3. Enleveringen av tänkandet

Vi brukar vanligtvis aldrig upptäcka sådant som är för ovant eller för nytt. Ögat eller medvetandet verkar vilja ta över och bearbeta nya intryck i syfte att göra dem bekanta. Det som förefaller för avvikande eller alltför svårbegripligt sorteras därmed effektivt bort. Man skulle därför kunna säga att vi vanligtvis också bara hör de möjligheter till svar vars frågor vi redan burit inom oss.

Personligen kunde jag efter incidenten i Kungshuset 1982 därför lika gärna kunna ha gått vidare, utan några eftertankar kring det jag råkat snubbla över. Men min disposition i kombination med den starka minnesbilden av docent X, som slitandes sitt hår utropade ”Brandfackla!”, kunde aldrig riktigt lämna mig någon ro. En sådan där sak händer bara inte! Sådant gjorde inte en filosof vid ett av våra mer anrika universitet! I varje fall inte på 1900-talet! I varje fall inte i min dåvarande verklighetsbild!

Docent X hade alltså efter den aktuella föreläsningen om försokratikerna kommit fram till mig och bett mig att utveckla min argumentation kring Protagoras Homo mensura-sats. Den uppgiften blev därefter allt som jag skulle komma att ha för ögonen. Dag blev natt och natt dag. Och komplexet etsade sig allt starkare fast i mitt medvetande.

Mitt initiala höftskott, som jag levererat utan någon direkt förståelse för eller hade några direkta avsikter med, växte okontrollerbart under de kommande veckorna. Efter att ha riktat all min förmåga mot att försöka förstå vad jag hade sagt och därefter råkat bevittna, började så småningom konturerna av Protagoras verkliga sats ge sig till känna.

Jag tyckte mig att i dess spår kunna börja urskilja vissa historiska tankelinjer. Linjer som snärjts samman och stötts bort i en slags dialektisk kamp om andens herravälde. Och så slutligen den stora tystnaden. Bristen av dialektik skapar så plötsligt ett slags historiskt vakuum.

Och ur den lilla reva som jag öppnat framträdde snart ett mycket svagt, knappt hörbart mummel! Veckorna gick men jag återkom aldrig med mina undersökningar till docent X.

”Den första upplysningstiden”
För att verkligen kunna se det omvälvande i Protagoras Homo mensura-sats måste man börja med att titta lite närmare på vad det var för slags tankeklimat som omgav honom.

Man kan konstatera att han befann sig vid en mycket speciell tidpunkt i historien som kännetecknades av en febril och fri intellektuell aktivitet. ”Von Mythos zum Logos”[1] har blivit ett begrepp som använts för att beskriva denna period och speciellt den tankemässiga övergång som sker från vad som betecknats som ett mytiskt till ett mer kritiskt förhållningssätt.

En klassisk och kanske en aning romantiserad uppfattning har varit att se denna övergång som något alldeles unikt för hela människosläktet. Här tar människan sina första stapplande steg bort från det primitiva stamsamhället och upphöjer sig till det tänkande djuret. Många har också valt att tala om denna speciella tid som den första upplysningstiden.

Många har dock under senare tid ifrågasatt denna tolkning och om det någonsin inträffade någon sådan unik och tydlig övergång. Istället har man valt att förklara förändringen utifrån ett något mer relativistiskt och antropologiskt perspektiv, i termer av en förändring från ett förhållningssätt till ett annat. Detta i ett försök att undandra sig värderingar om vad som möjligtvis var bättre eller sämre.

I stora drag kan man dock utgå från att säkert bägge dessa beskrivningar ger en hyfsad bra bild av vad som kan ha utspelat sig.

Å ena sidan, om vi betraktar övergången utifrån våra nuvarande perspektiv, är steget givetvis pyttelitet. De första kritiska tänkarna i Grekland förde givetvis med sig en mängd gamla föreställningar och gav dem nya språkliga uttryck. De var alla barn av sin tid och fasthållna inom sina språkliga begränsningar på samma sätt som vi är idag. Det gamla stamsamhällets vidskepelser och myter levde kvar men fick delvis ny språkdräkt.

