III. Hêttôn vs. Kreittôn

Svagare vs. starkare argument.


Om hur kunskapen om hur man hanterar olika måttstockar kan ge en förbättrad förmåga att orientera och positionera sig i världen.


– Men hur kan du då säga att du kan göra någon bättre när du i princip just sagt att bra är relativt till den som finner det bra? Om sant är sant för den som finner det sant – hur kan då något vara sannare? Man kan ju inte ens säga sannare!

Ungefär så grillar Sokrates den Protagoreiska ståndpunkten i Platons dialoger. Om nu allting är relativt och människan alltings mått hur kan då något vara bättre än något annat? Sokrates fråga är givetvis befogad.

Protagoras menade nämligen att hans främsta uppgift som lärare var att göra det som var sämre till det som var och upplevdes bättre. Och han jämförde sig med läkaren som hjälper sjuka människor att ta sig från ett tillstånd som är oönskat till ett som är mer önskat. Han säger, ”Vad som är eftersträvansvärt är att söka förändra ett tillstånd till ett annat därför att det senare är att föredra”.

Vi kan, som Protagoras också poängterade, aldrig ta till oss ett icke-perspektiv – som människa är det just precis ett perspektiv eller ett mått vi alltid har. Människan är alla tings mått. Måttet är vårt predikament och kanske även vår räddning. Det är just utifrån detta mått som vi kan mäta hur något är, om det är bra eller dåligt – om det så att säga håller måttet.

Om vi frånsäger oss våra personliga mått är risken stor att vi istället försöker införa ett slags supermått. Men även dessa ”alltomfattande” mått och regler är det vi själva som skapat. Vi gör det för att kunna orientera oss. Vi behöver förstå varför saker och ting är som de är. Vi behöver se en övergripande mening med det hele! Men hur starka våra behov än är så är dessa inte tillräckligt starka skäl för att något samtidigt också verkligen skulle börja existera på det sätt som vi önskar.

Vad Protagoras menade var att vi alla utgjorde ett slags mått – eller olika individuella mått. Men detta ställningstagande medförde inte att alla våra mått därmed måste vara lika bra eller lika ”sanna”. Han betonade förvisso att alla våra olika mått var lika verkliga för respektive part. Men detta gör dem inte lika bra eller lika funktionella.

Vad Protagoras här poängterade var alltså, vad som kan betraktas som förekomsten av ett sämre respektive bättre mått – inte nödvändigtvis mer sanna eller falska. Han väljer alltså vad vi i moderna termer skulle kalla ett mer pragmatiskt förhållningssätt.

Medan Sokrates i Platons dialoger envisas med att säga att han är vis därför att han ingenting vet väljer Protagoras en mer relevant infallsvinkel. Han säger att, ”Den som på grund av ett dåligt själstillstånd har motsvarande föreställningar, kommer genom ett gott själstilstånd att få nya och däremot kongruenta föreställningar. Dessa kallar somliga på grund av okunnighet för sanna, men jag skulle vilja påstå, att de förvisso är bra mycket bättre än de förra, dock ej sannare.”

Platon söker därefter upprepade gånger att visa att denna idé om sanning är självmotsägande därför att, som vi såg tidigare, den skulle medföra att vad som var sant för en person samtidigt skulle vara falskt för en annan.

Det är också just här som Platon grundlägger de missuppfattningar kring Protagoras poäng som därefter ska komma att krångla till det så mycket för senare kultur och tankeutveckling. Med andra ord, krångla till det för oss.

Protagoras avvisade alltså tanken på att sanning i sammanhanget var ett relevant begrepp och förordade istället en mer pragmatisk hållning. Vad han försökte få gehör för var att själva begreppet sanning inte alltid på ett bra sätt kunde appliceras i alla situationer och på alla områden. Man kan exempelvis inte säga att en uppfattning eller en iakttagelse är mer sann än någon annan. En uppfattning, en tro, en iakttagelse är vad den är och ingenting annat.

Vad Protagoras dock föreslår är att något kan vara sämre eller bättre i förhållande till. De ord som Protagoras ursprungligen använde sig av var hettôn och krêittôn som innebär svagare och starkare.

Protagoras menade alltså att en människas kunskap eller uppfattning av världen inte ska betraktas som sann eller falsk utan snarare som svagare eller starkare. Enligt Protagoras så var alltså alla upplevelser så att säga sanna eller i varje fall verkliga om de var upplevda. En sjuk människas upplevelse av det sura vinet var precis lika verkligt som den friskes upplevelse av det välsmakande vinet. Men den friske personens uppfattning var starkare, den var helt enkelt bättre och mer eftersträvansvärd. Alltså, även en hallucination är, om den är upplevd, en verklig upplevelse, men den utsäger ingenting intressant om världen och är därmed en ointressant eller en svag iakttagelse.

