4. När Glaspärlespelet rämnar…

Docent X hade alltså uppmanat mig att utveckla min argumentering kring mitt plötsliga försvar av Protagoras ”Homo Mensura sats”. Jag återkommer nu återigen till denna för mig så besynnerliga händelse i Kungshuset i Lund.

I en känsla av omtumlande overklighet samlade jag så ihop mig själv och mina papper. Stegen ned för de gamla nötta trappstegen var eftertänksamma. Någon stötte till mig och ropade. Jag såg inte vem det var. Jag hörde inte vad hon sa.

Det var som om det gamla medeltida huset själv höll på att vakna till liv. Som om århundraden av filosofiska samtal ville materialiseras, ta gestalt, och göra allt för att hålla mig fången. Inte släppa taget om sanningen. Inte låta hemligheterna lämna byggnaden.

Här i Kungshuset torde läran om det sanna förnuftet ha predikats sedan 1200-talet. Och aldrig tidigare hade den blivit så avklädd – så förlöjligad. Och det till och med av en av sina egna. Docent X! Det var han som lät sig överraskas, omkullastas av Protagoras sats.

När den tunga ekdörren slog igen bakom mig skymtade jag genom lövverket den stora dystra Domkyrkan torna upp sig likt en mörk mäktig drake, en väktare av det allra heligaste.

Romantiskt vs. Klassiskt Tänkande

Den som läst ”Zen and the Art of Motorcycle Maintanence”, som var en filosofisk kultbok i slutet av sjuttiotalet, erinrar sig kanske författaren Robert M. Pirsigs odyssé genom förnuftets historia. Tillsammans med sin tolvårige son vävde han samman en besynnerlig resa både i tanken och över den amerikanska kontinenten.

Fråga någon vad den handlar om och du får säkert lika många svar som det finns läsare. Det mest intressanta i det här sammanhanget är i varje fall författarens filosofiska orientering. Det spår som bland annat innehåller hans jakt på vad han kallar, ”förnuftets spöke”.

Han frågar sig gång på gång vad kvalitet egentligen är. Han tycker sig kunna se att vi alla vet vad kvalitet egentligen är och att vi kan särskilja sådant som har låg kvalitet från sådant som har hög kvalitet. Men att vi samtidigt inte kan sätta fingret på själva kvalitetsbegreppets innehåll. Vad är det för essens som ”det bättre” har i förhållande till ”det sämre”? Pirsig finner tyvärr inga bra svar utan nästlar i stället in sig i en privat och delvis obskyr slags metafysik.

I sina grubblerier gör han dock en intressant uppdelning mellan vad han kallar ”romantiskt vs. klassiskt tänkande”. Med sina egna ord förklarar Pirsig uppdelningen mellan klassiskt och romantiskt tänkande så här:

”Klassiskt tänkande[1]– Den klassiska inställningen följer förnuftet och lagarna – som i sig är bakomliggande tanke- och beteendeformer. I de europeiska kulturerna är den en primärt maskulin inställning.”

”Romantiskt tänkande[2] – är primärt inspirerande, fantasifullt, skapande, intuitivt. Här dominerar känslor snarare än fakta. När konsten står i motsats till vetenskapen är den ofta romantisk. I de nordeuropeiska kulturerna är den romantiska inställningen oftast associerad med kvinnlighet.”

Pirsig sammanfattar det hela på sitt speciella och förenklade sätt: ”Att färdas med en motorcykel är romantik, men underhåll och vård av en maskin är en rent klassisk sysselsättning”.

Allt detta bildar ett slags dramatiskt filosofiskt nav i berättelsen.

Bokens huvudperson Phædrus var, innan det mentala sammanbrottet som vi till en början bara anar i berättelsen, en engagerad lärare i retorik vid ett mindre collage i Bozeman, Montana, USA. I sitt sökande efter förnuftets grunder och vad kvalitet egentligen är möter Phædrus, allias Robert M. Pirsig, de antika sofisterna, lärare i retorik och arretê, precis som han själv. Han beskriver så sin desperata strävan efter att förstå var felet i hela vår världsbild ligger.

”Det spöke han jagade var spöket som ligger bakom hela tekniken, hela den moderna naturvetenskapen, hela det västerländska tänkandet”[3].

Det är denna spökjakt som driver berättelsen vidare. Innan sammanbrottet var ett faktum började Phædrus mer och mer uppfatta att, ”orsaken till de kriser som för närvarande drabbar vårt samhälle är… en genetisk defekt i förnuftets själva natur och kriserna kommer att fortsätta tills vi fått ordning på denna[4].”