Å andra sidan, om vi försöker förstå vad som faktiskt hände då, ur deras förmodade perspektiv, blir med ens det tagna steget från myt till förnuft med ens mer dramatiskt. De första filosoferna slog sig bokstavligt talat blodiga i sin kamp för en ny förklaringsmodell. De blev, liksom Protagoras, i många fall förvisade, fängslade eller avrättade och deras tankar och skrifter betecknades som samhällsfarliga.

Utifrån de aktuella tänkarnas perspektiv bör denna övergång, från mytiskt till förnuftsmässigt tänkande ha varit både drastisk och revolutionerande. Och det oavsett hur vi idag väljer att se på saken.

”I begynnelsen var Logos”
”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Han var i begynnelsen hos Gud. Genom honom har allt blivit till, och utan honom har inget blivit till, som är till. I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.” [2]

Det kristna logosbegreppet som inleder Johannes Evangelium härstammar från denna speciella period i det antika Grekland. Innebörden av det ursprungliga ordet ”logos” översätts vanligtvis med begrepp som ”tanke”, ”princip” eller ”språkligt tal” och hade sannerligen inte de gudomliga övertoner det senare skulle få.

Bland de tidiga grekiska filosoferna uppfattades detta ”logos” som den förnuftiga principen i språket, det som gjorde det möjligt för människan att åstadkomma fungerande samhällssystem och ömsesidiga samhällsfördrag. Tillsammans med utvecklingen av detta logos så spirar också de första ansatserna till bildandet av en rättsstat.

Först med utvecklingen av det gemensamma logos blev det möjligt att skapa ett första fundament för en demokratisk statsordnig i Aten. Logos var både material och verktyg med vilket det gick att mejsla fram lagar kring äganderätt, relationer, brott mot uppställda regler och utverkandet av konsekventa strafföljder. Med logos blev det möjligt att skapa förutsättningar för mer komplexa samhällsbyggen, alltså mer än att bara erbjuda innevånarna skydd mot yttre fiender, rövare och barbarer.

Det antika demokratiska experimentet, det första icke-barbariska samhället, förutsatte självklart ett otvetydigt regelverk. För vem skulle bemöda sig om att samla i ladorna inför vintern för att undvika svält om det inte fanns en slags överenskommelse som skyddade egendom? Vem skulle vara beredd att betala en årlig avgift till en statsmakt för gemensamma angelägenheter? Varje sådan överenskommelse förutsätter ett samhällsfördrag i någon form som i sin tur förutsätter någon form av förnuft och konsekvens. Medvetandegörandet av logos, och av språket som ett formaliserande system, kom därför att utgöra grunden för det samhällskitt som skulle säkra medborgarnas relativa trygghet. Därav kom det sig även att detta mycket unika logos därmed kom att upphöjas och betraktas som en gudagåva sänd till mänskligheten. Ja, något i sig nästan gudomligt.

I själva upptakten av den mer ordnade och civiliserade världen finner vi alltså språket, förnuftet, ordet – Logos!

Precis som förhållandet var med matematiken, som även den var i färd med att utvecklas under denna tid, sökte man även i språket/logos en slags konsekventa sats-logiska storheter, negationer, och relationer. Genom en rätt användning av dessa språkliga storheter och funktioner hoppades man kunna underlätta för en mer formell och precis kommunikation.

Vad jag här alltså föreslår, är att det delvis var själva uppkomsten av detta formella språkliga system, då benämnt ”Logos”, som bidrog till den stora kulturella förändringen i Grekland under 500-talet f.Kr[3]. Logos blir därmed också den grund som den stora övergången från myt till förnuft kunde vila på. Och vår Protagoras befinner sig då alltså i stort sett någonstans i begynnelsen av ett mer allmänt och kulturellt förtydligande av detta logos, av uppkomsten ett mer konsekvent språkbruk.

Från Kaos och myt…
Det är också först i och med denna tidpunkt i historien som vi möter en mer personlig och någorlunda mer detaljerad bild av kulturens utveckling kring Medelhavet. Vi börjar här nu kunna urskilja enskilda individer och även lyssna till hur de tolkade sin omvärld.

Vi känner inte till om det dessförinnan utvecklades några djärva förnuftsbaserade tankegångar eller förklaringar. De tidiga författarna Homeros och Hesiodes känner vi inte riktigt men deras mythopoetiska berättelser[4] gör i varje fall inte några omprövningar av bestående synsätt[5].

