Epilogos

Ett efterord helt enkelt

I dag är det mycket som är annorlunda i förhållande till år 1997 eller 1984. De flesta vet numera att vi lever i en pluralistisk värld i vilken det blir allt svårare för oss att hitta några riktigt stora sanningar. Och många ser livets ständigt pågående växelspel och upplever förgängligheten med viss frustration utan att för den skull vara övertygade Buddhister.

Flertalet av de moderna vetenskaperna utgår från att deras studium faktiskt är kontextrelaterade. Inom ekonomi, retorik, strategisk kommunikation och marknadskommunikation utgör det relationella samspelen mellan olika agenter själva kärnan i kunskaperna.

I USA har pragmatiken intagit det högsta ämbetet och beskylls från såväl höger som vänster för att vara relativistisk och utan ideologi. Man talar i amerikansk media om en ny politisk trend (post-partisan) som söker svar och samarbeten bortom de gamla polariserade ideologiska låsningarna. Detta är en trend som dessutom växer sig allt starkare, speciellt hos den generation som vuxit upp med internet. De som just nu tar ytterligare ett stort steg in i samhället. Som bortblåst är den gamla stela västerländska och dogmatiska fundamentalismen som bara hade ett svar.

Visst är det så, men det som framförallt gjort det möjligt eller påkallat att fortfarande skriva denna bok är att det faktiskt inte är fullt så enkelt.

Ett trassel är att större delen av vår samtid trots allt inte alls godtar den demokratiska, pluralistiska beskrivningen av världen. Stora delar sitter fortfarande och håller på de stora sanningarna och förmår i ord av egen rättfärdighet att döma dem som inte delar deras världsbild.

Fundamentalism, ensidighet, ideologisk konservatism och antidemokratiska strömningar återfinns fortfarande, såväl i hjärtat av Europa som i USA och i resten av världen. De fasta övertygelserna kanske inte alltid uttrycks på samma sätt men har i grunden samma principiella förhållningssätt. Gemensamt för dem är att de okritiskt alltid tror sig ha rätt – medan alla andra med nödvändighet måste ha fel. Men ska vi bygga en gemensam framtid som är något att bygga på kan vi inte längre hänge oss åt det som skiljer oss åt, för att parafrasera den nuvarande amerikanske presidenten.

Det handlar i dag om två diametralt motsatta men samtidiga trender. I takt med att den liberala sekulariserade demokratin fördjupas stärks självfallet även den ideologiska konservatismen. Men medan demokratins styrka är att den inte är ideologisk motståndare till den andre är situationen mellan olika dogmatiska ideologier den motsatta. Vi kan som exempel bara ta en titt på Protestantismen, Katolicismen och de övriga uttolkarna av Bibeln, Koranen och Talmud. Alla utgår de från en gemensam historia men söker alla sin identitet i de skillnader de kan finna.

Ett annat krux och en av anledningarna till att det fortfarande går att publicera denna bok utan att slå in vidöppna dörrar, är att vi, trots att många av oss är barn av den moderna tiden, stundtals fortfarande blir intrasslade i en språklig och kulturell kontext som är uppbyggd för att hantera en annan slags erfarenhet. Våra språkliga verktyg är alltså lite utnötta, inte alltid anpassade till den nya tidens uppgifter och förklaringar. Vi har levt så länge i en ideologiserad värld att vi inte riktigt förmår klara oss utan de fasta föreställningar som denna givit upphov till.

Det gör att vi – trots att vi känner oss flexibla och moderna – ändå ibland försöker orientera oss i denna nya värld med hjälp av gamla begrepp och tankesätt. Och här kommer vi alltså in på den praktiska nyttan med denna bok.

Den praktiska nyttan är alltså att lära sig att slipa sina intellektuella förmögenheter och därmed ge sig själv större möjlighet att kunna agera inom ramen för den nuvarande tidsandan. Och då talar vi inte om tillfälliga språkliga trender eller modeord! Det handlar snarare om att förstå språkets pragmatiska natur och hantera dess retoriska möjligheter i takt med tiden.

Den praktiska nyttan.

För att skickligt kunna orientera sig i denna värld underlättar det om vi samtidigt förstår att den numer också är relativ och dynamisk. Det är detta som kapitlen om ”Anthrôpos Metron” och ”Panta Rei” handlar om.

I den tid vi lever, kommer det att bli allt viktigare att kunna se och hantera olikheter. Mellan individer. Mellan platser. Mellan idéer. För att klara av detta måste vi därför lära oss att förstå vilka vi är i förhållande till andra. Jag måste förstå vem jag är i förhållande till dig för att kunna förstå dig. Om jag är omedveten om vem jag själv är så blir risken större att jag också kommer att läsa in mig själv i andra. Och jag kommer därmed även att läsa andra felaktigt.

