IX. Elenkhôs

Den Protagoreiska metoden

Om Konsten att lyssna och ställa rätt frågor för att leda en process vidare (även känd som sokratisk metod)


Den Sokratiska metoden är välkänd. Den har allt sedan antiken blivit ett normgivande ideal för en intelligent diskussion. Den har kallats för dialektik, Elenchus eller Sokratisk dialog men är även känd som Maieutik eller Barnmorskekonst. Kärt barn har som vi vet många namn.

Metoden uppträder i Platons dialoger och följer ett tämligen förutsägbart mönster. Sokrates börjar med att introducera en frågeställning. Ämnet kan vara typ, vad är kunskap? finns skönheten? eller kan människan lära sig att bli bättre? Därefter är tanken att parterna gemensamt ska undersöka ämnet och se vilka svar man kommer fram till.

Genom Sokrates enträgna utfrågningar synas det aktuella ämnet utifrån och in. Och man upplever också att man kommer närmre och närmre sakens kärna. Men så fort någon i samtalet föreslår ett svar träder Sokrates förnumstigt fram och berömmer sig själv för att ingenting veta. Med detta icke-perspektiv som utgångspunkt ifrågasätter han sedan de argument som deltagarna erbjuder. Sokrates yttrar nästan aldrig någon mening och kan därför heller aldrig själv ifrågasättas. Han är mer som ett frågvist barn med sitt eviga ”varfördå”. Och eftersom det är stört omöjligt att i oändlig regression svara på barnets alla ”varför” blir man ju till slut svarslös. Varmed snorungen vanligtvis blir stursk och upplever sig ha vunnit sammandrabbningen. Detta är Sokrates metod i ett nötskal. Metoden är säkert bra i sig men dess relativa värde beror nog på vem som håller i taktpinnen.

Det finns givetvis ett genomgående Platonskt perspektiv i dialogerna. Det är ju ändå Platon själv som har skrivit dem. Och dessa perspektiv lyser väldigt starkt igenom Sokrates olika försök att spela okunnig. Han okunskap är faktiskt mer att betrakta som en pose. Han berömmer sig själv stå bortom och över alla perspektiv men lyckas egentligen inte särdeles bra. Han blir mest en raljant översittare som vill glänsa i skenet av sin egen förträfflighet. Sokrates, som av oraklet i Delphi utnämndes till, ”den visaste mannen i Grekland”. En utnämning han gärna också själv stoltserade med.

Samtidigt har denna dialektiska metod som i grunden bygger på Dissoi Logoi fått stor genomslagskraft. Inom utbildning i juridik har metoden alltid haft en självklar position. Inom psykoterapin har den kommit i ropet speciellt inom den kognitiva terapin. Inom management har den lyfts fram som metod inom TOC (Theory of Constraints). Och inom HR använts den i dag som en metod att komma åt känslor och tankesätt som kan ligga i vägen för en fungerande organisation.

Men det finns nu uppenbara risker och problem med metoden. Med Sokrates som föregångsgestalt riskerar den att utmynna i ett sofistikerat översitteri. Speciellt när en samtalsledare tror sig besitta en större kunskap än deltagarna. Alltså när ledaren för samtalet sitter med en dold agenda. Allt går nämligen att med hjälp av dialektisk analys att plocka isär. Det finns, som Protagoras hävdade, alltid två skilda argument bakom varje påstående. Om ens syfte är att ifrågasätta är det därmed inte vidare svårt att ta tag i den motsatta tåten och därmed få någon att börja tvivla på sin sak.  Och frågan är om det verkligen är denna variant av den så kallade Sokratiska metoden som bör lyftas fram som ett ideal?

Eller om vi säger så här – den dialektiska metoden kan givetvis aldrig fungera dialektiskt i händerna på en dogmatiker. Detta eftersom en dogmatiker egentligen inte tillåter mer än ett perspektiv. Om en ensidig person försöker använda sig av en dialektisk metod gör han ju det enbart för att lyfta och spegla de argument som stödjer hans egen sak. Metoden är alltså till att börja med i sig inte vidare sokratisk av den enkla anledningen att Sokrates faktiskt själv inte var någon dialektiker.

I Diógenes Laértius bok ”Om berömda filosofers liv, åskådningar och kärnfulla yttranden” kan vi läsa att, citat: ”Protagoras uppfann den metod som vi i dag känner som den Sokratiska”. Slut citat!

Diogenes skrev sin bok om berömda filosofer omkring år 100 efter vår tidräkning så det hade hunnit gå åtminstone omkring fyra-femhundra år sedan Protagoras och Sokrates varit verksamma. På fyrahundra år hinner mycket bli förvrängt och det är så som idéhistoriker och filosofer vanligtvis valt att läsa Diogenes påståenden. Man anser som regel att han inte hade riktigt koll. Det brukar också anföras att Diogenes inte var filosof utan mer av en intresserad lekman.

Men låt säga att han i varje fall hade någorlunda koll på läget. Själva påståendet, att metoden skapades av Protagoras, kan knappast vara helt taget ur luften. I varje fall inte av en lekman! Någonstans verkar Diogenes tolkning också vara följdriktig. De populära sidorna av den sokratiska metoden som vanligtvis lyfts fram är oftast de dynamiska och prövande. Alltså egenskaper som knappast var Sokrates egna paradgrenar.