Vad man kan se är att dessa poeter var mer upptagna av att nedteckna och gestalta tidens muntliga berättelser och myter. Som exempelvis i Hesiodes beräkningar av antalet mytiska gudar i det antika Grekland. Han sade sig ha funnit 30.000 varav 3000 skulle ha varit nymfer av olika slag: dryader, oreader, nereieder och najader. I hans texter framträder bilden av en brokig och kaotisk värld med svårkommunicerbar mening.

Man kan också utgå ifrån att den grekiska mytologin i verkligheten aldrig hängde samman på samma sätt som den gjorde efter Homeros och Hesiodes sammanställningar. Det dåtida Grekland bestod av en mängd spridda enklaver med egna lokala mytiska gudar och traditioner. Det var dessa yviga berättelser som samlades och sammanställdes till den helhet vi i dag möter genom i huvudsak Iliaden och Odyssén.

Vad som fanns dessförinnan var en panteistisk tro på en besjälad natur, osynliga krafter som skulle visas vördnad samt olika mysteriekulter som utvecklats ur detta. Krafterna hade givits namn och form och kulterna skapade grunden för en tro, som så småningom fick hängivna efterföljare.[6]

Det var säkert mycket i det gamla som skulle överleva den tidiga övergången från mythos till Logos. Bland några seglivade historiska föreställningar finner vi även sådana som i viss grad fortsätter att påverka vår moderna kultur.

Vi finner här bland annat ursprunget till en tro på en Himmel & ett Helvete. Uppfattningen att det skulle existera ett slags gudalikt rike som inte var denna värld lik och som var skild från ett helvete uppstod tidigt. I de antika myterna närdes föreställningarna om detta vedergällningens rike, dödsriket med dess fasansfulla marter.

En annan levnadskraftig grekisk myt eller fördom var att människan skulle veta sin plats i tillvarons gudomligt inspirerade hierarkier – detta Gnoti Seavton – som var inskriften på templet i Delphi. Det betraktades som ädelt och stort att känna sig själv och framför allt inse sina begränsningar. Vi kan tydligt höra ekot av detta i Sokrates förnumstiga tal när han ständigt berömmer sig själv för att veta att han ingenting vet.

Denna tidiga Jantelag var så central att den skulle överleva det stora skiftet och senare även komma att påverka den tidiga naturvetenskapen. En annan central och stark moralisk idé var exempelvis föreställningarna om girighetens fördärv. De antika berättelserna är kantade av berättelser som berör konsekvenserna av rikedom och guld. Vi finner här bland annat berättelsen om den girige Krösus och den om Kung Midas som förvandlade allting han tog i till guld. Den djupt moraliska indignationen för pengar och guld skulle få både Sokrates och Platon att föraktfullt fnysa åt sofisterna som var usla nog att ta betalt för sina kunskaper.

Ett annat mycket levnadskraftigt antikt, mytiskt begrepp finner vi i uppfattningarna av ”moiran” eller ödestron. Den betraktades ursprungligen som en nödvändighetens lag som tänktes styra allt och som ingen eller inget kunde undkomma. Denna ödestro är fortfarande närvarande i vår kultur. Den kanske inte längre styr vår dagspolitik och vår vetenskapssyn men ligger definitivt bakom mångas agerande i vardagen.

Vi finner också bland dessa tidiga föreställningar gudinnan Dike och hennes gåva till mänskligheten ”dikeion”, rättvisan. I nära samarbete med ödesgudinnan skipar Dike sin rättvisa, denna fantastiska rättvisa som har aktats, försvarats och alltid någon gång åberopats av oss alla.

– Det är inte rättvist, säger vi indignerat och förväntar oss åtminstone att alla håller med om att det borde vara det. De som skulle komma på idén att hävda något annat skulle snart bli utstraffade som antingen alldeles för egensinniga eller rentav onda.

Dessa olika mytiska moralprinciper har uppenbarligen visat sig vara användbara och med tiden bäddats in i våra olika språksystem och styrt tänkandet under många hundra generationer. Men det finns förstås inget som säger oss att de på något sätt behöver vara sanna. Det finns inte ens något som säger att de behöver vara bra, rent pragmatiskt sett!