Han tyckte sig se ett slags omfattande intellektuellt bedrägeri och proportionerna av detta växte till dess hans huvud hettade till. Han blev diagnostiserad och därefter som det framgår ”förintad efter ett domstolsutslag, som exekverades genom att man sände stötar av högspänd växelström genom hans hjärnlober”. Han förintades och förvandlades till det elektrifierade spöket Phædrus. Det var uppenbarligen något som hade gått riktigt, riktigt snett. Något som hade spårat ur!

Robert M. Pirsigs bok nådde under senare hälften av sjuttiotalet och början av åttiotalet kultstatus och fick många miljoner läsare. Inom den akademiska filosofin lyckades han däremot inte så bra. Där har han knappt efterlämnat en endaste liten fotnot.

Dionysos vs. Apollo

Hundra år före Robert Pirsig hade Friedrich Nietzsche gjort en liknande resa. Han började redan tidigt i sin karriär med att i ”Tragedins födelse”[5] fokusera på snarlika idéer. I stället för en uppdelning mellan ”klassiskt” och ”romantiskt” tänkande finner vi hos Nietzsche det Dionysiska och det Apolliniska tänkandet. Det romantiska motsvarar här det dionysiska.

Det dionysiska – ”Ordet Dionysisk betyder: drivkraft att förena, sträcka sig bortom det personliga, det vardagliga, samhället, verkligheten, över förändringarnas avgrund: en passionerad smärtsam övergång till ett mörkare, mer helt och mer flytande tillstånd; ett extatiskt bejakande av det fullständiga livet som alltid förblir det samma, precis lika mäktigt, lika strålande, genom alla sina förändringar

Det Apolliniska ”Ordet Apollinisk betyder: drivkraften hos självtillräcklighet och perfektion, till den typiska individualiteten, till allt som förenklar, särskiljer, görs starkt, klart, otvetydig, typiskt: frihet under lagen”[6].

Det är givetvis inte lätt att ur Nietzsches stormiga, smått svulstiga stil vaska fram och precisera en exakt mening. Som han också till slut själv säger: Han är Dionysos! Han är Anti­krist! Det vill säga, han är urkrafternas talesman, stormig, passionerad och tvetydig.

Under sin livstid utvecklade han dessa begrepp. Dionysos blir mer och mer den ursprungliga kraften, världsviljan, som styr kampen för överlevnad, som manifesteras i all existens vilja till makt. Mot denna urkraft ställer han Apollo, rationalitetens, intellektets och filosofins hämmande hand. Här uppstår så den splittring mellan vilja och förnuft, som finns kvar till våra dagar och som har präglat all filosofi.[7] Denna skillnad som sägs ligga mellan den anglosaxiska analytiska filosofin och den kontinentala, intuitiva ”orakelfilosofin”, som bland andra Sir Karl Popper föraktfullt kallade den.

Nietzsches speciella litterära stil ger och har gett stort utrymme för personliga och egenartade intolkningar. Det är många som har kommit hit till denna källa för att hämta slagkraftiga sentenser för att lyfta fram någon idé. Det är ingen hemlighet att man kan finna stöd för i stort sett vad som helst i Nietzsches skrifter.

Mycket av det vi i dag lägger i orden ”dionysiskt och apolliniskt” är också sådant som utvecklats i hans efterföljd. Inom psykoanalysen har begreppen genom Freud givit upphov till bilderna av det ”undermedvetna” och det ”övermedvetna”. Det är många sådana efterbildningar som format vår nuvarande uppfattning av de dionysiska och apolliniska grundkrafterna.

Precis som hos Pirsig fann även Nietzsche sina riktiga trosfränder i försokratikerna; hos Herakleitos, Demokritos och givetvis hos Protagoras, som han säger bildade en syntes av den försokratiska tanken. Dessa tidiga sofister, deras språkanalys och intresse för retorik, blev för Nietzsche filosoferna ”par exellence”. Sådana tänkare som Sokrates och Platon betraktade han däremot som begynnelsen till det intellektuella förfallet. Jag följer på så vis vidare i hans fotspår.

Nietzsche såg sig själv som den stora förkunnaren av de ursprungliga värdena, läs: de dionysiska, som man endast kunde nå genom att göra en total omvärdering av alla värden. De felaktiga omvärderingarna utfördes, enligt Nietzsche, av Sokrates och Platon och förvaltades senare av den kristna traditionen.

På samma sätt som senare Pirsig & Phædrus anade också Nietzsche ett omfattande intellektuellt svek, en konspiration riktad mot det riktiga, sunda och mot det starka.

Friedrich Nietzsche var onekligen också oförstådd av sin samtid och upplevde att han levde långt före sin tid och att hans tankar först skulle kunna förstås hundra år senare. Han skulle delvis få rätt.

