IV. Nomos vs. Physis

Kultur vs. Natur

Om kunskapen om vad som är skapat av människan och vad som finns naturligt

Det är lätt att lura ett barn! Jag minns att jag som liten blev lurad av min morbror som höll fram en femöring (som då var jättestor) och en tio-öring (som då var jätteliten) och frågade vilken jag ville ha. Ofelbart valde man som barn den stora femöringen så länge man inte hade kunskap om dess rätta värde. Det visste alla som själva blivit lurade! Från den dagen jag förstod att pengars värde skapas i en värld av överenskommelser – från den dagen valde jag självklart inte längre den större pengen.

Sensmoralen är att när vi väl får kunskap om vilka världar som styrs av konventioner och vilka som ser ut att existera av sig själva kommer vi inte längre att vara lika godtrogna. Vi lär oss alltså att allt som glimmar inte är värdefullt. Genom erfarenheter lär vi oss att förstå de olika världarnas uppbyggnad. Vi lär oss helt enkelt att bli street smart.

Kunskapen om vilka normer som gäller gör oss delaktiga snarare än uteslutna. Det är därför bra att ha kännedom om vad som är naturligt och vad som är skapat och upprätthållet av oss gemensamt.

Utifrån Protagoras relativism uppstod en diskussion om distinktionen mellan vad man kallade nomos och physis. Med nomos avsåg man lagar, konventioner och allt sådant som har sin uppkomst genom överenskommelser. I utökad betydelse menade man allt sådant som uppstår genom mänsklig aktivitet och mänskliga artefakter. I denna vidare bemärkelse kan vi förstå nomos som kultur.

Med ordet physis avsågs däremot natur, det naturliga eller det som var verkligt, det vill säga allt som inte var skapat av människan och som fanns naturligt oberoende av oss. En till synes helt självklar distinktion!

Men genom att envist betona skillnaden mellan nomos och physis utmanade sofisterna gamla synsätt och traditioner. De konservativa krafterna ansåg givetvis att gudarna, lagarna och traditionerna var av physis, det vill säga verkliga, naturliga och därmed orubbliga.

Med sofisternas inträde ställdes den gamla ordningen och uppfattningarna på ända. Karl Popper betecknar i boken ”Det öppna samhället och dess fiender” sofisterna som de första, vad han kallade, ”kritiska dualisterna”. Han säger att de genom att just göra distinktionen mellan det naturliga och konventionella gjorde det möjligt att utveckla en ny liberal politisk ordning. ”Kritisk dualism hävdar enbart att normer och normativa lagar kan stiftas och ändras av människan… och att det därför är människan som bär det moraliska ansvaret för dem.”

Inom den grekiska antika aristokratin och autokratierna upprätthölls makten genom att man åberopade en slags högre rätt att förvalta den. Man betraktade alltså lagen och den förhärskande ordningen som en del av det ursprungliga och därmed naturliga.

Resonemangen kan i mångas öron låta rätt självklara men samtidigt är det ännu inte riktigt läge att skrota den gamla distinktionen mellan nomos och physis. Vi kan nämligen inte bortse från att vi lever i en värld där majoriteten fortfarande tror att gott och ont och rätt och fel är avgörande en slags högre ordning. Vilket i princip också är det samma som att tro att konventionen har ett naturligt ursprung. För vissa av oss blir därefter inte steget stort till att tro att vi även har bättre koll än andra på denna övergripande mening. Och därför också moralisk rätt att handla därefter.

Om vi exempelvis är helt övertygade om att materialismen är dålig kan vi börja uppleva det som vår plikt att förhindra dess utbredning. Och var vi sedan sätter gränserna för vår kamp beror givetvis bara på hur starkt vi uppfattar den aktuella dåligheten. Och vissa av oss är beredda att gå rätt långt.

Vi kan heller inte bortse från att det finns många i vår samtid som utan att blinka tror på sådant som mänskliga rättigheter – som om de existerade oberoende av oss och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Med liknande logik utgår andra från att det som är naturligt är det enda rätta. De ser i det naturliga en slags högre moralisk ordning. De skriver på så sätt in en högre mening i det de uppfattar som naturligt.

Vidare har vi de som säger sig tro på ödet eller de som helt enkelt menar att det finns en övergripande mening med livet. Betraktar vi den gamla diskussionen om nomos och physis utifrån dessa nutida perspektiv ser vi att idén om en distinktion behövs i dag lika mycket som någonsin förr.

Det som hände i Grekland med sofisternas ankomst var ju att de utmanade bland annat aristokratins anspråk på makten och hävdade att denna rätt inte alls existerade på naturlig väg. Sofisterna utgick ifrån att inga maktanspråk någonsin understötts av någon slags högre önskan. De fäste istället vår uppmärksamhet på att lagen var skapad av människor för människor. Lagen och rätten att förvalta den hade alltså enligt deras sätt att se, enbart sitt ursprung i nomos, i konventionen.

Det fanns nu förvisso även några riktiga rötägg bland dessa sofister som snabbt drog slutsatsen att vi därmed stod befriade från allt vad konventionen om lag och rätt heter. De menade att om dessa lagar endast var våra egna påfund så behövde de ju inte heller efterföljas.