Till Logos och Kosmos…
Det nya som vi kan se inträffar runt 500-talet f.Kr. är att det till synes oberoende av varandra uppstår en rad olika tänkare som börjar ifrågasätta sanningshalten i de gamla myterna.

I första vändan kommer tänkare som Thales, Xenophanes, Heraclitus, Parmenides, Zenon, Protagoras och Demokritos. De vänder alla upp och ner på himmel och jord för att finna nya förklaringar. Varför?

Vad man kan anta är att det runt Medelhavet vid denna tid uppstod ett behov av social, kulturell och språklig förnyelse. Nya kunskaper efterfrågades. Speciellt kunskaper som gjorde att man med större skicklighet kunde hantera den nya tidens krav och situationer. Det betraktades kanske inte längre som skickligt att relatera till sina handelspartners från andra kulturer som om de alla vore barbarer.[7] Med demokratins uppbyggnad kom också nya krav på språklig precision.

Man vet att de gamla maktstrukturerna i det antika Grekland förhållandevis tidigt började ge vika. Den gamla tidens sammandrabbningar mellan olika områden, stamintriger, kungar som tillsattes, dödades eller avsattes förlorade i viss utsträckning greppet om det antika Hellas. När Aten avskaffade sitt kungavälde styrdes landet istället av en samling ”árchôn”, adelsmän som ärvde sina positioner som ledare eller regenter. Senare avskaffades denna speciella arvsrätt och adelsmännen kom istället att väljas in i den styrande församlingen på livstid. Redan år 753 f.Kr. begränsades uppdraget till tio år. Därefter, med början år 683 f.Kr. begränsades tiden ytterligare till att endast omfatta ett år. Nittio år senare, 593 f.Kr. skedde ännu en relativt sett revolutionerande reform som öppnade möjligheterna för ”vanligt” folk att bli invalda i församlingen. Förutsättningen var dock att man skulle vara förmögen.

Följderna blev att de gamla aristokratiska stamväldena alltmer förlorade i auktoritet och makt till något nytt som höll på att formeras. Handeln med andra länder tilltog, nya varor och produkter förmedlades, nya varor och produkter tillverkades. En ny samhällsklass började se dagens ljus, handelsmännen, beresta och kunniga i andra länders kulturer och språk. Nya rikedomar lade grunden till en ny maktsfär som inte längre kunde negligeras – den första borgarklassen.

Vid denna relativt sett liberala tidpunkt i historien uppträdde det alltså samtidigt ett antal kritiska betraktare som trevade efter en ny världsbild. En världsbild som bättre kunde hantera och förklara de komplicerade förhållandena som rådde i världen och i naturen.

A very short history of early Greek Philosophy!
Den filosofiska traditionen har utsett Thales från Miletos som den förste i raden att bära det förnämliga epitetet ”filosof”, en person som viger sitt liv åt att söka kunskap. Thales levde någonstans mellan 600- och 500- talet [8]. Det här var början på den period som alltså betecknats som ”den grekiska upplysningstiden”. En period som i stora drag infaller med den demokratiska statens utveckling.

När Thales kritiskt uppställer frågan: Vad finns egentligen? Vad är alla tings ursprung[9]? blir hans svar: Vattnet är alla tings ursprung! Borta är därmed Zeus och Rhea. Borta är också de färgsprakande och myllrande berättelserna om hjältemod, avund och hat. Thales sökte uppenbarligen en motvikt till de gamla sagorna och fann istället en ny och harmonisk grund på vilken han kunde stapla ett nytt slags vetande.

Den andre att inta sin plats i filosofins historia var Anaximander, född omkring 610 f. Kr. Han fångade upp Thales utslängda boll men var inte lika övertygad om att det var just vattnet som var ursprunget. Anaximander kunde inte tänka sig att ”arche”, urgrunden, var något vi kunde se eller ha kunskap om. Han fann att det snarare måste vara oändligt, evigt och tidlöst. Och om detta onämnbara sa han: ”Varifrån tingen uppkommer, däri förgås de också med nödvändighet, ty de måste böta och med straff sona sin orättfärdighet i enlighet med tidsordningen”. Här hör vi tydligt ekot av den gamla mytologiska begreppssfär där den gudomliga Dike upprätthöll såväl lag som ordning.