Om jag exempelvis är sjukt intresserad av mode så kommer jag, om jag inte förstår situationen, att bedöma andra efter den måttstock jag skapat för mig själv. När jag bedömer andra som felklädda lägger jag inte bara mina egna värderingar på, utan även in i, de andras klädval. Jag bedömer alltså att de borde kunna klä sig annorlunda. Men det kan jag bara göra genom att felaktigt tro mig kunna läsa och förstå deras preferenser. Vad som sker är att vi lägger vår egen kontext på den andre. Vi skulle exempelvis aldrig bedöma en indier i Bangalore, klädd i Saari eller dhoti, som felklädda. Och anledningen är att vi i dessa fall vet att vi inte känner till deras kontext och deras preferenser. Och vi vet detta därför att det är svårare för oss att psykologiskt sammanblanda oss själva med en kulturellt avlägsen grupp. Och av denna anledning är det enklare för oss att se ned på eller fälla kommentarer om en grupp som står oss närmare, som exempelvis individer med liknande tillhörighet eller medlemmar av samma familj. Och det handlar nu alltså inte bara om klädval.

Ett mer differentierat synsätt, det vill säga en förmåga att skilja på sig själv och andra, ger däremot nycklar till en förståelse för det som är annorlunda. Förmågan att urskilja sin egen upplevelse gör det också möjligt att interagera med andra utan att för den skull blanda in eller förlora sin egen position.

Detta tema återkommer också i kapitlet om ”Hêttôn & Kreittôn” som handlar om starka respektive svaga utsagor, argument eller förklaringar. Om vi ska kunna fungera gemensamt och respektera varandras olikheter innebär det att vi inte längre kan använda oss av så starka uteslutande begrepp som sant och falskt. Samtidigt måste vi givetvis kunna hantera kvalitativa skillnader mellan olika ståndpunkter.

Det är exempelvis självklart att vissa förhållningssätt inte hör hemma i en demokratisk organisation. Och vi bör därför utan tvekan kunna utesluta sådant som vi gemensamt bedömer som oförenligt med dess principer.  Och det kan vi göra eftersom vi gemensamt bedömer demokratin som en starkare form av organisation. Men detta gör inte demokratin som idé sannare än några andra idéer – bara i våra ögon, starkare. Skillnaden är att medan de flesta ideologier söker sin styrka genom att hävda sanningar av olika slag söker demokratin sitt berättigande genom ett slags pragmatiskt konsensus. Det gäller för demokratin att fungera för så många som möjligt utan att någon enskild intressegrupp kommer alltför mycket i kläm eller någon annan tar sig alltför stora friheter. Demokratin bör alltså i bästa fall fungera som ett slags självreglerande kärl.

Och inom denna humanistiska relativism, som demokratin är ett aktivt uttryck för, behöver exempelvis en medicinmans besvärjelser inte förklaras som osanna men däremot kan de under vissa omständigheter betraktas som svagare än den moderna läkarvetenskapens. Det beror framförallt på styrkan i deras respektive förutsägelser samt på förmågan att stävja det som är oönskat. Det är alltså resultaten som räknas – inte principerna!

Många kanske upplever detta som ett teoretiskt resonemang. Och visst är det teoretiskt men konsekvenserna är allt annat än opraktiska. Det handlar om en av demokratins största utmaningar. Och hur vi framöver kommer att hantera dessa grundläggande frågor om vem som har rätt och vem som har fel kommer att bli tämligen kännbara för oss alla. Om detta handlar alltså kapitlet om ”Hêttôn & Kreittôn”.

För att vi ska kunna fungera rationellt i en pluralistisk och dynamisk verklighet måste vi också förstå skillnaderna mellan vad som är i sig och vad som bara är en social konstruktion. Kring detta kretsar kapitlet om Nomos & Physis. Omdömen, lagar, regler och förklaringar uppstår som ett resultat av mänsklig interaktivitet medan solen, månen och alla stjärnorna gör som de alltid har gjort oavsett vad vi tycker eller tänker – i varje fall än så länge.

I kapitlet ”Kairos” synas denna relativa och dynamiska verklighet ur ett kommunikativt perspektiv. Alltså, om vi alla utgör föränderliga agenter i ett dynamiskt språkspel innebär det givetvis uppenbara svårigheter när det gäller att förstå och fastslå vad vi verkligen kommunicerar. Och svårare blir det om vi inte förmår se världen som skild från oss själva. Om vi alltså tror att det vi säger och avser också är det som verkligen blir kommunicerat – vilket det som regel inte är.