Vad vi kan ana är att Protagoras försöker undvika att använda begreppsparet sant och falskt eftersom de till sin natur innehåller så absoluta positioner. Och med de nya begreppen bättre och sämre eller starkare och svagare så förde han därmed även in ett välbehövligt kvalitetsbegrepp i sin kunskapsteori.

Mellan det som är falskt och det som är sant finns ju inga andra nyanser, inga gråskalor och därmed inga kvalitativa skillnader – annat än mellan det polära förhållandet mellan det som är sant och det som är falskt.

Men om vi nu i stället använder oss av begreppsparet starkare och svagare växer ju skalan väsentligt. Mellan ett sämre och ett bättre förhållningssätt, mellan en sämre och en bättre förklaring kan det nu plötsligt finnas hundratals nyanser. Och med hundra nyanser finns det nu också hundra steg att ta mellan allt det som är bättre än det som är sämre!

Vi får inte glömma att Protagoras talar om ett mått. Alltså, att människan är alltings mått. Det är inte så att det inte finns några referenspunkter utan det är just det som alltid finns. Jag är måttet för mig, du är måttet för dig! Vi är måttet för oss och ni är måttet för er! Den fundamentalistiska övertygelsen är måttet för sig och den demokratiska idén är måttet för sig. Och alla dessa mått mäter och följer sina egna övertygelser och bär inom sig sin egen logik. Ingendera kan någonsin vara sanna i Platon mening. Men de är alla verkliga i Protagoras perspektiv där det är empiriskt rimligt att utgå från att de flesta aktörer uppfattar sig själva som bärare av ett verkligt perspektiv – som man vanligtvis själv kallar för sant. Och alla dessa faktiskt existerande ståndpunkter och uppfattningar bör alltså utifrån en Protagoreiskt tolkning snarare betraktas som svagare eller starkare i förhållande till vad som avses inom en uttalad kontext.

Rätt är därmed lika med makt – allt annat är bara önsketänkande. Om vi tror att det finns en objektiv rättskipare någonstans så lägger vi ju enbart denna rätt i händerna på ett ännu mäktigtigare väsen. Vilket bara stärker resonemanget om att Makt = Rätt. Det blir ett trivialt faktum.

Och det är också utifrån dessa ursprungliga relativistiska grundtoner vi måste lyssna till sofisternas övriga frågeställningar. Lyssna till deras tal om Areté, Kairos och om Orthos Logos. Och det är också ur detta betraktelsesätt vi måste förstå deras uppdelning av physis och nomos, av natur och kultur.

13 responses to “III. Hêttôn vs. Kreittôn

  1. Peter

    På nytt en intresseväckande text. Kom att tänka på Gadamers text ”den grekiska filosofin och det moderna tänkandet” som tangerar ämnet du berör. Där skriver han bland annat:

    ”Begreppen ‘föremålslighet’ och ‘föremål’ är egentligen så främmande för den omedelbara förståelse i vilken människan försöker göra sig hemmastadd i världen, att grekerna karakteristiskt nog överhuvudtaget inte hade något motsvarande begrepp. De kunde knappast ens prata om ett ‘ting’. Det grekiska ord som användes för hela detta sammanhang,är det för oss inte helt främmande pragma, det som man i livets praxis är inbegripen med, det som inte står emot eller över en som något som ska övervinnas, utan det varuti man rör sig och med vilket man har
    att göra.”

  2. Precis! Det var detta ”pragma” som W. James, C.S. Pierce, J Dewey och kanske framförallt F. S. C. Schiller plockade upp och mycket följdriktigt också skapade pragmatismen. Vars essens just handlar om att förhålla sig skickligt till detta ”pragma”!

  3. Mats Ahlgren

    Kommer att tänka på ordet ”smak”, och att man ofta får höra att det inte går att diskutera smak. Här kan man kanske föra in begreppen starkare och svagare, sämre och bättre.
    Det finns väl ändå oberoende kvalitéter (t.ex. inom konsten) som är mer långlivade än andra?
    Adorno menar att ”förbudet” att diskutera smak kan vara ett flyktförsök av den enskilde för att slippa vidkänna något som helst beroende av auktoriteter. Ingen vill bli lurad utan att veta om det. Den fria smaken tillåter åtminstone publiken att få välja att bli lurade frivilligt utan att behöva försvara sitt val. Ett fritt valt självbedrägeri är bättre än ett påtvingat.