Anaximander betonar här den viktiga måttfullheten – att inte överskrida sina mått – att inte drabbas av hybris och gudarnas straff. Han ansåg att det fanns en slags naturlag om jämvikt som inte fick överskridas. Att energi kan omvandlas till materia och vice versa men att relationerna alltid förblir konstanta. Inget kan tas bort och inget kan läggas till.

Han bidrog också till en tidig utvecklingslära. Han ansåg att människan och alla djur härstammade från fiskarna och att allting var i ständig utveckling och rörelse. Han utvecklade också en teori om att solen var lika stor som jorden eller som han säger ”tjugosju eller tjugoåtta gånger så stor”. Han sägs för övrigt ha varit den förste att ha ritat en karta.

Bollen slängdes därefter vidare till Anaximenes, den tredje av de så kallade milesierna. När han fångade upp den hävdade han tvärsäkert att urgrunden var luft. Själen består av luft, elden är förtunnad luft; om luften förtätas övergår den först till vatten och därpå vid ytterligare förtätning till jord och slutligen till sten. ”Liksom vår själ, som består av luft, håller oss samman, så omsluter luften hela världsalltet.”

Vi hör tydligt i dessa formuleringar den mytologiska grundtonen. De var alla på jakt efter något Absolut som skulle kunna tjänstgöra som garant för den harmoni de sökte. Det är i och för sig inte så märkligt. När de vände på gudarnas positioner bildades i deras ställe ett vakuum. De flesta var givetvis genast redo att fylla detta tomrum med nygamla föreställningar.

Efter Anaximenes brukar den mest kände bland försokratikerna få träda fram, nämligen Pythagoras från Samos. Hans namn klingar välbekant för alla i och med den geometriska beteckningen ”Pythagoras Sats” och hans insatser för utvecklingen av matematik, geometri och astronomi har otvivelaktigt varit stora.

Pythagoras upptäckt att sinnliga förhållanden kunde reduceras till matematiska relationer, som tonhöjders olika regelbundenheter och svängningstal, blev ett viktigt steg för utvecklingen av den nya vetenskapen.

Men själva grunden och drivkraften i Pythagoras undersökningar var nog långt ifrån vetenskapliga. Pythagoréerna utgjorde en märklig ockult sekt som hämtade stoff från orfismen[10] och ur detta utvecklade ett sällsamt moraliskt och metafysiskt system. I deras regelsystem ingick bland annat att ”aldrig plocka upp någonting från marken, att aldrig beröra en vit tupp, att avhålla sig från att äta bönor, att aldrig plocka en blombukett, att aldrig vandra på landsvägen”. De utvecklade ett värdesystem som nog tillhör ett av historiens märkligaste.

Pythagoras själv ansåg sig tillhöra ett annat väsen än människosläktet. Hans metafysik byggde på en stark relation till den andra världen, till enheten med gud och han utvecklade följdriktigt också ett förakt för det sinnliga och för den synliga världen. Han lärde för övrigt, liksom orfikerna, att vi besitter en odödlig själ som återföds i andra slags levande varelser. Pythagoras skulle därmed också förbereda den tradition av bortomvärldsliga tankar och system som växte fram i hans kölvatten.

Xenophanes, även kallad Homeros gissel, levde i Syditalien under perioden mellan Pythagoras och Herakleitos. Han fångade upp den framslängda bollen från de miletiska tänkarna, skruvade till den och spelade den vidare i det han hävdade att urgrunden för allt bestod av såväl jord som vatten. Han gjorde sig också lustig över Pythagoréernas tro på själavandringen och ansåg att det för övrigt var omöjligt att veta något om gudarna: ”Ännu levde aldrig någon människa, ej heller ska någon leva, som med full säkerhet vet någonting om gudarna och om allt det varom jag talar. Ja, även om någon skulle råka säga sanningen härom, skulle han själv inte veta det. Det är allt bara gissningar och meningar”.

Xenophanes sår här ett av de skeptiska frön som vi senare återfinner hos Protagoras och sofisterna. Han har blivit mest citerad för sin relativistiska tes att, om oxar, hästar och lejon hade händer så skulle de skapa sig sina gudar oxlika, hästlika och lejonlika. ”Så etiopiern gudarna ser: trubbnästa och svarta; blåögd nämner oss trakiern sin och rödblond i håret”.