Exempel, om en tvättäkta vit republikan får motorstopp i Washingtons svarta kvarter och behöver få hjälp med bilen gör denne nog klokt i att inte försöka använda sig av den svarta gatukulturens jargong och språk för att göra sig förstådd. Förmågan att differentiera och rätt positionera sig själv blir där vid trottoarkanten rentav livsavgörande. Det är rätt så praktiskt.

I kapitlet om ”Orthos Logos” visas hur vi med hjälp av ett korrekt språk kan upprätthålla det gemensamma och samtidigt överbrygga olikheter. Vi kan exempelvis inte skapa regler eller bygga ett civilt jämställt samhälle om vi inte samtidigt bestämmer oss för vad som gäller. Formaliseringen av tagna beslut är det som lägger grunden för vårt rättssamhälle. Det korrekta språket blir därmed till ett av demokratins viktigaste instrument. Om uttolkningen av våra lagar och begrepp var upp till var och en skulle ju hela systemet falla samman. Att helt och hållet stävja maktmissbruk och korruption kanske vi inte har klarat av men vi har i vart fall skapat redskap som gör det möjligt att arbeta vidare. Det är stort nog.

I ”Dissoi Logoi” visas hur man tar motsatser till hjälp för att hitta nya utvägar i en situation. Motsatsernas dialektik frigör vanemässiga låsningar och öppnar på så vis upp för möjligheter att se nya perspektiv. Metoden ger också en förståelse för andras perspektiv och ställningstaganden och bidrar därmed till avtagande polarisering och ensidighet. Det är ganska praktiskt att kunna.

I kapitlet om ”Elenkhôs” klargörs skillnaderna mellan den så kallade Sokratiska dialogen och den Protagoreiska metoden. Bägge metoderna använder sig av dialog och resonerande samtal för att genomlysa en knivig situation. Men där den Sokratiska metoden anser sig sitta på svaren förhåller sig den Protagoreiska metoden mer öppen och prövande. Det handlar alltså om att i dialogform arbeta med centrala frågeställningar som tappats bort. Ex. Varför gör vi på det här viset? Vart är vi på väg? Vad borde vi egentligen syssla med? Det är också rätt så praktiskt.

I kapitlet om ”Areté” belyses personliga förmågor och den personliga utvecklingens idé. Är vi vad vi är, på förhand utmejslade eller är vi vad vi – i samspel med den sociala situationen – gör oss till. Vad menar vi med förmågor? Med skickligheter? Är det OK att eftersträva excellens? Är det schysst att värdesätta någons kvaliteter? Kan vi verkligen bli vinnare om vi inte vet vad som är bättre än det som är sämre? Huruvida människan redan från början är någonting eller om hon genom livet blir någonting är en fråga som i sin förlängning kan få tämligen djupa konsekvenser på det samhälle vi gemensamt skapar.

I ”Techne ton Logon” bakas alla dessa tidigare kapitel samman till ett mycket praktiskt språkspel. Det är nämligen bara genom orden, logiken och berättelserna som vi kan åstadkomma något överhuvudtaget. Det finns ingen kunskap, ingen riktning, inga visioner utan en sammanhängande berättelse. Det finns inget att sträva efter om inte orden som beskriver denna strävan är konsekvent sammanfogade i en berättelse som innehåller meningen om varför. Meningen med varför är därför det som slutligen sammanfattar hela denna exposition. Vi kan även kalla det för en berättelse.

Vad denna bok handlar om?

Så om någon frågar dig vad du läser, kan du alltid svara att boken handlar om den dynamiska världsbild som tidigt uppdagades av de gamla grekerna. Och om de speciella kunskaper och metoder, som då utvecklades för att mer skickligt hantera denna nya ordning.

Vidare att dessa metoder handlade om en logisk och språklig anpassning, vi kan helt enkelt kalla det för en ny attityd, till den värld som mera började kännetecknas av öppenhet, rörelse och pluralism. En värld i vilken vem som helst kunde växa, förändras och till och med bli en ledare och statsman likt Perikles.

Dessutom kan du alltid säga att boken gör en poäng av att dessa antika metoder och kunskaper är precis lika gångbara i en modern demokratisk organisation som de en gång var i Aten. De är så att säga i första hand anpassade till ett informationssamhälle där budskapet, meningen och sättet att uttrycka sig bildar själva grunden för en civiliserad organisation.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s