    • Ja, jag tror också att man här kan föra in ”smaken” som något slags mått som används av dem som anser sig ha ”god smak”. (Jag säger inte detta på ett nedsättande vis!)

      Ett exempel: Jag personligen tycker exempelvis att det är skillnad på musik och musik. Den musik som tilltalar mig bör uppfylla någon form av komplexitet, sedan spelar det mindre roll om det är pop, rock, jazz eller klassisk musik – jag värdesätter musik som gör mig överraskad och som jag upplever är intelligent gjord. Vilket säkert är något strikt personligt.

      Vart jag nu vill komma är… Om nu någon absolut vill lyssna på Carola eller Britney Spears så kommer jag nog att rynka lite på näsan och tycka att personen ifråga har en tämligen ”enkel” musiksmak (förutsatt att personen i fråga är en vuxen och självständig individ – ett barns musiksmak skulle jag givetvis bedöma på ett annorlunda sätt).

      Detta omdöme är ju nu givetvis skapat av mig i relation till den musikerfarenhet som jag personligen har tillägnat mig under mitt liv (det jag fann utmanande och intressant när jag var tjugo finner jag inte lika spännande i dag). Och ju mer musik jag har lyssnat till och desto djupare jag har studerat eller intresserat mig för något, ju mer upplever jag att jag någonstans har rätt att uttrycka mig mer ”objektivt” om t.ex. musik.

      • Mats Ahlgren

        Med risk för att bli betraktad som estetisk snobb, vill jag lägga till en iakttagelse.
        Hur kommer det sig att den relativt oinsatte ibland föredrar den sämre kopian före originalet inom konsten?
        Jag får ibland det intrycket att originalet inom musiken, måleriet eller litteraturen kan stöta bort en kulturellt oinsatt publik genom dess autentiska direkthet. Originalet har en ”rough edge” som provocerar den otränade genom att den blir för närgången och verklig. De lyssnar hellre på Benny Anderssons ”klassiska musik” än Beethovens.
        Det kanske är så att den orutinerade publiken söker efter en stimulans som inte påminner om deras dagliga förvärvsarbete. Populariserad underhållningskonst erbjuder en sådan stimulans. Men detta kan leda publiken in i en känsla av tristess. Det är svårt att undfly leda utan att samtidigt anstränga sig. Den tillrättalagda kopian sänder ut det dolda budskapet att betraktaren/läsaren inte behöver engagera sig. De behöver inte heller oroa sig över att gå miste om något, för de konsumerar enbart en produkt som ser ut ”som om det vore konst”.

  4. Ja, utifrån mitt sätt att resonera skulle det kunna bero på att den sämre kopian innehåller mindre av den komplexitet som originalet tillhandahåller (jmfr. det vi tidigare sa gällande Odd Nedrum och ”mästarna”). Samtidigt som, som du säger, originalet eller det mer komplexa äger en mer ”rough edge”.

    Och vad gäller ”estetisk snobb” så innehåller detta uttryck bara ett mycket tydligt värderande under-perspektiv (alltså, surt sa räven!). ”Snobb” kallas den som har en bättre smak, av dem som inte har någon smak eller stil alls (eller inte förmår leva upp till det).

    Jmfr. med begreppet ”sofistikerad” (som väl är synonymt med ”snobb”) som jag tar upp i kapitlet, Protagoras, Platon & Co. https://maxexhact.wordpress.com/meningen-med-varfor-2/kapitel-i/

    • Mats Ahlgren

      Du har rätt, man ska inte ”gå med håven”.

      • Nä, precis! Det gäller att hålla reda på vems mått eller perspektiv som man låter bli gällande eller styrande.

        Att passivt göra andras mått och värderingar till sina är kanske inte alltid så fruktbart (kan självfallet också leda till viss förvirring)!

  5. Mats Ahlgren

    Nej… att vara tolerant är tveeggat. Jag läser just nu en nyutgiven katalog till en samlingsutställning på Göteborgs konstmuseum kallad ”Skiascope 3. Utställningen heter ”Omskakad spelplan”. Skriften försöker dokumentera Göteborgs konstliv på 1980 0ch 1990-talet. Jag är själv intervjuad och deltar även med en målning i boken och på utställningen.