De uppfattade att naturen var så inrättad att det endast handlade om att äta eller ätas och menade att det bästa vi kunde göra var att se till att inte själva bli uppätna. Dessa teorier om den starkes rätt, som så tydligt också kom att inspirera Friedrich Nietzsches maktromantik, diskuterades flitigt under antiken. Lysias, Sokrates försvare, argumenterade bland annat för att människan alltid valde det system där hon själv drar det längsta strået. Han uttryckte det så här: ”Vi får inte glömma att ingen människa är av naturen oligark eller demokrat, men att bägge parter kämpar för att upprätthålla en konstitution som skulle vara till hans egen fördel.” En reflektion som ser ut att gälla alltjämt.

Ingen av oss skulle exempelvis hävda den populära devisen, ”först till kvarn får mala”, om det var så att vi själva hade en halt häst, en skev kärra och en skröplig gubbe/kärring! Med andra ord, de som talar sig varma för den starkes rätt är givetvis de som vet med sig att de har något att vinna på principen. Man tänker: Jag är stark, jag är snygg, jag är rik, jag är mäktig och behöver därför inte heller jämka och därmed förödmjuka mig för att få det jag vill. Och denna upplevda rätt kallar man vanligtvis för frihet.

Bland de antika förespråkarna för denna uppfattningen att makt = rätt finner vi de tre sofisterna Kritias, Callicles och Thrasymachos. Man vet nu inte om de är historiska personer eller bara fiktiva men de har i varje fall genom Platons dialoger starkt bidragit till att ge den sofistiska generationen dess dåliga rykte.

Det Platon valde att inte skildra var att det samtidigt fanns ett helt motsatt ställningstagande bland sofisterna. Protagoras och Antiphon valde exempelvis att istället respektera samhällets normer och traditioner. De tillhör dem som ansåg att eftersom lagen endast har sitt ursprung i nomos är det just därför viktigt att respektera staten, lagen och traditionerna. De utgick från att utan ett upprätthållande samhällskitt skulle civilisationen falla i händerna på godtycklighet och fältet ligga öppet för barbari och despoti.

Denna mer humanistiska fallang inom sofistiken arbetade alltså utifrån en annan typ av resonemang. De tänkte mer så här: om jag inte är stark (jag kan ju bli svag), inte vacker (jag kan ju förlora min skönhet), inte rik (jag kan förlora min förmögenhet) och inte har några mäktiga vänner – då bör jag inta en mer ödmjuk hållning till mina medmänniskor. Vilket då innebär att jag kanske bör hjälpa dem som är i behov av stöd och balansera mina egna behov – friheter. Denna speciella form av dygd (areté) benämndes sophrosyne – vilket kan översättas med balanserad måttlighet och betraktades då som den viktigaste egenskapen när det gällde att bygga ett fungerande samhälle. Då först kunde vi gemensamt hålla olyckor och misär borta om och när de drabbade någon av oss.

Med diskussionen om nomos och physis införde alltså sofisterna ett mer pragmatiskt förhållningssätt till synen på samhällets ursprung och funktioner. Och de gjorde oss samtidigt uppmärksammade på att vi inte var fastlåsta i några naturliga system utan att vi kunde ta tag i situationer, förändra och utveckla dem. Att vi verkligen kan!

Denna upplåsning av den fasta och oföränderliga världen lade under antiken grunden för en ny syn på människa, organisation och samhälle. Som individer var vi inte längre fasthållna i livssituationer eller i de klasser vi blivit födda i. Vi kunde alla, i varje fall enligt sofisterna, utbildas, utvecklas och gå vidare!

För oss i dag innebär kunskapen om skillnaderna mellan nomos och physis att vi kanske lättare kan förstå vad vi kan förändra och vad som inte är förhandlingsbart. Physis kan vi ogilla men måste oftast hanteras. Nomos upprätthålls av oss gemensamt och vi är därför var och en långsiktigt ansvariga för dess utformning. Det handlar alltså om att se vilka önskningar som är realistiska och de som faller utanför ramarna för vad som är möjligt.

Själva distinktionen gör det också lättare för oss att genomskåda argument som försöker blanda ihop korten. Sådana resonemang som exempelvis söker skaffa ett naturligt stöd för vissa typer av argument.

Inom moralfilosofin talar man om det naturalistiska felslutet vilket innebär att man felaktigt utifrån ett är kommer fram till ett bör. Översatt till svenska innebär det att bara för att vi kan se att exempelvis djungelns lag råder i naturen innebär det inte att vi med automatik gör klokt i att följa denna. Att något är på ett visst sätt innebär alltså inte att det därmed är bra eller ens eftersträvansvärt. Det som är naturligt är alltså inte med nödvändighet alltid rätt.

Det motsatta felslutet, vilket vi kan kalla ett idealistiskt felslut, innebär istället att vi utifrån en stark vilja eller tro på något också faktiskt tror att det är så. Alltså, bara för att något är önskvärt innebär det inte en tillräcklig grund för att det också förhåller sig så. Ett exempel; bara för att vi vill att vi ska äga vissa mänskliga rättigheter så innebär det inte att vi också har dem. Någon måste rimligtvis först ge dem till oss. Därefter måste de upprätthållas och skyddas.

En lag, en rättighet växer inte av sig självt som träden i skogen och blommorna på ängen, oberoende av oss. De är en del av den värld det står i vår makt att skapa eller rasera. En värld i förändring.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s