Trots denna starka kritik av en primitiv föreställningsvärld behöll Xenophanes ändå sin teori om ett upphöjt förnuft. ”Inte de dödliga lik till gestalt och inte till tanke”, men som ”utan möda rör allt med sin tankes kraft”. Hans kritik av de alltför mänskliga uppfattningarna om gudarna hade alltså som främsta mål att istället upprätta en teori om den ende Guden.

Öknamnet eller epitetet ”Homeros gissel” fick han då han med stor irritation alltid häcklade den mytologi som Homeros och Hesiodes gav uttryck för.

Enleveringen av tänkandet
Att enlevera innebär att föra bort, kidnappa eller sjanghaja något eller någon. Med ”enleveringen av tänkandet” menas här främst att tänkandet och kunskapen som begrepp blivit bortrövade, tagna ur sina sammanhang, förvanskade och utnyttjade.

Precis som i våra dagar skett med exempelvis demokratibegreppet, där varje politisk beteckning innehållande ordet demokrati ofta visar sig innehålla antidemokratiska tendenser[11], så var fallet även med filosofibegreppet.

Sammansättningen av de bägge orden ”filos” – kärlek till och ”sophia” – kunskap, skapade gemensamt ett begrepp som betecknade en stor passion, en kärlek till kunskapen.

Första gången termen hörs är hos Herakleitos där han talar om de vise som just de som har en naturlig dragning till kunskap. Men när det hos Herakleitos är tydligt att denna filosofi måste upptäckas gång på gång, blir den hos andra till en betecknig för de eviga sanningar och dogmer som man upprättat.

Och det är alltså hos dogmatikerna vi återfinner det bortrövade och förvanskade filosofibegreppet. En filosofisk dogm är i sig självmotsägande. Detta har dock inte låtit hindra förövarna att beteckna varje dogmatiskt system för filosofi.

Under antiken gick det så långt att de ursprungliga filosoferna, de som eftersträvade den pågående kunskapsinhämtningen, blev nödgade att ta avstånd från det ursprungliga begreppet och kallade sig istället för ”de som fortsätter att undersöka”– ”skeptikoi”. Resten är, som man säger, historia. Men jag återkommer till detta då det är en av de viktigare vändpunkterna för filosofins utveckling.

Två paradigm som har kämpat om herraväldet
Alltså! Vad jag skissar på här, är berättelsen om att det för mer än 2500 år sedan började ske en omfattande filosofisk uppdelning. Två mäktiga tolkningslinjer kommer därefter att likt en DNA-spiral gripa in i varandra. De kommer under historien gång att stöta till varandra, låna från varandra och på så vis gemensamt utvecklas. Var och en för sig men alltid tillsammans. Det handlar om två skilda system. Två olika och ofta oförenliga sätt att förhålla sig till existensen. Det handlar om två olika slags tolkningar om vad livet och verkligheten egentligen är och ger två helt skilda svar på frågan om livets mening

Min förhoppning är nu att vi kommer att kunna följa denna spiralrörelse för att slutligen kunna se hur det kunde komma sig att denna speciella ”Brandfackla”, i Kungshuset 1982, kunde få en sådan plötslig lyskraft.

Om ambitionen med denna Autopsi hade varit att skriva om uppkomsten av metafysiken och religionen skulle jag utan tvekan ha utfört en autopsi av Pythagoras i stället. För det är här inom denna mysteriekult som mycket av den metafysik som senare skulle inspirera Platon grundläggs. Det är också hit till denna källa som den kristna teologin indirekt kommer för att hämta sin näring, via Augustinus, Aristoteles och stoikerna.

Men givetvis föll mitt val istället på Protagoras, sofisten, agnostikern från Trakien i Abdera. Han som knuffade ned gudarna från sina piedestaler och istället satte människorna i centrum.

[1] W. Nestle’s Vom Mythos zum Logos: Die Selbstentfaltung des griechischen Denkens von Homer bis auf die Sophistik und Sokrates (2nd eds. Stuttgart 1942)

[2] Johannes Evangelium 1:1-3.