    Bitvis är det ganska deprimerande läsning. Den mediabevakning av konstlivet som fanns i Stockholm, förmedlade av resursstarka institutioner som Moderna Museet och skribenter i Stockholmspressen fanns inte Göteborg. Detta fick, enligt min mening, till resultat att fältet var fritt fram för alla möjliga mer eller mindre obskyra undergroundgrupper att göra sig gällande med skräpkonst, informella uttryck, institutionslös konst och sociala auktioner. Det blev en vildavästernstämning där allt var tillåtet, allt var konst. Men det var ingen bra miljö för mig. Jag ville ha tydliga motstånd med en tydlig debatt, men upptäckte att jag befann mig i ett träsk. Jag kunde även känna mig akterseglad, en känsla som egentligen var felaktig. Det var en jobbig tid där man teg i skyttegraven eller tidvis lierade sig med fienden. För att inte hamna helt utanför försökte förstå deras ”mått och värderingar”. Nu, när jag läser, märker jag hur dogmatisk och intolerant ( i positiv bemärkelse) och klar över min egen uppfattning jag nu är, samtidigt som jag minns hur nedtryckt och marginaliserad jag var på den tiden.

    • Du tangerar här något angeläget och som jag uppfattar har blivit en hämsko för det västerländska projektet. Alltså den attityd av att ”allt är tillåtet” och den vildavästernstämning som följdriktigt uppstår ur detta.

      Dessa stämningar uppstod säkerligen som ett resultat av ett sekel (1900-talet) som så starkt dominerades av relativistiska och andra värdeupplösande tendenser (jag var själv en del av den).

      Och denna trista utveckling är något som jag uppfattar fortsätter att påverka och försvaga det västerländska samhället. Och sagt detta, så får vi inte glömma att jag personligen själv är relativist. Det är alltså inte en konservativ idealist som upplever och påstår detta. Så hur hänger då detta egentligen ihop?

      Jo, som jag berörde här i Heitton vs. Kreitton, så tror jag att de moderna relativistiska strömningarna på något sätt fastnat i en slags mish-mash av relativistisk fundamentalism: Man tror inte på att det finns några regler, värderingar eller moraliska riktlinjer bara för att man inte har funnit något absolut att förankra dem i.

      Medan jag (och så jag har uppfattat Protagoras) i detta läge i stället skulle säga att ”regler, värderingar eller moraliska riktlinjer” finns – eftersom människan (vi) har skapat dem. Vilket egentligen också är själva utgångspunkten för humanismen.

      Komplicerat är det i varje fall. Och blott några få förmår se och uppfatta det angelägna i detta. Medan jag upplever att flertalet befinner sig ljusår bortom själva problematiken.

  6. Mats Ahlgren

    Då vill jag passa på och ställa en fråga.

    Kristoffer Arvidsson, doktorand i konst och bildvetenskap och konstvetare här i Göteborg, har skrivet en recension av min bok Målerisk poetik.
    Du använder ord som relativism och idealism. Det finns en mening i Arvidssons recension som jag inte helt ut förstår.

    Den lyder så här: ”Istället för den sedvanliga idealismen om ett utvidgat konstbegrepp som lösningen på både konstens och samhällets problem pekar Ahlgren på behovet av att upprätta gränser för att ge kreativiteten något att arbeta emot”.

    Hur ska jag förstå begreppet ”idealism” i detta sammanhang?

    Hela texten finns att läsa om man googlar ”alternativ konstgenealogi” och sedan klickar på ”oktober 2009”.

  7. Bra recension! Kom här också att tänka på F. Nietzsches uttryck om ”de som grumlar sitt vatten för att synas djupa” också passar in i denna diskussion om konstens tillkämpade ”djup”.

    Jag skulle kunna tänka mig att Kristoffer Arvidsson här inte riktigt använder sig av begreppet ”idealism” på ett för kontexten adekvat sätt. Vad jag tror att han menar är ”istället för den sedvanliga idealiserande bilden av ett utvidgat konstbegrepp…etc.”

    Alltså att dagens konstsyn styrs av en idealiserad (PK) syn på vad konst är, ex. den ska vara pluralistisk, demokratisk, tillåtande, öppen, etc. Och att du, i motsats till detta menar att konsten behöver gränser att förhålla sig till.

    Robert M. Pirsig tog upp detta i sin gamla ”Zen & the Art of Motorcycle Maintenance” där han som lärare i retorik och engelska skulle ge eleverna uppdrag att skriva en uppsats ”om vad som helst”. Och där då eleverna satt vilsna och inte visste alls vad de skulle skriva… Och då han istället gav den uppgiften att skriva en uppsats om ”baksidan av en 25-centare” och hur då samtliga började skriva med stor kreativitet och iver.

    Det var alltså gränserna som här skapade plattformen för att kreativiteten skulle flöda…

    Skicka mig för övrigt gärna ett ex av din bok (eller länk).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s