1. Självklart!

En slags inledning

­

Självklart måste det vara så att historien alltid har sin gång. Det som en gång var kan självfallet inte längre förändras. De historiska händelserna blir därmed för alltid fastlagda, fastsurrade i tidens egen logik. Samtidigt kan vi aldrig bortse från den mycket speciella roll vi själva spelar i själva tolkningen av det som har varit. Här finns det alltid ett ”jag” eller ett ”vi” som riktar ljuskäglan bakåt och söker skönja historiens gång.

Vi kan exempelvis välja att beskriva historien med utgångspunkt från hur ekonomiska faktorer kommit att påverka vår kultur. Vi kan beskriva den utifrån hur konflikter och krig skapat nya förutsättningar och sociala mönster. Vi kan också välja att betrakta historien från ett renodlat genusperspektiv och därmed få helt andra svar, som ger helt andra slags mönster i historiebilden.

På så vis blir alltid vår förståelse av historien relativ till våra inrättade perspektiv. Detta är förstås inget uppseendeväckande. Men utifrån dessa resonemang skulle vi sedan kunna säga att ”historien samtidigt är både relativ och icke relativ”. Dels är den alltid vad den är, dels blir den till vad vi väljer att göra utav den. Men detta vet vi ju alla är fullständigt orimligt. Ingenting kan både vara någonting och samtidigt inte vara detta något! Eller…

I dessa försök, i denna autopsi, hoppas jag kunna finna ingångar till vår kulturella genealogi, uppkomsten av vårt nuvarande och rådande nomos. I vilka spiraler har våra gemensamma tankar snirklat för att få de former och låsningar de har idag?

En väg in i historiens mörker har varit att lyssna till fragment av röster, hitta skärvor av tankar i det förgångna som inte i någon större utsträckning fick utvecklas. Röster som därför inte gavs någon större möjlighet att historiskt kunna påverka oss.

Det första vi ser när vi riktar blicken bakåt är givetvis alltid de stora linjerna, de kända namnen som förmått skriva dagordningen för vårt förnuft, vårt språk och vårt samhälle. I dessa försök till autopsier kommer ljuset att riktas lite vid sidan av dessa strömningar.

Om vi låter ljuset svepa bort från fokus är en av de första skuggorna som fladdrar förbi just Protagoras! Protagoras från Abdera. Denne nästan helt utsuddade dissident som mot alla odds ändå är så närvarande i vårt intellektuella arv. Detta trots att man lät bränna alla hans skrifter! Trots landsförvisningen! Trots att allt som blev kvar endast var sju osammanhängande fragment! Sju fragment som ironiskt nog fick överleva tack vare oppositionens hårda och envisa kritik.

Och trots förföljelsen har Protagoras ändå kommit att lämna outplånliga spår i utvecklingen av vår kultur. Han förmår fortfarande skänka oss ett tvivel på vår egen självtillräcklighet, vår egen suveränitet. Han ger oss därmed också möjlighet till nya kunskaper som går tvärs emot det gamla stamsamhällets inkrökta traditioner. Han visar på så vis en väg bort från tron på det egna blodets och kulturens överlägsenhet. Bort från bilden av jorden som universums absoluta mittpunkt.

Och detta har han lyckats med trots att oräkneliga författare, lärare och filosofer genom årens lopp förklarat hans satser för hopplöst dödfödda! Det är det. Det är där vi ska börja.