[3] Att det fonetiska alfabetet strax dessförinnan hade gjort sitt intåg i den Grekiska kulturen bör givetvis ha underlättat och skyndat på medvetandegörandet av språket/logos.

[4] Omkring 800 f. Kr skrev Homeros Iliaden och Odyssén. Hesiodes diktade ”Verk och Dagar”, som består av ihopsamlade myter och folktro.

[5] Det finns dock de som hävdar motsatsen.

[6] Martin P:N Nilsson, Grekernas Religiositet, 1946

[7] Barbar var det dåtida grekiska ordet för någon som ”inte var grek”.

[8] Han lär ha förutspått en solförmörkelse som sannolikt inträffade år 585 f. Kr.

[9] Ursprung, urgrund, ”arche” som i arketyp.

[10] Orfismen härstammade från Trakien men var starkt utbredd i Grekland. Dess gud var Dionysos och riterna omfattade blodsoffer, berusning och sexuella riter.

[11] Jmfr. Demokratisk Allians, Ny Demokrati, Sverigedemokraterna, DDR – Deutsche Demokratische Republik, etc.

4 responses to “3. Enleveringen av tänkandet

  1. Thales sade: Vattnet är alla tings ursprung! Men det var väl inget nytt ”vetande”!

    Bibelns skapelseberättelse säger samma sak, och det är hämtat från Egypten och länderna i öster, med början i Sumerien. Man trodde på ett himmelshav, ur vilket allt skapats. I Egypten identifierades denna himmel med Kaos, och sades vara solgudens far eller ursprung, beroende på om Kaos sågs som en Gud eller ett fysiskt urtillstånd (naturfenomen). Vilket är oklart. Egyptierna kanske inte var överens.

    Om det följande sade en präst till mig, att den hebreiska originaltexten är så dunkel, att detaljtolkning av den svenska översättningens ord blir meningslös. Vi läser en sannolikt ganska dålig gissning:

    Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet … Gud sade: ”I vattnet skall ett valv bli till, och det skall skilja vatten från vatten.” Och det blev så. Gud gjorde valvet och skilde vattnet under valvet från vattnet ovanför valvet. Gud kallade valvet himmel … Gud sade: ”Vattnet under himlen skall samlas till en enda plats, så att land blir synligt.” Och det blev så.

    Thales sade också ”vatten”, men menade han vatten eller Kaos? Fanns det då för oss idag okända abstrakta betydelser i ordet vattens betydelserymd? Såg man då annorlunda på vatten, än vad vi gör nu? Vatten gav liv till död öken (empiriskt). Anden ger liv, alltså är vatten detta övernaturliga fenomen. Empirism, det är ju vetenskap! Eller hur?

    De kanske inte var så dumma under den äldre antiken, tusentals år före Thales. Man kanske var empiriska, logiska och vetenskapliga i en värld med bristande kunskaper och feltolkade observationer. Och vi missförstår dem på grund av språksvårigheter och därför att yngre (men ändå gamla) greker inte förstod sina och andras förfäder och talade illa om deras berättelser.

    Vi kanske litar för mycket på just de där grekerna. Det behövs ju bara några få seklers språkutveckling, för att gamla berättelser skall bli obegripliga av den orsaken.

    • ”Det behövs ju bara några få seklers språkutveckling, för att gamla berättelser skall bli obegripliga av den orsaken.”

      Så sant, så sant! Och därför är väl kvalificerade gissningar den enda metod vi har att verkligen förlita oss till – om man nu kan uttrycka sig så!?

  2. ”Om man nu kan uttrycka sig så!?”
    Menar du uttrycken ”kvalificerade gissningar” och ”verkligen förlita oss till”?
    Tveksamt! Jag skrev ”dålig gissning” och jag litar inte ens på det jag själv skriver. Det gör jag mest för att ha roligt. Du också?

    • Jag menar kanske bara att vid sidan av dåliga och/eller kvalificerade gissningar – finns inte så mycket mer att hålla sig i eller vid. När jag skrev uppsatsen om Herakleitos logos-begrepp blev detta väldigt tydligt, där detta ”Logos” efterlämnat lager på lager av senare tids tolkningar, som gör det fullständigt omöjligt att riktigt veta vad som ursprungligen avsågs – precis som med det mytologiska ”vattnet”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s