgivare åt dem som kunde betala. Och vad man än nu i efterhand anser om detta så kan vi bara konstatera att det då fanns ett faktiskt och marknadsmässigt intresse för deras kunskaper.

Sofisterna menade att de hade tillgång till metoder som kunde användas för att man därigenom skulle bli en bättre och mer skicklig person i karriären. Men vad var det då för kunskaper och metoder som de sade sig äga? Det är dessa vi nu ska se lite närmare på.

Först ska vi titta på några av deras grundstenar, alltså sådana iakttagelser som ligger till grund för deras tolkning av världen. Sedan ska vi lära känna några av de metoder som de sade sig kunna lära ut.

3 responses to “I. Protagoras, Platon & Co.

  1. Peter

    Intressant text. Kom att tänka på Agora som behandlar lite av denna ”transition” som du beskriver: http://www.imdb.com/title/tt1186830/
    hls/Klamm

  2. Precis! Det är rätt kul att man i filmen valt att porträttera de tidiga kristna som dagens talibaner – samma utseende, samma agenda…

  3. Christer Brodén

    Vishet och kunskap. Sofis och gnosis. Sofist blev skällsord. Gnostiker blev skällsord. Och mycket i de gnostiska texterna liknar kokt hjärna. Men sådana fundamentalister, som dödade Hypatia, dödade även gnostiker. Professor Elaine Pagels (Princeton) har funnit demokratiska idéer hos vissa av dem.

    Respekten för tanken är alltså viktig, men det måste vara en annan tanke än fundamentalistens. Obs! ”Fel” fundamentalism tycks också ha stämplats som gnosticism. Allt, som inte var ”rätt” fundamentalism, buntades ihop som gnosticism (sofism). Allt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s