Den 3 januari 1889, föll han ihop på Piazza Carlo Alberto i Turin. Han hade blivit upprörd över åsynen av hur en kusk piskade sin häst.  Därefter ska han gråtande ha fallit hästen om halsen. Efter detta datum levde han i ett mentalt töcken fram till sin slutliga död år 1900.

Energy vs. Reason!

Hos den engelske poeten, visionären och konstnären William Blake finner vi liknande tankar. Hans konstnärskap cirklade bland annat kring uppdelningen mellan just de bägge aspekterna förnuft och känsla.

I ett tidigt gravyrsnitt kan vi läsa att ”Reason is the the circumference of energy”. Ett tema som han utvecklar ytterligare i det lilla konstverket ”The Marriage of Heaven and Hell[8]”.

Precis som inom den Dionysiska sfären kokar här passionernas energi. Den starka känslan vill inget annat än att njuta och kasta sig fram emot nya erfarenheter, nya upptäckter för att utforska nya världar. ”Energy”, är som Blake uttrycker det, ”Eternal Delight”.

Förnuftet och det apolloniska däremot tyglar, håller emot, sorterar, staplar, försöker göra begripligt. Förnuftet ser framåt, försöker kontakta tidigare erfarenheter och mäter situationen mot samhällets eller religionens lagar. Förnuftet är samvete och moral och återfinns som överjaget i Sigmund Freuds tankevärld.

Energin kastar sig snarare huvudstupa in i elden. William Blake avbildar denna dramatik i en kolorerad gravyr som avbildar en seende men kraftlös ängel med ett barn i sin famn. Ängeln har inte mod eller kraft att ta sig någonstans. Vid ängelns sida sträcker sig en brinnande demon efter barnet. Barnet symboliserar här människans själ. Den brinnande varelsen är blind och fjättrad och kommer inte någon vart trots all sin kraftfulla frenesi. Energin (och djävulen) är alltså blind och behöver änglarnas ögon och förnuft för att ta sig någonstans. Detta är grundessensen i Blakes författarskap och i synnerhet i ”The Marriage of Heaven & Hell.”

Det finns inga uppgifter om att Friedrich Nietzsche någonsin läst eller på annat sätt varit i kontakt med William Blakes skrifter och tankevärld. Om deras snarlika tankar har någon gemensam idéhistorisk koppling skulle denna möjligtvis kunna komma via Herakleitos. Det besynnerliga är också att de inte bara arbetar med besläktat tankegods utan även använder ett bildspråk som uppvisar gemensamma mönster.

Både i Nietzsches ”Så talade Zarathustra” och i Blakes ”Marriage of Heaven & Hell” förekommer exempelvis örnen som bär sin vän ormen i sina klor så att ormen på så vis får vingar. Denna mytiska bild återfinns också i en rad olika berättelser och har inte oväntat ofta representerat just kampen mellan himmel och jord, förnuft och känsla. Det är en symbolbild som inom olika myter just använts för att påvisa behovet av en helhet i ett till synes splittrat förhållande. En slags västerländsk motsvarighet till Yin & Yang!

Även Blake levde före sin tid, fattig, ångestfylld och okänd. Det var först långt efter sin död som han fick någon slags ryktbarhet. Det är det visionära ödet.

Galenskap eller inte

Att någon skulle kunna bli galen av grubblerier är nog inte bara ett uttryck. Det behövs egentligen inte så värst mycket mer än att själva kittet i vår gemensamma nomos-logos-struktur löses upp.

Detta var vad som hände med Robert Pirsig i slutet av femtiotalet och tidigare med Friedrich Nietzsche 1889. Det finns inga direkta indikationer gällande William Blakes tillstånd annat än vi vet att han ansågs galen. Ett liknande omdöme får vi förmoda att även Herakleitos ådrog sig när han slutligen grävde ned sig i en dynghög för att driva ut vätan ur sin kropp. Han kallades också för ”den obskyre”.

Inom läkarvetenskapen har man ibland försökt förklara Nietzsches vansinne som en följd av den syfilis han eventuellt skulle ha fått efter ett bordellbesök i sin ungdom. Inom psykologin har man sökt förklaringarna i hans uppväxt och i hans förhållande till kvinnor. Oavsett vilket – vad dessa försök går bet på är det enkla faktum att det i fallet med Nietzsche finns en betydligt enklare och alldeles tillräcklig grund för dennes galenskap.

