Månadsarkiv: februari 2013

150. Maktlöshet och vanmakt

wooden-chess-piecesOm vi betraktar makt som något fult – innebär det då att vi samtidigt bör uppfatta maktlöshet som något fint Jag menar, makten och maktlösheten ligger väl ändå i var sin absoluta motsats på någon slags skala.

Ja, visst är det en retorisk fråga! Men sådana har ändå en viss förmåga att sätta saker på plats. Det är också just därför de kallas retoriska – svaret finns så att säga redan inbyggt i själva frågeställningen.

Och självklart är det så att ingen frivilligt eftersträvar att hamna i ett tillstånd av maktlöshet. Vanmakt är nog en av de mest oönskade livstillstånd vi kan hamna i. Det vet alla som varit i dess närhet.

Men alltså, trots att vi vet vad som är det sämsta tänkbara – är det ändå svårt för många av oss att fullt ut bejaka dess radikala motsats – nämligen makten i sig.

De som har mycket makt har vanligtvis inga större problem med detta – annat än att de i måttfullhetens tecken ibland måste ge sken av att inte ha den – eller att under suck och stön beklaga sig över att ha fått den.

Att ha fått en överordnad ställning är något de flesta strävar efter men som få vågar ge ett positivt uttryck för, när de väl hamnat där.

Och att de i grunden maktlösa inte uppskattar makten är väl i och för sig inget konstigt, det man inte har och kanske heller inte kan få, smakar i regel bara surt.

Men att majoriteten av oss, alltså alla vi mitt i mellan, ska behöva gå och hymla inför varandra – det är något i grunden inte helt friskt.

Att behöva gå omkring och känna avundsjuka för dem som lyckats bättre än vi själva och att inte kunna bjuda på denna glädje, är ett småskuret perspektiv som odlar mörka konsekvenser.

Michael Marmot beskriver i boken ”The Status Syndrom”[1] hur de som hamnarChessPieces3W högre upp i hierarkierna som regel lever lyckligare, friskare och 5 år längre än de som hamnar längre ned.

Man skulle här också kunna vända på slutsatsen och säga att det lika väl kan vara så att de som hamnar lägre ned är de som lever mindre lyckliga, är mer sjuka och lever 5 år kortare än de som hamnar högre upp i hierarkierna.

Vad man gör då är helt enkelt bara att förskjuta själva tyngdpunkten på vad som är avgörande orsaker till huruvida man ska kunna leva ett långt, friskt och lyckligare liv.

Och jag måste ändå säga att det verkar fullt rimligt att känslor som kränkthet, orättvisa och avund inte är sådana som varken gör oss vackrare, friskare eller mer levnadskraftiga.

[1] En undersökning som de senaste dagarna kommit i ropet med den debattartikel som publicerades på DN-debatt den 29 januari 2013.

Därmed är detta inlägg också ett svar till Denny Vågerö, professor i medicinsk sociologi, Stockholms universitet och medlem i Kungliga vetenskapsakademien 
Robert Erikson, professor i sociologi, Stockholms universitet och medlem i Kungliga vetenskapsakademien 
Olle Lundberg, professor i ”health equity studies” vid Chess, Stockholms universitet/ Karolinska institutet 
Erling Norrby, professor emeritus i virologi, medlem i Kungliga vetenskapsakademien

5 kommentarer

Under Jämlikhet, Makt och Rädsla, Mysterier

149. Om hela världen lyssnade

polls_binladen_answer_1_xlarge

Osama Bin Laden fick många att lyssna

Om det var så att ordet var ditt och hela världen lyssnade, vad skulle du då säga?

Vissa av oss får ju ibland denna nästan obeskrivliga möjlighet. De amerikanska presidenterna får sådana tillfällen, numera även den kinesiska presidenten och premiärministern.

Och för att inte glömma Adolf Hitler och Osama Bin Laden – de lyckades nog bättre än de flesta att få större delen av världen att haja till – sedan kanske de inte hade så värst mycket mer att komma med.

Men även en del stora artister har haft sådana stunder. John Lennon hade några på sextiotalet, Michael Jackson på åttiotalet. Sen vet jag inte så noga…

Men det var inte dit jag ville komma. Vad som fångade min nyfikenhet var just tanken på vad man skulle ha sagt om man hade fått möjligheten att verkligen tala till världen?

Vissa av oss skulle säkert talat om fred, andra om vikten av att vi på allvar måste börja bekämpa fattigdom och svält. En del skulle talat om miljön.

Jag vet inte jag! Vad skulle jag säga? Jag skulle i varje fall inte tala om filosofi eller något som helst om makt och status. Alltså allt sådant som jag annars för det mesta surrar om.

crowd

Vad skulle jag ha sagt om jag fick chansen?

Nä, jag skulle nog snarare säga något som kanske ingav en strimma hopp.

Jag menar, det måste ju ändå vara något som alla ska kunna förstå och ta till sig utifrån allas olika förhoppningar och drömmar.

Och om det är något positivt man skulle vilja säga – vilket jag också utgår från att de flesta skulle vilja att det var – då måste man ju även säga något som väcker trevliga och glada känslor, något som inger kraft och hopp.

Så vad skulle man då säga?

Man skulle ju inte vilja säga något som ingav falska förhoppningar eller behöva ljuga om någonting. Inte heller vilja framstå som en okänslig person genom att ignorera de verkliga lidanden och orosmoln som ändå faktiskt hänger över många människors huvuden.

Hmm, det kan inte vara helt lätt att behöva ställas på världens scen och förväntas säga några bra, starka och förlösande ord.

Och som tur är så står jag ju inte heller där.

Lämna en kommentar

Under Prsonlgt, Trivia