Om vi går på Diogenes linje och antar att metoden i själva verket också skapades av Protagoras så blir ju läget ett helt annat. Detta skulle innebära att vi kunde börja sålla bort de mest störande Sokratiska elementen. Vi kan alltså börja med att plocka bort den berömda sokratiska ironin och med den även självgodheten och självhävdelsen. Vi avlägsnar alltså det sokratiska översitteriet. Vi kan därefter också ta bort den moraliska indignation som Sokrates upplever inför alla som inte tänker och känner på rätt sätt. Vi plockar således bort de förutfattade meningarna. Därefter avlägsnar vi också maieuphtiken, alltså Sokrates berömda förlossningskonst, som bygger på att vi genom att ha levt tidigare liv bär alla kunskaper inom oss. Ett tämligen osäkert antagande som inte riktigt bär Protagoras agnostiska signum.

Men vad får vi då kvar? Jo vi får en dialektisk, relativ och prövande metod som arbetar utifrån Dissoi Logoi – teorin om att kunskap utvecklas genom att vi möter motstridiga argument. Vi får därmed en mer undersökande och lärande metod som inte på förhand bestämt utfall eller riktning. Vi får en metod som mer arbetar utifrån perspektiv. Och allt detta stärker självfallet arbetsmetoden eftersom den då kan appliceras i olika speciella fall. Vi får alltså en metod som är mer anpassad till en lärande situation.

Låt säga att vi ska flyga till mars, eller bli rika på att göra ingenting, eller flyga ett passagerarplan in i en skyskrapa. OK! Vi börjar här. Vi har vår mission klar, vi har vårt perspektiv klart och vi har vår fasta övertygelse. Utifrån dessa grundförutsättningar kan vi nu använda oss av den nya och restaurerade ”protagoreiska metoden” för att avgöra om vi är på rätt spår.

Vi kan alltså använda den reviderade metoden för att se om vi, så att säga, lägger rätt krut på rätt ställe. Vi kan också pröva om det överhuvudtaget är detta vi vill och ska göra. Vi kan alltså undersöka själva grundantagandet bakom att vi säger oss vilja göra just dessa saker. Vilket hade varit helt omöjligt med den ursprungliga Sokratiska metoden eftersom den med en gång hade avfärdat resan till mars som ett utslag av hybris. Avfärdat idén om att bli rik utan att göra någonting som lathet och avfärdat viljan att flyga in i skyskrapor som omoralisk. Den sokratiska metoden hade alltså inte kunnat undgå att vara dömande. Eller fördömande!

– Men visst måste det vara fel att flyga in i skyskrapor! Visst. Det är definitivt fel att flyga in i skyskrapor utifrån ett perspektiv som finner det fel att flyga in i skyskrapor. Och det är vanligtvis det perspektiv vi alla delar. Men utifrån ett perspektiv där man tycker det är OK att flyga in i skyskrapor så är det uppenbarligen OK att flyga in i skyskrapor! Vad mer finns att tillägga?

Om vi i viktiga samtal med dem som tycker det är rätt att flyga in i skyskrapor, hävdar att de har fel – kommer diskussionen knappast att ta så många steg vidare. Allt vi sanningsenligt kan säga är att vi finner det vara fel att flyga in i skyskrapor. Vilket inte är så märkvärdigt – speciellt inte om det är våra skyskrapor. Men om vi i försök till grundläggande samtal insisterar på att det verkligen är fel så kommer ju själva kommunikationen att falla pladask. Då kommer ju den andre enbart att få bekräftelse för sin redan etablerade syn på vad det är vi är. Det viktiga för att kunna undvika onödig polarisering är att kunna vara öppen för att diskutera huruvida det är rätt för dem som tycker det är rätt. Då först har vi gått ett steg vidare.

Hänger ni med? Jag menar, det är inte alltid som ett ställningstagande är kongruent, det vill säga, samstämmigt med den egna utgångspunkten. Om exempelvis målet med attacken mot World Trade Center 2001 var att till varje pris stärka det egna perspektivet och samtidigt utmana den västerländska hegemonin – så handlade Muhamed Atta & Co strategiskt rätt och riktigt. De har då helt enkelt lyckats med sin mission. Och de har lyckats oavsett vad jag eller vi tycker om själva händelsen – detta kan tyvärr ingen ta ifrån dem..

Poängen här är att en Protagoreisk metod alltid skulle väga in utgångspunkter och omständigheter i ett resonemang. Därför skulle den som metod också vara mer användbar för i de flesta situationer. Den är alltså en relativistisk metod och däri ligger dess stora styrka. Det finns i dag olika agendor – och detta går inte längre att bortse från. I dag är det en dygd att kunna se en varierad verklighet – i går var det en dödssynd.

Det som vi kollektivt uppfattar som något bra, alltså det vi uppfattar som dygder, ändrar sig från en tid till en annan. Det är nu inte längre så konstigt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s