Denna tillräckliga grund är, att det alltid är plågsamt att efter en total dekonstruktion få ihop tillvarons pusselbitar. Och att analysera, ifrågasätta och plocka sönder det mest grundläggande var just vad såväl Herakleitos, William Blake, Friedrich Nietzsche och Robert M. Pirsig hade gemensamt!

Det handlade om att med sitt eget medvetande och förnuft som insats utföra viktiga experiment och på så vis skapa nya förutsättningar för tänkandet.

Men för att lyckas med detta måste man tillgripa någon slags metod för att främmandegöra det självklara och det mest invanda. Man måste våga ta sig utanför sina mest upptrampade cirklar, gå utanför sina egna rum.

”Reason is the circumference of Energy” som Blake uttryckte det. Och när denna energi väl släppts loss ur sitt kärl kan vad som helst hända. Om man inte lyckas samla ihop det igen.

Hos Nietzsches Zarathustra finner vi en liknande tankegång. ”Jag säger eder: Man måste bära kaos inom sig för att kunna ge födelse åt en dansande stjärna[9].”

Det gäller alltså att efter det man skådat kaos sedan hitta vägen tillbaka hem. Alltså: tänk gärna utanför ramarna men ta gärna med frukterna hem till lådan igen. Det är det dock inte alla som förmår.

Det finns sannolikt ytterst få bland oss människor som skulle förmå leva i fullständigt kaos; utan sanningar, utan bestämda riktlinjer, utan något att hålla sig i. Jag har personligen aldrig träffat någon. Däremot har jag träffat hundratals som faller sönder och samman bara någon kratsar lite försiktigt på de yttersta lagren av deras varelse, deras ”being”.

Vid tiden för mitt begynnande arbete våren 1982 kände jag varken till Robert M. Pirsigs eller Friedrich Nietzsches tankevärldar. Jag levde då precis som de en gång måste ha levat, ensam med bilderna av ett annalkande kaos. Och det fanns inga dansande stjärnor inom synhåll. Det var snarare som om Docent X hade överlåtit en briserande bomb i mina händer.

Även jag upplevde under de följande veckorna en översvallande känsla av att något faktiskt hade gått riktigt, riktigt snett någonstans i historien. Därefter kom den livsfarliga upplevelsen av att ha sett något som ingen annan sett. Allt var ju så följdriktigt och bra tänkt och samtidigt fanns ingen som lyssnade, ingen som kunde förstå.

Och allt detta hade sin upprinnelse i den där lilla episoden som utspelat sig i Kungshuset. Allt tog sin början när Docent X reste sig upp, slet sitt hår och utropade ”Brandfackla!”

Och jag som inte ens gillar att åka karusell!

Jag måste medge att jag blir väldigt lätt yr. Mina barn retar mig för att jag inte tål att åka bergochdalbana och faktiskt inte heller den gulligaste lilla karusell. Det kan vara en förklaring till att jag finner allt det här så intrikat, så intressant.

Min disposition för svindel och yrsel kan alltså vara en orsak till att jag finner den här exposén så löjligt spännande. När jag tittar ner ser jag under mig en bottenlös avgrund! Men när du ser ned på exakt samma ställe upplever du kanske att du står med bägge fötterna på jorden.  Och därför finner du kanske min svindel fullständigt löjeväckande. Men det är också dessa skillnader som relativismen handlar om och det som dessa essäer på något sätt försöker ta tag i och kommunicera.

På femte dagen av mina försök att analysera detta, så hände det. Bomben briserade! ”Brandfacklan” hade fått mig att gå så långt ut över och bortom klippkanten att när jag väl tittade ner fanns där ingen botten. I min ensamhet fann jag mig plötsligt sprattlande likt en sådan där tecknad seriefigur som springer ut från en klippa utan att förstå att marken under honom redan har försvunnit.

Och jag virvlade, precis som Kalle Anka, runt i tomma luften. Det mesta runt omkring verkade kunna lösgöra sig och flyga fritt i tid och rum. Det fanns plötsligt inte längre några fasta fixpunkter. Ingen Principium individuationis[10].

Inga kända begrepp och uttryck kunde längre staplas och fästas vid andra. Allmänbegrepp och generaliseringar gick upp i ett ”ockhamskt”[11] töcken! Lagen om det uteslutna tredje[12] föll som en gråsten! Den så kallade verkligheten blev till en grundlös ad hoc teori eller en ”som-om-företeelse” som snabbt kunde lösas upp och ändra form.

Den dualistiska tanken om ett separerat subjekt från ett objekt brann som ett irrbloss! Alla vägar till kunskap var plötsligt stängda. Samtidigt som alla förklaringar fastnade i oändliga regressioner, allt som kunde upplevas var temporärt och alla omdömen subjektiva.

