322. Det är den! Själva balansakten.

Det är själva balansakten jag vill se mer utav.

Det är den! Själva balansakten. Den mellan tro och osäkerhet. Mellan slutenhet och öppenhet. Det är den jag är ute efter.

Därför att obalanser leder mestadels snett. Inte fel – men snett.

Att finna Mening med tillvaron gör oss trygga – meningslöshet otrygga. Därmed inte sagt att de inte är påhittade. Meningarna – precis som så mycket annat. Icke desto mindre förmår de göra oss mer sammanflätade, starkare tillsammans.

Mycket svårare är att skapa samhörighet utan övertygelser, utan gemensamma idéer eller ens en tro på sin egen rätt.

Visst! Det finns förstås en objektiv verklighet – som är fullständigt fullspäckad med sanningar – därute någonstans. Den vi alla försöker åberopa. Den vi tolkar, övertolkar och sedan väver in alla våra drömmar och förhoppningar i så att den oftast kan resultera i nästan vad som helst.

Om vi bara kunde ha börjat där. Här. Då hade det varit lättare att ta sig vidare.

Då hade vi kanske gemensamt kunnat komma fram till att mycket av det vi uppfattar som motsatser också bara är påhitt. Alla dessa kontraster som nu istället överdrivs och görs mer motsatta än någonsin.

Objektivism och relativism, nationalism och globalism, konservatism och liberalism. De är inte motsatser – de bara tvingas bli det. Av dem som inte längre orkar tänka efter.

Skulle här för att exemplifiera kunna säga att slutenhet och samling på olika sätt är nödvändiga för människan, gruppen och nationen – men öppenheten ger oss näring. De är inga motsatser.

För att återgå till det där med balansen.

De flesta föreställningar vi kan ha ryms på endera sidan i en balansakt. Påståenden och övertygelser som är i obalans är mer entydiga, något mer svart-vita. På slagsidorna är det därför alltid lättare att vara – det är nämligen där de flesta befinner sig. Till höger och vänster om mitten där man främst söker bekräftelse på att man själv har rätt.

I själva balansakten däremot är det alltid lite osäkert och svajigt. Minsta övervikt åt ena eller andra hållet så hamnar man i obalans. Där finns det inte många som vill vara. Där är det nämligen alldeles för utsatt, riskabelt och framförallt för ensamt att befinna sig.

4 kommentarer

Under Prsonlgt, Relativism, Sanning & Inkonsekvens

4 svar till “322. Det är den! Själva balansakten.

  1. Jan Bonnier

    Nu blev du väl ändå lite väl filosofisk. Jag har läst tre ggr men fattar ändå inte🤨

    • Jo, att det är enklare att komma dragandes med entydiga svart-vita lösningar och svar på saker o ting än försöka sig på att vara noggrann och rationellt balanserad. Därför de som lyssnar till en – är med största säkerhet aldrig balanserade – utan söker sig helst till ytterligheterna – höger eller vänster – där de mer entydiga svaren hägrar! :-)

    • Måste ändå säga att det känns väldigt hedrande att du ändå försökte tre gånger innan du gav upp – det motbevisar ju nästan vad jag försökte säga. :-)

  2. Ping: 323. Å ena och å andra sidan | Anthrôpos Metron

Lämna ett svar till Max Kern Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.