I varje självsäkert och svart-vitt uttalande lyste bara rationalismens tarvliga försök att göra världen sammanhängande och begriplig. Varje vetenskaplig landvinning vibrerade i avsaknad av en helhetssyn. Sanningar kunde plötsligt vara dåliga och osanningar bra!

Det var alltså det som kunde hända om man vågade sig för långt utanför nomos, utanför förnuftets yttre omkrets. ”Reason is the circumference of energy”, för att tala med Blake.

Det var detta som kunde inträffa om man vågade sig alltför långt ut på den bräckliga spång som homo mensura satsen utgör.

Nu, i brandfacklans återsken, fick plötsligt den kända verkligheten en ny slags förklaring. Bland bilderna som nu tonade fram fanns en bild av det stora rationalistiska övergreppet. Och denna konspiratoriska bild var den samma som hetsat såväl Herakleitos, Blake, Nietzsche som Pirsig in i galenskapen.

Glaspärlespelet

På sjätte dagen gick det upp för mig att hela vår kunskapsmassa var som ett gigantiskt, historiskt tankespel. Som det ”glaspärlespel” som Herman Hesse en gång beskrev i sin roman med samma namn. Ett exklusivt kunskapsspel som endast de som kände de esoteriska spelreglerna fick tillträde till.

Och för att kunna delta i detta spel, så som det har kommit att utvecklas inom den västliga akademiska hemisfären, är det givetvis viktigt att man hanterar dess grundläggande rationella metod.

Om någon inte godtar eller är kritiskt inställd till detta fundament – då har denne inte heller någonting med spelat att skaffa.

Man går självklart inte in i ett främmande spel och börjar ifrågasätta reglerna för dess utövande. Man börjar alltså inte i en bordtennisklubb för att genast därefter börja ifrågasätta bruket av pingisracketar och bollar.

När jag insåg detta släppte jag i samma stund hela mitt dåvarande första försök att komma tillrätta med denna autopsi. Jag satte därefter inte heller min fot i Kungshuset i Lund. Och vad som hände med Docent X? Det vet jag inte! Inte ännu!

Skruvens väg ned genom trädstycket

Det romantiska vs. det klassiska tänkandet! Det dionysiska vs. det apolloniska! Energy vs reason! ”Skruvens väg går både rakt och i cirklar”, hävdade ”den dunkle från Efesos”. Vad Herakleitos vill ha sagt är att om vi ser på skruven utifrån, på lite distans, ter det sig som om den går rakt ned i trästycket. Men om vi befinner oss mycket, mycket nära blir upplevelsen annorlunda. Ger man sig in i den närvarande empiriska verkligheten där enskilda föremål existerar så går skruvarna bestämt även i cirklar. En bild och ett resonemang som är helt självklart för vissa – ändå så väsensfrämmande för andra.

Men det mest sannolika i hela denna historia måste ju vara att det trots allt är vi som opponerar oss mot det vedertagna – som är de som verkligen är ute och cyklar.

Och det är därför följaktligen lätt för våra motståndare att utmåla oss som en samling yrskallar som fallit offer för inre konspirationer. Mot dessa anklagelser finns det inget försvar som biter.  Vi kan bara vädja till var och ens egen erfarenhet och förnuft. Lyssna till dessa och låt dem få avgöra och låt hellre dem vara vägvisare och rådgivare än gamla skrifter och dogmatiska axiom som skapades för alltför länge sedan. Det är allt.

Tillräckligt! Eller mer än tillräckligt!


[1] R. Pirsig, Zen och konsten… Sv. Översättning 1977, sid. 68

[2] Ibid. sid. 68 ff.

[3] Ibid. sid. 78

[4] Ibid. sid. 108.

[5] F.N. Der Geburt des Tragödie aus dem Geiste der Musik, 1872

[6] Ibid. (1050)

[7] Filosfilexikonet, Forum 1988

[8] William Blake, England 1740 – 1790. Utgiven 1789??, svensk översättning ”Äktenskapet mellan Himmel och Helvete”, Epokhe 1988.

[9] F.N. Så talade Zarathustra

[10] Existensgrund för enskilda väsen.

[11] William av Ockham, 1285–1349, medeltida engelsk tänkare vars begreppslära gav upphov till universaliestriden. Ockhams rakkniv uttryck med vilket man avser att man inte skall anta fler ting än nödvändigt.

[12] Om någonting antingen är svart eller vitt och det inte är vitt så måste det vara svart. Eller om någonting är antingen sant eller falskt och det inte är falskt så måste det vara sant. En tredje entitet eller lösning infinner sig inte enligt Aristoteles logik.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s